skip to main |
skip to sidebar
Har Sverige kommit närmare försvarsalliansen NATO efter senaste EU-valet?
Spännande fråga inför det svenska riksdagsvalet i september. I EU-valet backade de etablerade partierna något medan vänstern och de högerextremistiska i mediabruset utsågs som "vinnare".
I den politiska sönderslitning som tycks påverka Europa så frodas nationalism och statsegenytta vilken i vissa fall kan gynna den inhemska försvarspolitiken.
Plötsligt få då försvarsalliansen NATO en betydligt mer sammanhållande roll i ett säkerhetspolitiska läge när Ukrainakrisen med rysk huvudaktör (Putin) skapar ett osäkert läge som får oss att tänka på allt dåligt typ Georgienkrisen 2008.
Har tiden nu kommit för Sverige med sin ihåliga neutralitet att ta steget in i NATO? Ett toppmöte är på gång framöver.
Inom alliansen så är NATO-vänligheten tydlig inte minns hos folkpartiet som drivit frågan i många år.
Inom nya vänstern med Fi som till synes en splittrande kraft så är V för ökade anslag till försvaret sannolikt för att de är starka motståndare till NATO-anslutning. Vad Fi står i försvarsfrågan är dunkelt - typ det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Mp slutligen vill enligt vissa signaler fortsätta minska anslagen till försvaret och tror på dialog mer än på kulsprutor. Får mig att tänka på Chamberlein den brittiska premiärministern som viftade med ett papper efter möte med Hitler och talade om "fred i vår tid" - strax innan andra världskriget brakade loss.
Valet i september blir sannolikt avgörande för trovärdigheten i den svenska säkerhetspolitiken.
Heja den fredsbevarande effekten!
Bildtext: Enslinjen är oslagbar som ortlinje vid skärgårdsnavigering eftersom den är ostörd av olika faktorer. Teckningarna visar enslinjens princip och den används av sjöfarten i trånga passager över hela världen.
___________________________________________-
Den säkraste ortlinjen vid navigation inomskärs är enslinjen det vill säga linjen mellan två fasta eller utplacerade punkter iland som vid ett givet ögonblick är "ens" och visar klart för någon grynna.
När vi navigerar ut till Ön så har vi ett vattentorn i horisontlinjen i aktern och en sjöbod i fören så hittart vi spetsen på den udde som vi skall runda och har då bara att justera kursen någon grad åt styrbord. Enklare - och säkrare - kan knappast navigationen bli lokalt inomskärs och det behövs inga elektroniska multiapparater för att klara detta.
Stora fartyg använder ofta enslinjer för att navigera säkert. Panamakanalen är ett sådant exempel där jag som ung sjöman fick pröva på rorgängares uppgift genom att styra efter enslinjer. Likaså inloppen i olika av världens floder med lömska bankar som till exempel Schelde upp till sjöstaden Antwerpen i Belgien.
Skärgårdsbor har ofta egna små ensmärken som de styr efter på sina färder. Likaså militären vars sjökort bitvis varit hemliga vad gäller "egna" enslinjer.
"Våra grund är en viktig del av den fredsbevarande effekten", sade en sjöofficer en gång medan han navigerade sin robotbåt i 30 knop förbi kobbar och i trånga sund. Dessa färdvägar var inte utprickade i det civila sjökortet.
Under en rättegång på 70-talet kollade jag ett ryskt sjökort över den svenska skärgården och det var mycket detaljerat. Om någon av våra spioner som avslöjats under efterkrigstiden lämnat ut dessa sjökort låter jag vara oklart - men de var ett klart indicium för att ryssarna visste mer om oss än vad vi kunde ana. Åtminstone vid civilister.
Jag älskar sjökort av papper och kollar dem ibland och jämför. Det märks att varje sjökort är redigerat för ibland "försvinner" vissa djupsiffror för att senare återkomma.
När dimman i skärgården så här års ligger tät då försvinner enslinjerna i töcknet. Kloka båtfarare kan då ankra om de inte har radar till sin hjälp.
Med det är en annan historia men den handlar också delvis om enslinjer om navigatören vet vilka kobbar och skär som flimrar på radarbilden.
Bildtext: Se upp för farvattnet innanför sjökortets tremeterskurva (nedre bilden) Där vilar många okända grund som kan ställa till det.
Passare, transportör och linjal är annars navigatörens bästa vänner.
