Långseglaren Milo Dahlmann använde uttrycket "dreja bi" i sin rapport från seglingen över Nordsjön till Dover då "Artemisia II" tvingades dreja bi för att kunna ta det lite lugnt i den grova havssjön.
Dreja bi (eng. heave to, bring to)(ty Beidrehen, bei legen) är en ett gammalt uttryck för att lova upp med en segelbåt så nära vindögat som möjligt. Segelbåten skall då möta sjön i långsam fart. En sätt är att skota förseglet (focken) i lovart och surra rodret i lä. Då strävar hela tiden båten att gå upp i vind men pressas tillbaka av den lovartskotade focken.
Det händer också att en segelbåt drejar bi av sig själv genom att rusa upp i vindögat så det slår back i focken. Manövern kallas på sjöspråk för "att fånga uggla".
I början av 1960-talet under Kuba-krisen var jag styrman på Rexaren "Segerö". Lastad med bilar hamnade vi en orkan på Nordatlanten med vågor upp till 45 fot. Vi stävade sjön under ett par dygn det vills äga gick med reducerad maskinkraft rakt mot de brytande vågbergen. Vid kontroll av besticket senare visade det sig att vi gått med 3 knop BACK det vill säga fart över grund. Det var också ett sätt att "dreja bi".
torsdag 30 juli 2009
Milo anlöpt Dover
(Bild:Långseglare Milo Dahlmann i pulpiten på sin nya båt "Artemisia II")Den svenska segelbåten "Artemisia II" med skeppare Milo Dahlmann har nu anlöpt Dover på den engelska sydkusten. Seglingen över Nordsjön blev ganska hård med flera kulingar och besättningen fick dreja bi och vaka i sjön några timmar när sjön blev för grov.
"Nu vet jag i alla fall att båten tål hårt väder", sade Milo efter att hon anlöpt Dover.
Milo kastade loss från Stockholm strax efter midsommar med sambon Torbjörn. Han skall följa med till den portugisiska ön Madeira i Atlanten 600 kilometer utanför Marocko. Seglingen beräknas ta två månader. Borgholm på Öland blev första etappmålet och efter ett stop i Skåne sätts kurs mot Kielkanalen för passage ut till Nordsjön.
Efter Madeira bär det av mot Kanarieöarna, Cap Verde, över Atlanten till Trinidad/Tobago, ABC-öarna, Sanblasöarna, Panamakanalen, Stilla Havet till Costa Rica och till fadderbarnet i Nicaragua. Sedan sätts kursen mot Galapagosöarna och vidare sydvart mot Chile, Antarktis och åter till Argentina, Uruguay, Brasilien, Azorerna och hem till Sverige. Drygt två år räknar hon med att långsegla på vissa etapper ensam och på några etapper med besättning.
Milo blev en historisk svensk långseglare när hon åren 1997-1998 i det närmaste rundade Sydamerika i sin Bianca 27:a ”Artemisia”. Hon seglade sedan ensam från Kuba till England via Azorerna men hade besättning på de övriga etapperna, en total seglad distans på cirka 30 000 sjömil. Ett trasigt vindroder stoppade hennes försök att nå målet – Antarktis.
Hon bestämde sig tidigt för att bygga en ny båt och sikta mot Antarktis där hon tidigare i sitt liv arbetade som matros på ett av miljöorganisationen Greenpeace i försök att stoppa japanska valfångare. Nya båten ”Artemisia II” är konstruerad av Rolf Modig. Långedrag Marin och byggd i stål i Lettland av företaget Stars. Inredningen är byggd i Estland. Alla kontakter har skötts av företaget Lomac i Göteborg som har skrivit kontrakt med de baltiska företagen.
Båtens mått är längd 9,95 meter, bredd 3,33 meter. Segelyta storsegel 26,0 kvadratmeter, genua 34,2 kvadratmeter och fock 11,0 kvadratmeter. Pris cirka 1,3 miljoner kronor.
Båten är ett exempel på att det går att förena radikalt miljötänkande med komfort och hög finish. Inredningen är gjord i körbärsträ, däcket av kork, dynorna är Svanenmärkta, bomullen i dynorna kravodlad, jollen drivs med elmotor, PVC-fria elkablar, såpa att göra rent med alternativt citronsyra.
En mulltoa har väckt mest uppmärksamhet i ett läge när båttoaletter med direktutsläpp skall förbjudas. ”Min toalett luktar inte. Det är bara elakt förtal”, säger Milo.
Milos båtprojekt har också kantats av mödor och bedrövelser. Båten blev mycket dyrare än vad som utlovats, installationer har gjorts fel och viss utrustning inte fungerat.
Genom ett idogt sparande har hon lyckats klara ekonomin samtidigt som hon envist och med gods kontakter löst de svåraste problemen.
Långseglare Milo har något gemensamt med retorikens mästare den engelska premiärministern Winston Churchill. Han sade något som passar in på Milos båtprojekt.
”Det omöjliga tar bara lite längre tid.”
Efter Madeira bär det av mot Kanarieöarna, Cap Verde, över Atlanten till Trinidad/Tobago, ABC-öarna, Sanblasöarna, Panamakanalen, Stilla Havet till Costa Rica och till fadderbarnet i Nicaragua. Sedan sätts kursen mot Galapagosöarna och vidare sydvart mot Chile, Antarktis och åter till Argentina, Uruguay, Brasilien, Azorerna och hem till Sverige. Drygt två år räknar hon med att långsegla på vissa etapper ensam och på några etapper med besättning.
Milo blev en historisk svensk långseglare när hon åren 1997-1998 i det närmaste rundade Sydamerika i sin Bianca 27:a ”Artemisia”. Hon seglade sedan ensam från Kuba till England via Azorerna men hade besättning på de övriga etapperna, en total seglad distans på cirka 30 000 sjömil. Ett trasigt vindroder stoppade hennes försök att nå målet – Antarktis.
Hon bestämde sig tidigt för att bygga en ny båt och sikta mot Antarktis där hon tidigare i sitt liv arbetade som matros på ett av miljöorganisationen Greenpeace i försök att stoppa japanska valfångare. Nya båten ”Artemisia II” är konstruerad av Rolf Modig. Långedrag Marin och byggd i stål i Lettland av företaget Stars. Inredningen är byggd i Estland. Alla kontakter har skötts av företaget Lomac i Göteborg som har skrivit kontrakt med de baltiska företagen.
Båtens mått är längd 9,95 meter, bredd 3,33 meter. Segelyta storsegel 26,0 kvadratmeter, genua 34,2 kvadratmeter och fock 11,0 kvadratmeter. Pris cirka 1,3 miljoner kronor.
Båten är ett exempel på att det går att förena radikalt miljötänkande med komfort och hög finish. Inredningen är gjord i körbärsträ, däcket av kork, dynorna är Svanenmärkta, bomullen i dynorna kravodlad, jollen drivs med elmotor, PVC-fria elkablar, såpa att göra rent med alternativt citronsyra.
En mulltoa har väckt mest uppmärksamhet i ett läge när båttoaletter med direktutsläpp skall förbjudas. ”Min toalett luktar inte. Det är bara elakt förtal”, säger Milo.
Milos båtprojekt har också kantats av mödor och bedrövelser. Båten blev mycket dyrare än vad som utlovats, installationer har gjorts fel och viss utrustning inte fungerat.
Genom ett idogt sparande har hon lyckats klara ekonomin samtidigt som hon envist och med gods kontakter löst de svåraste problemen.
Långseglare Milo har något gemensamt med retorikens mästare den engelska premiärministern Winston Churchill. Han sade något som passar in på Milos båtprojekt.
”Det omöjliga tar bara lite längre tid.”
Följ Milos långsegling på http://armetisia2.blogspot.com/
Läs gärna hennes bok "Min dröm om havet"(B. Wahlström år 2000) 30 000 sjömil med liten båt. Boken ger långseglaren Milo i ett nötskal och är ett nöje att läsa för oss fåtöljseglare.
tisdag 28 juli 2009
Sjöord för landkrabbor
Här en lista på några sjöuttryck som ibland används av landkrabbor i dagligt tal:
· Sitta i samma båt (används i fackliga och politiska sammanhang)
· Att få på båten (kan killen få av tjejen)
· Dumpa (som ovan betyder till sjöss att kasta något överbord)
· Kölvatten (hamnar någon i som blir förbisprungen av någon)
· Vind i seglen (framgångssnack)
· Segla i medvind (dito)
· Stå vid rodret (ofta i politiska sammanhang)
· Rorsman (Jesus eller Fredrik Reinfeldt)
· Styrfart – god eller dålig ( projektsnack)
· Hålla streck (gör kanske inte ett politisk utspel)
· Strandar (gör ibland förhandlingar)
· Uppsegling (är ju en konflikt under…)
· Bredsidor (argumentation, pajkastning) Till sjöss samtliga kanoner avlossas på en gång mot fienden,
· Gå på en mina (råka på ett oväntat hinder)
· Ta loven (av motparten det vill säga överta intiativet)
· Stryka flagg (ge upp)
· Kovändning ( helt ändra åsikt)
· Galjonsfigur ( person i förgrunden utan makt)
· Ro i hamn (göra upp en förhandling)
· Slagsida (obalans i någon)
· Ledfyr ( mentor, föredöme)
· Tungrott (svårjobbat)
· Segla under falsk flagg ( vara nåt som man inte är).
· Lik i lasten (onödigt bråte).
· Röd tråd ( hålla sig till ämnet efter den röda tråden i engelska flottans tågvirke)
· Kapa förtöjningarna (skilsmässa)
· Sätter alla klutar (högsta fart i vad som helst)
· Sjösätta (Båtnytt sjösätter ett nytt nummer)
· Trimma (in organisationen)
· Sacka efter (är möjligt i en konkurrenssituation)
· Gå iland (gör du när du lyckas med något)
· Gå överstyr (så går du åt pipsvängen)
· Haverera (kan ett äktenskap göra sjöterm från arabiskan)
· På fallrepet ( är en person på väg att bli alkoholist)
· Akterseglad ( är någon som inte hänger med i utvecklingen)
· Redlös och vinddriven (dito ovan)
· Tacklat av (blivit äldre av sjötermen ta ner riggen)
· För gott (definitivt avslutat. En sjöman som avlider mönstrar av för gott)
· Sitta i samma båt (används i fackliga och politiska sammanhang)
· Att få på båten (kan killen få av tjejen)
· Dumpa (som ovan betyder till sjöss att kasta något överbord)
· Kölvatten (hamnar någon i som blir förbisprungen av någon)
· Vind i seglen (framgångssnack)
· Segla i medvind (dito)
· Stå vid rodret (ofta i politiska sammanhang)
· Rorsman (Jesus eller Fredrik Reinfeldt)
· Styrfart – god eller dålig ( projektsnack)
· Hålla streck (gör kanske inte ett politisk utspel)
· Strandar (gör ibland förhandlingar)
· Uppsegling (är ju en konflikt under…)
· Bredsidor (argumentation, pajkastning) Till sjöss samtliga kanoner avlossas på en gång mot fienden,
· Gå på en mina (råka på ett oväntat hinder)
· Ta loven (av motparten det vill säga överta intiativet)
· Stryka flagg (ge upp)
· Kovändning ( helt ändra åsikt)
· Galjonsfigur ( person i förgrunden utan makt)
· Ro i hamn (göra upp en förhandling)
· Slagsida (obalans i någon)
· Ledfyr ( mentor, föredöme)
· Tungrott (svårjobbat)
· Segla under falsk flagg ( vara nåt som man inte är).
· Lik i lasten (onödigt bråte).
· Röd tråd ( hålla sig till ämnet efter den röda tråden i engelska flottans tågvirke)
· Kapa förtöjningarna (skilsmässa)
· Sätter alla klutar (högsta fart i vad som helst)
· Sjösätta (Båtnytt sjösätter ett nytt nummer)
· Trimma (in organisationen)
· Sacka efter (är möjligt i en konkurrenssituation)
· Gå iland (gör du när du lyckas med något)
· Gå överstyr (så går du åt pipsvängen)
· Haverera (kan ett äktenskap göra sjöterm från arabiskan)
· På fallrepet ( är en person på väg att bli alkoholist)
· Akterseglad ( är någon som inte hänger med i utvecklingen)
· Redlös och vinddriven (dito ovan)
· Tacklat av (blivit äldre av sjötermen ta ner riggen)
· För gott (definitivt avslutat. En sjöman som avlider mönstrar av för gott)
Seglande skeppsgossar
Bilder: Skeppsgossar till väders. Sista kullen aktiva skeppsgossar mönstrar av fullriggaren af Chapman i Stockholm den 20 augusti 2004. En 319-årig sjömanstradition är slut. Fullriggaren av Chapman under segel. Båten ligger som vandrarhem vid Skeppsholmen i Stockholm. De skeppsgossar som kan träffas fortfarande i huset ovanför Västra Brobänken.Här följer en sammanfattning av den ordergivning som krävdes för att segla en fullriggare:
Att segla en fullriggare med 100 skeppsgossar var ett lagarbete. Segelexercisen var oerhört viktig. Skeppsgossarna måste kunna namnen på alla segel och tampar och exakt veta sig uppgift ombord. Till tonerna från drillande skepparpipor äntrade de unga skeppsgossarna till väders och balanserade oförväget ut på rårna med däcket gungade under sig långt därnere.
Arbetet i riggen var inte riskfritt. En hand för sig själv och en hand för fartyget var det som gällde till väders. Att balansera under rån högt över däck och samtidigt hantera ett segel krävde mod, viljestyrka och sinnesnärvaro.
Vid segelsättning var första kommandoordet
”Klart äntra upp!”
Då intog skeppsgossarna sina positioner på däck. Sedan kom nästa kommandoord
”Äntra!”
Då äntrade grabbarna på vevlingarna upp till sina givna platser. Sedan hasade de sig ut på rårna och vid givna kommandoord så släpptes seglen loss och vecklade ut sig för vinden.
De tremastade fullriggade skeppsgossefartygen hade stänger och rår på samtliga master. En mast består av tre delar – undermast, märsstång och bramstång. De tre masterna heter förifrån räknat fockmast, stormast och kryssmast (mesanmast).
På den främre fockmastens rår förs förbramsegel, förmärssegel och fock. För om fockmastens förs snedseglen stagfock, förstängstagsegel och klyvare.
På den mittersta stormasten fördes storbramsegel, stormärssegel och storsegel. Stormasten är den högsta masten
På kryssmasten akterut förde kryssbramsegel och kryssmärssegel och ett gaffelsegel kallad mesan.
På samtliga master kunde även föras ett överbramsegel. Rårn till detta segel var flygande vilket innebar att det sattes tillsammans med seglet. Stagsegel kunde också föras mellan masterna liksom ledsegel vid sidan av råseglen för att öka segelytan i förlig vind.
Skeppsgossefartygen manövrerades enbart med hjälp av seglen. Märsseglen var viktigast. Med hjälp av brassar så vreds rårna i horisontalled. Boliner användes för att dra ut råseglens lovartslik.
En vanlig övning var genomvindsvindning. Första kommandoordet var:
”Vakten till manöver! Klart att vända genom vind!
Rorgängaren vrider då på ratten så att fartyget lovar det vill säga styr upp mot vinden. Kryssgastarna halar samtidigt upp mesanbommen mot midskepps för att öka vindens vridande tryck mot akterskeppet.
När vinden börjar leva i märsseglens lovartslik ges nästa kommando:
”Fir av för!”
Då släpps förseglens skot så att vindens tryck på förskeppet minskar. Då girar fartyget upp mot vind och när vimpeln på stortoppen visar rätt akteröver så är stäven i vindögat. Då ges nästa kommando:
”Hal döör! Loss akter boliner!”
Sedan görs många ingrepp. Lovarts akterboliner och lä brassar lossas liksom store hals och skot. Lovarts brassar halas så att rårna på stor och kryss går runt och ställs bidevind för den andra sidans halsar. När fartygets stäv fallit av så att seglen börjar fylls på stormast och kryssmast följer kommando:
”Loss för boliner!”
Nu brassas rårna på fockmasten runt så att de kommer i bidevind för den nya halsen. Lyckas genomvindsvändningen så att fartyget börja segla på nya bogen kommenderas:
”Skärp för!”
Då skotas fock- och förstagseglen. Boliner halas ut och så kommenderas:
”Hal döör lovarts brassar, underrå toppläntor och racktaljor!”
När fartyget nu seglar på den nya bogen så klaras det upp på däck till ljudet av signaler från skepparpiporna. Alla tampar skjuts upp så att de kan hanteras på sekunden utan trassel.
När uppstädningen är klar blir det vilopaus till nästa manöver.
Att segla en fullriggare med 100 skeppsgossar var ett lagarbete. Segelexercisen var oerhört viktig. Skeppsgossarna måste kunna namnen på alla segel och tampar och exakt veta sig uppgift ombord. Till tonerna från drillande skepparpipor äntrade de unga skeppsgossarna till väders och balanserade oförväget ut på rårna med däcket gungade under sig långt därnere.
Arbetet i riggen var inte riskfritt. En hand för sig själv och en hand för fartyget var det som gällde till väders. Att balansera under rån högt över däck och samtidigt hantera ett segel krävde mod, viljestyrka och sinnesnärvaro.
Vid segelsättning var första kommandoordet
”Klart äntra upp!”
Då intog skeppsgossarna sina positioner på däck. Sedan kom nästa kommandoord
”Äntra!”
Då äntrade grabbarna på vevlingarna upp till sina givna platser. Sedan hasade de sig ut på rårna och vid givna kommandoord så släpptes seglen loss och vecklade ut sig för vinden.
De tremastade fullriggade skeppsgossefartygen hade stänger och rår på samtliga master. En mast består av tre delar – undermast, märsstång och bramstång. De tre masterna heter förifrån räknat fockmast, stormast och kryssmast (mesanmast).
På den främre fockmastens rår förs förbramsegel, förmärssegel och fock. För om fockmastens förs snedseglen stagfock, förstängstagsegel och klyvare.
På den mittersta stormasten fördes storbramsegel, stormärssegel och storsegel. Stormasten är den högsta masten
På kryssmasten akterut förde kryssbramsegel och kryssmärssegel och ett gaffelsegel kallad mesan.
På samtliga master kunde även föras ett överbramsegel. Rårn till detta segel var flygande vilket innebar att det sattes tillsammans med seglet. Stagsegel kunde också föras mellan masterna liksom ledsegel vid sidan av råseglen för att öka segelytan i förlig vind.
Skeppsgossefartygen manövrerades enbart med hjälp av seglen. Märsseglen var viktigast. Med hjälp av brassar så vreds rårna i horisontalled. Boliner användes för att dra ut råseglens lovartslik.
En vanlig övning var genomvindsvindning. Första kommandoordet var:
”Vakten till manöver! Klart att vända genom vind!
Rorgängaren vrider då på ratten så att fartyget lovar det vill säga styr upp mot vinden. Kryssgastarna halar samtidigt upp mesanbommen mot midskepps för att öka vindens vridande tryck mot akterskeppet.
När vinden börjar leva i märsseglens lovartslik ges nästa kommando:
”Fir av för!”
Då släpps förseglens skot så att vindens tryck på förskeppet minskar. Då girar fartyget upp mot vind och när vimpeln på stortoppen visar rätt akteröver så är stäven i vindögat. Då ges nästa kommando:
”Hal döör! Loss akter boliner!”
Sedan görs många ingrepp. Lovarts akterboliner och lä brassar lossas liksom store hals och skot. Lovarts brassar halas så att rårna på stor och kryss går runt och ställs bidevind för den andra sidans halsar. När fartygets stäv fallit av så att seglen börjar fylls på stormast och kryssmast följer kommando:
”Loss för boliner!”
Nu brassas rårna på fockmasten runt så att de kommer i bidevind för den nya halsen. Lyckas genomvindsvändningen så att fartyget börja segla på nya bogen kommenderas:
”Skärp för!”
Då skotas fock- och förstagseglen. Boliner halas ut och så kommenderas:
”Hal döör lovarts brassar, underrå toppläntor och racktaljor!”
När fartyget nu seglar på den nya bogen så klaras det upp på däck till ljudet av signaler från skepparpiporna. Alla tampar skjuts upp så att de kan hanteras på sekunden utan trassel.
När uppstädningen är klar blir det vilopaus till nästa manöver.
Föreningen f.d.skeppsgossar bildades 1954. Sista årsklassen skeppsgossar utbildades år 1932 och institutionen avvecklades år 1939. Karlskrona och Marstrand var utbildningsorter.
Social verksamhet och underhåll av fullriggaren af Chapman har varit två av föreningens huvuduppgifter. Under senare år har den sociala verksamheten upptagit en större del av verksamheten. Skeppsgossarna tar han om varandra. De gör hembesök hos krassliga skeppskamrater och paraderar med fana och standar vid begravningar.
- Vi är som en familj. Vi kan inte leva utan varandra, säger en skeppsgosse.
Skeppsgosseinstitutionen föddes år 1685 och skeppsgossar blev i första hand barn till flottans män. Ingen fick kvarstanna efter fyllda 18 år. Då ”karlskrevs” de och placerades som volontär, kofferdikarl eller hantverkare. De bästa skeppsgossarna blev underofficerare. Karlskrivna skeppsgossar skulle stanna i flottans tjänst i minst 4 år och fick enligt reglementet den 20 mars år 1823 endast skiljas från flottan på grund av vanart, liderlighet och brott.
Av ett kungligt brev daterat den 21 januari 1799 utrustades skeppsgossen med 1 jacka av blått kläde en gul ståndkrage, 1 skärp av gul flaggduk, 1 hatt med ljusblå band kring kullen, 1 halsduk av röd etamin och 1 av svart crepon, 1 par blå klädesbyxor, 1 tröja och ett par byxor av bramsegelduk, 1 bussarong och 1 par byxor av helsingebuldan, 2 par halvsulor, 2 skjortor, 2 par ullstrumpor och 2 par skor.
Skeppsgossekåren blev med tiden en plantskola för örlogsflottans underofficerskår. År 1900 hade inte örlogsflottan några seglande stridsfartyg men utbildningen av skeppsgossar fortsatte till 1932 då sista årsklassen utbildades. Utbildning i sjömanskap ansågs överlägsen ombord i segelfartyg.
Skeppsgosselivet var stundom hårt och det förekom kroppsliga bestraffningar. Ett exempel var den kollektiva bestraffning som utdelades varje söndag efter korum. När skeppsgossarna stod uppställda på däck så kom den så kallade ”driftarsäcken” fram. I den fanns klädesplagg som var ”på driven” det vill säga förlorats under veckan. Varje plagg var märkt med ägarens namn. Namnen på ägarna till de förkomna plaggen lästes upp och de försumliga fick stiga fram och ta emot ett rapp med ”jocken” en repstump som straff.
Denna kollektiva bestraffningsform hade oftast önskvärd effekt, Antalet förkomna plagg i säcken minskade i takt med utbildningen gång, säger de som var med.
Nyp i näsan och slag med en repstump ”jocken” i baken från de större grabbarna tillhörde skeppsgossens vardag.
”Så snart vi fått uniformskläderna hårdnade det till. Vi var då ”kaniner” – de ”gamla grabbarna” ansåg sig ha rätt över oss, Han (kaninen) skulle alltid stå i giv-akt när han tilltalades av en gammal grabb. Det kunde hända, att en kanin beordrades att med en blyknapp som betalningsmedel springa och köpa en ask Broadway och därefter återlämna 50 öre i växelpengar. Vägrade kaninen blev det stryk.”, berättar Nils Olsson i sin berättelse ” Att dana skeppsgossar”
Att bli uppassare åt en bestämd ”gammal grabb” var ett sätt för den yngre årskursaren att undgå allt för många förnedrande uppdrag av de övriga äldre.
De äldre skeppsgossarnas kunde be de yngre ”kaninerna” att rabbla följande ramsa:
” Jag är allvarets blomma från enslig terräng.
Du är min förman jag är din dräng.
Slött är mitt sinne och lat min kropp.
Anhåller vördsamt om en redig ”sitt opp””
När ramsan avslutats svarade den äldre skeppsgossen: Bifalles!
Och så gav han sin yngre kamrat ett slag mot huvudet.
Skeppsgossarna utbildades i flottans segelfartyg, ”Jarramas” och ”Najaden” och under den sista tiden också ombord i ”af Chapman”.
Några av de skeppsgossar som var med ombord i ”af Chapman” på resan till USA år 1934 är fortfarande i livet. Fullriggaren seglade drygt 13 000 sjömil med början i Karlskrona och sedan via England, Afrika över Atlanten till Västindien till Boston på USA:s ostkust.
Fullriggaren ”af Chapman” byggdes som seglande lastfartyg 1888 i Whitehaven, Storbritannien. Hon sjösattes under namnet Dunboyne. Jungfruresan tog 130 dygn från Europa till USA:s Stilla Havskust. Då rundades Kap Horn ”the hard way” mot de fruktade västvindarna.
1915 inköptes hon av Rederi AB Transatlantic i Göteborg och fick svensk flagg. Hon gick där som lastförande skolfartyg. År 1923 inköptes hon av svenska staten och blev Kungliga Flottans skolfartyg med namnet HMS af Chapman för utbildning av skeppsgossar. År 1934 gjordes en resa för segel över Atlanten till USA.
Några av de skeppsgossar som var med ombord i ”af Chapman” på resan till USA år 1934 är fortfarande i livet och minns den tuffa resan med fullriggaren. ”Af Chapman” seglade drygt 13 000 sjömil med början i Karlskrona och sedan via England, Afrika över Atlanten till Västindien till Boston på USA:s ostkust.
En av skeppsgossarnas viktigaste uppgifter genom åren har varit att hålla liv i den sjömanskultur som förekom ombord i ett segelfartyg. Dit hör benämningen på alla de hundratals tampar som krävs för att kunna manövrera seglen. Under en period arbetade de med sjömansarbeten ombord i regalskeppet ”Vasa”.
Social verksamhet och underhåll av fullriggaren af Chapman har varit två av föreningens huvuduppgifter. Under senare år har den sociala verksamheten upptagit en större del av verksamheten. Skeppsgossarna tar han om varandra. De gör hembesök hos krassliga skeppskamrater och paraderar med fana och standar vid begravningar.
- Vi är som en familj. Vi kan inte leva utan varandra, säger en skeppsgosse.
Skeppsgosseinstitutionen föddes år 1685 och skeppsgossar blev i första hand barn till flottans män. Ingen fick kvarstanna efter fyllda 18 år. Då ”karlskrevs” de och placerades som volontär, kofferdikarl eller hantverkare. De bästa skeppsgossarna blev underofficerare. Karlskrivna skeppsgossar skulle stanna i flottans tjänst i minst 4 år och fick enligt reglementet den 20 mars år 1823 endast skiljas från flottan på grund av vanart, liderlighet och brott.
Av ett kungligt brev daterat den 21 januari 1799 utrustades skeppsgossen med 1 jacka av blått kläde en gul ståndkrage, 1 skärp av gul flaggduk, 1 hatt med ljusblå band kring kullen, 1 halsduk av röd etamin och 1 av svart crepon, 1 par blå klädesbyxor, 1 tröja och ett par byxor av bramsegelduk, 1 bussarong och 1 par byxor av helsingebuldan, 2 par halvsulor, 2 skjortor, 2 par ullstrumpor och 2 par skor.
Skeppsgossekåren blev med tiden en plantskola för örlogsflottans underofficerskår. År 1900 hade inte örlogsflottan några seglande stridsfartyg men utbildningen av skeppsgossar fortsatte till 1932 då sista årsklassen utbildades. Utbildning i sjömanskap ansågs överlägsen ombord i segelfartyg.
Skeppsgosselivet var stundom hårt och det förekom kroppsliga bestraffningar. Ett exempel var den kollektiva bestraffning som utdelades varje söndag efter korum. När skeppsgossarna stod uppställda på däck så kom den så kallade ”driftarsäcken” fram. I den fanns klädesplagg som var ”på driven” det vill säga förlorats under veckan. Varje plagg var märkt med ägarens namn. Namnen på ägarna till de förkomna plaggen lästes upp och de försumliga fick stiga fram och ta emot ett rapp med ”jocken” en repstump som straff.
Denna kollektiva bestraffningsform hade oftast önskvärd effekt, Antalet förkomna plagg i säcken minskade i takt med utbildningen gång, säger de som var med.
Nyp i näsan och slag med en repstump ”jocken” i baken från de större grabbarna tillhörde skeppsgossens vardag.
”Så snart vi fått uniformskläderna hårdnade det till. Vi var då ”kaniner” – de ”gamla grabbarna” ansåg sig ha rätt över oss, Han (kaninen) skulle alltid stå i giv-akt när han tilltalades av en gammal grabb. Det kunde hända, att en kanin beordrades att med en blyknapp som betalningsmedel springa och köpa en ask Broadway och därefter återlämna 50 öre i växelpengar. Vägrade kaninen blev det stryk.”, berättar Nils Olsson i sin berättelse ” Att dana skeppsgossar”
Att bli uppassare åt en bestämd ”gammal grabb” var ett sätt för den yngre årskursaren att undgå allt för många förnedrande uppdrag av de övriga äldre.
De äldre skeppsgossarnas kunde be de yngre ”kaninerna” att rabbla följande ramsa:
” Jag är allvarets blomma från enslig terräng.
Du är min förman jag är din dräng.
Slött är mitt sinne och lat min kropp.
Anhåller vördsamt om en redig ”sitt opp””
När ramsan avslutats svarade den äldre skeppsgossen: Bifalles!
Och så gav han sin yngre kamrat ett slag mot huvudet.
Skeppsgossarna utbildades i flottans segelfartyg, ”Jarramas” och ”Najaden” och under den sista tiden också ombord i ”af Chapman”.
Några av de skeppsgossar som var med ombord i ”af Chapman” på resan till USA år 1934 är fortfarande i livet. Fullriggaren seglade drygt 13 000 sjömil med början i Karlskrona och sedan via England, Afrika över Atlanten till Västindien till Boston på USA:s ostkust.
Fullriggaren ”af Chapman” byggdes som seglande lastfartyg 1888 i Whitehaven, Storbritannien. Hon sjösattes under namnet Dunboyne. Jungfruresan tog 130 dygn från Europa till USA:s Stilla Havskust. Då rundades Kap Horn ”the hard way” mot de fruktade västvindarna.
1915 inköptes hon av Rederi AB Transatlantic i Göteborg och fick svensk flagg. Hon gick där som lastförande skolfartyg. År 1923 inköptes hon av svenska staten och blev Kungliga Flottans skolfartyg med namnet HMS af Chapman för utbildning av skeppsgossar. År 1934 gjordes en resa för segel över Atlanten till USA.
Några av de skeppsgossar som var med ombord i ”af Chapman” på resan till USA år 1934 är fortfarande i livet och minns den tuffa resan med fullriggaren. ”Af Chapman” seglade drygt 13 000 sjömil med början i Karlskrona och sedan via England, Afrika över Atlanten till Västindien till Boston på USA:s ostkust.
En av skeppsgossarnas viktigaste uppgifter genom åren har varit att hålla liv i den sjömanskultur som förekom ombord i ett segelfartyg. Dit hör benämningen på alla de hundratals tampar som krävs för att kunna manövrera seglen. Under en period arbetade de med sjömansarbeten ombord i regalskeppet ”Vasa”.
måndag 27 juli 2009
Ny grundbok
I oktober 1949 var motorseglaren ”Iris” på resa från Gotland med bland annat 1 200 kg ost ombord. ”Iris” gick från Visby den 30 september 1949 klockan halv tolv på kvällen. På morgonen den 2 oktober omkring klockan 06.00 stannade motorn. Vevstakslagret hade skurit. Besättningen försökte fixa felet och fick igång motorn.
Landsort var nu i sikte i sydväst. Vinden ökade hastigt och nådde stormstyrka. Skepparen beslutade att söka skydd inomskärs och valde att gå genom Danziger gatt. Nu stannade motorn igen. Seglen var satta med det var svårt att hålla höjd på skutan. Det såg ut att gå vägen med då blåste storsegel och stagfock sönder i den hårda vinden. Fartyget var redlöst och drev mot bränningen syd om Gjusskär och högg hårt mot berget.
Nynäshamnsfiskaren John Karlsson var på väg från Nåttarö till Nynäshamn och när de passerade Fälöt såg de ”Iris” brydsamma situation. Karlsson vände sig båt mot haveristen och lyckades rädda över besättningen. En av sjömännen led av diabetes och fick bäras ombord för att senare iland köras till sjukhus.
Fiskare John Karlsson återvände till haveristen och lyckades bärga en del av osten. På morgonen den 3 oktober var fartyget borta. Hon hade glidit av grundet och sjunkit om cirka 15 meters djup.
Is och stormar har i dag lämnat kvar hjärtstock, ankarspel och en del lösa brädor på haveriplatsen.
”Iris” grundstötning och förlisning finns med en ny bok ”På grund – förlist” (Axplocks förlag) av Maria Landin, Folke Sjögren och Björn Öberg. ”Ostfararens” öde är en av 30 olika händelser återberättade och illustrerade med författarnas egna ord. En speciellt dramatisk händelse var kollisionen mellan ångfartygen ”Ingrid Horn” och ”Bergvik” som inträffade sommaren 1917. Den tyska ångaren ”Ingrid Horn” gick till botten och 18 i besättningen och 2 lotsar omkom.
Den nya boken på nästan 500 sidor är indelad i tre delar som kan läsas oberoende av varandra. I den första delen berättas om vilka öar i detta skärgårdsområde nära Nynäshamn som var bebodda och var lotsplatserna fanns och hur lotsorganisationen fungerade.
”Det är viktigt att känna till detta för att förstå det geografiska och sociala landskap, som fartygen och dess besättningar rörde sig i”, säger författarna.
Bokens andra del ”Dramatik och historik” innehåller de 30 olika händelserna om ofta dramatiska olyckor. Det framgår tydligt hur viktig kommunikationen var mellan folket iland och de nödställda sjömännen.
Den tredje delen i boken ”Dagbok” innehåller en unik sammanställning av alla olyckor relaterade till sjöfarten i Landsorts lotsplats verksamhetsområde som gått att hitta i olika arkiv. Dagboken omfattar totalt 1 169 olyckor under tidsperioden 1490-1987. Vissa olyckor har utelämnats till exempel med marinens fartyg och olyckor som är relaterade till mindre fritidsbåtar.
Två av författarna Maria Landin och Björn Öberg är välkända kulturprofiler i Nynäshamn. Björn Öberg är lots i fjortonde generationen och Folke Sjögrens som illustrerat boken hade en far som var fyrvaktare och fyrmästare på Landsort och Måsknuv.
Maria Landin har ett förflutet som kommunantikvarie och är nu avdelningschef för planering och hållbar utveckling i kommunens miljö- och samhällsbyggnadsnämnd. Hon har sammanställt det omfattande materialet.
Bokens fotografier är i några fall mycket gamla och flera foton har tagit av förre mästerlotsen Axel Öberg som är far till Björn Öberg.
För mig som är bosatt i Nynäshamn sedan 1973 och som ägnat mitt liv åt sjöfart, båtar och skärgård är boken ”På grund – förlist” som att öppna en konservburk med okänt innehåll från tider som flytt. En fascinerande djupdykning i ett marint landskap ibland grynnor och skär runt Nynäshamn och Landsort.
Många av de händelser som berättas var helt okända för mig tills och författarna har levande gjort dessa på ett imponerande trovärdigt sätt utan att hamna i ett blodfattigt rapporterande.
Sandöhugg
Gör ett strandhugg på Östersjön pärla och upplev vackra solnedgångar, långa promenader på stranden och hör havsbrisen susa genom tallskogen. Men var också beredd på sjösjuka under överresan, ömma fötter och rådbråkade leder efter att ha gått för långt efter de vackra sandstränderna
Ankring nödvändig endast i goväder. Vid friskare vind så blåser det runt hela ön och sjöhävningen kan bli besvärande. Ankarbotten ger begränsat fäste.
Ön upplevs bäst utan egen båt. Med äldsta barnbarnet Johanna besökte vi under fem dygn Östersjöns mest isolerade ö – Gotska Sandön. Vi åkte dit med turbåten från Nynäshamn och det blev en sjöresa att minnas.
