Är du en av dem som tvivlar på att det var några ubåtar som kränkte svenska farvatten under det kalla krigets sista decennium på 80-talat? Var det bara minkar, sillstim eller påhittade ”budgetubåtar” de spöklika ubåtsjakterna handlar om. Möjligen någon NATO-ubåt.
I så fall kanske det kan vara av intresse att läsa en nyutkommen ubåtsbok skriven av förre ÖB general Bengt Gustafsson som var Sveriges högste militär när ubåtslarmen stod som tätast. Boken heter ”Sanningen om ubåtsfrågan – ett försök till analys” (Santérus förlag) Bengt Gustafsson blev ÖB 1986 samma år som statsminister Olof Palme mördades och det var hans företrädare general Lennart Ljung som var i hetluften 1982 under ubåtsjakten i Horsfjärden och året innan när den ryska ubåten U 137 grundstötte inom militärt skyddsområde utanför Karlskrona.
I ubåtsjakten Horsfjärden 1982 deltog många Nynäshamnare som då arbetade inom marinen på olika nivåer. De är numera är pensionärer och sannolikt glada för att det kalla kriget tog slut som det gjorde.
Bengt Gustafsson ubåtsbok som tagit två år att skriva är på nästan 400 sidor. Den inleds med kapitlet ”Sanningens finns i betraktarens öga” och fortsätter med en genomgång av kränkningarna som hade pågått länge och på stor bredd. Bengt Gustafssons slutsats är att det förekom många kränkningar av svenskt vatten.
Han har prövat att analysera de fakta som kan leda till vilken nation som legat bakom de främmande ubåtarna och slutsatsen blir att systematiken pekar österut det vill säga mot dåvarande Sovjetunionen med vasallstater.
Det var också Sovjet som pekades ut av 1983 års ubåtskommission under ledning av Sven Andersson socialdemokrat och tidigare försvarsminister. I kommissionen satt också moderaten Carl Bildt numera svensk utrikesminister och före detta statsminister.
Förre ÖB sticker inte under stol med att hans bok kan uppfattas som en partsinlaga för militären och därför lämnar han fältet öppet för vidare forskning om ubåtarna. Han undrar till exempel om inte en västtysk ubåt följde den sovjetiska ubåtsgruppen till Horsfjärden 1982 och som möjligen stängdes inne. Om den högsta politiska ledningen under Olof Palme kände till detta var det inte omöjligt att denna NATO-ubåt släpptes ut – i så fall ett beslut helt i den politiska ledningens anda. Det hemliga västsamarbetet fick inte äventyras.
Marinens vapeninsatser med bland annat sjunkbomber och i ett tidigt skede antiubåtsraketer kan också ha skadat en sovjetisk ubåt.
Mycket intressant är förre ÖB:s genomgång av det strategiska läget i Europa under slutfasen av det kalla kriget. Läget var kärvt i mitten av 80-talet och det låg helt i det sovjetiska militära intresset att undersöka möjligheterna att upprätta skyddade baser för sina ubåtar om det skulle bli krig. Svenska kusten var i det närmaste oskyddad och 1972 års försvarsbeslut hade i stort sett nedrustad den fartygsburna ubåtsjakten. Det var fritt fram att tränga in i den svenska skärgården.
Varför har då Bengt Gustafsson skrivit denna ubåtsbok? Nästa år 2011 är det 30 år sedan den ryska ubåten U 137 grundstötte i Karlskrona och blev en världsnyhet. Är det inte dags att sätta punkt? Fyra utredningar har granskat ubåtsincicenterna – den senaste för ett par år sedan.
Förre ÖB reagerade bland annat på kritik från förre statsminister Ingvar Carlssons uttalande att militären skulle varit ”nonchalant” i sina bedömningar av ubåtslarmen.
Förr oss journalister som försökte rapportera från 80-talets spöklika ubåtsjakter är denna ubåtsbok militärt klarläggande. Inte minst gör den upp med alla mer eller mindre paranoida konspirationsteorier med NATO-etiketter som florerat i debatten.
Minkarna då? Jodå de fanns där ibland bland tusentals indikationer på misstänkta ubåtar under åren 1980-90. De simmar fortfarande under den lugna ytan i väntan på den eviga freden.
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar