Sjömansliv Nr 8: Rundresa på hundra dygn

Bilder: Panama-kanalen - den strategiska förbindelsen mellan Atlanten och Stilla Havet, som vi passerade på varje rundresa två gånger.Svenska Amerika-linjens M/S KUNGSHOLM passerar.
Det blonda bomnedslaget heter Jayne Mansfield och henne såg jag alive in Hollywood. Hon var 50-talets blonda sexbomb på bioduken och omkom i en bilolycka 1967 endast 34 år gammal.

Ur Sjöfartsboken: M/S CANADA som fartygsbefälselev. Resa från Kiel till Nordamerikas västkust, Hawaii och slutligen till Göteborg, från den 28 januari 1958 till och med den 1 augusti 1959. 1959. Befälhavare: John Näslund.
”M/S Canada” seglade stadigt på Hawaii under de 19 månader jag var fartygsbefälselev ombord. En rundresa kunde ta etthundra dygn och började med lastning på Norrlandskusten och Finland. Sedan följde Köpenhamn, Hamburg , London och Antwerpen som var sista hamn i Europa. Sedan korsades Atlanten visa öguppen Azorerena som skymtade i fjärran. Första anlöpshamn av Curacao, största ön bland Nederländska Antillerna utanför Venezuela. I Willemstadt, öns huvudort, bunkrades olja för den fortsatta redan. Korta uppehåll gjorde sedan i La Guaira i Venezuela och Cartagena i Colombia och sedan Cristobal vid norra infarten till Panama-kanalen.
Efter passage genom kanalen anlöptes hamnarna Puenta Arenas i Costa Rica, La Libertad i Salvador och San José i Guatemala. I dessa små centralamerikanska hamnar ankrade ”M/S Canada” upp på redden och godset lossades i läktare, små flatbottnade pråmar som hissade upp och ner efter fartygets utsida i takt med dyningen.
Lasten till Centralamerika och USA bestod av tidningspapper, pappermassa, wallboard, tändstickor, kullager, kylskåp, kontorsmaskiner, bilar och annat styckegods och i kylrummen stuvades livsmedel och ibland sprit.
Ibland skrev jag hem till Svedala.

M/S Canada den 10 mars 1958
Kära allesammans!
Hjärtligt tack för brev. Jag mår prima hoppas ni gör detsamma. Vi ligger nu i Stilla Havet halvvägs till San Diego. Resan har gått fint men vilken värme. Vi hade plus 42 grader i skuggan när vi låg i Curacao.
Resan genom Panamakanalen var ibland de vackraste i naturväg jag sett med bara exotiska djungler med krokodiler, apor, papegojor och mycket annat. Precis som på film.
Här ombord går det fint. Jag har hundvakten tillsammans med 2:e styrman junior. Vi har lektioner på natten i navigering, radar och andra detaljer som hör till bryggtjänsten.
Jag har lärt mig mycket må ni tro. Jag fick beröm av överstyrman när jag lossade buren i Cartagena. Varenda dugg kom iland. Det brukar annars vara en stötesten för styrmännen på grund av de många olika kollina.
Vi kommer nu till San Diego som är huvudbas för den amerikansk Stilla Havs-flottan. Bara ”navykepsar” så att säga. Ni har väl det kallt hemma i Stockholm förstår jag. Tänk då ibland på mig som går här och svettas……..

Efter anlöp San Pedro, hamnstad till Los Angeles fortsatte kustresan till San Fransisco med sevärdheter som Golden Gatebron och fängelseön Alcatraz. Vi låg nära Fishermans Warf som serverade utsökta seaplates för någon dollar. Ibland förhalade vi till Oakland eller fortsatte på inre vatten upp till Stockton.
Kustresan fortsatte till Portland i staten Oregon och Seattle i staten Washington och sedan över gränsen till hamnstaden Vancouver i Canada vars insegling påminde om Stockholms skärgård. Vi var nu i resan vändpunkt för att efter lossning och lastning åter vända sydvart. Enstaka gånger sattes kursen från Vancouver till Hawaii.
Panamakanalen passerades två gånger på varje resa på Nord Pacific-traden. Den 80 km långa sjöfartsleden från Atlanten till Stilla Havet byggdes under stora svårigheter och öppnades 1914.
Under åren 1958-65 passerade jag kanalen ett 30-tal gånger med olika Johnsonbåtar. I början av 1960-talet steg den politiska spänningen i kanalzonen mellan Panama och USA med våldsamma antiamerikanska demonstrationer. Panama krävde suveränitet över zonen. Fartygen genomsöktes med minsökare och pansarbilar stod på kajen.
Panamalotsen var en sjöman som stod över Båsen, Försten och Skepparn. Han embarkerade i kanalzonen dressad i vita nystrukna shorts, färgglad kortärmad skjorta med cigarr i mungipan och doftade Old Spice.
På ”M/S Canada” hade jag hamnrodret och styrde genom hela kanalen. Jag stod på en trätrall inne på bryggan och höll i ratten som inte var större än hjulet på en barncykel. En roderskvallra på förkant visade rodervinkeln. Lotsen gav order:
”Steady as she goes”
”Plenty of power – deadslow ahead! ”.
Att styra i kanalen innebar att noga ha koll på styrmärken oftast markerade enslinjer.
Sakta gled vi in mot Gatunslussen och möttes av standbyegäng i vita hjälmar. De kopplade vajrar till små elektriska tåg som drog fartyget in i slussarna. Dessa kanalproffs var mycket skickliga med sina kastlinor och träffade för det mesta rakt in i klysen vid första kastet. Tre slussar lyfte oss sedan 25 meter upp i luften. Gatunsjön är en sötvattenssjö ungefär lika stor som Hjälmaren. Sjövakten passade på att spola fartyget rent från salt och frivakten vaskade mattor i den stora tillgången på färskvatten. Slussarna Pedro Miguel och Mira Flores tog ut oss i Stilla Havet.
Panama-lotsen åt lunch och middag på bryggan. Menyn var densamma som för passagerarna. En hovmästare i bländvit kavaj och serverade på en bricka övertäckt med en vit linneduk. En kall immig Tuborg stod bredvid en kaffekanna av silver som hade Johnsons rederiflagga ingraverad.
I Panamakanalen fick vi alltid post. Breven var efterlängtade men jag var allmänt dålig på att besvara hälsningarna hemifrån. Här ändå ett utdrag ur ett brev hem skrivet i Karibiska havet den 17 april 1958.
Kära allesammans!
Här ombord är det fint men varmt. Vi har inte haft en dag under plus 30 grader i skuggan. Men det är skönt att svettas ibland. Huvudsaken är att man inte dricker för mycket vatten.
Ja, vi är snart halvvägs till London. Vi anländer till Curacao natten till lördag. Resan ner för kusten gick fint. Vi fick påsken i Los Angeles och jag tog ut hel fridag. Tredjemaskinisten och jag hyr en bil Ford Customline och åkte ut till Hollywood och Disneyland. Jag såg förresten filmskådespelerskan Jane Mansfield personligen i Hollywood. Vilken pangbrud!
Jag har jobbat mycket med kyllasten. Förstestyrman tyckte vi skötte oss bra så vi fick lasta hela kylrumsanläggningen tillsammans ungefär 3 000 ton apelsiner och grapefrukt. Roligt med mycket att ha i huvudet.Jag hade 100 timmar i övertid sista månaden. Det ger över 300 kronor med amerikatillägg. Bra, men vi fick minsann jobba för slantarna. De kör ganska hårt med oss men jag trivs med det. Vi pluggar också. Andre styrman satte ihop en engelsk skrivning och den klarade vi fint.....