”Om ni blir blöta om bakarna så bjuder jag på det…”.
Daag Pedersén, platschef på Gotska Sandön, har just dragit på gasen på utbordaren när han ropar över våra huvuden. Vi sitter i två rader på gummibåtens pontoner iklädda flytvästar med kurs mot sandstranden föröver. Det brusar under våra rumpor och en och annan ryksjö letar sig upp.
Mitt framför stäven står en traktor med släp ute i vattnet. Vi dunsar in och den hastiga inbromsningen får oss att gunga till. Traktorn kör upp oss på den vita sandstranden och vattnet droppar från gummibåtens pontoner när vi lite skakiga sätter fötterna i sanden.
På stranden väntade lägervärdarna Fredrika och Tove som informerade oss om läget och vilka regler som gäller på ön.
Vår landningsplats Franska bukten, är döpt efter den franska briggen ”Louise Lorient”, som förliste här år 1854. Platsen ligger på öns sydöstra del.
För att komma till lägerplatsen på öns norra del var vi tvingade att traska den långa sträckan. Bagaget kördes med traktor upp till lägerplatsen. Det blev en svettig promenad. Småbarnsfamiljerna hade det extra jobbigt.
Efter en niotimmars resa kom vi fram till lägerplatsen och kunde inkvartera oss i huset Maria. Den färdiga sjömansbiffen lagat smakade superbt. Vi hade mat för fem dagar med oss. På ön finns ingen butik men det finns en låda med nödproviant om maten skulle ta slut. Hårt väder kan innebära att du måste stanna längre än planerat.
Gotska Sandön är Österjöns mest isolerade ö och är belägen 85 km öster om Nynäshamn och 38 km norr om Fårö. Ön är 36 kvadratkilometer stor, 9 km lång och 6 km bred och har en 30 km lång strand. Det äldsta dokument som omnämner ön är Olaus Magnus kartverk över norden Carta Marina tryckt i Venedig 1539. Här finns öns läge utsatt på kartan och namnet anges ”Gotscasande”. Staten förvärvade ön omkring 1860 och har successivt utvidgats till nationalpark. Idag är inga familjer fast bosatta på ön.
Reguljära båtförbindelser finns sommartid med Fårösund och Nynäshamn. Besökarna landstiger för det mesta 1 – 4 km från lägerplatsen utom vid olämplig vind som i vårt fall. Besökare får stanna högst sju dagar.
Det var tolv år sedan vi år 1996 senast besökte ön. Samma känsla jag fick då infann sig nu år 2008. En stilla frid där all stress långsamt sköljs ur kroppen. Då bodde vi i tält. Nu hade vi med oss äldsta barnbarnet Johanna 11 år och hade bokat ett trebäddsrum med delat kök, kylskåp och rinnande vatten
Alla besökare måste bo i lägerplatsen och kan välja mellan eget tält, hydda med sovalkover, hus med rum och delat kök eller eget hus. I ett kokhus med elplattor och rinnande vatten kan de som valt det enklare boendet laga sin mat och diska.
Två tvättrum och skåp för torrskaffning finns också. På den stora sandplanen mellan husen finns fasta bord. Här och där står hinkar med sand. Det är i princip rökförbud på ön utom vid dessa sandfyllda plåthinkar. Grillplatser kan anvisas av lägervärden. Oftast blir det vid stranden nedanför båthuset på norra sidan. Brand är ett av hoten mot Gotska Sandön. Tre svåra bränder har drabbat ön.
Besökare måste ta med sig all proviant för sin vistelse utom kokkärl, tallrikar och bestick. Dricksvatten finns vid lägerplatsen. Där finns också en telefon.
Öns storslagna sandstrand lockade. Vi valde att runda Bredsand vid nordvästra udden som består av en platt sandburg som mot havet inramas av sandrör, strandråg och strandvial. Ilskna tärnor skyddade sina ungar med att göra störtdykningar mot oss. Trutar, måsar, tärnor, enstaka strandskator och ejdrar dominerar sjöfågellivet. Längre in på ön finns grönsiska, grå flugsnappare och större korsnäbb.
Över trädtopparna skymtade fyren som varnar för det lömska grundet Kopparstenarna som är välkänd för de båtfarare som seglat Gotland Runt. Åren 1883 – 1915 låg ett fyrskepp vid grundet.
Att vistas på Gotska Sandön är att för en stund leva i en andlig dimension. Bara att vara utan TV i fem dagar är en ovanlig upplevelse inte minst för en 11-åring. Möjligen det vara en orsak till att kapellet på Gotska Sandön är så välbesökt. Varje kväll vi var där ringde prästen Martina Åkeson Wollbo till kvällsbön klockan 21:00.
Inte långt från kapellet ligger Gottbergs lada som påminner oss om Gotska Sandöns mest omtalade person – Petter Gottberg som bodde på ön åren 1801 till 1828 med ett avbrott 1816-1818.
Gottbergs beskrivs i skrönor som öns mördare och sjörövare som lurade fartyg på grund för att sedan mörda besättningarna och ta hand om vrakgodset. Det är oklart om Gottberg var någon dråpare däremot anses det bevisat att han plundrade vrak och han dömdes också till 28 dagars vatten och bröd och en söndags uppenbar kyrkoplikt (skamstraff) vid Fårö kyrka 1817.
SJÖMAN ÖHMAN
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
