På begäran kommer en förkortad version av ett kåseri "Nära vattnet", som varit publicerad i Båtnytt:
" Under hela mitt båtliv har inget kunna överträffa känslan av att sitta i en båt nära vattnet och lägga handen över relingen och låta handen långsamt glida ner i det blöta för att känna efter.
På försommaren är vattnet kyligt så att armens hud knottrar sig. Efter midsommar blir det långsamt badvarmt och på hösten in i slutet av september är det fortfarande så varmt att signalen ”möjligt bad” går från handen in i hjärnan.
En av förra sommarens vackraste dagar gick vi till sjöss. Erik, Gustaf och jag i var sin kajak. Erik 6 år fick paddla själv och hade rodret uppfällt. Gustaf hans gudfar, som paddlar kajak året, hade koll på gudsonen som omedelbart startade en diskussion och han krävde att få ha rodret nedfällt.
Jag satt bekvämt i ”Tvålkoppen” en tvåmans kajak byggt i Polen som inte kapsejsar i första taget. Solen värmde, vattnet var klart och vinden svag. Över våra huvuden kretsade högt upp en av Öns tre havsörnar. Bättre än så här kunde det inte bli. Båtliv när det är som bäst. Meningen med livet.
Jag vet att somliga inte anser att en kajak är en ”båt”. Om vi går på Smiths definition från år 1899 av ”båt” så passar kajaken in med undantag av paddeln. ”För idrottsändamål som icke är större att den kan ros av en man”.
I vår första båt om var en koster var fribordet så lågt att vattenytan låg nära för handen. I nästa båt blev fribordet något högre så jag måste luta mig över relingen för att nå ner. I nästa segelbåt var fribordet så högt och med mantåg och pulpit i vägen måste jag kravla mig ut för att få ner handen och då skavde relingslisten mot bröstbenet och det var inte lika skönt längre.
Nu har vi också en mindre öppen båt med utombordsmotor och ett fribord lagom stort för att jag skall kunna doppa ner handen när som helst och inte minst – känna efter om havstulpaner har knaprat sig fast i vinkeln strax under aktern som brukar vara mest utsatt.
Denna vackra sommardag i viken på Ön lät sig Erik övertalas att inte fälla ner rodret för att lära sig styra kajaken med bara paddeln. Han fick snabbt uppfarten. ”Du börjar få in takten”, ropade Gustaf uppmuntrande. Gudfar kan göra eskimåsväng och det vet Erik.
”Farsan – hur känns det att inte få köra båten”, sade äldste sonen John när han senare körde ut oss till badviken i havsbandet. Jag satt på toften som en annan skärgårdsturist.
”Det är lugnt”, svarade jag. Att inte alltid vara skeppare är numera ett privilegium. Sönerna som är uppväxta i båt har bättre koll på läget. Min balans är inte är så bra som i unga år.
På försommaren är vattnet kyligt så att armens hud knottrar sig. Efter midsommar blir det långsamt badvarmt och på hösten in i slutet av september är det fortfarande så varmt att signalen ”möjligt bad” går från handen in i hjärnan.
En av förra sommarens vackraste dagar gick vi till sjöss. Erik, Gustaf och jag i var sin kajak. Erik 6 år fick paddla själv och hade rodret uppfällt. Gustaf hans gudfar, som paddlar kajak året, hade koll på gudsonen som omedelbart startade en diskussion och han krävde att få ha rodret nedfällt.
Jag satt bekvämt i ”Tvålkoppen” en tvåmans kajak byggt i Polen som inte kapsejsar i första taget. Solen värmde, vattnet var klart och vinden svag. Över våra huvuden kretsade högt upp en av Öns tre havsörnar. Bättre än så här kunde det inte bli. Båtliv när det är som bäst. Meningen med livet.
Jag vet att somliga inte anser att en kajak är en ”båt”. Om vi går på Smiths definition från år 1899 av ”båt” så passar kajaken in med undantag av paddeln. ”För idrottsändamål som icke är större att den kan ros av en man”.
I vår första båt om var en koster var fribordet så lågt att vattenytan låg nära för handen. I nästa båt blev fribordet något högre så jag måste luta mig över relingen för att nå ner. I nästa segelbåt var fribordet så högt och med mantåg och pulpit i vägen måste jag kravla mig ut för att få ner handen och då skavde relingslisten mot bröstbenet och det var inte lika skönt längre.
Nu har vi också en mindre öppen båt med utombordsmotor och ett fribord lagom stort för att jag skall kunna doppa ner handen när som helst och inte minst – känna efter om havstulpaner har knaprat sig fast i vinkeln strax under aktern som brukar vara mest utsatt.
Denna vackra sommardag i viken på Ön lät sig Erik övertalas att inte fälla ner rodret för att lära sig styra kajaken med bara paddeln. Han fick snabbt uppfarten. ”Du börjar få in takten”, ropade Gustaf uppmuntrande. Gudfar kan göra eskimåsväng och det vet Erik.
”Farsan – hur känns det att inte få köra båten”, sade äldste sonen John när han senare körde ut oss till badviken i havsbandet. Jag satt på toften som en annan skärgårdsturist.
”Det är lugnt”, svarade jag. Att inte alltid vara skeppare är numera ett privilegium. Sönerna som är uppväxta i båt har bättre koll på läget. Min balans är inte är så bra som i unga år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar