Knopbyte - går det?

Fråga: Varför envisas båtfolket att använda ”knop” som begrepp för fart till sjöss? Är det inte dags att avveckla denna till synes mossiga tradition och gå över till samma mått på hastighet som iland nämligen ”kilometer per timme”.
Livet för oss bilförare till sjöss skulle bli mycket enklare.
”Knoptrött”
Svar: Kravet låter vettigt men att åstadkomma en förändring är inte så lätt som det låter. Systemet bygger på vissa matematiska principer. Hastigheten till sjöss uttrycks alltid i ”knop” som avser antalet sjömil som båten tillryggalägger på en timme. Uttrycket härstammar från det antal knopar på en lina som löpte ut under en viss tid.
En båt som gör sex knop tillryggalägger sex sjömil på en timme, det vill säga en sjömil var tionde minut.
En ”sjömil” är något båtfararen måste känna till inte minst för att kunna bestämma sin position. Uttrycket är numera internationellt vedertaget inom sjöfarten. En sjömil motsvarar ungefär sträckan 1 852 meter.
Matematiskt så används cirkelns indelning som grund för att räkna fram längdmåttet ”sjömil”. Jordklotet är en sfär och kortaste avståndet på sfären är längden på den storcirkelbåge som förenar punkterna.
En storcirkel delas i 360 x 60 = 21 600 lika delar. Varje sådan del blir längden av den storcirkelbåge som en vinkel vid jordens medelpunkt av en bågminut upptar på jordytan.
Sambandet mellan denna längdenhet och meter kan räknas ut. En meter motsvarar en tiomiljondel av jordmeridiankvadranten. En sådan kvadrant är 90 x 60 = 5 400 bågminuter. Enhetens längd i meter blir därför 10 000 000 : 5 400 = cirka 1 852 meter.
Att ändra på detta menar vi marina nördar skulle vara att på allvar försöka hävda på nytt att jorden är platt som en pannkaka.
Goda vindar från Kajutan!

Milo i Costa Rica - motortrubbel!

Långseglare Milo Dahlmann har nu nått Costa Rica i Centralamerika vid Stilla Havet och förbereder sig nu för en segling mot Galapagosöarna. Seglingen från Panama har inte gått problemfritt. Dieselmotorn i båten "Artemisia II" som krånglat förr, slutade plötsligt att fungera.

Så här skriver Milo i sin senaste flaskpost den 10 maj, som vanligt på gott humör:
"Det sista man kan säga är att Inger, Jaak och jag har det långtråkigt! Bara ett par timmar ut från Balboa i Panama stendog motorn, utan förvarning. Sånt är aldrig bra... Efter genomgång utan att hitta ett fel startade den igen. Det var ju snällt, det fanns nämligen ingen vind. Ett par timmar senare slutade autopiloten att fungera, det blev att handstyra. Sedan kom, också utan förvarning, en kuling över oss innan Inger och Jaak hade hunnit lära sig vad alla tamparna var till... Det hällregnade och blåste i fem timmar. Men inte bara elände! Vi fick se späckhuggare, hoppande rockor, sjöormar och delfiner! Ett dygn senare kom vi fram till en ö som heter Isla Jicaron, en av många öar som Panama har gjort till nationalparker. Ljuvligt vacker med vrålapor i träden. De ville dock inte visa sig, bara höras. Sen vidade till Isla Coiba, även den en nationalpark. Där fick vi SE vrålaporna! Länge var de i träden ovanför oss. Och en fullfjädrad krokodil kom upp ur vattnet! Efter härliga dagar på öarna bar det vidare mot Baya Drake i Costa Rica. Där dök vi med guide och fick se vitspetsad revhaj!
Men motorn fortsatte att krångla. Den startade alltid fint, men dog efter ett tag. Inte bra. Upptäckte att den troligtvis inte fick någon diesel, men kunde inte hitta orsaken. Vi bestämde oss för att lämna Baya Drake ändå, den brukade ju gå ganska länge varje gång. Men inte då. Vi drev sakta i den icke existerande vinden. Vi behövde hjälp. Men vem? Ingen i den lilla byn kunde dieselmotorer. Till vår lycka såg Inger att en båt från MarViva (en miljöorganisation) drog upp sitt ankare och jag kallade upp dem på min obetydliga spanska. De skickade över sin mekaniker som spenderade över två timmar i min båt innan vi kom fram till felet! Det hade blivit ett vakum någonstans i min extra dieselfilterbehållare. Exakt var stoppet är återstår att lista ut, just nu går motorn fint med en "by-pass-operation" förbi behållaren.
Vi har mest lekt motorbåt, vindarna blåser någon annanstans. Häftiga regn har dock kommit över oss, ni anar inte hur blöt man kan bli!! När det inte regnar är det hett... Klockan halv åtta på morgonen börjar det bli för varmt för att göra något kroppsarbete alls!
Nu ligger vi i en marina i norra delen av Costa Rica. Här försöker jag fixa med autopiloten, den är bra att ha på vår vidare väg till Galapagos..."

Läs mer om seglingen på Milos blogg http://artemisia2.blogspot.com

Goda vindar från kajutan!

En hajfena mot demoner

Linder Sportsman 445 har dubbla hajfenor som är bra att greppa i för oss knäsvaga båtgubbar och båtgummor med dålig balans.

En av de vackraste sommardagarna för ett par år sedan då vattnet var lågt vid bryggan ute på Ön slutade jag hoppa i båten. När jag stod vid bryggkanten som vanligt och samlade mod för att ta skuttet ned på det lilla fördäcket och så vidare ner mot förtoften vågade jag plötsligt inte hoppa. Modet svek mig.
I minnet passerade de senaste skutten hur jag flåsade tog två skutt och sedan stod och gungande på toften med knastrande knän. Just det – knastrande – artrosen det vill säga förslitningarna i knäskålarna har skapat ett mellanrum i knälederna och knastrar när de utsätts för belastning.
Båten är förtöjd för och akter med fjädrar mot bryggan som gnisslar och när jag tidigare hoppade ombord åkte båten fram och åter som en jojo innan den stannade upp. Denna rörelse var påfrestande då den ställde extra krav på balansen.
Denna sommarmorgon när modet svek mig så böjde jag knä på bryggan och sträckte händerna mot båtens förstäv och grep tag om relingskanten. Sedan hävde jag mig ut med kroppen i en båge och böjde försiktigt höger knä tills det tog stöd mot det lilla däcket. Sedan följde jag efter med andra knäet och vred sedan kroppen så att jag kunde sätta ner högra benet på toften och få balans.
Efter 60 års båtliv inräknat barndomens skuttande i olika flytetyg insåg jag att åldern har börjat ta ut sin rätt. Men var fanns pulpiten? Ordet ”pulpit” lär betyda ”predikstol” och kallad också för ”stävräcke”. Det är en konstruktion av stålrör som ska hindra besättningen att trilla över bord. På öppna snurrebåtar brukar pulpiten bestå av en enkelböjt stålrör som i båda ändar bultas i i fördäcket på ena sidan så att den person som stiger ombord kan ta ett grepp och få stöd. Detta föriga stålrör kallas också ”hajfena”. En sådan måste jag omedelbart införskaffa.
Mitt beslut att bli ”ombordkrypare” och likt en jättespindel kravla i båten råkade bli en början till en serie incidenter som kunde ha slutat illa. På vår andra båt en ”hardtoppare” från 70-talet löper ett skarndäck och för att komma iland kliver jag upp från sittbrunnen om styrbord med foten på förarsätet och viker höger ben över kanten som jag klättrar över ett staket. Normalt sätter jag foten på skarndäcket och häver mig upp hållande i grabbräcket på ruffdäcket. Denna olycksdag med fukt i luften halkade foten och jag föll gränsle över relingskanten och fick en rejäl smäll i grenen och fick bokstavligen känna på hur det känns att få en spark på tasken. Tårar sprutade ur ögonen av smärta och jag tänkte på farsan som i sådana lägen brukade muttra om lagen om alltings djävlighet.
En tröst i bedrövelsen är att denna motorbåt har en ”hajfena” förut att greppa tag i vid land- eller ombordstigning.
Hemma i skrivarkajutan med värkande testiklar slog jag upp Nordisk Båtstandard för fritidsbåtar under 15 meter utgåva 1990 under rubriken ”halkskydd” och där står mycket riktigt att däck och skarndäck där personer kan antas förflytta sig skall ge tillräckligt fotfäste, till exempel genom ingkutna räfflor eller särskilt halkskydd. På skarndäck på motorbåtar godtas alternativt en 25 mm hög fotlist längst ut mot sidan. Sådana fotlist skall alltid finnas på slutna segelbåtar.
I öppna båtar med Löa mindre än 5,5 meter skall durken vara försedd med halkskydd.Inför denna båtsäsong sitter pulpiten fast i fördäck som en hajfena - vilket också är namnet.
Under segelfartygens tid spikade sjömännen fast en hajfena på bogspröt för att skydda sig mot onda demoner i havsdjupet.

Yngste rekordseglaren Jessica i mål!

Långseglaren Jessica Watson 16 år från Australien har nu avslutat sin segling jorden runt med 34-fotaren Ellas Pink Lady. Hon blir därmed den yngsta långseglaren i historien som klarat en non-stop-segling ensam runt alla de fem stora kapen och rundat Kap Horn och Kap Aghulas på Afrikas sydspets.

Vi oroliga båtföräldrar som följt Jessicas segling via Internet pustar nu ut av glädje för att hon klarat denna ansträngande uppgift att orka ensamsegla en så stor båt i över ett halvår utan knot och utan att trilla överbord. Av hennes berättelser att döma har humöret varit stabilt trots tidvis hårt väder.

Jessica har haft god support från land med snabb kommunikation med bland annat satellittelefon. Internet och GPS har revolutionerat långseglingen inte minst när det gäller att ha koll på väder och vind.

Hur kan då hennes föräldrar tillåta att Jessica gav sig ut ensam på havet? Den frågan kommer sannolikt att dyka upp nu när hon skall berätta om sin bedrift.

