Drömspaning: SMAL KANAL I WILLHEMSTAD

  "Måste vägen till Curacao gunga så". heter det i Povel Ramels visa  om en sjöresa med bananjagaren San Blas när det begav sig. Mycket genever och tummelduns typ.
   En rorstörn som dyker upp i drömmarna från min sjötid för ca 50 år sedan är också Curacao - denna torra ö som ligger ca 70 km norr om Venezuela. Huvustaden heter Willemstad med 170 000 invånare och påminner om en liten pittoresk småstad i Holland eller Belgien. Ön är också ett självstyre inom Nederländeras intressefär och har i modern tid också haft ett strategiskt intresse då Shell 1930 byggde ett oljeraff där. För Johnsarna (Se bild!) som jag seglade mest i var hamnen en bunkringshamn för det fortsatta resan mot Panama och Stilla Havet - Nordpacific eller Sydpacific som vi sa ombord.
  Inseglingen till Curacao går genom staden Wilhemstad i en smal kanal med färgglada hus på sidorna. Det var lite som att glida igenom en sagovärld till andra sidan där bunkringskajen väntade.
   Att styra in i denna smala kanal efter ett antal dygn till sjöss från Europa var lite nervöst. Jag hade inte styrt på ett par veckor då autopiloten skötte jobbet över Atlantens vidder. 
  Efter att lotsen bordat i öppen sjö närmade vi oss långsamt öppningen till kanal Willhemstad. Det gällde att hitta ett bra styrmärke att hålla på med gösstaken längst förut som riktmärke. När lotsen sa "steady so! gällde det att gösstaken inte fick röra sig i synfältet. Inte kolla åt sidan för att se folket och de färgglada husen som gled förbi. Adrenalinet pumpade i ådrorna och det var verkligen läge och inga misstag.
  Efter att lyckosamt ha passerat kanalen mötte oss en varm oljedoft och när vi anlöpt kaj och sänkte fallrepet så kom de första oljegubbarna ombord i gula hjälmar och kopplade slangar för bunkeroljan som skulle räcka till Hawaii minst. Värmen var tryckande.
  Utseglingen genom samma kanal var odramatisk, säger minnet. Möjligen hade jag kopplat på "hamnroderjacket" för den stora prövningen till rors - Panamakanalen. 

Drömspaning: STEADY AS SHE GOES - GOLDEN GATE!

 "Steady as she goes!"

  Denna skeppsorder till rorsman dyker ofta upp i drömmen från mina år till sjöss. Det var oftast lotsen som använde detta uttryck för att meddela mig att nu låg fartyget rätt på kurs och att denna kurs skulle hållas. Och "she" det vill säga "hon" var fartyget.

  Att styra var den arbetsuppgift jag gillade mest under mina år till sjöss för längre sedan. Det började med en stor ratt och slutade med en liten ratt - stor som en tallrik - och framför den en roderskvallra och en gyrokompass som tickade när vi girade.

  "Starboard easy, hard starboard, midships, steady so.." kunde det låta och det var kommunikationen mellan lots och rorsman som var viktigast ombord just då. 

  Golden Gate heter den världsberömda bron över sundet in mot San Fransisco den vackra staden på Nordamerikas västkust i staten Kalifornien. Med Johnsarna kom vi söderifrån från San Pedro eller från Honolulu på Hawaii och styrde in under brospannen. Strax innan tog vi lots och jag törnade till för "hamnroder" och så beordrade lotsen "half ahead two engines" och så styrde vi in mot staden. Ibland anlöpte vi Oakland på andra sidan eller fortsatte floden upp förbi fängelset San Quentin mot Stockton för att lasta lasta vindruvor i kylrummen.

  Det var härligt att stå och styra uppför floden med maskindunket under fötterna och den ena enslinjen avlöste den andra. Lotsen i vit pilotskjorta och byxor av silkeskaki fick upp en lunchbricka av hovmästaren med rederiets emblem den blåa Johnsonflaggan på porslinet. I floder och hamnar var det lotsen - The Pilot" - som bestämde och skepparen hade en mer undanskymd roll.

  När vi anlöpt kaj och förtöjt med förända, spring och akterända, så  varskodde vakthavande "Väl i maskin!" och så var den resan avslutad. 

  Snart väntade nästa rorstörn.