måndag 31 augusti 2009

Survival kits

(Bild: En ledsagare av äldre typ. Foto: ANDERS ÖHMAN)
En ledbar träspade med grönt och rött glas tillhör favoriter ibland marina kulturprylar. En person på land kunde genom att lysa med en lampa genom grönt eller rött lotsa en båt in till hamn i mörker förbi farliga grund.
För mitt mobila båtliv är annars en kork med ett krökt gem omlindat med silvertejp den viktigaste prylen i mitt ”survival kit” det vill säga utrustning för överlevnad i mitt båtliv. Korken med ståltrådsbiten behövs för att rensa kylvattenhålet till utombordsmotor så att vattenstrålen blir riklig och stark. Detta hål vill gärna becka igen av saltkristaller. Varför den behövs till en modern utombordsmotor kronor förstår jag inte. Men självkänslan stärks varje gång jag lyckas pilla i hålet så att det ger resultat.
Mitt båtlivs ”survival kit” består av en sliten handväska vars innehåll kan möjligen ses som ett hopkok av prylar som speglar min eventuella båtkunskap och inte minst min glömska då närminnet sviktar. Saknas något i väskan betyder det strul ombord. Uttrycket ”bra minne men kort”, gäller tyvärr ibland.
Nycklarna är de viktigaste prylarna. Samtliga nycklar är försedda med flytkropp.
En viktig nyckel går till kättinglåset som är av godkänd typ och i bästa fall ger mig självrisken om båten råkar bli stulen. Denna hänglåsnyckel har också en flytkropp. Om jag råkar fumla och tappa nyckeln över bord så flyter den i alla fall. Det har hittills aldrig hänt.
Nästa viktiga nyckel är till motorns tändning. Den har en flytkropp av kork och i ringen finns även den röda sladden till nödstoppet som kortsluter motorn.
Flera olika verktyg finns med i väskan. Där finns en skiftnyckel, en polygrip, ett multiverktyg (Leatherman) , och en skruvmejsel. Mest nytta har jag haft av multiverktyget som innehåller tång, sågtandat knivblad och några vassa dito och skruvmejslar. Multiverktyget kräver försiktigt handlag för att inte blodvite skall uppstå när knivbladen fälls ut eller in. Mycket bra att ha är tången när schackel skall skruvas till.
Multiverktyget kompletteras med spetsig vass stainless fällkniv från Pakistan som påminner om rena mordvapnet.
Nästa pryl är en rulle vaxat vitt taglingsgarn med tillhörande nål. Jag försöker hålla reda på alla fransiga tampar som lätt uppstår i en båt. Det kan vara änden på en fenderlina eller förtöjningstamp.
Otaglad tamp bildar fula testar som kallas ”skepparskägg” som är en styggelse för varje sjöman ”och den bör äfven så vara för båtseglaren”, enligt Emil Smith, Nautisk Ordbok utgiven 1914.
Min navigationsutrustning är spartansk. I den ingår en etui med passare och en transportör. Passaren används till att ”bänka” upp distansen i sjökortet och transportören till att ta ut kursen.
En pejlkompass av märket Suunto har hängt med sedan 1960-talet och den visar fortfarande rätt kurs. Det händer ibland att vi hamnar i dimma på Mysingen och då kommer Suunton (finskt fabrikat) fram för kontroll av kursen. Utöver denna numera något ärgiga tingest har båten en fast kompass som går att jämföra med.
Av bra-att-ha-grejor finns en märkpenna, en impeller som påminner om årlig koll av kylvattenpumpen. Två röda snickarpennor (borde inte vara där), ett spännband av gummi, en plastpåse med extra skruvar utan hatt som torkat.
Mitt ”survival kit” sviker aldrig så länge jag har ständig koll att de viktigaste prylarna är med. Att lägga tillbaks nycklarna betyder mest – en försvunnen nyckel kan ställa till stor oreda.
Ett par slitna fleecehandskar är pricken över i:et i min utrustning för överlevnad. Det uppstår alltid lägen ombord när ett par handskar behövs.

söndag 30 augusti 2009

Milos peke?





(Bilder: 1) Milo har frivakt i förpulpeten Artemisia II. 2) I svag vind på Mysingen (Foto: Lars Gyllner)3) Interiör av inredningen av körsbärsträ.)

Vad hände med långseglare Milo Dahlmanns peke? undrar en nyfiken bloggläsare som saknade en dylik på bilden av Milo stående på fördäck i Nynäshamn strax efter midsommar. Hennes nya båt Artemisia II har en förpulpet som sträcker sig en bit framför stäven. Den hade skruvats loss för transport till Micke som svetsade på en rulle för stävankaret (Bruce). Kättingen skall löpa genom denna rulle och ligga på plats när båten ligger på svaj, till exempel under vistelsen på ön Porto Santo nära Madeira där Milo skall ligga till slutet av oktober.

Svajliggning på redden är vanligt för långsseglare inte minst för att slippa betala dyra hamnavgifter. Kommunikationen med land sker med en gummijolle som finns ombord på Artemisia II.

Peke eller bogspröt är en spira på en segelbåt som sticker ut från stäven och som är fästpunkt för olika stag oftast till försegel. Peket skall ge segelbåten bättre kryssegenskaper och balans. Artemisia II har två förstag med rullfockar och båda sitter fast i fördäcket. Det höjer säkerheten för riggen och ökar möjligheten att segla väl beroende på sjö och vind.
Vi som följde Milo under hennes förra segling för tio år sedan minns hur hon var nära att masta av utanför Kuba efter att förstaget sannolikt nötts av. Hon räddade masten i sista ögonblicket med att schackla fast ett fall.

Under provseglingar med nya båten Artemisia II var båten något lovgirig och bromsade med rodret och efter vissa justeringar av rodret och placering av barlast så balanserade båten betydligt bättre. Långa bogar på hundratals sjömil över havet kräver en bra balanserad båt för att nå bästa möjliga vinst i utseglad distans.





tisdag 25 augusti 2009

Columbus på Porto Santo




Vad har den lilla ön Porto Santo utanför den portugisiska ön Madeira med sjöfararen Columbus att göra? Frågan dök upp sedan den aktuella långseglaren Milo Dahlmann skall segla dit från staden Funchal på Madeira med sin båt Artemisia II. Hon var där vid sin förra långsegling för 12 år sedan år 1997.


Men nu till Columbus. Alla vet vi att han var en av dem som upptäckte Amerika år 1492 med båtarna Nina, Santa Maria och Pinta. Han seglade från från Palos sydväst mot Kanarieöarna och sedan rakt väst mot San Salvador i Västindien. Öarna Madeira och Porto Santos ligger strax norr om Kanarieöarna.


13 år tidigare år 1479 gifte sig Columbus med en dam av portugisisk lågadel, Felipa Moniz Perestrello och fick därmed portugisk medborgarrätt. Columbus sägs vara född i Genua mellan den 25 augusti och den 31 oktober år 1451. Hustru Felipas far var guvenör på Porto Santo och under en tid bodde paret på den lilla sandön där Columbus sägs ha studerat anteckningar och sjökort.


Omkring år 1481 födde Felipa en son som fick namnet Diego på Porto Santos och det är sannolikt att modern dog i barnsäng då hon aldrig nämns mera i något historiskt sammanhang.


Det var alltså för nästan 530 år sedan som Columbus spatserade i sanden på Porto Santos. 11 år senare seglade han mot den stora upptäckten. (Källa: Columbus, Björn Landström 1966)


Långseglaren Milo Dahlmann följer delvis i Columbus spår västvart över Atlanten. Vid förra seglingen för 12 år sedan styrde hon mera sydvart mot Mar del Plata i Argentina. Nu är planen att via Västindien gå västerut via Panamakanalen.

(Bilden: LAND I SIKTE!)

onsdag 19 augusti 2009

Milo nått Madeira




Långseglaren Milo Dahlmann och henne sambo Torbjörn har nu anlöpt Funchal på den portugiska ön Madeira utanför Afrikas kust. Ungefär två veckor tog seglingen från England med "Artemisia II" och goda förliga vindar gjorde sista delen av etappen njutbar att segla. Delfiner och en val mötte Antarktis-seglaren som stannar i området till sista oktober. Hon tänker vandra i sanden på ön Porto Santos intill Madeira där upptäckaren Columbus en gång på 1400-talet spatserade omkring och funderade över livet.

