måndag 26 september 2011

NynäsNytt: NY VÅGBRYTARE ÖNSKAS!


















Bygg en vågbrytare i gästhamnen till Jubileumsregattan 2012 så kan de tävlande segelbåtarna och gästande båtar får bättre och mer skyddad plats i Nynäshamns gästhamn, Det var budskapet från Liselotte Jons, kommunens turistchef inför 60-talet medlemmar i NSS (Nynäshamns Segelsällskap) på torsdagskvällens möte i klubbhuset i Fagerviken.
- Vi skall försöka påskynda bygget av denna vågbrytare. Hinner vi inte så har vi en annan plan för hur gästhamnen skall se ut nästa sommar, sade Liselott Jons.
Hon ingår i den styrgrupp som tillsammans med NSS ska arrangera den största seglingstävlingen i modern tid i Nynäshamn inför hundraårsdagen av OS i Stockholm 1912 då seglingarna genomfördes på Gårdsfjärden och längre ut till havs.
Moderna vågbrytare byggs ibland av spretiga betongstycken som liknar fotanglar – varje sådan betongbit är ett litet konstverk i sig. Vågbrytaren nordost om nuvarande hamnen skall skydda yrkestrafik och småbåtar från den hårda nordostliga vinden som gör hamnens båtar utsatta. Vågbrytaren finns också med i det förslag till framtida detaljplan för gästhamnen som nu finns att beskåda på kommunen. En utbyggnad av hamnen kommer att ge Nynäshamns en ökad status som ostkustens i särklass bästa seglingshamn och den nya motorvägen gör det lättare för besökare att ta sig hit.
Jubileumsregattan 2012 skall äga rum mellan den 20 juli och 5 augusti nästa år och mellan 30 000 – 50 000 besökare väntas hit. Hur många båtar som skall anlöpa gästhamnen vet ingen.

Nynäshamns bomässan för en tid sedan 23 000 besökare i två dagar inom hamnområdet. Höga krav kommer att ställas på boende, P-platser med mera.. Nynäshamns Hafsbad är redan fullbokat under regattan och flera prominenta personer däribland kungligheter väntas hit.
- Vi närmar oss ett skarpt läge, sade Jan Klingeborn, NSS projektledare som efterlyser ett 100-tal frivilliga funktionärer som är beredda att inom ramen för som kompetens hjälpa till. Flera har redan anmält intresse.
En olöst fråga är var kappseglingarnas tävlingssekreteriat skall vara – i NSS Klubbhus i Fagerviken eller inom gästhamnsområdet nära Frejas Holme. Kappseglare är ibland stökiga sjömän som kräver full service av tävlingsledningen i samband med protestförhandlingar och de vill gärna ha närhet till sina båtar. Det blir mycket regelarbete för tävlingsledningen – Svandammsskolans gymnastiksal nämns till exempel som möjlig lokal för mätningen av segel. NSS undersöker möjligheten att ha med digital positionering av de kappseglande båtarna som gör det möjligt att följa tävlingarna från land..
Största publikintresset väntas när de gamla båtarna skall kappsegla. Flera av de båtar som var med i OS 1912 finna kvar och är inbjudna att ställa upp. Gamla godingar seglar än.

onsdag 21 september 2011

Milo i Antarktis (2) "Kom inte för nära!"






































































































Antarktis är pingvinernas land och dessa ovanliga fåglar får inte störas. Säkerhetsavståndet till en pingvin är 5 meter så en besökare som råkar hindras av en pingvin får finna sig i att stå still tills fågeln gungar iväg på sitt karaktäristiska sätt. Linda en av besättningen på ”Artemisia II” står snällt på en bild och stirrar på en pingvin som nyfiket undersöker gummijollen i stranden.
Pingvinerna är en grupp fåglar som håller till på södra halvklotet och det finns 16 arter i 6 släkten i denna familj. De kan vara blågråa eller blåsvarta med vit undersida och låter högljutt med hesa trumpetande eller skrin. Pingvinen äter kräftdjur och fisk, även bläckfisk. Storleken kan variera från 30 centimeter till en höjd på 80-100 centimeter. Tyngst är kejsarpingvinen som kan väga 40 kg och den lilla dvärgpingvinen väger strax över 1 kg. Pingvinen lägger 1-2 ägg och ruvningstiden varierar mellan 33-62 dygn beroende på art.
En fabel berättar att från början gjordes det upp att isbjörnarna skulle få Nordpolen (Arktis) och pingvinerna Sydpolen(Antarktis). Leopardsälen och späckhuggaren är endast de rovdjur som hotar pingvinen och vilket gör att denna vackra fågel är mysig att umgås med på lagom avstånd för oss människor. De finns i ett stort antal.
- För det mesta kunde vi gå omkring ibland pingvinerna utan att de brydde sig. De var ljuvliga, säger Milo och kryper in i förruffen och hämtar en mjukispingvin som under resan var ett substitut för en riktig fågel.
- De luktar ganska illa och en riktig pingvin hade inte varit så trevligt att ha ombord, säger Milo och sätter sig på navigationsplatsen om babord med mjukispingvinen i famnen.
Vi kurar vid en brygga på en ö i Stockholms södra skärgård. Den svenska hösten knackar på. Östersjöns kuling ristar riggen på ”Artemisia II” och tjutet varslar om att vindstyrkan säkert är över 10 meter per sekund. Samtalet om den tvååriga långsseglingen fortsätter.
Den svåraste etappen mot Antarktis är sträckan över Drakes sund (Drake Passage) mellan Kap Horn och den antarktiska halvön som likt ett smalt bihang sträcker sig från sydväst till nordost. Halvön ligger syd om latitud S 60 som är gränsen till Antarktis.
Efter en veckas väntan på lämplig väder så sattes kursen från den chilenska hamnen Puerto Williams över dessa historiskt besvärliga seglingsvatten. Väderinformation via kortvåg från ”Bob” på Falklandsöarna var korrekt och överseglingen till Antarktis blev ganska odramatisk.
Besättningen på ”Artemisia II” var förutom skepparen Milo – vännerna Linda och Anders. Under överfarten insjuknade Anders i misstänkt lunginflammation. Antibiotika hjälpte inte och tillståndet förvärrades och Milo, som är sjuksköterska, misstänkte blodförgiftning som ombord i en isolerad segelbåt kan blir direkt livshotande.
En tur i oturen var närheten till en chilensk forskningsstation Almirante Brown, som kontaktades och informerades om Anders svåra tillstånd. Han togs ombord på ett chilenskt örlogsfartyg och fick följa med till South Shetland Island och vidare med flyg till Punta Arenas. Han kom senare till Sverige och ett sjukhus i Sverige där han uppges ha tillfrisknat.
(Det som slår mig under samtalet med Milo är att en ny bild av Antarktis växer fram. Min bild av denna kyliga kontinent är sannolikt präglad av åratals fåtöljseglande med läsning om med hjältar som till exempel engelsmannen Shackleton. Under efterkrigstiden kom några kyliga rapportböcker från nöjesseglare som varit där. Svårtillgängligt och inte minst – svårnavigerat med nyckfullt väder och lömska packisbälten som båtar kan fastna i och gå under.
Shackletons båt ”Endurance” sjönk till exempel i isen i november 1915 och då började kampen för besättningens överlevnad i isen ”Jag vägrade att hala flaggan – jag vägrar att ge upp min strävan”, sade Sir Ernest Shackleton.)"
- Jag hoppas att det går bättre för mig, sade Milo kort när jag före resan över Drakes sund i en e-post påminde henne om denne klassiske Antarktisfarare som inte minst genom gott ledarskap lyckade rädda sin besättning.
Hon tonar gärna ner det ”macho-stuk” som dominerar långseglingslitteraturen – hon är helt enkelt inte intresserad. Miljön i fokus är det som gäller.
Milo ger en bild av Antarktis som ett mål för stora och små charterbåtar för motor eller segel som regelbundet tar sig ner till kontinenten och bara med sin närvara hotar denna kanske jordens sista ekomiljö.
- Härnere är det torrt och kallt och inget förmultnar. Slänger du ett bananskal på isen så ligger detta skal kvar i åratal. De kryssningsfartyg som har många turister ombord sägs följa de stränga miljöregler för utsläpp som gäller. Mindre segelbåtar är inte lika seriösa. De släpper ut sitt avfall i vattnet och anser det är så lite att det inte betyder något. De släpper ut både toalettavfall, matavfall och tvättvatten utan att blinka. Vad jag hört och sett i Antarktis gör mig både arg och bekymrad…….
(Fortsättning följer..)

______________________________________________________
Milos segling med Artemisia II till Antarktis 2009-2011Stockholm-Ystad-Kielkanalen-Nordsjön-Engelska kanalen-Madeira-Porto Santo (ö nära Madeira)- Mindelo (Cap Verde)- Tobago- Trinidad- Venezuela- Bonaire- Panama- Costa Rica- Galapagos- Chile- Patagonien (Chile)- Antarktis- Argentina- Brasilien- Faial (ö på Azorerna)- Engelska kanalen- Nordsjön- Kielkanalen- Ystad- Stockholm. Två långa etapper har hon seglat solo: från Galapagos­öarna till Chile och från Brasilien till Azorerna, båda tog omkring sex veckor vardera. Resan går att följa, även i efterhand, på bloggen: http://artemisia2.blogspot.com.


  • Milo berättar om sin tvååriga Antarktissegling i Göteborg den 16 oktober (Sjösportskolan) och i Stockholm den 24 november ABF-huset Sveavägen 41 kl 18:30. Kolla detaljerna på bloggen http://armetisia2.blogspot.com






tisdag 13 september 2011

Milo i Antarktis (1):"Inte en smula överbord!"













Inte en smula överbord i Antarktis, Det var målet för Milo, Linda och Anders ombord i ”Artemisia II” när de i början av januari 2011 satte kurs mot Antarktis från den chilenska hamnen Puerto Williams. Miljöreglerna för avfall är stränga nedanför 60:e breddgraden som är gränsen mot Antarktis. Inget avfall får dumpas överbord som kan störa den känsliga ekomiljön. Inte minst gäller det toalettavfall och ”gråvatten” det villa säga det smutsiga dusch-. och diskvatten som regelbundet, om än i små mängder, produceras ombord..
Om reglerna skall följas måste detta avfall förvaras ombord för att senare kunna dumpas på fritt vatten utanför Antarktis. ”Artemisia II” är utrustad med mulltoa med urinseparering och septitank för gråvattnet. I storlekordningen 8 liter sopor per vecka producerar en person som skall förvaras i ett lämpligt utrymme. De segelbåtar som arrangerar charter till Antarktis har skrivit en broschyr om vilka regler som gäller.
- Tyvärr så följer inte andra fritidsbåter som söker sig ner till Antarktis dessa bestämmelser. De dumpar avfall överbord och tar även med sig husdjur, Andra seglare har berättat om dessa misstänkta miljöbrott. Ingenting ruttnar eller försvinner av sig själv i det antartiska landskap.
Långsseglare Milo Dahlman berättar om sin tvååriga långssegling. Vi sitter i salongen på ”Artemisia II” i en vik i Stockholms södra skärgård i början av september. Utanför ryter en sydlig kuling. Det ösregnar. Kvällen innan hade de dubblat akterförtöjningarna. Båten vägen 8 ton så det är en rejäl klump att hantera om det kör ihop sig.
Milo har i tysthet anlöpt skärgården efter en nattsegling från Kalmar 150 sjömil med sambon Torbjörn som tidigare mönstrade ombord i ögruppen ”Azorerna” dit Milo ensamseglat 36 dygn över Atlanten från Brasilien. Skeppare Milo är trött efter ett par timmars sömn och lite orolig för att möta vardagen i Sverige efter två år i en segelbåt. Cirka 25 000 sjömil har ”Artemisia” seglat – ibland med besättning ibland med Milo ensam. Hon har ensamseglat i sammanlagt 70 dygn uppdelat på två etapper. Dessa känslor av olust är vanliga ibland långsseglare. De vill inte möta vardagen utan helst stanna kvar ute på det fria havet.
Seglingen från Chile ner till Antarktis i början av januari var beräknad till cirka en vecka. Att starta i Puerto Williams var en säkerhetsåtgärd. Om det blir dåligt väder på väg sydvart så kan det bli nödvändigt att söka lä på någon av de chilenska öarna på vägen och då är det nödvändigt att vara inklarerad i Chile för att gå i hamn.
Nu lämnade Milo, Linda och Anders för att försöka passera Kap Horn och över Drakes sund – ett av världens blåsigaste farvatten där hundratals fartyg förlist genom århundranden…
Fortsättning följer........


_____________________________________________
Milos segling med Artemisia II till Antarktis 2009-2011
Stockholm-Ystad-Kielkanalen-Nordsjön-Engelska kanalen-Madeira-Porto Santo (ö nära madeira)- Mindelo (Cap Verde)- Tobago- Trinidad- Venezuela- Bonaire- Panama- Costa Rica- Galapagos- Chile- Patagonien (Chile)- Antarktis- Argentina- Brasilien- Faial (ö på Azorerna)- Engelska kanalen- Nordsjön- Kielkanalen- Ystad- Stockholm. Två långa etapper har hon seglat solo: från Galapagos­öarna till Chile och från Brasilien till Azorerna, båda tog omkring sex veckor vardera. Resan går att följa, även i efterhand, på bloggen:
http://artemisia2.blogspot.com

lördag 10 september 2011

Klimatvård hjälper!



Klimatvård utomlands
hjälper reumatiker

Klimatvård i varma länder utomlands till exempel vid Medelhavet kan hjälpa och lindra vissa typer av reumatiska sjukdomar. Men bra vård hemma i Sverige kan också ge samma positiva effekt. Det sade professor Ingiäld Hafström, ordförande i Reumatikerförbundets vetenskapliga råd. Hon föreläste under förbundets årsstämma som under helgen hölls på Utsikten Meetings i Nynäshamn. 87 ombud från hela landet deltog i förhandlingarna.
I den forskning om klimatvård som professor Hafström gjort med kollegor har behandling i Norge varit med i jämförande studier. Ett problem har varit att de som kommer hem från en klimatvårdsresa inte alltid fortsätter sin behandling hemma.
Att varmbad i bassäng betyder mycket för reumatiker visar också de studier kring den nya värdegrund som förbundet jobbar med. Det var en bekräftelse för Nynäshamns reumatiker som fråntogs varmbadet i sjukhuset för några år sedan utan att få någon liknande behandling.
Landstingsrådet Lars Joakim Lundquist (m) rapporterade om vilket position reumatiska sjukdomar skall få i det nya Karolinska Sjukhus som är under byggnar i Solna. Idag räknar läkarna med 80 olika sjukdomar som kan hänföras till reumatiska sjukdomar. En numera medicinsk accepterad sjukdom är till exempel fibromyalgi som tidigare fördomsfullt kallades för ”kärringvärk” då den oftast drabbar äldre kvinnor.
En av mediavärldens kända reumatiker är författaren Marcus Birro vars roman ”Landet utanför” sålde som smör vid bokbordet. Budskapet är att Sverige är fullt av osynliga människor
.

fredag 9 september 2011

Antarktis-seglaren Milo kommer till stan!!


























Idag fredag den 9 september 2011 anlöper enligt förhandstips långsseglaren Milo Dahlmann Stockholm efter att ha varit ute och långsseglat i dryga två år. Ungefär 30 000 sjömil har hon seglat och cirka 70 dygn som ensamseglare både i Stilla Havet och Atlanten. I årsskiftet var hon i Antarktis och träffade sina älskade pingviner som - fastän de luktar ganska illa - har vunnit hennes hjärta.

Under sina tre veckor i Antarktis hann hon uppleva en strandning, en draggande segelbåt som höll på att trassla det rejält i ett ankarläge - dessutom ett dramatiskt sjukdomsfall ombord som krävde assistans från land.

Jag träffade i veckan Milo vid en brygga (se bilden ovan!) i södra skärgården ombord i 31-fots stålslupen "Artemisia 2". Hon berättade om sin tvååriga segling som rymmer många spännande och intressanta iakttagelser. Vi får återkomma senare till detta. Hon känner oro för att komma hem och möta alla frågor och all uppståndelse. Atlanten, Stilla Havet och Antarktis har varit hennes hem i dryga två år.

Idag möter hon vid 15-tiden vänner och media under Liljeholmsbron i Mälaren. Goda vindar!. Fortsätt inspirera oss Milo - vi behöver det !

lördag 3 september 2011

Glad rapport från Ulva Kvarn!






















22 förväntansfulla medlemmar från Nynäshamns föreningar för Hjärt och Lungsjuka och Reumatikerna besökte i helgen Ulva kvarn som ligger strax norr om Uppsala. Under den cirka 15 mil långa bussresan från Nynäshamn gnolade en av deltagarna viskonstnären Ulf Peder Olrogs kända visa ”Att segla uppför Fyrisån i undervattensbåt”. Ulva Kvarn ligger nämligen vid Fyrisån och där utspelades i helgen Upplands största marknad som har cirka 15 000 besökare som kollar runt på 150-talet utställare.
Det var en bedövande vacker grönskimrande idyll med en vitmålad kvar vid porlande vatten som mötte nynäsborna som snabbt försvann i marknadsvimlet vimlet och senare återvände med råttor i keramik, teddybjörnar i fårskinn, tunnbröd rökt renhjärta och annat smått och gått som knallestånden bjöd på. Mat fanns riktligt allt från laxklämma med tomat till den hederliga slangen (varm korv) eller en kroatisk bärs på Ulva krog när med bruset från kvarnens fors.
Bussresan var ett lyckat samprojekt mellan två lokala föreningar som manar till en fortsättning. För Hjärt och Lungsjuka väntar ett föredrag om lungsjukdomen KOL som tenderar till att bli en besvärlig folksjuksom. Reumatikerna som hade en lyckad föreningsdag i Svandammparken den 27 augusti satsar i oktober på ett fördrag om tandlossning och reumatism av den lokala tandhyginistien Eva Berglund.