_______________________
Att "bänka" till sjöss innebär att med en stickpassare ta ut ett mått i sjökortets latitudskala - en sjömil kan det vara - och sedan förflytta passaren stegvis över en kurslinje och på så sätt få fram räknad distans.
Det slog mig häromdagen då jag i gömmorna rotade fram en passare och en transportör. Dessa verktyg påminde mig om tiden till sjöss på de Stora Haven då vi kollade kursen till Honolulu, Cartagena, San Diego, Vancouver, Antwerpen några av de exotiska platser vi seglade på. För att inte tala om "middagsarbetet" på bryggan då vid med solens hjälp räknade ut läget och då med hjälp av passare och transportör, och inte minst -sextanten. Geniala verktyg. som använts av generationers sjömän på världshaven.
Att de nu blivit aktuella bero på att familjens nästa generation har blivit med segelbåt och då fick farsan en fråga om jag hade nåt kvar i gömmorna. Allt medan jag letade så steg sjökänslan hos både hustrun och jag när vi seglade upp och ner efter kusten och ibland tog en avstickare till Danmark.
Det var på den tiden då alla appar, Ipads, elektronisk sjökort och andra nymodigheter lyste med sin frånvaro - för att inte tala om GPS:en som nu är varje båtäkares egendom. Då körde vi med krysspejling, två pejlingar och utseglad distans, enslinjer - nautisk godis som fungerar fortfarande.
Det var inte bättre förr - men klart annorlunda. Jag har fortfarande en manisk skräck för farvattnet innanför sjökortets tremeterskurva där det finns okända grund som ingen elektronisk manick kan avslöja. Vi har ju bonkat på någon okänd sten genom åren och de båtfarare som påstår att de inte varit på grund någon gång tror jag inte på.
Att navigera är en konstart och med de gamla metoderna går det minst lika bra som med de nya. Jag känner olust av att stirra ner i en burk och villa gärna ha horisonten framför mig. Radarcertifikatet som jag tog på 60-talet hjälper så till vid att undvika kollision om man känner till felkällorna.
Ibland kör det ihop sig. En gång som ung styrman ifrågasatte skepparen min beräkningar när vi skulle ta lots in till San Francisco.
Han kopplade ur autopiloten mitt ute på Stilla Havet och började styra hit och dit. Med kollisionen mellan Stockholm och Andrea Doria i minnet skrev jag i skeppsloggen:
"Varierande kursen enligt befälhavarens anvisningar!"
Sjöräddningssällskapet har tagit fram en ny reklamfilm för att visa vad sjöräddarna håller på med. De är idag ca 2000 frivilliga som jobbar från 67 stationer runt svenska kusten. En sjöräddare skall vara på plats inom 15 minuter om larmet går - i bästa fall.
Filmen finns att beskåda på
http://www.youtube.com/watch?v=36Q61Su2kwg
Nynäshamn har en station som saknar frivilliga enligt senaste budskapet som annonserats i lokaltidningen med hopp om att någon sjötjej eller sjökille ska nappa.
Vid större olyckor samordnar Sjöräddningssällskapet sin insats med Kustbevakningen och Sjöfartsverket. Många incidenter består annars av nöjesbåtar som fått sopptorsk eller motorfel och behöver bogseras till en trygg hamn.
Nöjesbåtar i nöd till sjöss dominerar statistiken. Brister i den enskilde båtfararens kompetens dyker ibland upp vid larm så den nödställde inte vet var hon eller han befinner sig, berättar sjöräddare jag talat med.
En annan sjöräddare säger att båtfolket börja synda emot att ha flytväst på sig. Så här års är det kyligt i vattnet.
Självklart är jag medlem sedan många år - en billig och bra försäkring om något inträffar. Hittills har allt gått bra men jag klistrar på dekalen på snurrebåten varje år.
EXTRA: 12 fingerade nödställda skall tillbringa 48 timmar i en livflotte innan de räddas av sjöräddare. Övningen sker den 26 maj och skall bevakas av media. Arrangör är Sjöräddningssällskapet.
Bildtext: Båtklubbarna ligger så i början av säsongen ibland som obevakade godisbutiker för båtmotortjuven som i ett obevakat ögonblick kan gå in och sno en båt med motor.
Grannsamverkan i båtklubben (nedre bilden) är ett bra sätt att stoppa båttjuvarna. Kräver samarbete.