Sjömansliv Nr 7: Elvis på bryggvingen.

Ur Sjöfartsboken: M/S CANADA som fartygsbefälselev. Resa från Kiel till Nordamerikas västkust, Hawaii och slutligen till Göteborg, från den 28 januari 1958 till och med den 1 augusti 1959. 1959. Befälhavare: John Näslund.

I Stilla Havet i slutet av 50-talet med Elvis och omöjlig kärlek. En salt ljum vind blåste in genom den öppna ventilen på nedre däck. Med svettiga fingrar knopade jag fast radioantennen på en av stormluckans bultar. Det var 40 grader varmt i hytten. ”M/S Canada” låg på nordvästlig kurs i arton knop utanför Mexico med destination San Pedro, hamnstaden till Los Angeles. På denna resa blev Elvis Presley min skeppskamrat på allvar.
En radio hade jag tjingsat till mig för ett par stockar Chesterfield-cigarretter i Panamakanalen. En brun bakelitlåda med vita tryckknappar av märket Radiola. Elektrikern ”Trikan” fixade kontakter. Jag sökte på mellanvågsbandet. Från Mexico knastrade spansk musik genom högtalaren. Fylleslafens plastöverdrag klibbade.
Så bröt han igenom:
”I need your love tonight”
Elvis hade ett särskilt hummande i rösten, ”ahahahaum” som fastnade i sinnet. Medan skeppet rörde sig stilla i tropiknattens dyning stod jag genomsvettig i bara mässingen och spelade luftgitarr – med kokosmattan kittlande under fotsulorna.
”Oh baby let me be….”
” Won´t you wear my ring , around your neck…”
På morgonvaktens utkik vid pejlkompassen på bryggvingen kunde jag inte hålla mig. ”Ahahahahum..” utbrast jag och slog ett luftackord samtidigt som jag vinglade försiktigt med högra knäet. Andrestyrman såg frågande ut.
”Hur är det fatt sjöman?”
”Ljus om styrbord, styrman!”
Det var första resan med Elvis på Nordpacific. I San Pedro köpte jag blåa dongerijeans hos klädeshandlaren och en blå cowboyjacka med vita stripes och pärlemoknappar. Tog bussen till det jättelika nöjesfältet vid Long Beach. Rullskridskor var nöjet. Där fanns de oåtkomliga högbröstade amerikanska familjeflickorna. De åkte rullskridskor i korta utsvängda kjolar och vita sockor. I pausen åt vi möjligen en milkshake och spelade Elvis i jukeboxen,
”Love me tender, love me true..”
Kvällsbussen hem till waterfronten och en sjöman med pärlemoknappar i jackan satt ensam längst bak. Han hade sagt adjö till flickan i röd jumper och sett henne försvinna i en vit cab i sällskap med en yngling i blänkande svart hår.
Alltid dessa förbannade avsked.
”Are you lonesome tonight….”
Dagen efter på norska sjömanskyrkan i San Pedro drack vi kaffe och skrev vykort.
Nästa hamn var San Fransisco med sevärdheter som Golden Gatebron och fängelseön Alcatraz. Vi låg nära Fishermans Warf som serverade utsökta seaplates för någon dollar. Ibland förhalade vi till Oakland eller fortsatte på inre vatten upp till Stockton.
Kustresan fortsatte till Portland i staten Oregon och Seattle i staten Washington och sedan över gränsen till hamnstaden Vancouver i Canada vars insegling påminde om Stockholms skärgård. Vi var nu i resan vändpunkt för att efter lossning och lastning åter vända sydvart. Enstaka gånger sattes kursen från Vancouver till Hawaii.

Sjömansliv Nr 6: Tatuerad i Honolulu

(Bilder: Johnsonlinjens M/S CANADA - min längsta törn 19 månader under vilken revolutionen på Kuba inträffade. Jag tatuerade mig i Honolulu och besökte flottbasen Pearl Harbour som anfölls av japanerna 1941 och tvingade in USA i andra världskriget. Svartvita bilen fotad från ett japanskt stridsflygplan under attacken.

17 år senare besökte vi flottbasen och badade på Waikki beach och trånade efter de oåtkomliga hulahula-flickorna..)

Ur Sjöfartsboken: M/S CANADA som fartygsbefälselev. Resa från Kiel till Nordamerikas västkust, Hawaii och slutligen till Göteborg, från den 28 januari 1958 till och med den 1 augusti 1959. 1959. Befälhavare: John Näslund.

Efter min första törn som FBE på Johnsonlinjens skolfartyg M/S MARGARETH JOHNSON mönstrade jag på en av rederiets kranbåtar M/S CANADA. som tillhörde Seattle-serien som ansågs vara ett av dåtiden vackraste linjefartyg. De kommande 19 månaderna, som blev den längsta törnen i mitt sjömansliv seglade vi på Nord Pacific det vill säga Nordamerikas Västkust i Stilla havet med flera avstickare till Hawaii.

Här börjar storyn:

