Plastflaskbåten Plastiki i protest mot plast i haven

En 18 meter lång katamaran gjord av 12.500 plastflaskor seglade på måndagen in till Sydneys hamn. Därmed avslutades båten Plastikis 8.000 sjömil långa resa över Stilla havet. (Foto: Torsten Blackwood AFP)
I mars gick avfärden från San Fransisco. Det var få som trodde att båten, bestående av plastflaskor som hölls ihop av lim gjort på cashewnötter och sockerrör, skulle hålla. Men enligt besättningen gick den 130 dagar långa resan relativt smidigt och smärtfritt, och båten klarade att stå emot de svåra väderförhållanden som kan råda på havet.
Syftet med resan var att uppmärksamma det växande miljöhotet med plastföroreningar i havet. Man ville även visa att avfall faktiskt kan nyttjas som en användbar resurs i design och konstruktion.
Den kommande månaden kan Plastiki beskådas på Australian National Maritime Museum i Sydney, Australien. (DN)

Kommentar: En viktig och spännande protest mot det växande hotet av plastföroreningarna i haven särskilt uppmärksammade i Stilla Havet där stora områden av plast driver omkring.

Svenska långseglaren och miljöaktivisten Milo Dahlmann ensamseglar nu i Stilla Havet från Galapagosöarna till Chile. Såg du mycket plastskräp i vattnet? är en fråga hon skall få svara på när vi får kontakt förhoppningsvis ganska snart.

Klotter i Draget

Vem har klottrat ner en vacker klippa i Dragets Kanal i Stockholms södra skärgård? På styrbordssidan i ”Dragsundet” som passagen kallas finns några klippor där klottren sprayad med stora bokstäver ”Weed” som är det engelska ordet för den narkotikaklassade växten hasch. Det engelska ordet ”weed” betyder också ”ogräs”..
Dragets Kanal är en vacker smal passage mellan ön Järflotta och fastlandet som omtalas redan under medeltiden som Dragsundet. Kanalen har flera gånger fördjupats bland annat för att flottans torpedbåtar skulle ta sig ut i hårt väder vid Landsort, Under 80-talet uppgraderades kanalen med hjälp av NSS Nynäshamns Segelsällskap och Skärgårdsstiftelsen. Djupgående cirka 2 meter, bredd cirka 4 meter.
Klotter har blivit ett samhällsgissel som bara ökat under senare år. Antalet anmälda fall av sådan skadegörelse i Stockholms län ökade med 32 procent mellan åren 2006 och 2007. Av den anmälda skadegörelsen som anmälts är ungefär hälften klotter enligt Brå, Brottsförebyggande rådet som försökt kolla läget.
Skärgården har hittills förskonats från klotter som i ett vackert skärgårdslandskap upplevs som en våldtäkt på vår allemansrätt. Illdådet kan jämföras med att tända en brasa på en slät och sedan hälla sjövatten på så att hällen slipad av inlandsisen spricker sönder.
Kampen mot klotter i städer utkämpas med sanering och polisanmälningar. I drabbade området är målet att få bort eländet inom 24 timmar. Klottret fotograferas och lämnas till polisen. För att gripa klottrare krävs i princip att skadegörelsen direkt kan bindas till person.
Båtfolket kan göra nytta som klotterspanare i skärgården genom att hålla ögonen öppna och dokumentera klottret och misstänkta gärningsmän.
Klotter räknas som skadegörelse och den som döms kan få böter eller fängelse upp till ett år. För ungdom under 18 år kan det bli ungdomsvård, ungdomstjänst eller böter. Fastighetsägare har rätt att begära skadestånd.