Torbjörn skall åka hem till Sverige medan Milo senare fortsätter till Kanarieöarna för att ta ombord ny besättning för etappen över Atlanten via Kap Verdeöarna.
"Allt väl ombord!", rapporterar Milo.


(Bild: Milo Dahlmann och "Artemisia II" i Nynäshamn i juni. Foto:ANDERS ÖHMAN)

Följ Milos långsegling på hennes blogg:http://artemisia2.blogspot.com/

tisdag 18 augusti 2009

Nära vattnet


”Nära vattnet” är ett begrepp som jag ofta tänker när kulingen dundrar på genom Danziger gatt. Under hela mitt båtliv har inget kunna överträffa känslan av att sitta i en båt nära vattnet och lägga handen över relingen och låta handen långsamt glida ner i det blöta för att känna efter.
På försommaren är vattnet kyligt så att armens hud knottrar sig. Efter midsommar blir det långsamt badvarmt och på hösten in i slutet av september är det fortfarande så varmt att signalen ”möjligt bad” går från handen in i hjärnan.
En av förra sommarens vackraste dagar gick vi till sjöss. Erik, Gustaf och jag i var sin kajak. Erik 6 år fick paddla själv och hade rodret uppfällt. Gustaf hans gudfar, som paddlar kajak året, hade koll på gudsonen som omedelbart startade en diskussion och han krävde att få ha rodret nedfällt.
Jag satt bekvämt i ”Tvålkoppen” en tvåmans kajak byggt i Polen som inte kapsejsar i första taget. Solen värmde, vattnet var klart och vinden svag. Över våra huvuden kretsade högt upp en av Öns tre havsörnar. Bättre än så här kunde det inte bli. Båtliv när det är som bäst. Meningen med livet.
Jag vet att somliga inte anser att en kajak är en ”båt”. Om vi går på Smiths definition från år 1899 av ”båt” så passar kajaken in med undantag av paddeln. ”För idrottsändamål som icke är större att den kan ros av en man”.
I vår första båt om var en koster var fribordet så lågt att vattenytan låg nära för handen. I nästa båt blev fribordet något högre så jag måste luta mig över relingen för att nå ner. I nästa segelbåt var fribordet så högt och med mantåg och pulpit i vägen måste jag kravla mig ut för att få ner handen och då skavde relingslisten mot bröstbenet och det var inte lika skönt längre.
Nu har vi också en mindre öppen båt med utombordsmotor och ett fribord lagom stort för att jag skall kunna doppa ner handen när som helst och inte minst – känna efter om havstulpaner har knaprat sig fast i vinkeln strax under aktern som brukar vara mest utsatt.
Denna vackra sommardag i viken på Ön lät sig Erik övertalas att inte fälla ner rodret för att lära sig styra kajaken med bara paddeln. Han fick snabbt uppfarten. ”Du börjar få in takten”, ropade Gustaf uppmuntrande. Gudfar kan göra eskimåsväng och det vet Erik.
”Farsan – hur känns det att inte få köra båten”, sade äldste sonen John när han senare körde ut oss till badviken i havsbandet. Jag satt på toften som en annan skärgårdsturist.
”Det är lugnt”, svarade jag. Att inte alltid vara skeppare är numera ett privilegium. Sönerna som är uppväxta i båt har bättre koll på läget. Min balans är inte är så bra som i unga år.
Att få fälla ner rodret blir sannolikt en återkommande fråga på stranden i sommar. Erik som nu fyllt 7 år är inte den som ger upp i första taget.
Jag fortsätter att längta efter att få smyga ner handen i vattnet.

måndag 17 augusti 2009

Bamsebåt i norr




En av den amerikanska båttillverkaren Chris Crafts största båtar har fått hemmahamn i Luleå. Båten är en Chris Craft Roamer 60 fot som fått det majestätiska namnet ”Queen of Artic”byggd år 1973. Skrovet är byggt i aluminium.
Av totalt 26 Roamers byggda under åren 1971-1976 fanns endast två båtar i Europa innan den senaste båten fått hemmahamn i Luleå.
Komforten är väl tillgodosedd med två salonger. 10 kojplatser, tre toaletter och två duschar. Båten har fyra dubbelhytter. På mellandäck finns en stor salong med bar. Byssan på nedre däck är fullt utrustad med spis, kyl och frys med ismaskin plus diskmaskin
Motorutrustningen består av två Detriot-dieslar på vardera 475 hästkrafter som ger en marschfart på 10 – 14 knop. I navigationsutrustningen ingår satellitnavigator GPS, radar. Radio, sjökortsplotter med mera.
”Queen of Artic” skall gå i charter med Luleå som hemmahamn. Midnattssolen till sjöss skall locka hugade turister som erbjuds hög komfort ombord. Mer info kan fås på hemsida http://www.sunsetcruising.se/
En heldag 12 timmar med ”Queen of Artic kostar 15 000 kronor.
(Bilder: 60-fotaren Chris Craft Roamer i nordlig naturhamn. Skeppsbaren. Foto: JÖRGEN LARSSON)

Sjövet: Rundvask

En sjöman som tvättar sig i en pyts vatten genomför en rundvask. Rengöring med vatten kallas allmänt ombord för att vaska. Liverpoolvask innebär att man tvättar bara ansikte och händer.
Uttrycket kan härledas till att stuveriarbetarna i Liverpool, England efter avslutad lastning av kol tvättade sig nödtorftigt innan de besökte puben.

Sjövet: Båten "Hon".

Varför kallar sjömän fartyget/båten för "hon"?

Havet är maskulint i sjömanskulturen med segelfartygen förr nästan helt utan undantag vara feminint det vill säga av honkön. Det fanns många förklaringar:

Fartyget/Båten:
- är dyr att rigga.
- skall vara välmålat.
- bar vackra former och en rundad akter.
- är oberäkneligt och svår att styra.
- skall ha en man att styra sig.
- tar makten från mannen i obevakade ögonblick.
- byter namn när hon byter ägare.
- blir svårare att hantera med åren
- är gåtfullt
-kan vara orsaken till mannens undergång.
-kan slingra sin akter som den bästa lambada-dansösär gåtfullt.

....och först efter jungfruresan vet sjömannen om fartyget är bra eller dåligt.

En som forskat i sjömanskulturen är Marika Rosenström i Finland. Hon menar att sjömannen var så långt borta från en kvinna att skutan blev hon där han var och blev älskad och vårdad med stolthet och det var därför skutan var "hon".

När det var fest ombord i segelfartygen så klädde sjömännen ofta ut sig till kvinnor och dansade med sin skeppskamrater.

(Bilden: Guld-Kitty från OS 1912 i Nynäshamn)

torsdag 13 augusti 2009

Sjöburna lyxlirare



Vem äger en lyxbåt? Den frågan är alltid aktuell och båtfolkets hetaste fråga sedan urminnes tid. Bakom ordet "lyxbåt" lurar den elake skattefogden som hotar att beskära båtägarens frihet, heter det.
För ett par år sedan jagade Skatteverket nolltaxerare som har stora dyrbara båtar genom att begära att försäkringsbolagen lämnar ut sina kundregister. Beloppet 100 000 kronor hade satts som en undre gräns för en lyxbåt.
Det innebär i så fall att min goda båtgranne pensionärsparet med en fem meters styrpulpet med en miljövänlig fyrtaktare på 40 hästkrafter är ”lyxbåtsägare”.
På 60-talet så konstaterade dåvarande låginkomstutredningen att de fattigaste svenskarna ägde de flesta båtarna i antal räknat. Ibland de rikaste var däremot det dubbelt så vanligt att äga en båt som ibland de fattigaste. Detta berodde självklart på att de mindre bemedlade båtägarna var fler än de bättre bemedlade för 40 år sedan. Denna klasstruktur påverkade naturligtvis båtbeståndet. De flesta båttyper var inga lyxbåtar.
I avsnittet om fritid och rekreation konstaterade utredningen att båtägande bara var ungefär hälften så vanligt i socialgrupp III som i socialgrupp I (12 procent respektive 21 procent) medan socialgrupp II intog ett mellanläge (15 procent).
Det beror på att antalet människor då 1962 var sju gånger fler än i socialgrupp I. I den lägsta socialgruppen III så var antalet båtägare fem gånger större än i socialgrupp I. I stora drag gäller denna bild fortfarande.
Låginkomstutredningens funderingar kring båtlivet fanns med i den statliga fritidsbåtsutredningen ”Båtliv - samhället och fritidsbåtarna” som kom 1974. Vad gällde antalet båtar i Sverige så refererades en beräkning av antalet båtar år 1971 i Sverige vara 500 000 fördelade på 13 600 kanoter, 188 700 roddbåtar utan motor, 161 400 öppna båtar med en motorstyrka under 10 hk, 68 400 motorbåtar med minst 10 hk (ej avsedda för övernattning) 38 800 ruffade motorbåtar avsedda för övernattning, 20 900 segelbåtar helt utan övernattningsmöjligheter samt 17 200 segelbåtar avsedda för övernattning.
Hur är då bilden av båtlivet idag 2009? Statistiken är bristfällig och det saknas ett fritidsbåtregister. Mycket talar dock för att fördelningen av antalet båttyper är ungefär densamma.
De lär finnas över 1 miljon fritidsbåtar varav 350 000 båtar (35 procent) är små öppna och utrustade med en motor under 10 hk.
200 000 båtar (20 procent) är öppna småbåtar utan motor till exempel eka, jolle, roddbåt, segeljolle, segelbräda och segelbåt utan övernattningsmöjligheter.
20 procent av alla båtar bedöms vara övernattningsbara och cirka 800 000 båtar utrustade med motor.
I Sverige finns det cirka 12 000 motorbåtar och segelbåtar som har en skrovlängd över 10 meter. Det motsvarar knappt 1 procent av båtbeståndet.
Möjligen är detta en orsak att skattmyndigheten åter igen har vässat sina indrivningsvapen med siktet inställt på den senare gruppen som köpt någon av de cirka 2 000 båtar som har sålts i år och seriöst kan betraktas som ”lyxbåtar”.
Vilka övriga synpunkter kan redovisas? Utan vidare så kan drygt hälften av antalet båtar i Sverige tas bort som tänkbara skatteobjekt. De är småbåtar ofta med många år på nacken och de flesta är dessutom oförsäkrade. Dessa båtar existerar inte i några register.
Av de 200 000 båtar som sägs vara övernattningsbara så tillhör de flesta äldre båttyper. Varje äldre båt representerar också ett individuellt värde. En välskött 30 fots segelbåt kan till exempel vara värd från 75 000 kronor till 200 000 kronor beroende på underhåll och utrustning. Därför är försäkringsvärde på en sådan båt enbart ett riktvärde och inte relevant och sådana båtar måste därför räknas bort som skatteobjekt.
Ordboken beskriver ordet ”lyx” som ”onödigt flott” och ”lyxskatt” som en slags punktskatt på konsumtionsvaror som kan uppfattas som lyxiga. Dit hör till exempel parfym och skönhetsmedel.
Jag har svårt att se en femmeters båt med en miljövänlig fyrtaktsmotor som en onödigt flott konsumtionsvara. För att hitta ett säkert flytetyg för fiske, transporter och utflykter i våra farvatten så kostar ett båtekipage ungefär så mycket.
Lyxbåtar är något helt annat. För mig som gillar småbåtar är en lyxbåt en av dessa stora motoryachter med dubbelmontage och flybridge som befar skärgårdslederna och drar upp hiskeliga svall. De kostar flera miljoner kronor och är oåtkomliga för vanliga båtägare.
Däremot kan jag känna mig som en lyxlirare ibland på sjön. En sådan undviker som bekant allt för hårda närkamper.
(Bilden: Svensson lyxbåt? En Uttern 560 från 1976 med 50 hk utombordsmotor 4takt)