______________________
Nu börjar högsäsongen för båtmotortjuvarna som tycks härja i organiserade ligor efter kusten. Förra året stals 2678 båtmotorer och stölderna väntas öka. De flesta stulna motorer fraktas utomlands, säger polisen.
Grannsamverkan är en någorlunda bra metod att försöka stoppa en tjuvliga. Metoden bygger på att alla i närområdet håller någon slags uppsikt eller vakt. Båtklubbarna har oftast båtvakt vilket nog är den effektivaste metoden.
Båtar med utombordsmotorer används lite - ungefär 20-30 gångtimmar per år och de ligger ofta ensamma och guppar vid någon boj eller brygga. Lättåtkomliga. Inte ovanligt att tjuven kommer från sjön, stjäl hela båten, bogserar den till något lugnt ställe och skär loss motorn och låter båten ligga. Ibland används sågar får att skära loss motorn från akterspegeln.
Det handlar om stora pengar, flera miljoner kronor. 100.000 kronor är inget ovanligt pris för en utombordsmotor, Tjuvligor från öst utpekas som marodörerna ofta kommer de i skåpbilar som parkeras på någon enslig väg medan tjuven "rekar".
Bar gärning eller flyende fot krävs för att gripa och lagföra en båttjuv och det är inte alltid så lätt. Polisen har annat att göra en att bevaka båtar. EU:s öppna gränser har också öppnat för en kriminalitet utifrån som media för det mesta undviker att tala om.
Med åren har jag sett mer eller mindre fantasifulla lösningar att försöka överlista tjuvarna. Motorkåpan har målats svart till exempel vilket har ökat värdet på stulna kåpor
Mer eller mindre effektiva elektroniska övervakningssystem hjälper också till. De larmar till ägaren om motorn stjäls och hon eller han ringer då polisen, som i bästa fall rycker ut. Inte helt säkert.
Jag känner också några bittra båtägare som slutat vara på sjön efter att deras utombordsmotorer stulits flera gånger.
Bildtext: Avsaknad av registrering gör det nästan omöjligt att spåra ägare till skrotbåtar som lämnats i naturen. Med bilarna är det bättre ordning men förr var det vanligt att lämna bilvrak i skogen.
__________________________________________
Har en båt en själ? undrade vi häromdagen när vi tvingades köra vår gamla bil (OBS!) till skroten. En morgon kom en stor bil med specialsläp till bostaden och lyfte upp vår Opel Astra från 96, chauffören fick sin begärda gula lapp till Transportstyrelsen och så bar det av till skroten.
Vi fällde en tår "Algot" hade tjänat oss väl genom åren men senaste tiden stått still i garaget. Vi senaste besiktningen konstaterades rost i främre bromsröret som måste bytas ut. Dyrt, dyrt sa verkstan som inte uppträdde som en rövarkapitalist och vi konstaterade att nu måste vi ta ett negativt beslut - om inte annat för att "Algot" kostat lika mycket i reparationer och mer därtill än de 42.000 kronor vi betalade för 10 år sedan. Det var allt från byte av kamaxelrem och trasig växelåda och annat. Innan lastbilen till skroten kom hann vi i alla fall med en sista runda efter Strandvägen där vi kunde blicka mot horisonten.
Vad har nu denna skrotbil med båtar att göra? Jo numera sköts gamla bilar effektivt genom bilprovning och registrering. För det mesta vet myndigheten vem som äger bilen och om den börjar bli trafikfarlig.
För båtar finns ingenting utom möjligen båtägarens samvete. Förr i tiden på träbåtens tid hade båtklubbarna "ruttna raden" det vill säga en flotta av vrak som skulle eldas upp.
Numera är det flesta båtar som ligger övergivna här och där byggda i glasfiberarmerad polyesterplast som man inte tänder på hur som helst. Skall du skrota en båt får du köra den själv till någon återvinningsstation och betala en slant. Det är lättare för den samvetslöse båtägaren att bara lämna båten någonstans i naturen det vill säga begå ett miljöbrott enligt miljöbalken. Men det går inte att bevisa för det mesta.
Genom åren har jag följt några halvhjärtade försöka att komma till rätta med denna miljöförstöring. Bästa förslaget var en skrotpremie hos båtbanschen - men det gick inte för den så kallade av-an-cen blev för låg.
När det tänker båtlivet ta ansvar för sina skrotbåtar?
