tisdag 11 augusti 2015

Båt-Frågan: FLYTSÄKERHET OCH BRANDSKYDD I TOPP!


Bildtext: Överst båt strax under fem meter i skrovlängd som ska tåla sju personer ombord. De skall kunna använda båten som livflotte om den vattenfylls. 
   Nedan småbåt med flytkroppar i för, akter och i sidorna. I de osäkra småbåtar som sjunkit vid tester så hade båttillverkare "glömt" att placera ut flytmedel i dolda utrymmen en detalj som båtköparen/konsumenten knappast kunde känna till. CE-märkt småbåt i denna storlek skall kunna flyta vattenfylld. 

Fråga: Jag har följt dina skriverier genom åren. Känns som att du fokuserat hårt på säkerheten hos fritidsbåtar alla kategorier. Vilken fråga har varit viktigast? 
    Har vi möjligen överdrivit säkerhetsarbetet då de flesta båtar för det mesta är ute i gott väder?
    Lena O

Svar: Flytsäkerhet och brandskydd, sätter jag främst även om det är svårt att gradera säkerhetsdetaljer. På 1960-70-talet var det lite si och så med flytsäkerheten. Flytprov med några 
 populära båttyper avslöjade till exempel att en av våra stora varuhuskedjor sålde småbåtar som inte flöt. De sjönk om de vattenfylldes. Debatten blev våldsam. Kunde det vara sant? Sedan kom de "osänkbara" båtar i reklamen.
  Sjunkna båtar och brinnande båtar fortsätter att rapporteras även denna båtsäsong 2015. 

  • SENASTE NYTT:
  •  Tidningen Skärgården rapporterar i sitt senaste nummer (33) om styrpulpet som brann och stod på grund. Utanför Ornö ca 25 sjömil räddades en båt som tog in vatten. Båtens botten hade spruckit och vatten strömmande in.
  •    En fritidsbåt sjönk med fem personer ombord vid Rörskäret norr om Herräng Fyra personer simmade iland medan den femte stod kvar på botten vid den sjunkna båten. 

  Av rapporterna framgår att Sjöräddningen hade mycket att stå i senaste helgen då skärgården hade  sommartemperaturer. Många båtar ute på böljan.
     Under debatten om flytmedel på 1970-talet  talades det mycket om vilket flytmaterial som var det bästa och var i båten flytkropparna skulle placeras. Om båten vattenfylldes och slog runt fick den inte bli så stabil att den inte gick att vända rätt och länsas på vatten. Plastskum användes flitigt som  flyt- och distansmaterial. Ytterst handlade det om vilken byggmetod som var billigast. Första oljekrisen 1973 ställde hårda krav på båtindustrin då priserna på råmaterial höjdes rejält.
  Småbåtar under ca 5 meter i skrovlängd används ofta flitigt för fiske i ibland oroliga vatten. Om de råkar bli vattenfyllda skall de fungera som en livflotte för besättning tills hjälp anländer. Det såldes båtar med handtag i kölen att hålla i om båten kantrade och slog runt. Sveriges mest vanliga båttyp. Folkets båt. Fortfarande.
   Båtindustrin försökte länge hitta en modell för vilka normer som skulle gälla. Efter en serie misslyckade långbänkar så kom sjöfartsverket som med sin båtstandard lyckades skapa enighet kring flytbarhet med mera. I skriften "Nordisk Båtstandard" från 1990 finns det mesta nedtecknat. Normerna gällde för hela Norden även Finland.
  När Sverige gick med i EU så kom normerna in i EU:s fritidsbåtdirektiv som ligger till grund för CE-märket. Svaga punkten idag är tillsynen. Förhoppningen är därför att båtindustrin följer de riktlinjen som gäller. Det vet vi inte säkert. Flytbarhetstester är numera sällsynta. Något obligatorium blev det aldrig tal om. 
  Brandskyddet sätter jag gärna högt på listan. Här finns mycket att peka på. Motorrumsfläkt som måste gå innan motorn startas, separata utrymmen för batteri och bränsletankar, koll på kopplingar, placering av bränsletankar med mera. 
    Yrkessjöfarten är sedan länge mycket skeptisk till bensinmotorer i båtar.Men även dieselmotorer kan vara brandfarliga. Varje båtsäsong inträffar brandolyckor med fritidsbåtar, oftast äldre som har brister i installationerna. Bränderna sker ofta vid tankning.
  Överdrivet säkerhetstänk? Kan det bli så?
   Båtfolket sätter gärna friheten före statlig kontroll. 
     "När inget hjälper gäller det att dö som en gentleman till sjöss", sade en brittisk långseglare när det begav sig.
   Tryggheten på sjön handlar mycket om sjösäkerhet. Ovana båtfarare skall ha en båt som kan ge det där lilla extra om det händer nåt.
  Under åren har många båtolyckor inträffat som skulle ha undvikits om säkerheten i båten varit högre. Men besättningens förmåga och omdöme är naturligtvis lika avgörande för tryggheten ombord.  