Flera fast för sjöfylla

Fem gånger flera båtfarare har torskat för sjöfylleri fram till slutet av juli i år. Kustbevakningen rapporterar att 159 personer var misstänkta för sjöfylleri eller grovt sjöfylleri. Förra båtsäsongen 2009 rapporterades 60 personer för sjöfylleri.
Fram till och med den 20 juli i år hade Kustbevakningen genomfört 1 150 rutinmässiga utandningsprov i hela landet och gjort 430 ingripande mot båtförare för misstänkt sjöfylleri.
Den kraftiga ökningen av lagförda båtfyllerister kan hänföras till den nya sjölagen och alkoholutandningslagen som innebär att det nu finns en nedre promillegräns på 0,2 promille för den som framför båtar som är 10 meter eller längre. Den nya sjöfyllerilagen gäller även båtar som kan framföras i 15 knop eller mer.
För båtförare av övriga båtar som inte ryms inom dessa kategorier gäller samma bedömning som tidigare. Båtföraren ska inte ha druckit mer alkohol än att hon eller han kan framföra båten på ett säkert sätt.
I den gamla bedömningen av misstänkt sjöfylla hade polis och kustbevakning uppenbara problem med att avgöra om den misstänkte framfört båten ”på ett säkert sätt”.
En båtförare som till exempel ertappats i en snabb båt med alkohol i kroppen endast iklädd en tunn undertröja hade sannolikt gått fri enligt den gamla tillämpningen. I ett aktuellt fall hade denne båtförare över 2 promille i kroppen och åkte fast enligt den nya lagen.
Den nya promillegränsen innebär en strängare markering av samhället. Sjöfyllefrågan med promillegränser har stötts och blötts genom åren. 1974 års fritidsbåtutredning var till exempel emot en promillegräns med brasklappen att det inte var ett slutgiltigt ställningstagande. I stället efterlystes bättre information kopplad till den föreslagna båtregistreringen. Det statliga båtregistret kom men avskaffades.
Vi har under de 36 år som gått sedan utredningen kom genomlidigt ett antal nykterhetskampanjer ofta organiserat av den statliga sjösäkerhetsrådet med budskapet ”Spola kröken till sjöss!” I slutänden av denna propaganda har det nästan alltid stigit fram en äldre gubbe som hittats död med öppen gylf och med alkohol i kroppen efter att ha trillat överbord från sin öppna snurrebåt då han skulle kasta vatten. Gubben har blivit en stereotyp.
Det är uppenbart att den nya sjöfyllerilagen gett polis och kustbevakning nya verktyg för att motverka att berusade människor gör sjölivet osäkert genom riskfylld framfart inte minst i trånga farleder. Statistiken pekar också mot att många människor som varit berusade på sjön tidigare inte kunnat ertappas med den gamla lagstiftningen.
”Det är dags för båtfolket att skaffa sig en fyllechaffis om det skall partajas”, säger en luttrad polis jag talat med. Motorburen ungdom iland utser alltid en nykter kompis som skall klara polisen fyllekontroller och det kan vara en förebild att ta efter för båtburen ungdom.
Personligen har jag inget emot en nya sjöfyllerilagen. Med kajakpaddlare i familj och vänkrets känner jag alltid oro för snabba båtar och vattenskotrar som framförs av berusade skeppare som inte har skärpt utkik.
Med en starköl i kroppen åtar jag mig att köra 10 knop från närmaste skärgårdskrog till hemmahamnen utan att glömma flytvästen förhoppningsvis.
Sprit i alla dess former har i traditionen ofta av båtfolket beskrivits med ett romantiskt skimmer. Båtsupen har bekräftat olika tillfällen som sjösättning, rundning av första pricken, ”landsättare” och annat trams. Mycket av detta var oförargligt med långsamma båtar och stora yachter i trä med en hord av vingliga gastar. Den ena fylleskrönan överträffar den andra när ämnet kommer på tal i kajutan.
Att få ta en stänkare i sittbrunnen och njuta av en solnedgång tillhör samtidigt båtlivets höjdpunkter.
Mitt eget båtlivs relation till båtfylla fick en rejäl tankeställare en mörk höstkväll på 70-talet hos goda vänner i mellanskärgården. Plötsligt small det till i berget nedanför huset. Vi sprang ner och hittade en till hälften vattenfylld snurrebåt med två beskänkta herrar ombord.
Efter en stund palavrande ringde jag larmcentralen och frågade: Vad skall vi göra med dessa fyllskallar? Låt dem åka! löd svaret.
Så blev det också. De lyckades få igång snurran och satte kurs in i mörkret och såg synbart nöjda ut. Om de gick till Davy Jones (omkom) eller inte förtäljer inte historien.

Ubåtskrisen: Huvudskär 1980

Ubåtskris bakgrund: För snart 30 år sedan hösten 1980 inträffade den så kallade Huvudskärsincidenten då den svenska marinen med jagaren Halland (bilden) i spetsen jagade en främmande ubåt i farvattnen utanför Huvudskär i Stockholms skärgård. Sjunkbomber fälldes från helikopter men försöken att varna ubåten misslyckades. För första gången vägrade ubåten att lämna svenskt farvatten.

För oss journalister blev denna incident startskottet för ett försök till att rapportera om misstänkta ubåtar inom svensk farvatten. Det blev en svår uppgift att utläsa och kritisk granska de hundratals tips som under de kommande åren strömmade in till Dagens Nyheters redaktion.

Här följer att avsnitt ur mitt manuskript "Djupa lögner" som handlar om den och andra ubåtsincidenter som inträffade när det kalla kriget i Östersjön var som hetast åren 1980-90. Under de kommande åren kom Sverige att avge två protestnoter till dåvarande Sovjetunionen som militären utpekade som den makt som låg bakom kränkningarna.

30 år senare år 2010 är det kalla kriget slut för länge sedan men ubåtsfrågan är långt ifrån slutdebatterad. Det råder oenighet mellan troende och icke troende om vad som egenligen hände. Ubåtar? Minkar? Ingenting?

För oss reportrar som var med på plats finns många tvivlare. Var vi "nyttiga idioter" som lät oss manipuleras av militären, politiker och av utländska desinformatörer? Bevisfrågan har dominerat debatten. Den svenska försvarsmakten lyckades aldrig tvinga upp någon ubåt till ytan för identifiering vilket skeptikerna har tagit till intäkt för att det aldrig var några främmande ubåtar på svenskt inre vatten. Ubåtsjakterna blev alltmer spöklika. Samtidigt talade det strategiska läget i Europa under slutfasen av det kalla kriget att det var Sovjetunionen som kränkte Sverige i möjligen med målet att skapa ubåtsbaser i den skyddade svenska skärgården som skulle användas i ett krig.

Senaste inlägget från militären är förre ÖB Bengt Gustafssons nyutkomna bok "Sanningen om ubåtsfrågan - ett försök till analys (Santérus förlag) som i huvudsak utpekar Sovjetunionen som ansvarig för ubåtskränkningarna. Han lämnar dock fältet öppet för vidare forskning bland annat om NATO-ubåtar var inblandade. Nytt och spännande är hans redovisning av sovjetiska miniubåtar.
Här kommer min version och minnesbild om vad som hände på DN:s redaktion för 30 år sedan.

________________________________________________________

Ubåtslarm hade ingen större trovärdighet hos DN:s nyhetsredaktion i slutet av 1970-talet. En av notischeferna som sorterade morgonens telegram och svarade i telefon var Hugo. Han kommenterade ubåtslarmen så här ibland:
- Det finns inga ubåtar och om de finns så inte är de ryska…
När dåvarande moderate försvarsministern Eric Krönmark hösten 1980 fick en begäran om skarp vapeninsats mot en misstänkt ubåt i farvattnen nära Huvudskär i Stockholms skärgård så förstod vi i DN:s nyhetsgrupp att militären menade allvar.
Den så kallade ”nyhetsgruppen” hade bildats tre år tidigare hösten 1977 på initiativ av redaktionsledningen och några reportrar. Gruppen skulle sortera direkt under nyhetschefen.
Skarp vapeninsats mot misstänkt ubåt i fredstid krävde regeringsbeslut och det var den begäran som moderaten Krönmark i den borgerliga minoritetsregeringen fick ta ställning till. Folkpartiets dåvarande ledare Ola Ullsten var statsminister. Försvarsministerns uttalande att marinen kunde beordras att sänka en främmande ubåt var ett så skarpt uttalande att vi måste ta det på allvar.
Uppgifter från marinens sjögående båtar talade för att besättningen på bogserbåten ”Ajax” den 18 september på 300 meters håll såg ett gråsvart ubåtstorn passera för att försvinna under vattenytan.
Ubåtstornet hade en mycket karaktäristisk profil. I Östersjön fanns 1980 bara en sådan typ – den sovjetiska ubåten ”Whiskey” (Nato-beteckning). Ungefär 200 ubåtar hade byggts av denna typ sedan början av 50-talet och vid denna tidpunkt var 50 ubåtar i tjänst och cirka 100 i reserv. Ubåtar fanns bland annat i Polen som tillhörde Warszawa-pakten.
I DN:s nyhetsgrupp kom ubåtarna att hamna på mitt bord. Jag hade ett förflutet som sjöman i svenska handelsflottan i åtta år och hade studerat tre år på sjöbefälsskolan i Stockholm och avlagt sjökaptensexamen 1962. I tre år hann jag segla sjöbefäl innan jag mönstrade av och började läsa till journalist i Poppius Journalistskola.
Jag kom till DN år 1970 efter några år i specialtidningar för båtliv och jag hade nyss fyllt 40 år när ubåtarna dök upp i mitt liv.
Fanns det några ubåtar i ”klippen”? Dessa klipp fanns i DN:s jättearkiv som bestod av små bruna kuvert noga sorterade i trälådor. I dessa fanns de flesta artiklar som skrivits genom åren. Jag hittade ett kuvert med rubriken ”kränkningar” och fastnade för en rapport från DN:s Göteborgsredaktion i slutet av oktober 1966.
Detta år var ubåtslarmen många. ”Minsveparfolk – Vi ”satt” på ubåten i två timmars tid” löd rubriken i DN den 22 november 1966 under en fyrspaltig bild av besättningen på kustflottans minsvepare ”Hasslö”. Vid minst två tillfällen hade man med blotta ögat sett främmande ubåt långt inne på svenskt vatten mellan Lysekil och Marstrand på västkusten. En låda knallskott kastades i vattnet. Med två metallod hittades ubåten på 9 meters djup på en position där sjökortsdjupet var 30 meter.
”Grodmän spionerar ny teori – vittnen såg ubåt i fjord” löd rubriken på ”ettan” och i tidningen en fyrspaltig artikel under rubriken ”Militärbaser spionmål.”
Ett misstänkt främmande ubåt hade siktats och sjunkbombats utanför Lysekil och grodmän misstänktes ha landsatts nära militära anläggningar i Gullmarsfjorden. De vittnen som sett en ubåt utanför Skredsvik sades vara ”fullt pålitliga”. Efter sjunkbombsanfall siktades oljefläckar. Militärbefälhavaren avbröt till slut de resultatlösa ubåtsspaningarna. Ett tiotal rapporter om siktad ubåt hade lämnats in till milo Väst i Skövde.
Dåvarande försvarsminister Sven Andersson (s) sade i riksdagen i den debatt som följde:
”Det råder inget tvivel om att främmande ubåtar vid flera tillfällen befunnit sig på svenskt territorium.”
En tidning som misstrodde denna ubåtsjakt var sjöfolksförbundets tidning ”Sjömannen”. I en artikel publicerad från den 10 november 1966 skriver tidningen: ”Ubåtsjakten en bluff. Höga militärer anklagas”.
”Så länge våra marina myndigheter inte kan ge mer dokumenterade fakta och komma med annat än diffusa påståenden och vaga kommentarer i officiella kommunikéer så tror vi att det är en ubåtsvals som spelats upp för svenska folket. En vals och ingenting annat!”.
DN:s Moskvakorrespondent rapporterade söndagen den 13 november 1966 att ubåtarna i Sverige ej var sovjetiska. I den militära tidskriften Röda Stjärnan refererade en talesman för sovjetiska marinkommandot som sa att sådana uppgifter var rena spekulationer i syfte att förleda den svenska opinionen.

När ubåtslarmet vid Huvudskär kom hösten 1980 ordnade jag på DN fram ett sjökort och började studera öar, kobbar skär och djupkurvor. Om det fanns en främmande ubåt där så var det i ”mina” vatten där jag växt upp sommartid innan jag gick till sjöss.
I början av 1950-talet hyrde familjen en sommarstuga på ön Marbäling som ligger strax norr om Utö och när Sadelöga och Huvudskär. Detta skärgårdsområde var flottans basområde där ständiga övningar pågick. Inte så långt från vår ö låg Stabbo där marinens värnpliktiga lärde sig skjuta luftvärnskanon mot randiga korvar som släpades efter surrande propellerplan.
Min militära kunskap var liten. Under min värnplikt som civil sjökapten i marinen i början av 1960-talet tjänstgjorde jag bland annat på isbrytare och som båtförare i sjötransporten på Märsgarn i Horsfjärden. Jag körde kustflottans snabbåt ”Kuling” och vattenbåtar ”Glan” som försörjde kustflottan med färskvatten och färjan mellan Märsgarn och Årsta Havsbad. Jag hade civil behörighet som styrman och befälhavare i begränsad sjöfart vilket försvarsmakten listigt utnyttjade för en dagpenning på 12 kronor.
Den främmande ubåten som siktades vid Huvudskär den 18 september 1980 vägrade lämna svenskt vatten. Dåvarande ÖB Lennart Ljung beordrade fram en särskild analysgrupp för att närmare analysera detta nya uppträdande.
Militära källor berättade att en helikopter fällt sjunkbomber som varning och ubåten skulle då ha styrt ostvart. Några dagar senare fick en svensk ubåt kontakt med en ubåt som låg åtta sjömil inne på svenskt territorialvatten. Den svenska ubåten steg upp till vattenytan och knallskott fälldes mot den okända ubåten som då styrde ostvart.
Tre dagar senare fick marinen en ny kontakt med okänd ubåt strax söder om ögruppen Huvudskär. En sjunkbomb fälldes från helikopter som varning. Den okända ubåten girade ostvart igen.
Två dagar senare var det dags igen denna gång ost om Huvudskär. Besättningen på en helikopter såg ett kort ögonblick den okända ubåtens master över vattenytan. En av marinens helikopter fick hydrofonkontakt med stillaliggande okänt föremål på botten och fällde för säkerhets skull en sjunkbomb som varning. Det okända föremålet visade sig senare vara ett vrak.
Den 25 september beordrade ÖB Lennart Ljung förstärkning och jagaren ”Halland” som låg på översyn vid Muskö örlogsbas i Horsfjärden. Fartygschef var kommendörkapten Hans von Hofsten. På kvällen den 27 september ger försvarsstabens operationsledning order om att IKFN skall tillämpas utan inskränkning.
IKFN är ett reglemente för krigsmaktens uppträdande i fred och neutralitet. Om en främmande ubåt kommer innanför territorialgränsen 12 sjömil skall den först varnas med knallskott eller sjunkbomb. Om ubåten envist vägrar ge sig av kan ytterligare varningsskott avlossas efter ”särskild order”.
När jagaren ”Halland” är på gång över Mysingen får helikoptrar ny kontakt med den främmande ubåten fyra sjömil söder om Huvudskär och fäller sjunkbomber. Så här berättade fartygschefen Hans von Hofsten om vad som hände:
”Med utnyttjande av de sista skvättarna bränsle lyckas helikoptrarna hänga kvar i luften och leda in ”Halland” för anfall. På 800 meters håll skjuter jagaren en stridsladdad antiubåtsraket med 100 kilogram trotyl mot ubåten.
Syftet med vapeninsatsen är alltjämnt att tvinga ubåten att inte övervattensläge, inte att sänka den. Efter avlossandet av AU-raketen förloras kontakten med ubåten. Ytterligare kontakter erhålls inte.”
Ubåtsjakten vid Huvudskär avblåstes efter nästan tre veckor operation. Den 5 oktober siktade det polska ubåtsbärgningsfartyget PIAST 281 på internationellt vatten vid Hoburgen sydost om Gotland. Trålare från öststaterna bildar en ring runt fartyget. Två polska Whisky-ubåtar intar ytläge nära bärgningsfartyget och en av ubåtarna förfaller vara skadad, enligt en observatör.
Observationen av en Whisky-ubåt från bogserbåten ”Ajax” den 18 september kunde ha ett samband med den skadade ubåten som siktades den 5 oktober, men dessa iakttagelser räckte inte som bevis, enligt försvarsstabens bedömning.
För några få nyhetsjournalister på DN:s redaktion var Huvudskärs-incidenten år 1980 inte det första ubåtslarmet detta år. Jagaren ”Halland” fällde den 12 mars samma år en sjunkbomb mot misstänkt ubåt vid inloppet till Karlskrona. Ubåten hade lokaliserats med aktiv hydrofon under goda hydroakustiska förhållanden i vattnet. Under den påföljande jakten gjorde ubåten flera undanmanövrar innan den lämnade svenskt vatten sedan sjunkbomben fällts.
En märklig detalj var att den främmande ubåten på ett retfullt sätt började sända med sin aktiva hydrofon från en position nära territorialvattengränsen. Karlskrona-incidenten våren 1980 väckte ingen större uppmärksamhet i medierna.