"En svidande smärta pressade fram tårarna. Tatuerarnålens blåa tuschrand formade örnens vingpennor på min högerarm, och det gavs ingen återvändo.
” Nu blir inte morsan glad,” sade överstyrman Willy Ringström på ”M/S Canada” när jag stapplade ombord men en svullen högerarm.
I hamnstaden Honolulu på Oahu, en av de större Sandwichöarna Hawaii i Stilla havet lade jag upp sju dollar och högerarmen i knäet på en japansk tatuerare. Jag var nyss fyllda 18 år och var stolt över tatueringen. De flesta sailors jag mött hade tatuerat sig hos Tattoo-Jack i Köpenhamn.
En tatuering var ett kvitto på sjömanslivet. En sjömansgrav ”Sailors Grave” var den vanligaste. En motorman hade tatuerat Jesus och Djävulen dragande fingerkrok och han skröt med en tatuerad abborre på kuken med fenor som reste sig när han fick stånd.
Min landgångsdress var amerikansk silkeskhaki och färggrann kortärmad och brokigt mönstrad Hawaii-skjorta. Frisyren var yankee flat top, med snaggad platt överdel, rakt och kort vid sidorna. Vi var sailors från Svedala som trängdes på barerna med sjömän från US Navy, som låg stationerade i Pearl Harbour. Miljön var lik filmen Härifrån till Evigheten med Burt Lancaster, Frank Sinatra och Montgomery Cliff. Strandremsan där en nybadad ”Burtan” pussade Deborah Kerr såg mindre ut i verkligheten än på filmen.
Vi tog ut fridagar och hyrde bil för att se hulahuladans och surfa på Waikiki Beach. En variant på stranddrink var att spruta in vodka i en kyld ananasfrukt och sedan kapa toppen så pass att en sugrör kunde stickas ned i fruktköttet. Vi upplevde glada dagar på beachen men hulahulatjejerna var oåtkomliga.
”M/S Canada” hade sju lastluckor, med två kylrum i lucka tre och fyra. Två elektriska kranar betjänade varje lucka och kranarna underhölls av en elektriker.
Besättning bestod av 45 man och 12 passagerare som bodde i enkel- och dubbelhytter med badrum, luftiga fönster och eget passagerardäck. Vi var strängt förbjudna att umgås med passagerarna.
Livet ombord i denna ”kranbåt” var noga inrutat och präglat av dåtidens traditionella klasstänkande. Befälet levde för sig, åt i en befälsmäss, och umgicks i eget dagrum. Manskapet åt midskepps i särskild mäss och hade sitt dagrum akterut. Däcksmanskap och maskinpersonal åt vid separata bord.
Vi ”präntisar” åt i befälsmässen vilket vi avskydde. Senare flyttade vi till manskapsmässen där vi kände oss mer hemma.
Femmaluckan strax utanför byssan var en mötesplats för hela besättningen där vi slappnade av och umgicks. Ibland visades film och arrangerades boxningsmatcher.
Vi elever bodde i ”Belsen” en gång på babordssidan nära maskinrummet en trappa ner. Det var olidligt hett på värmen, och kompisen Krook och jag sökte svalka genom att öppna ventilen och då kunde ”Sjöberg” titta in och blöta ner hytten med saltvatten. Hytten bredvid var fartygets sjukhytt men vi såg aldrig några patienter.
”M/S Canada” seglade stadigt på Hawaii under de 19 månader jag var fartygsbefälselev ombord. En rundresa kunde ta etthundra dygn och började med lastning på Norrlandskusten och Finland. Sedan följde Köpenhamn, Hamburg , London och Antwerpen som var sista hamn i Europa. Sedan korsades Atlanten visa öguppen Azorerena som skymtade i fjärran. Första anlöpshamn av Curacao, största ön bland Nederländska Antillerna utanför Venezuela. I Willemstadt, öns huvudort, bunkrades olja för den fortsatta redan. Korta uppehåll gjorde sedan i La Guaira i Venezuela och Cartagena i Colombia och sedan Cristobal vid norra infarten till Panama-kanalen.
Efter passage genom kanalen anlöptes hamnarna Puenta Arenas i Costa Rica, La Libertad i Salvador och San José i Guatemala. I dessa små centralamerikanska hamnar ankrade ”M/S Canada” upp på redden och godset lossades i läktare, små flatbottnade pråmar som hissade upp och ner efter fartygets utsida i takt med dyningen.
Lasten till Centralamerika och USA bestod av tidningspapper, pappermassa, wallboard, tändstickor, kullager, kylskåp, kontorsmaskiner, bilar och annat styckegods och i kylrummen stuvades livsmedel och ibland sprit.
Ibland skrev jag hem till Svedala.

M/S Canada den 10 mars 1958
Kära allesammans!
Hjärtligt tack för brev. Jag mår prima hoppas ni gör detsamma. Vi ligger nu i Stilla Havet halvvägs till San Diego. Resan har gått fint men vilken värme. Vi hade plus 42 grader i skuggan när vi låg i Curacao.
Resan genom Panamakanalen var ibland de vackraste i naturväg jag sett med bara exotiska djungler med krokodiler, apor, papegojor och mycket annat. Precis som på film.
Här ombord går det fint. Jag har hundvakten tillsammans med 2:e styrman junior. Vi har lektioner på natten i navigering, radar och andra detaljer som hör till bryggtjänsten.
Jag har lärt mig mycket må ni tro. Jag fick beröm av överstyrman när jag lossade buren i Cartagena. Varenda dugg kom iland. Det brukar annars vara en stötesten för styrmännen på grund av de många olika kollina.
Vi kommer nu till San Diego som är huvudbas för den amerikansk Stilla Havs-flottan. Bara ”navykepsar” så att säga. Ni har väl det kallt hemma i Stockholm förstår jag. Tänk då ibland på mig som går här och svettas…….."

Sjömansliv Nr 5: Brevet hem

Resan med M/S MARGARET JOHNSON fortsatte efter den sydamerikanska ostkusten. Efter att ha anlöpt hamnstäderna Santos. Montevideo och Buenos Aires sattes kursen nordvart mot Europa. Då skrev jag hem.

M/S Margaret Johnson den 17/9 1957
Kära mor och far!
Hjärtligt tack för brev, kort och gratulationer på min födelsedag. Jag sitter just nu på väg ut från Antwerpen och försöker plita ihop några rader. Vi är nu på väg till Rotterdam och anländer dit ungefär klockan 5 i morgon bitti. Jag har 4-8 vakten så det blir jag som purrar för och akter. Ett trevligt jobb. Alla se så glada ut när dom stiger upp i den råa morgonluften.
Resan över Atlanten gick fint. Vi hade storm utanför Kanarieöarna och 4 knops ström in på styrbords låring så då var det babord dikt hela tiden.
Ja far, jag har lärt mig en del om sjömansyrket den här resan. Jag kan långsplits. Kortsplits, vajersplits Liverpoolare, pålstek, timmerstek, Engelsk säckknop och treslagen valknop. Jag kan också toppa en bom, låta en bom, springgast, är nästan en utbildad målare, vaskare, stuvare och renhållningsarbetare. Men jag har ännu mycket kvar att lära.
En vecka före Las Palmas hade vi skrivningar på allt vi läst. Resultatet för mig var hyfsat. Navigation 10 poäng, signalering tog 19 av 20 morseteckan i 80-takt, ett fel i fartygsläran, glömde låstappen på ett enkelt plåtroder. Men jag har också gjort mina fel men av skadan blir man ju vis.
Efter Rotterdam blir det Hamburg, Malmö, Gdynia och sedan någon Norrlandshamn. Sedan kommer jag hem…….
Vad spriten beträffar så har jag bara druckit ett par rom och Coca Cola i Buenos Aires då vi varit och ätit biff. Tänk en stor saftig biff med ägg och pommes frites, en karaff rödvin, kaffe, två rom och coca cola och en argentinsk cigarr, 90 pesos för två man. Ungefär 10 kronor i Sverige och det var en fin restaurang med uppträdande dans och musik.
Nu skall jag gå och duscha och krypa till kojs för att jag skall upp klockan 4 till rors och då måste man vara pigg när lots och hela societeten är där.
Jag sänder mina varma hälsningar till er alla
Eder blivande sjöman
Anders

Sjömansliv Nr 4: Mera rost och Pampasritt.