Sjövet: Mata kölsvinet

Att mata kölsvinet har varit en skämtsam invigningsritual för unga sjömän som gör sin första resa till sjöss.
Kölsvin är ett allmänt utrymme omkring kölen. Längst nere vid kölen på ett träfartyg finns bottenstockar och ovan på dessa ett kraftigt timmer som är fastbultat långskepps. Timret kallas kölsvin (eng.keelson) och förstärker skrovet långskepps.
På maskindrivna fartyg finns systerkölsvin akterut som förstärkning för maskin och maskinbädd.
På nöjesbåtar förvaras färsk proviant och drycker i kölsvinet, som oftast är den svalaste platsen ombord.
Sjöordet kölsvin kan vara en förvrängning av orden kölsvill som också kan heta svill, syll och betyder planka.

onsdag 12 augusti 2009

Milos mulltoa




Är det möjligt att ha mulltoa ombord? Det undrar flera klimatsmarta båtfarare när de läst om Milo Dahlmanns mulltoa i hennes nya båt "Artemisia II".


Den marina mulltoan är från Kanada och räcker för två personers normala produktion av urin och fekalier. Toan har en 12-volts fläkt för evakuering och temperaturen skall vara minst 14 grader. Priset är ganska högt 4 800 kronor plus frakt från Kanada.


Två gånger om året skall mulltoan tömmas genom en lucka. Mulltoa i en båt kan ses mot kravet från politikerna att förbjuda alla toalettutsläpp i stora och små båtar för att minska det negativa påslaget av kväve till exempel i Östersjön.


Hur fungerar då mulltoan på långsegling? Vi ser fram mot en rapport från Milo som med sin sambo Torbjörn befinner sig på kurs på den portugiska ön Madeira dit "Artemisia II" ska angöra i slutet av augusti 2009 på sin tvåårssegling med Antarktis som slutmål.

(Bilder: Artemisia II Höga Kusten 2008. Mulltoan ombord i töms två gånger om året vid normal användning.)

Sjöord: "Slack i bardunen!"


Senaste nytt på sjöordsfronten är orden i uttrycket "slack i bardunen" som en seglare lär ha skyllt på när han hamnade i bryderi med sin båt. Bardun (eng. backstay) är ett annat ord för backstag som är fäst på masten strax ovanför spridarna. Backstagets uppift är att stötta den övre delen av masten på till exempel hårda bidevindsbogar. På äldre segelbåtar spändes lovarts backstaget med en spännare som fälldes ner i däcket som en strömbrytare. Vid vändning genom vinden lossades lovarts backstag för att spännas på den nya lovartssidan. Då hängde läsidans backstag löst. Om besättningen glömde eller inte hann med att skifta backstaget kunde det uppstå problem i värsta fall masthaveri.

Slacka innebär tills sjöss att släppa efter på en lina (eng. slack off). En order ombord kan lyda slack up eller mera precist till exempel "slack upp på förändan".

Att ta hem på slacken innebär att ta hem den lösa delen av en lina.

En engelsk sjöterm the wind is slackening betyder att vinden mojnar. Slack water betyder vatten som står stilla. Slack i tanken betyder att båtens bränsle- eller färskvatten inte är helt fylld.

torsdag 6 augusti 2009

Sjöfråga: Rätt köl eller rät köl?




Hej !
Nu behöver jag facit!
Av någon outgrundlig anledning har jag den bestämda uppfattningen att det vanligt förekommande uttrycket "på rätt köl" är åt h-vitte och att det heter "på rät köl".
Om detta har jag t o m skrivit i Säkert Roande; båtar ska byggas på rät köl, inga krokiga monster med undantag för Venedigs gondoler som medvetet byggs på svängd köl för att kunna stakas fram på en och samma sida och ändå hålla en rak kurs. (www.sakerhetsjuridik.se)
Är jag ute i ogjort väder?
Hälsningar/Tommy


Ohoj Tommy!
"Rät köl" skall det vara vilket betyder "ett fartyg ligger på rät köl då det icke lutar, har slagsida åt något håll. Säges även om fartyg, som ligger lika djupt förut som akterut" (Stenfelt 1920).
Smith (1914) kallar det senare för "jämn köl"(eng. on an even keel, tyska gleichlastigt.
Rät kan nog härledas till rätande moment som de flesta båtar har tills krängningen passerar den kritiska punkten och fartyget kapsejsar.
hej och hå!



onsdag 5 augusti 2009

Sjövet: Landkänning, landkrabba.