torsdag 6 augusti 2015

Kulturspaning: VETERANBÅTAR I NYNÄSHAMN!








Bildtext: Överst NSS klubbhamn i Fagerviken. Andra och tredje bilden visar skärgårdskryssaren SK 55 Thalatta under segel. Hon är byggd 1912 och skall vara med i helgens veteranbåtsfestival. Nedre bilden kappsegling med klassiska segelbåtar från OS-jubileet 2012. Helgen show är delvis en repris.

  Nu är det veteranbåtsshow igen i Nynäshamn. Idag torsdag ligger skärgårdskryssare SK 55 Thalatta förtöjd med aktern mot restaurang Kroken i gästhamnen. Hon är byggd 1912 på Holms varv i Gamleby och restaurerad varsamt. Nuvarande ägare är Kurt Rasmussen och Clas Stenberg.
  Thalatta är med i helgens veteranbåtsfestival i samband med NSS Nynäshamns Segelsällskap 100-års firande. Festivalen är lite av en repris av det lyckade arrangemanget 2012 med anledning av OS-seglingarna i Nynäshamn 1912. 80 000 besökare i runda tal var nere vid Kusten och kollade in båtarna.
  I årets upplaga utlovas uppvisningar av klassiska båtar, veteranbilar och flyguppvisning. Bengt Parmell är festivalmiral.
   De som orkar bevara våra flytande kulturskatter kan sällan tala om hur mycket pengar och tid deras arbete tar. Det handlar om kärlek och passion, svarar de flesta. 
  Gamla träbåtar hamnar ibland i "ruttna raden" som de flesta båtklubbar ståtar med som en rest av den förgångna. Träbåten försvann som nöjesbåt i början av 1960-talet då den glasfiberarmerade plasten slog igenom. Masstillverkning av båtar blev möjlig - på gott ont. Rekordåret "all time high" var 1976 då den såldes ca 50 000 båtar i Sverige.
  Samtidigt som plastbåtarna tog över steg intresset för gamla träbåtar. Idag är det närmast status att äga och förvalta en träbåt.
  Författaren Anders Åkerman redovisar cirka 300 unika segel- och motorbåtar i sin bok "Unika svenska båtar" från 1988. Sedan dess har flera båtar tillkommit.

tisdag 4 augusti 2015

Milo-tips: PEPPARKORN MOT SJÖSJUKA!