Ur Sjöfartsboken: Tjänstgjort i följande fartyg:M/S MARGARET JOHNSON som fartygsbefälselev. Resa från Stockholm till Sydamerikans ostkust från den 11 juni 1957 till och med den 7 januari 1958 och avmönstrad i Aalborg, Danmark. Befälhavare: Harry Holme
I kanten av den blåa Atlanten knackade vi utsidan ren från rost. På kvällarna red vi i Rönnerdahls fotspår på Pampas, men såg aldrig någon Carmencita med en ros vid sin barm. En bastant matrona skrek ”sueco banditos” efter oss och stängde fönsterluckorna till haciendan.
”M/S Margaret Johnson” låg i Bahia Blanca i Argentina söder om huvudstaden Buenos Aires. När floden vände till ebb blev en liten flodfåra kvar av Atlanten. Vi befann oss på sydliga breddgrader på samma latitud som västvindsbältena, The Roaring Forties.
I väntan på lastning skulle skrovets utsida knackas ren från gammal färg, skrapas, stålborstas och rostskyddas med zinkromatprimer och slutmålas med grå färg. Utrustade med kulhammare, skrapa och stålborste satte vi igång. Två man satt med dinglande brev på en träställning och bankade färg så att flagorna yrde. Ställningen firades från däck. Larmet från kulhamrarna var bedövande. Färgflisorna sved mot skinnet och singlade ner i vattnet. Svårast var att banka under stäven. Ställningarna hivades in close till utsidan med hjälp av en göling, en lång lina som drogs runt stäven. Det var typisk för erfaret sjöfolk.
Matroserna skrapade och målade den röda vattenlinjen. De stod på en flotte av två pontoner som vrickades framåt eller bakåt med en åra fäst i en årklyka. Det krävdes konstnärlig skicklighet att få lastmärket och djupgåendets ”åmningens” vita siffror snygga.
Lastmärket midskepps kallades ”plimsollmärke” efter en engelsk politiker Samuel Plimsoll, som på 1870-talet gick i spetsen för en opinion, som krävde ökad sjösäkerhet. År 1865 lagstiftades om ett lastmärke, som visade hur djupt ett fartyg fick lastas. Det kallades ”plimsollmärke”. Upphovsmannens roll som sjösäkerhetens reformator har senare omvärderats. Hans efternamn används av sjöfolk i nedsättande syfte för mindre sjövärdiga fartyg så kallade ”flytande likkistor” eller ”plimsollare”.
Båsen var på gott humör och gav oss beting som lät oss törna in för dagen när ett stycke plåt var renbankad och mönjad en gång.

På kvällarna red vi på Pampas och hyrde hästarna av en ranchero, som parkerat sina kusar vid fallrepet. Det var som när Evert Taube sjöng om Rönnerdahl på Pampas. I visan red han sin häst Alazán, ensam mellan fjäll och ocean med lasso, dolk och gitarr och sin lilla tös från Pampas.
Jag hade ingen bindel kring håret och pistol på låret och min Alazán var en mager kuse, som struntade i mina tafatta ryck i tyglarna, när jag studsade ut på Pampas i en sned galopp. När vinden drog sval från Rio Saladó var jag inte så praktfull att skåda. Mörket föll och både hästar och ryttare var utschasade. Min häst tog plötsligt en väg till vänster bort från hopen och stannade på en gårdsplan. Han var hemma i stallet, och vägrade röra sig mer.
Men öm bakdel stapplade jag ombord för att sova några timmar inför nästa dags rostknackarpass på ställningen.

Sjömansliv Nr 3: Rostflagor och mötet med Celita!

Ur Sjöfartsboken; Tjänstgjort i följande fartyg: M/S MARGARET JOHNSON som fartygsbefälselev. Resa från Stockholm till Sydamerikans ostkust från den 11 juni 1957 till och med den 7 januari 1958 och avmönstrad i Aalborg, Danmark. Befälhavare: Harry Holme.

(Bilder: Rio i Brasilien. I förgrunden Kristustatyn kallad "Cement-Jesus" av sjömännen, då materialet kom från Skånska Cement i Sverige. Över vänster "Flickan i Havanna" ur Evert Taubes sjömansvisa. Glädjeflickor fanns det många av i sydamerikanska hamnar på 1950-talet)

Mitt ynkliga sjömansliv hängde på ankarspelets kabellarieskriva. Svetten sprutade, ögonen sved och rostflagor regnade ner och det bullrade och gnisslade över våra huvuden. ”M/S Margaret Johnson” låg ankars på redden i Guanabarabukten utanför staden Rio de Janeiro i Brasilien. Hamnkaptenen hade gett klartecken att gå till kaj, och kapten Holme gav order om att lätta ankar. Båsen körde ner två man i boxen under ankarspelet för att stuva ankarkättingen. Vi hade hört blodiga skräckhistorier om stowaways, fripassagerare som hade gömt sig i boxarna och inte hunnit upp på däck innan båsen lossade bromsen och tretonsankaret rasslade ut i fritt fall och plaskade i havet.
Motvilligt kröp vi ner i boxarna och styrde med händerna den tunga lerblöta kättingen som rasslade ner genom kättingröret. De järnkrokar som skulle underlätta stuvningen vågade vi inte använda för risk att de skulle fastna och sedan komma flygande upp när ankaret fälldes.
Från ankaret löpte kättingen upp genom klysröret i stäven, genom kättingsstopparna björnarna till ankarspelets kabellarieskiva, som hakade i varje länk, och fungerade som ett drivhjul. Varje länk hade en stolpe för att förhindra ett den kinkade sig. En längd motsvarade 15 famnar (cirka 27 meter) och var förbunden med nästa länk med en schackel. Ankarkättingen var uppstucken så att Båsen kunde läsa av hur många schacklar som rasat i vattnet, efter att han hade lossat på bromsen.
Tre slag på skeppsklockan varskodde att 45 famnar kätting var i sjön. När ankaret lättade från sjöbotten och hängde rakt ner från stäven, pinglade Båsen i klockan, för att varsko bryggan att hon låg fritt i vattnet.
Plingeling, lät det när ankaret släppte botten. Båsens skarpa röst dånade genom slamret.
” Kom upp ur boxen grabbar!”
Leriga och blöta tumlade vi ut i det skarpa solskenet och möttes av en dånande utsikt över Rio med Pao de Acucar Sockertoppen och den vita Kristusstatyn på berget Cocovado.
”Cement-Jesus!”, sade matrosen som varit i Rio förut.
Det var liv på däck från för till akter. På morgonen hade de fem lastluckorna gjorts klara för lossning. Tio lastbommar hade hivats till väders med hjälp av nockarna på de elektriska vinscharna. En lastbom höjdes och sänktes med ett topprep, vars övre del bestod av stålvajer och undre del av tågvirkestörnar över vinschnocken och bommen spelades till väders i önskad höjd. Två man knep med händerna ihop tågvirket mellan taljorna, medan den lösa änden snabbt lyftes från nocken till en stålknap, där den säkrades med rejäla törnar. Överstyrman ”Försten” gav order.
”Lucka av tvåan, trean och femman!”
Försten ansvarade för lasten ombord. Lastplanen visade att godset till Rio låg, i mellandäck, underrum och kylrum.
Med en hammare slog timmerman bort luckkilarna, som säkrat de tunga presenningarna och skyddat lastluckorna mot stormar och regn under resan över Atlanten. De saltstela och tunga luckpressarna viktes ihop och bars iväg. Två man i varje ände lyfte sedan luckorna, som lades åt sidan i högar. Det var hundratals tunga träluckor med vassa handtag och ryggbastet värkte. När luckorna var borta lyftes skärstockarna ur. Det var kraftiga tunga stålbalkar, som satt tvärs över luckorna. Ett kättingsling kopplades till stocken, som lyfte ur med lastbommar och sattes ned på däcket.
Det gällde att passa fingrar och fötter, och att hålla sig undan. En matros gav tecken med handen till vinschskötaren. En cirkelrörelse för heave to, och skärstocken lättade. Handflatan upp stopp och en lätt handrörelse nedåt slack upp så vackert.
När en lucka var klar för lossning, sattes ett lucktält upp som skyddade lastrummet och lasten mot regn.
”M/S Margaret Johnson” gled långsamt in till kajen i Rio. På masten fladdrade den gröna brasilianska nationsflaggan och den gula signalflaggan Q som betydde ”Mitt fartyg är smittfritt och jag begär rätt till fri samfärdsel med land”.
En matros fick iland en kastlina kopplad till en springvajer, som drogs iland av båtmännen på kajen. Nästa kastlina dunkade i kajen, och trossarna gled genom klysen en efter en.
”Håll an på springet!”, ropade kapten Holme på bryggan, och matrosen lade en extra törn på pollaren, och häll an försiktigt. Det knakade och vajern vibrerade av påfrestningen.
”Heave away förut!”, kom ordern och spillnocken hivade hem förtrossarna.
När trossen skulle flyttas över från nocken till pollaren och göras fast, stoppades den uppmed en särskild stoppknop. Det drogs och slackades till fartyget låg still och befälet på bryggan slog väl i maskin. Fallrepet firades ner på kajen och tull, hamnmyndigheter, immigration och agenten traskade ombord med reservoarpennor i bröstfickorna. ”Societeten”, sade vi i brädgången, och pustade ut med arbetshandskarna i bakfickan och en Chesterfield i mungipan.
” Florida Bar väntar, Den har inte varit stängd på 30 år”,
sade matrosen som varit i Rio förut.
I Rio mötte jag den stora kärleken. Min korta sjömanskarriär vara nära att sluta i famnen på den sköna Celita Santos med smal midja och en hes stämma, som talade spanska, engelska och några ord svenska.
När det mörknade över Sockertoppen och Copacabanas vita sandstrand, rusade vi iland, en flock rundvaskade sjömansgossar med solblekt hår med kurs mot Florida Bar. Där innanför dörrarna möttes oss en fullpackad spegelbar med en lång bardisk. Borden var belamrade med ölflaskor och drinkar. Tobaksröken låg tät, och sorlet var öronbedövande. Det svartvitrutiga klinkergolvet var täckt med sågspån och på dagarna var det vita dukar på borden.
” En cerveca åt Blixten”, sade en röst och jag drogs ner på
en stol och såg Båsens svettiga ansikte bakom en parad av bruna ölflaskor.
”En sak måste du lära dig, Blixten – sätt dej aldrig på första sjappet!”, sade han och ställde en ölflaska framför mig.
Blåsan tryckte på och jag stapplade ut på toaletten. För en månad sedan hade vi sagt adjö av släkt och vänner på kajen i Stockholms frihamn. Nu stod vi gossar på ett svajande led och pissade ut ölet i en rostfri ränna på Florida Bar i Rio.
” Ska ni ha nån glädje av dom där kottarna måste ni skaffa pincett och sockerbit”, sade matrosen som varit i Rio förut.
Sorlet, ölet och för många Chesterfield bedövade sinnena, och jag nickade till över bordet. Men väcktes av en sval hand i nacken. Där stod den vackraste flickan jag sett i mitt 16-åriga liv.
” Sueco marinero, una cerveca por favor?”, sade hon med lockande röd mun och vackra vita tänder.
Hon drog upp mig från stolen mot en jukebox och förde mig ut på bargolvets sågspån i en dunkande, brasiliansk sambarytm. Jag kände en hand på ryggen under skjortan och nackhåren reste sig.
” Svenske sjöman, make love to Celita all night?”
” I don´t know”, rosslade jag med blossande kinder på en realskolengelska inövad på Enskilda Gymnasiet vid Jarlaplan i Stockholm.
Hon drog mig ut genom bardörren till den svarta natten. Hotellrummet fönster var öppet mot en neonskylt, och på trottoaren utanför hörde skratt och skål. Jag stod utan byxor vid fotändan av sängen, och det snurrade i huvudet. Det drog kallt om arslet.
“ Sorry, I have never done this before”, försökte jag.
Celita Santos skrattade med sin röda mun och vita tänder.
“ Too much beer for you”, sailor. Next time love for sympatia.”
I gryningen låg vi I Copacabanas vita sand och solen reste sig over Rio. Jag önskade att tiden stod still, och funderade på att bli akterseglad. Celita Santos hade fräknar och skrattrynkor och små ljusa fjun på armarna.
Nästa dag avseglade ”M/S Margaret Johnson” mot Santos och jag kände en klump i halsen.
”Kom igen nu Blixten. Hjälp till att skalka fyraluckan!”, sade Båsen.

Sjömansliv Nr 2: "Nu får du pissa i lovart Blixten!"

(Bilder: Sjömansfilm : Hon dansade en sommar. 1950-talet Stuveriarbetare på Norrlandskusten. M/S MARGARET JOHNSON)

Ur Sjöfartsboken: Tjänstgjort i M/S MARGARET JOHNSON som fartygsbefälselev. Resa från Stockholm till Sydamerikans ostkust från den 11 juni 1957 till och med den 7 januari 1958 och avmönstrad i Aalborg, Danmark. Befälhavare: Harry Holme.

Första resan gick på Norrlandskusten till Gustafsviks docka för att bottenmåla. I den ljus sommarnatten dansade vi i Frånös Folkets Park till tonerna av ”See you later alligator”, i nya blå uniformer med guldknappar och båtmössor. Bygdens grabbar blängde och smockan låg i luften. En grogg på renat och Loranga var för mycket och jag slocknade i ett dike.
”Du kan väl skriva till mig från Rio”, sade en tjej i vit kofta,
som strök mig över pannan innan jag stapplade ombord.
Nästa morgon törnade jag till klockan sju med dunkande tinningar. Båsen flinade åt mig och gav mig största rosthammaren.
Sverige försvann i kölvattnet och ”M/S Margaret Johnson” stävade genom Engelska kanalen mellan Lands End och Ile d Quessant it i Atlanten. Första utländska hamn var Las Palmas på Kanarieöarna där brännolja bunkrades för att räcka den fortsatta resan till Sydamerika. Vi rusade i land till sjappet vid änden av piren och drack spansk Terrykonjak och Pepsi Cola. Luften stank av olja och drinken smakade fotogen.
Värmen mötte oss efter Kanarieöarna mot Kap Verde och ekvatorn, som kallades Linjen. Nätterna var svarta med blixtrande stjärnhimmel och marelden lyste framför stäven när vi kikade över gösstaken under de nattliga utkikarna på backen. Delfiner lekte framför stäven och silverglittrande flygfiskar flög mellan vågtopparna.
Våra kroppar blev brunare för varje dag och handflatorna fick valkar. Jobba på och gör ditt bästa, var Båsens motto, och vi lydde honom utan större knot. För att visa sin styrka lyfte han ett vajertopprep över axeln och bar det över däck. Matroserna lappsalvade riggen och vi tittade på. De svängde högt över däck i en båtsmansstol, och kleta en vit sörja på vajrarna.
Båsen delade ut verktyg och målarpytsar varje morgon. Han härskade över ett krypin under backen som kallades ”sjappet”. Ståldörren var brokig av kulörer från penslar som strukits av. Nåde oss om inte penseln var rengjord efter avslutat arbete.
Han lärde oss sjömaning på treluckan. Vi trasslade med råbandsknop, skotstek, pålstek och engelsk säckknop att skryta med. Liverpoolare var en vajersplits som krävde starka nypor. Änden på en lina taglades med garn eller med en splits, som kallades spansk tagling eller ”hundkuk”, enligt Båsen.
Dygnets timmar till sjöss varvades med arbete, studier, sjövakt, frivakt och sömn. Sjökapten Gösta Bodin var vår lärare och farsa och höll lektioner i styrbords veranda på båtdäck i navigation, fartygslära och signalering med ljusmorselampa. Kapten Bodin, snarlik filmhjälten Gary Cooper, plågade oss med skriftliga prov. På frivakterna spöade han oss i pingis.
Sjövaktens fyra timmar delades i rorstörn, utkik och visseltörn. Autopilot saknades och vi styrde för hand över Atlanten. Rorsman stod upphöjd på en teaktrall och greppade en ratt med riktiga pinnar.
”Kurs ett-åtta-fyra….kurs ett-åtta-fyra var det,…styrman förfångad till rors ett-åtta-fyra…”
Med sömniga ögonlock i nattens mörker gällde det att hålla kursen. Ljudet tick-tick-tick från gyrokompassen varnade att det höll på att gå snett. Då muttrade styrman:
”Öhman du skriver ditt namn i kölvattnet”.
Svårast var att styra i grov låringssjö in snett akter ifrån. Atlantvågorna grep tag i aktern och vred hela fartyget runt en osynlig punkt midskepps. Stäven for iväg och kompassen tickade fort. Styrman var sarkastisk.
”Öhman, varsko när du passerar kursen”.
På natten och i dålig sikt var det utkik förut på backen. Alla fartygsljus varskoddes med klämtningar i skeppsklockan, tre slag ljus föröver. Två slag ljus om babord, och ett slag, ljus om styrbord.
Visseltörnen var sjövaktens springpojke. Han sprang upp på bryggan när styrman blåste i pipan och gav order om att purra nästa sjövakt, hämta kaffe, eller spola däck och torka teak. Bryggans och båtdäckets teak torkades varje morgon med färskvatten, för att behålla sin lyster. På kvällarna nattades däcket med sjövatten för att tåla den brännande tropiksolen. Makten över vattnet hade vakthavande maskinisten. Styrman ringde ner i maskinrummet och bad om vatten på däck. Ibland skurades däcket med kaustiksoda och piassavakvastar. Däcket var lent som en barnakind, efter denna behandling.
En badbassäng byggdes vid fyraluckan av träplankor och presenning. En slang kopplades till brandposten, och vi flöt lätt i Atlantens salta vatten. En kväll visade kapten Bodin filmen ”Hon dansade en sommar” från en brummande projektor, på styrbordsverandan. När Ulla Jacobsson visade bröstvårtorna stönade sjömansgossarna från Svedala på kurs mot Rio.
Ekvatorn passerades i lugnt väder. I stället för linjedop med de sedvanliga skändningarna bjöd kapten Holme på middag i salongen och delade ut diplom, att vi numera ingick i Kung Neptuns brödraskap, och i fortsättningen seglade under Hans Majestäts nådiga beskydd.
Båsen hade en mindre högtidlig syn på linjedopet.
”Nu får du pissa i lovart Blixten!”

Sjömansliv Nr 1: " Mödosam start".

M/S MARGARET JOHNSON som fartygsbefälselev. Resa från Stockholm till Sydamerikans ostkust från den 11 juni 1957 till och med den 7 januari 1958 och avmönstrad i Aalborg, Danmark. Befälhavare: Harry Holme.

Jag var en 16-årig gosse som ville bli sjöman. Därför mönstrade jag på ”M/S Margaret Johnson” den 11 juni 1957 i Stockholms frihamn som fartygsbefälselev.
Hon var ett skolfartyg som ägdes av rederiaktiebolaget Nordstjernan, Johnson Line. Vi var ett 20-tal tonårsfinniga grabbar som hade lockats av sjölivet. Svenska handelsflottan seglade i en högkonjunktur och det var brist på sjöbefäl. Vi fartygsbefälselever lovades dubbel sjötid på skolfartyg för att snabbt kunna söka in till sjöbefälsskolan och läsa till styrman och sjökapten.
Manskapet flinade åt oss gröngölingar, när vi första dan samlades vid fyraluckan, iklädda nya blåställ och en käck sjömansmössa. Jag minns min fars ord ”snuttjullar, nu först blir ni torra bakom öronen”. Far var skeppsgosse, mönstrade i Karlskrona 1910 och hade seglat förmärskorpral i fullriggaren Jarramas och var tatuerad. Min sjövana inskränkte sig till att ro ekan i Långsundaviken på Värmdö och köra snurran ute på ön Marbäling i Stockholms södra skärgård. Sjömansblodet fanns i släkten på fars sida. Far hade långseglat med flottans långresefartyg Fylgia. I tamburen i tvårummaren på Söder i Stockholm hängde en uppstoppad krokodil, som mor motvilligt dammade, men som påminde en gosse om sjömansäventyr i den stora världen.
Min farfar var pråmskeppare vid Oaxens kalkbruk och fiskhandlare i Trosa. Farbror Allan var chief och hade seglat utanför spärren under andra världskriget. Han hade seglat som eldare i steambåtar och slagits i Lissabons glädjekvarter.
Mor var en landkrabba från Norrköping och härstammade från en vallonsläkt som hade invandrat till Bersbo gruvor. Hon accepterade motvilligt att jag skulle gå till sjöss efter avslutad realexamen som privatist. Präst, lärare eller konsertpianist var yrkesval som sannolikt gjort henne lugnare till mods.
Starten på min sjömanskarriär blev mödosam. Båsen, en muskulös norrlänning med färgfläckig keps, ropade efter mig:
” Öhman, raska på. Du rör dig på däck som en pigg nittioåring!”
”Blixten” fick jag heta. Det sög i magen när jag klättrade nedför hala lejdare ner i treans underrum för att sopa rent och rensa ströbrädor, som användes för att säkra lasten, och låg slängda huller om buller.
”M/S Margaret Johnson” var ett vackert motorfartyg, byggd på Götaverken år 1928. Maskineriet bestod av två sexcylindriga enkelverkande B&W-motorer.
Inredningen var byggd för 50 passagerare och under andra världskriget seglade hon i lejdtrafik mellan den amerikanska kontinenten, Fjärran Östern och Vladivostok i Sovjetunionen.
Vi befälselever bodde i tvåmanshytter i passagerarinredningen en trappa ned. Min hyttkompis hette Walle och var en befaren sjöman som lade beslag på underslafen. Ljus kom in i hytten genom en ventil med uppfällbar stormlucka. Inredningen bestod av en fast brits fylleslaf, ett bord, två garderober och lådor, som blänkte i brun mahogny, och ett tvättställ.
Måltiderna intogs i en särskild elevmäss, och vi åt på porslin med rederiets emblem, en tvåtungad blå flagga med gul stjärna och bokstaven J.
Maten lagades av skeppskocken i byssan en trappa upp och firades ner till vårt pentry i en gnisslande hiss. Vi turades om att gå backstörn, och dukade in och av, serverade och diskade under kamraternas uppmuntrande glåpord. Käket var gott och rikligt med grötfrukost, tiokaffe, lunch, trekaffe och middag. I kylskåpet fanns kallskuret till sjövakten.
Jag köpte en limpa Chesterfield av en lättmatros. En känsla av övermod och lyx infanns sig när jag sprättade stocken och öppnade första paketet med den blåa etiketten. Det var grejor, efter alla sura John Silverfimpar under skolrasterna.
”Stand bye för och akter – enkla upp till spring och förända!”
Styrmans röst dånade genom högtalarna, och det rådde avgångsbrådska ombord. Fallrepet hissades upp. Griffeltavlan med texten bound for Rio de Janeiro togs ned. Överstyrman. Båsen och ett gäng stod klara på backen, andrestyrman och ett gäng var klara akterut på poopen. På bryggvingen i vit uniform och kaptensmössa med lagerblad i guld på skärmen, stod befälhavaren, sjökapten Harry Holme.
En matros slängde av trossen från pollaren, och jag snubblade med och drog när trossen skulle läggas an på winschnocken. Loss akter, var ordern och bogserbåten började dra oss ut på Värtan mot den stora världen...

På Kryss & Tills Rors ut på entrepenad

Kundtidningsföretaget Aller Custom Publishing tar över produktionen av Svenska kryssarklubbens tidning På kryss & till rors. Utgivaransvaret flyttas från redaktionen till en styrelseledamot i kryssarklubbens styrelse.
Samtidigt har styrelsen formulerat riktlinjer som säger att alla frilansande skribenter och fotografer som vill jobba åt På kryss & till rors måste avsäga sig rätten till sitt material i två år, säger Carin Lernhagen Matz, som varit chefredaktör och ansvarig utgivare på På kryss & till rors.
Hon har nu avgått i protest mot nyordningen.
- Det här är en felaktig väg att gå och jag ställer inte upp på den, säger hon. Som jag ser det sker det här därför att styrelsen vill få ett större inflytande över tidningens innehåll. Frågan är om man ska göra tidningen på medlemmarnas uppdrag eller på styrelsens.
(Källa: Journalisten)

Goda vindar!

God Jul och Gott Nytt Båtår 2010.

Nostalgi Express

Blodiga knogar, svordomar över tappade skruvar, hisnande seglingsmanövrar då vi trodde hon skulle kantra, snabba slörar med spinnaker med sönerna gastande ”Skota hem farsan – honom ska vi ta!”
Glada seglarminnen flyter upp till ytan när jag läser Bengt Jörnstedts välskrivna och engagerande bok ”Rena linjer. Ren segling” (Nautiska Förlaget, Stockholm). Boken handlar om konstruktören Peter Norlins båtar men också om de år då ”Båt-Svensson” försökte satsa på segling.
Vi seglade i femton år en Albin Express nummer 681 döpt till ”Elisa” i glädje och sorg. Det var den bästa tiden i vårt båtliv.
Hur familjen kunde ta ett skarpt beslut att köpa ett trekvartsfabrikat av Wille Söderberg i Södertälje är fortfarande en gåta men en dag år 1980 kom en lastbil till Nynäshamn med en stor vit båt på flaket. Dåvarande ordförande i NSS (Nynäshamns Segelsällskap) Harald Parmell upplät ett stycke industrimark norr om staden och där började vi men viss möda och en beskrivning i handen att bygga inredning och montera beslag.
Det var ett svettigt projekt då jag råkar ha tummen i handen. Skruvdragaren var inte uppfunnen då om jag minns rätt så det var ett eländigt micklande med muttrar. Till slut låg ”Elisa” sjöklar vid bryggan med blå snobbrand och blänkande skrov. Dags att kasta loss.
Tidpunkten för självbygget var elva år efter att Peter Norlins ”Scampi” slog seglarvärlden med häpnad. I juli 1969 dök han upp i Sandhamn i den första segelbåt han ritat.
”Somliga skrattade åt hans aparta skapelse, men det var innan de fick se henne försvinna bortom horisonten, skriver Bengt Jörnstedt i sitt förord.
”Scampi” var ingen engångsbåt. Peter Norlin ritade sedan en lång rad vinnande havskryssare ”No Go V”, ”Accent”, ”Zett”, ”Amoress”, ”Agnes”, ”Regnbågen”, ”Butterfly”, ”Big Foot” med flera. Båtarna seglade framgångsrikt i Europa och USA.
VM-båtarna ”Scampi” och ”Accent” blev två av de serietillverkade familjebåtar – som seglar ännu.
Peter Norlin blev den ledande konstruktören i Albin Marin 1977. Då föddes också ”Albin Express” som blev en tuff och krävande segelbåt – vilket vi i ”Elisa” med viss möda fick erfara.
Första gången vi ”hissade på” så blåste det en frisk nordostan och på första kryssen fick vi en körare och jag trodde vi skulle tippa. Vatten forsade in över lä gångbord och rodret ville inte lyda. Det smattrade och slog i seglet och jag fattade ingenting. Senare förstod jag varför båten kallades ”jolle med lock”, av jolleseglare som kränger i lovart med genomvåta ylletröjor.
Senare lärde vi oss att köra på skotvagnen, ha rätt spalt mellan stor och fock, ha balans i båten och plötsligt en dag hittade vi ”skruven” det vill säga ”Elisa” började segla. Snabb som attan.
1980-talet var på sätt och vis den galna segelsportens tid. På Gårdsfjärden i Nynäshamn kunde 40 båtar komma till start på en vanlig kvällskapp. Det var en strid på liv och död. Vi skrek åt varandra i starten och det hände att båtar krockade så det gick hål i skrovet. I startfältet fanns ”Elisa” och vi seglade mot ett Lys-tal på 1,08 vilket var alldeles för lågt så efter en medioker insats hamnade vi ändå ibland de tio första båtarna. Senare när lystalet höjdes till 1,12 (?) var det svårare att placera sig. Mest positivt med denna kappseglingsperiod var att vi lärde oss att hantera en stor segelbåt hyggligt i närsituationer och att segla spinnaker i frisk vind.
Vår nyvunna erfarenhet gav mest utdelning på ”Båtfyran” det vill säga farleden mellan Stockholms skärgård och Västervik som varje sommar befars av tusentals fritidsbåtar. Där var det kappsegling som gäller och ”Elisa” var båten som var snabbare än dubbelt så dyra båtar. Vi seglade ofta förbi båtar i lä vilket inte alltid uppskattades. Kappsegling det vill säga trimning vid skot och ledvagn blev vår melodi övervakades av mor Elisabeth och boxern Ale.
En försommardag år 1995 såldes ”Elisa” till Västerås av Wille Söderberg i Södertälje. Vi fällde en tår.
Läs denna bok om Peter Norlin och hans båtar. Jag garanterar en härlig upplevelse om en tid som flytt.