"Jorden består till 75 procent av vatten och resten är till att förtöja vid.", sade den befarna kaptenen enligt sjötraditionen. Med "resten" menade han naturligtvis "land", ett uttryck för det som för sjömannen inte är vatten.

"Landkänning" är detsamma som att land dyker upp framför stäven efter flera dygn till sjöss med horisont runt om. "Land i sikte!" kan det låta när en sjöman i en utkikskorg på fockmasten pekade i en viss riktning och hojtade ner till befälet nere på poopen. Då kom oftast ekolodet fram för att kolla upp bottendjupet.

"Landmärke" är ett utryck för udde, bergstopp eller annan detalj i terrängen som går att identifiera från ett skeppsdäck.

"Landgång" är det gångbord som placeras ut mellan båt och land vid förtöjning och "går iland" gör vi på denna.

"Landkrabba" (eng: land lubber, longshore lubber, tyska Strandleufer) är det skämtsamt förklenande sjöordet på en person som inte har så stor sjövana.


måndag 3 augusti 2009

Riva i Draget

(Foto: MARCUS WÄRME, NYNÄSHAMN)
Nio Riva-båtar siktades i Dragets Kanal för en tid sedan. Det var veteranträff för Riva Club Sweden som valt Nynäshamn som mötesplats. De vackra Riva-båtar bygga i mitten av förra seklet haR lite raggastuk över sig med sin blänkande mahogny.

Riva-varvet kom igång 1869 på det italienska varvet Cantieri i Sarnico, Italien. Ernesto Riva hette båtbyggaren. De första båtarna var fiskebåtar. Senare kom sportbåtar i mahogny som blev kända 1930-talets båttävlingar i Europa.

Vid 1950-talet slut var Riva-båtarna välkända över hela världen . De var förstklassigt byggda och det var innan den glasfiberarmerade polyesterplasten blev det dominerande båtmaterialet. Riva utvecklade en teknik med laminerat trämaterial som blev starkare än ren plywood. En Riva-ägare kunde också få botten utbytt om den nötts för mycket av tidens tand.

Legendariske Mercury-agenten i Sverige NK Kristensson i Stockholm hade Riva-agenturen på 1960-talet och en av modellerna kostade cirka 30 000 kronor - mycket pengar på den tiden. V 8:or var oftast motorer i Riva-båtarna vars mullrande ljud älskas av entusiasterna.

lördag 1 augusti 2009

Sjövet; Angöra, Anlöpa

Sjöordet "angöra" blev känt för svenska folket år 1965 i filmen "Att angöra en brygga". Tage Danielsson och Hasse Alfredson hade gjort denna film som på ett roligt och lite mörkt sätt speglar det svenska sommarkynnet i skärgården med båtar och kräftkalas.

För oss traditionella sjövetare var ordet i filmens titel "angöra" inte ett ord som passar in vi ankomst till en brygga. "Anlöpa" hade varit mer korrekt.


En båt "angör" en kust och "anlöper" en brygga. Att angöra en hamn innebär heller inte att båtfararen nödvändigtvis måste stanna i den hamnen.


För några år sedan påpekade Hasse Alfredson i en TV-intervju att ordet "angöra" kunde betraktas som felaktigt av en marin kulturbärare. I dagens moderna kommunikationvärld kan dock ordet godkännas eftersom de flesta förstår vad det handlar om. Budskapet har gått fram.


Så kan vi lyssna till sångerskan och en av filmens skådespelare Monica Zetterlunds vackra röst i ledmotivet om dessa fantastiska män som vet hur man angör en brygga.