Aktuellt Nynäshamn Norberg & Nilssons framtid oviss.

Vad skall hända i framtiden med ett av Nynäshamns anrikaste båtföretag som funnits på plats i hamnen sedan 1926? Det undrar flera båtfrälsta nynäsbor som under åren köpt, sålt och vinterförvarat båtar och motorer hos företaget.
Företaget heter Norberg&Nilsson och har sju anställda i Nynäshamn och omsätter cirka 14 miljoner kronor. Nu har kommunen sagt upp sitt avtal med företaget och inte kunnat erbjuda något seriöst likvärdigt sjönära alternativ till lokalisering.
I det start-pm som kommunen upprättat för gästhamnsområdet och som presenteras i breda penseldrag i NP tisdagen den 20 juli nämns inte orden ”sjönära båtservice”. Mycket märkligt.
Av en händelse råkade nästan samtidigt som artikeln publicerades en av företagets mobilkranar lyfta upp en skadad båt i hamnen som höll på att sjunka. Kranen kördes av företagets ägare Viktor Lindholm som arbetat med båtar i företaget sedan 1961.
Norberg & Nilsson bygger sin verksamhet i hamnen på verkstad och butik i anslutning till rampen för sjösättning och upptagning. Vid sidan finns ett båtlager. Under vintern förvaras ett hundratal båtar och motorer även på annan plats i kommunen.
Nynäshamns gästhamn är under senhöst och vinter en mörk och död plats med undantag av de båtföretag som håller igång sin verksamhet. Båtar skall torrsättas och vinterförvaras. Det är liv och rörelse i verkstaden.
I årets rekordfina båtsäsong med mängder av gästande båtar i hamnen (över 7 000 gästnätter noterades i hamnen 2009) så är butiken fullpackad med båtfolk som behöver båtprylar och viktig information
Båtar går ständigt sönder eller går på grund och börjar läcka. Motorer slutar att fungera och båtfolk på semester är beredda att betalar dyrt för att få skadan fixad snabbt. Vad skall jag göra undrar en skeppare som av misstag tankat bensin till sin dieselmotor? En man frågar på tyska om ett specialfilter till sin Volvo Penta motor. Kön växer vid kassan.
I den rådande planeringen av gästhamnens framtid har kommunens hantering av båtföretaget upplevts som arrogant av de anställda och påverkar verksamheten,
”Vi känner oro för framtiden, Vart skall vi ta vägen?”, säger ägarenViktor Lindholm på en direkt fråga.
Kommunalrådet Leif Stenquist (FP) säger i ett uttalande till NP att ”nynäshamnarnas själ” inte får gå förlorad i den framtida utformningen av gästhamnen.
Tveka inte, Stenquist – för många nynäshamnare inklusive mig själv tillhör båtföretaget Norberg & Nilsson denna själ.

Ny ubåtsbok pekar ut Sovjet

Är du en av dem som tvivlar på att det var några ubåtar som kränkte svenska farvatten under det kalla krigets sista decennium på 80-talat? Var det bara minkar, sillstim eller påhittade ”budgetubåtar” de spöklika ubåtsjakterna handlar om. Möjligen någon NATO-ubåt.
I så fall kanske det kan vara av intresse att läsa en nyutkommen ubåtsbok skriven av förre ÖB general Bengt Gustafsson som var Sveriges högste militär när ubåtslarmen stod som tätast. Boken heter ”Sanningen om ubåtsfrågan – ett försök till analys” (Santérus förlag) Bengt Gustafsson blev ÖB 1986 samma år som statsminister Olof Palme mördades och det var hans företrädare general Lennart Ljung som var i hetluften 1982 under ubåtsjakten i Horsfjärden och året innan när den ryska ubåten U 137 grundstötte inom militärt skyddsområde utanför Karlskrona.
I ubåtsjakten Horsfjärden 1982 deltog många Nynäshamnare som då arbetade inom marinen på olika nivåer. De är numera är pensionärer och sannolikt glada för att det kalla kriget tog slut som det gjorde.
Bengt Gustafsson ubåtsbok som tagit två år att skriva är på nästan 400 sidor. Den inleds med kapitlet ”Sanningens finns i betraktarens öga” och fortsätter med en genomgång av kränkningarna som hade pågått länge och på stor bredd. Bengt Gustafssons slutsats är att det förekom många kränkningar av svenskt vatten.
Han har prövat att analysera de fakta som kan leda till vilken nation som legat bakom de främmande ubåtarna och slutsatsen blir att systematiken pekar österut det vill säga mot dåvarande Sovjetunionen med vasallstater.
Det var också Sovjet som pekades ut av 1983 års ubåtskommission under ledning av Sven Andersson socialdemokrat och tidigare försvarsminister. I kommissionen satt också moderaten Carl Bildt numera svensk utrikesminister och före detta statsminister.
Förre ÖB sticker inte under stol med att hans bok kan uppfattas som en partsinlaga för militären och därför lämnar han fältet öppet för vidare forskning om ubåtarna. Han undrar till exempel om inte en västtysk ubåt följde den sovjetiska ubåtsgruppen till Horsfjärden 1982 och som möjligen stängdes inne. Om den högsta politiska ledningen under Olof Palme kände till detta var det inte omöjligt att denna NATO-ubåt släpptes ut – i så fall ett beslut helt i den politiska ledningens anda. Det hemliga västsamarbetet fick inte äventyras.
Marinens vapeninsatser med bland annat sjunkbomber och i ett tidigt skede antiubåtsraketer kan också ha skadat en sovjetisk ubåt.
Mycket intressant är förre ÖB:s genomgång av det strategiska läget i Europa under slutfasen av det kalla kriget. Läget var kärvt i mitten av 80-talet och det låg helt i det sovjetiska militära intresset att undersöka möjligheterna att upprätta skyddade baser för sina ubåtar om det skulle bli krig. Svenska kusten var i det närmaste oskyddad och 1972 års försvarsbeslut hade i stort sett nedrustad den fartygsburna ubåtsjakten. Det var fritt fram att tränga in i den svenska skärgården.
Varför har då Bengt Gustafsson skrivit denna ubåtsbok? Nästa år 2011 är det 30 år sedan den ryska ubåten U 137 grundstötte i Karlskrona och blev en världsnyhet. Är det inte dags att sätta punkt? Fyra utredningar har granskat ubåtsincicenterna – den senaste för ett par år sedan.
Förre ÖB reagerade bland annat på kritik från förre statsminister Ingvar Carlssons uttalande att militären skulle varit ”nonchalant” i sina bedömningar av ubåtslarmen.
Förr oss journalister som försökte rapportera från 80-talets spöklika ubåtsjakter är denna ubåtsbok militärt klarläggande. Inte minst gör den upp med alla mer eller mindre paranoida konspirationsteorier med NATO-etiketter som florerat i debatten.
Minkarna då? Jodå de fanns där ibland bland tusentals indikationer på misstänkta ubåtar under åren 1980-90. De simmar fortfarande under den lugna ytan i väntan på den eviga freden.
-

Milo ensam mot Chile

Långseglare Milo Dahlmann (bilden) lämnar nu Galapagosöarna i Stilla Havet för att ensamsegla sin båt "Artemisia II" mot Chile. Ensamseglingen räknar hon med skall ta fem till sex veckor. Hon har nu varit på väg sedan midsommar 2009 och styr nu mot kallare breddgrader. Målet är att nå Antarktis och nu väntar segling i långkalsonger och fleece.

Milo berättar på sin blogg http://artemisia2.blogspot.com om den spännande tiden på Galapagosöarna som hon upplever hotas av turismen. Så här skriver hon bland annat

"Jag har suttit bredvid sköldpaddor som har skal så stora att jag skulle kunna få plats i dem. Ingen vet hur gamla de är, men gissningsvis 110 till 120 år. Det ger lite perspektiv på tillvaron.
Jag har dykt med sjölejon och sköldpaddor. Sett sjöhästar, rockor, vitspetsade revhajar och den omtalade hammarhajen. Och otroligt vackra fiskar. En gång när vi snorklade på en plats där det fanns en möjlighet att se pingviner kom en av dem simmandes direkt mot mig... Den stannade en halvmeter framför mig, vi kollade in varandra, och sen dök den ner vid mina fötter. Lyckan var fullständig!................. Nästa hamn blir Valdivia i Chile, och på grund av vindriktingen dit går det inte att segla raka vägen, det blir att kryssa en del. Jag beräknar att det kommer att ta mellan fem till sex veckor, men det kan ta längre tid. När jag kommit halva vägen är det nog dags att ta fram långkalsonger och fleecetröja...
Jag lämnar Galapagos på torsdag, om allt går som planerat. Seglingen kommer att ta minst 5 till 6 veckor, kanske längre.
Läs Milos bok "Min dröm om havet" som handlar om hennes längtan till att långsegla öch hur det blev förra gången hon kastade loss. Hon blev då första svenska kvinna att ensam segla över Atlanten - vilket hon inte hade en aning om....

Nära Vattnet

På begäran kommer en förkortad version av ett kåseri "Nära vattnet", som varit publicerad i Båtnytt:

" Under hela mitt båtliv har inget kunna överträffa känslan av att sitta i en båt nära vattnet och lägga handen över relingen och låta handen långsamt glida ner i det blöta för att känna efter.
På försommaren är vattnet kyligt så att armens hud knottrar sig. Efter midsommar blir det långsamt badvarmt och på hösten in i slutet av september är det fortfarande så varmt att signalen ”möjligt bad” går från handen in i hjärnan.
En av förra sommarens vackraste dagar gick vi till sjöss. Erik, Gustaf och jag i var sin kajak. Erik 6 år fick paddla själv och hade rodret uppfällt. Gustaf hans gudfar, som paddlar kajak året, hade koll på gudsonen som omedelbart startade en diskussion och han krävde att få ha rodret nedfällt.
Jag satt bekvämt i ”Tvålkoppen” en tvåmans kajak byggt i Polen som inte kapsejsar i första taget. Solen värmde, vattnet var klart och vinden svag. Över våra huvuden kretsade högt upp en av Öns tre havsörnar. Bättre än så här kunde det inte bli. Båtliv när det är som bäst. Meningen med livet.
Jag vet att somliga inte anser att en kajak är en ”båt”. Om vi går på Smiths definition från år 1899 av ”båt” så passar kajaken in med undantag av paddeln. ”För idrottsändamål som icke är större att den kan ros av en man”.
I vår första båt om var en koster var fribordet så lågt att vattenytan låg nära för handen. I nästa båt blev fribordet något högre så jag måste luta mig över relingen för att nå ner. I nästa segelbåt var fribordet så högt och med mantåg och pulpit i vägen måste jag kravla mig ut för att få ner handen och då skavde relingslisten mot bröstbenet och det var inte lika skönt längre.
Nu har vi också en mindre öppen båt med utombordsmotor och ett fribord lagom stort för att jag skall kunna doppa ner handen när som helst och inte minst – känna efter om havstulpaner har knaprat sig fast i vinkeln strax under aktern som brukar vara mest utsatt.
Denna vackra sommardag i viken på Ön lät sig Erik övertalas att inte fälla ner rodret för att lära sig styra kajaken med bara paddeln. Han fick snabbt uppfarten. ”Du börjar få in takten”, ropade Gustaf uppmuntrande. Gudfar kan göra eskimåsväng och det vet Erik.
”Farsan – hur känns det att inte få köra båten”, sade äldste sonen John när han senare körde ut oss till badviken i havsbandet. Jag satt på toften som en annan skärgårdsturist.
”Det är lugnt”, svarade jag. Att inte alltid vara skeppare är numera ett privilegium. Sönerna som är uppväxta i båt har bättre koll på läget. Min balans är inte är så bra som i unga år.

Kajak - koll!

Se upp för kajaker är en uppmaning till alla båtfarare som rattar snabba båtar. En kajak med sitt låga skrov är svår att upptäcka inte minst i motljus och solstrimma. Är stingpinne för kajaker en möjlig säkerhetsåtgärd?

Kajakpaddlare uppmanas att välja kurs när land utanför farleder och passera högtrafikerade avsnitt tidig morgon eller sena kvällar. Försök att gå i par eller flera då syns ni bättre. Självlysande eller vita paddelblad syns också bra liksom orange flytväst.

Att paddla kajak har blivit populärt under senare år och denna varma sommarvecka inte minst vimlar det av kajaker i skärgården.

Håll gärna skärpt utsikt efter dessa små fartyg - som de verkligen är i lagens mening. De har samma rätt till Sjöhavet som ni som rattar 50 knopare.