De brittiska experter som nu sägs ifrågasätta hennes rekord kan däremot slänga sig i väggen. Det sägs att de regler som gäller för dylika rekordseglingar gäller för seglare som fyllt 18 år. Jessica anlöpte hemmet i Sydney några dagar före sin 17 års dag. De som skrivit reglerna kunde aldrig ana att en så ung seglare på ett sjömässigt sätt skulle klara av bedriften.

Flaggan i topp för rekordseglaren Jessica!

Sjövet: Sjösätta

Att sätta en på land stående båt i sjön kallas för att "sjösätta". (eng. launch). Större fartyg sjösätts från en slip på vilken de skjutsas ned i vattnet. Mindre båtar och fartyg kan sjösättas med kran.
En sjösättning av ett nytt fartyg har ett rituellt värde för en sjöman och händelsen omges gärna med pompa och ståt. Ordet "sjösatt" förekommer i flera sammansatta sjöord exmeplvis "sjösättningsdags" eller "sjösättningsramp", som är en svag sluttande ramp för sjösättning av mindre båtar.
Sjösättning och dop av nya fartyg hör ihop. Dopförrättaren, som helst skall vara en kvinna, brukar säga efter det att hon uttalat dopnamnet att "må lycka och välgång följa dig och din besättning på de sju haven".

Iland används "sjösätta" som ett låneord för andra aktiviteter till exempel "idag sjösätter vi ett nytt bilmärke" eller "det senaste löneavtalet är nu sjösatt och ger 4 procents lönepåslag för alla".

Milo in The Pacific

Långseglaren Milo Dahlmann ombord i "Artemisia II" har nu nått Stilla Havet efter att med viss möda ha passerat Panamakanalen. Nu har hon varit på väg i snart ett år. Det var strax efter midsommar som hon avseglade från Stockholm och Nynäshamn efter att bland annat ha fixat sin pulpit. Målet är att under 2010 nå Antarktis efter att ha seglat efter västra kusten på Sydamerika med bland annat ett stopover på Galapagosöarna.

Så här skriver hon senast på sin blogg http://artemisia2.blogspot.com/
"Vulkanutbrottet på Island gjorde att Inger och Jaak kom lite senare än vad som var tänkt. Men det gjorde ingenting. Vår färd genom Panamakanalen gick bra. Fast den första dagen kom ett regn jag inte sett på mycket länge. Det mer eller mindre öste ner konstant i sex timmar. Att ha regnkläder på går nästan inte i hettan, och vi har sällan varit så blöta! Att manöverera inne i slussarna är inte det lättaste, starka strömmar och virvlar från de stora fartygen som också ska igenom. Men vi var riktigt proffsiga! I de tre första slussarna som tog oss sammanlagt 30 meter upp låg vi fast vid en lotsbåt. Det är ett av de bästa sätten, för då slipper man hålla på med de långa linorna upp till land. Sen var det en lugn färd genom Gatun Lake, den konstgjord sjön mellan de två stora haven. I denna sjö finns det faktiskt krokodiler! Men vi såg dem inte... Sen kom vi till de tre slussarna som tog oss ner 30 meter. Där låg vi utan lotsbåt, mitt i med fyra linor upp till land. Något helt annat än Göta kanal!
Nu ligger vi vid Balboa Yacht Club. Idag ska vi planera vår vidare färd. Vi ska till Costa Rica, men det finns ett antal fina öar på vägen, vi behöver bara besämma vilka utav dem vi vill till. Troligtvis seglar vi vidare i helgen.
Jag har snart varit borta i ett år. Att leva så här känns nu så naturligt. Har svårt att tänka mig något annat! Fast jag vet också att det kommer en punkt då jag vill ha tillbaka mitt "andra liv". Men nu njuter jag i fulla drag! "

Milo/Bakgrund:

Vid förra Atlantseglingen för 13 år sedan år 1997 seglade Milo över Atlanten mera sydvart mot hamnstaden Mar del Plata i Argentina. Då seglade hon ensam tre av 15 delsträckor i sin dåvarande segelbåt en Bianca 27 ”Artemisia”.Nu är målsättningen att fortsätta genom Panamakanalen till Stilla Havet till Costa Rica och till fadderbarnet i Nicaragua. Sedan sätts kursen mot Galapagosöarna och vidare sydvart mot Chile, Antarktis och åter till Argentina, Uruguay, Brasilien, Azorerna och hem till Sverige. Drygt två år räknar hon med att långsegla på vissa etapper ensam och på några etapper med besättningMilo blev en historisk svensk långseglare när hon åren 1997-1998 i det närmaste rundade Sydamerika i sin Bianca 27:a ”Artemisia”. Hon seglade sedan ensam från Kuba till England via Azorerna men hade besättning på de övriga etapperna, en total seglad distans på cirka 30 000 sjömil. Ett trasigt vindroder stoppade hennes försök att nå målet – Antarktis.Om denna segling berättar hon livfullt – mellan skratt och gråt – boken ”Min dröm om havet” 30 000 sjömil i liten båt (B. Wahlströms år 2000.)