En båt har liksom en bil en själ och därmed har rätt till ett värdigt slut.
Omläsningen: Välkommen att läsa bloggen skriven 29 november 2009 - alltså för nästan fyra år sedan - om skrotprojektet på Muskö och båtindustrins tillkortakommande när det gäller skrotbåtarna. Skämligt?/AÖ
Bildtext: Stora nybyggda fartyg sjösätts ofta med aktern före men det händer att de också sjösätts med sidan mot vattnet. Mindre båtar lyfts numera i sjön med hjälp av en kran.
_____________________________
En av årets höjdpunkter för oss båtfarande nordbor. De flesta av oss drar ju upp båten på land varje vinter. Vi har en båtkärra med gummihjul och alltid hjälpsamme grannen Lasse sjösätter och senare torrsätter med sin fyrhjuling. Smidigt och snabbt.
"Sjösättning" (eng "launching". ty "stapellauf") är egentligen förbehållet nya båtar som skall vara i sjön hela livet utom vid reparation och bottenmålning.
Numera ligger allt fler fritidsbåtar i sjön under vintern. I vår stad vid kusten ligger flera stora båtar i sjön med någon propellergrej under sig som håller rent från is. Denna konstiga vinter har varit is- och snöfri så det har gått ganska smärtfritt för båtar i sjön.
(Möjligen kan denna utveckling bero på att nöjesbåtarna blir större och större- vad det nu skall vara bra för? )
Sjösättning - av nya båtar - är annars en djup tradition inom sjölivet och för länge sedan döptes båtarna till och med i blod som senare blev champagne utom för örlogsfartyg som enbart namnges helst av någon kunglig person.
Andra offergåvor som människor och djur förekom också i sjöfartens begynnelse - alla dessa gåvor skulle blidka havets onda demoner. Med tiden ersatte offren med ett målat öga i stäven på båtar från Medelhavet till Kinesiska sjön. Det målade ögat på var sin sida av stäven skull se till att båten höll rätt kurs och höll undan från grynnor. För att vara riktigt säker på ökats skyddande funktion så målades pupillen dit strax innan sjösättning och denna handling skulle till och med ge båten ett eget liv.
En spännande offerritual vid sjösättning var att placera en pumpa i stäven som krossades när båten tog vatten och ut sprutade då en röd blandning som påminde om det blod som kom ut vid tidigare med grymma sjösättningar.
Kvinnor som dopförrättare ger extra tur inte minst om den som beställt båten kan övertala sin hustru eller sambo att döpa båten.
Det viktigaste är att akten för sjösättningen är högtidlig. Följande ramsa kan uttalas av dopförrättaren
HÄRMED DÖPER JAG DIG TILL NNNN( NAMN). MÅ LYCKA OCH VÄLGÅNG FÖLJA DIG OCH DIN BESÄTTNING PÅ DINA FÄRDER ÖVER DE SJU HAVEN.
Bildtexter: Trupp under marsch någonstans står för den enskilde soldaten avlövning av den egna personligheten och att han infogat sig i det militära systemet. Numera är nog dessa truppkolonner ett minne blott utom i diktarturstater som vill glänsa i media. Hur dessa soldater klarar sig på det moderna hightech slagfältet framgår inte.
När kanonen blev ett verktyg i krigskonsten så förändrades förutsättningarna för den enskilde soldatens möjligheter att överleva på slagfältet. Så är det fortfarande även om förmågan att bekämpa fientliga kanoner har utvecklats.
Första världskrigets massdöd av soldater i skyttegravar glorifierades av filmbranschen under en tid. Här en film med Kirk Douglas med fokus på enskild hjälte i skyttegravskriget någonstans på västfronten.
__________________________________________
En benämning som vi fått leva med sedan 1960-talet är "kanonmat". Det syftar förmodligen till att vi vanliga soldater som tvångsinkallas till krig inte har en chans utan går döden till mötes i någon artillerioffensiv och försvinner sedan i en massgrav.
Andra lite mer hånfulla kommentarer har varit typ "leka krig" .
Jag har två vänner som upplevt krig på riktigt - en kvinna från Tyskland fd Ostpreussen som förlorade två bröder vid slaget om Stalingrad som blev en vändpunkt i kriget på ostfronten.