 Svälj ett pepparkorn och bota sjösjuka! Tipset kommer från långseglaren och sjuksköterskan Milo Dahlmann. Hon anlöpte nyss Ön tillsammans med sambon Torbjörn och katten Modesty.
  Milo (Marie-Louise) blev legendarisk då hon seglade Antarktis tur och retur åren 2009-2011. Innan dess försökte hon samma rutt med en mindre båt Bianca 27 men tvingade avbryta på grund av ett trasigt vindroder.
  Att samtala med Milo nu är alltid lite av en utmaning. Hon är inte som andra långseglare som gärna ser sig själv i fokus. Miljön i havet står i första hand. Hon är laglydig har mulltoa ombord i sin Artemisia II och uppfyller därmed med råge lagens krav på förbud mot toalettutsläpp innanför 12 sjömilsgränsen.
  Milo är utbildad sjuksköterska som arbetat länge på SÖS-akuten. Nyss bytte hon jobb till ett annat sjukhus i Stockholm och arbetar nu med svårt traumatiserade patienter som drabbats av olyckor. Hon arbetar också ideellt med att samla in pengar till flyktingläger i Irak. Där samlas tusentals flyktingar från Syrien som tvingats från sina hem av IS (Islamiska Statens) härjningar.
  Hon är utbildad sjöräddare och kritisk emot att allt fler båtfolk inte använder flytväst längre, En negativ tendens som oroar.
  Nu är hon hemma för semester och tar sin båt och besättning sydvart mot Harstena och Västervik.

  Är det inte jobbigt att vara långseglare med en specialutrustade långfärdsbåt och inte få ständigt vara ute till sjöss och segla?

  - Jo, ibland kan det nog kännas så. Men jag har fått uppleva så mycket under de cirka 15 år som jag långseglat. Norrut känns inte så lockande. Gillar inte att frysa. Kuba är ett alternativt inte minst sedan det politiska läget lossnat något. Vi får se.

   En Kuba-segling kan också bli aktuell med en annan båt - en katamaran. Milo har ett stort kontaktnät inom långseglarvärlden.

  Har du funderat på att sälja båten?

  -Aldrig. Tur att hon inte hör dig nu. Min båt är mitt hjärta.

  Ibland har frågvisa röster undrar hur en sjuksköterska med ganska medelmåttig lön har råd att bygga en båt i miljonklassen och vara ute och långssegla i flera år. Varifrån kommer pengarna?
   Hemligheten ligger delvis att konsumera lite, spara pengar, och använda teknik som inte är så dyrbar. Plus när och kära som stöttar henne.
   Second hand är till exempel  en trend som hon tillämpat länge. Utom när det gäller fleecetröjor och en och annan byxa. Hon är förbannad när ett känt postföretag bara har en byxa i damstorlek medan hur många gubbyxor som helst. Ett sådant konstaterande åtföljs av ett skånskt skratt som ekar över Ön. 
 Milo använde också till exempel kortvågsradio under Antarktisseglingen och fick bland annat stor hjälp av en radioamatör på Falklandsöarna. En billigare variant än satellittelefon. Men GPS har hon. Liksom radar för isberg,
  Ett enormt närmast oförklarligt tålamod och vilja att lära sig nytt är några av hennes egenskaper. Hon ägnade till exempel sex timmar att med en böjlig specialskruvmejsel loss en bult till motorn vars delar inte är lätta att komma åt. Det kan många seglar med blodiga knogar vittna om. En gång lyfte hon upp båtens motor med storskotet och grabbarna i Latinamerika trodde inte sina ögon.
  Milo håller gärna föredrag och har skrivit två böcker om sina seglingar. Hon äter inte kött men gärna fisk. Gillar inte att laga mat. På kryssen ensam ombord i 14 dagar från Galapagosöarna till Chile var hon dock tvingad att få i sig något ätbart. 
   Sambon Torbjörn är annars skeppskock. Passar på att plocka blåbär och kantareller under besöket. 
  Besöket på Ön börjar med att Milo ringer och säger "Nu är vi framme!" Hon kan som sjömän leva upp till mottot "Går när jag vill och kommer när jag kan". 
  När Artemisia II lämnar Ön en solig morgon med vindstilla står hon vid pinn och Torbjörn kransar upp linor och tar in fendrar. Tydlig rollfördelning.
  "Jag ringer!" gastar hon.