Hon fick ett brev från kompanichefen som sade att hennes bror stupade i kampen mot bolsjevikerna. Andra brodern stupade och försvann anonymt i någon massgrav. Det kom inte ens ett brev.
Hon flydde i sista stund undan den ryska offensiven och kom senare till Sverige. En gång efter kriget och Berlinmurens fall 1989 besökte hon barndomshemmet i nuvarande Polen men fick inte komma in i "sitt" gamla hus. Det var en traumatisk upplevelse för henne.
Min andre vän - också tysk - tvångsinkallades som 16 åring och fick en bössa och sex skott och slängdes sedan ut till fronten. Han togs till fånga av ett amerikansk förband som överlämnade honom till ryssarna ( uppgörelse i Jalta) som i sin tur sände honom till Ukraina och fyra års slavarbete och svält. Han hämtades av Röda korset fyra år senare och vägde då 30 kg
" Det viktigaste jag lärde mig under fångenskapen var att stjäla. Alla stal. Vi fångar och våra vakter - så fort vi fick en chans, berättade han."
Han kom senare till Sverige och skapade sig en framtid här. Berättar ogärna om sin tid som ung soldat i Wehrmacht i andra världskrigets slutskede.
När jag läser om den aktuella försvarsdebatten tänker jag ibland på ordet "kanonmat" och ibland på på mina tyska vänner. Deras öden visar att kriget i Tyskland drabbade civilbefolkningen och unga män under Hitlers tyranni minst lika hårt. Men det talar mindre om dem. Möjligen anser somliga att det var rätt åt dem.
Det är sällan eller aldrig dessa frågor kom fram på tidningarnas ledarsidor - de har gärna en tendens till att klicheér typ "kulor och krut" eller "ärtsoppa och JAS-plan". Det sänker trovärdigheten i vad ett försvar för Sverige verkligen handlar om inte minst nu när det säkerhetspolitiska läget i öster är skakigt.
Ett lands försvar skall i första hand vara avskräckande inom ramen för tröskeleffekten - det vill säga det skall kosta mycket att hoppa på oss. Om ändå olyckan och kriget kommer handlar försvarsförmågan ytterst om vilka som skall offras för att andra skall få vara kvar i ett fritt land.
Jag tänker ganska ofta på farsan som ställde upp som stamunderofficer i flottan under två världskrig och också besökte Ukraina på en långresa med Fylgia när det begav sig under mellankrigstiden.
Jag är uppväxt med historier från Konstatinopel (forna Istanbul) och Odessa i Svarta Havet. Långresan i Medelhavet och upp genom Bosporen hade satt djupa spår i farsans minne.
En gång vid våra intressanta mötensporde jag i ungdomlig omdömeslöshet om inte han och hans kompisar var en slags"yrkesmördare" och då blev farsan fly förbannad. Han var utbildad minexpert som med fara för livet svepte minor på västkusten och förlorade flera kompisar när en minsvepare sprang i luften.
Han höll en sjunkbombsmekanism som ett nyfött barn i famnen i en avskedsintervju i den avsomnade Stockholms-Tidningen när han gick i pension på 50-talet. Farsan dog 72 år gammal år 1965 på Södersjukhuset i Stockholm. Jag var då 26 år och hade gått iland efter åtta år till sjöss på de stora haven.
Dryga fyra decennier senare med ett till synes avslutat kallt krig mellan öst och väst, vilar en tystnad över de kadrar av svenska män och kvinnor som ägnade sina liv åt att ingå i ett försvar som hade turen att aldrig riktigt hamna i ett skarpt läge i en tysk eller sovjetisk invasion. Det senare fanns med i planeringen om den ryska offensiven i söder hade gått snett.
Jag fick en nostalgichock häromkvällen vid en spaning på TV4:s matprogrem "Halvåtta hos mig" En ung sjöman i blåkrage var från Kalmar var med och brassade käk. Han serverade bland annat en styrbordsmacka och talade om "nu skall jag gå ut i byssan så kan ni kolla runt lite". Sjömannen jobbade ombord i ubåtsbärgningsfartyget "Belos" som ska rädda ubåtsmän från havets botten.
Han fick mig att minnas dagarna under Kubakrisen i början av 60-talet då vi sköt kpist på skjutbanan i Karlskrona och sedan ett minnesskutt över till soldatprovet hos Svea Livgarde på 80-talet då ubåtslarmen i skärgården stod som spön i backen.
Var finns den eviga freden?