Sjövet: Naomi James - legendarisk rekordseglare

Fråga: Nu när två tjejer är ute och far på världshaven igen – har de haft några förebilder i sin passion för långsegling? Jag tänker på Jessica Watson som bara är 16 år och skall tampas med Södra Oceanens vågor och på Milo Dahlmann som är på väg mot Antarktis.
"Kuttersmyckets Ex"

Svar: Vilken kvinnlig förebild Jessica Watson har vet jag inte. Milo Dahlmann däremot brukar nämna Naomi James ( bilden) som sin förebild för kvinnliga långsseglare. Naomi blev den första kvinnan som ensamseglade runt om världen via Kap Horn. Hon kastade loss från Dartmouth i England den 9 september 1977 och anlöpte samma hamn den 8 juni 1978 och slog därmed Sir Francis Chicesters solo-segling runt jorden med två dagar. Båten hon seglade hette ”Express Crusader” 53 fot och hade tidigare seglats av den kände långseglaren Chay Blyth som kallade båten för ”Spirit of Cutty Sark”.
Naomi James som fyllde 60 år 2009 är född på Nya Zeeland på en fårfarm och det sägs att hon inte lärde sig simma förrän efter 23 års ålder. Hon hade bara två år erfarenhet av havssegling innan rekordseglingen.
I sin bok ”Överens med havet – Ensam runt jorden”översatt av Sonja Herlin som publicerades 1979 så berättar Naomi James mycket öppet och fängslande om sina strapatser under ensamseglingen. Hon sörjde skeppskatten Boris som trillat överbord och om radion som gick sönder.
Hon tvekar inte att berätta om sin förväxling med sjökortets distansskalor och hur detta påverkade hennes bestick. Efter en storm kapsejsade också båten vilket hon lyckades reda ut efter några skräckfyllda timmar.
Rundningen av Kap Horn anses i seglarvärlden vara något alldeles extra. Naomi James rundade udden utan att märka det ”jag kanske sov då” skriver hon.
Naomi James fick år 1979 titeln ”Dame” efter att hon tilldelats Dame Commander of the Order of the British Empire – en av de förnämsta utmärkelserna en kvinna kan få i England.
Senare i livet bosatte sig hon med sin make Rob James på Irland och slutade segla efter att tillsammans med maken vunnit kapsseglingen ”Round Britain Race”.
År 1983 drabbades hon av en tragedi då maken Rob James omkom under en segling med en 60-fots trimaran, endast 36 år gammal. Han var en av Englands främste seglare som bland annat vunnit doublehanded Transatlantic Race år 1981 med Chay Blyth.
Naomi James disputerade i filosofi år 2006 och är invald i Nya Zeelands Sports Hall Of Fame sedan år 1990.

Sluthoppad i båt med smärtsamt artrosknä.

(Bilden visar sprängskiss av knä. Till vänster artrosdrabbad knäled som känns vid ombordstigning.)

En av de vackraste sommardagarna förra säsongen då vattnet var lågt vid bryggan ute på Ön slutade jag hoppa i båten. När jag stod vid bryggkanten som vanligt och samlade mod för att ta skuttet ned på det lilla fördäcket och så vidare ner mot förtoften vågade jag plötsligt inte hoppa. Modet svek mig.
I minnet passerade de senaste skutten hur jag flåsade tog två skutt och sedan stod och gungande på toften med knastrande knän. Just det – knastrande – artrosen det vill säga förslitningarna i knäskålarna har skapat ett mellanrum i knälederna och knastrar när de utsätts för belastning.
Båten är förtöjd för och akter med fjädrar mot bryggan som gnisslar och när jag tidigare hoppade ombord åkte båten fram och åter som en jojo innan den stannade upp. Denna rörelse var påfrestande då den ställde extra krav på balansen.
Denna sommarmorgon när modet svek mig så böjde jag knä på bryggan och sträckte händerna mot båtens förstäv och grep tag om relingskanten. Sedan hävde jag mig ut med kroppen i en båge och böjde försiktigt höger knä tills det tog stöd mot det lilla däcket. Sedan följde jag efter med andra knäet och vred sedan kroppen så att jag kunde sätta ner högra benet på toften och få balans.
Efter 60 års båtliv inräknat barndomens skuttande i olika flytetyg insåg jag att åldern har börjat ta ut sin rätt. Men var fanns pulpiten? Ordet ”pulpit” lär betyda ”predikstol” och kallad också för ”stävräcke”. Det är en konstruktion av stålrör som ska hindra besättningen att trilla över bord. På öppna snurrebåtar brukar pulpiten bestå av en enkelböjt stålrör som i båda ändar bultas i i fördäcket på ena sidan så att den person som stiger ombord kan ta ett grepp och få stöd. Detta föriga stålrör kallas också ”hajfena”. En sådan måste jag omedelbart införskaffa.
Mitt beslut att bli ”ombordkrypare” och likt en jättespindel kravla i båten råkade bli en början till en serie incidenter som kunde ha slutat illa. På vår andra båt en ”hardtoppare” från 70-talet löper ett skarndäck och för att komma iland kliver jag upp från sittbrunnen om styrbord med foten på förarsätet och viker höger ben över kanten som jag klättrar över ett staket. Normalt sätter jag foten på skarndäcket och häver mig upp hållande i grabbräcket på ruffdäcket. Denna olycksdag med fukt i luften halkade foten och jag föll gränsle över relingskanten och fick en rejäl smäll i grenen och fick bokstavligen känna på hur det känns att få en spark på tasken. Tårar sprutade ur ögonen av smärta och jag tänkte på farsan som i sådana lägen brukade muttra om lagen om alltings djävlighet.
En tröst i bedrövelsen är att denna motorbåt har en ”hajfena” förut att greppa tag i vid land- eller ombordstigning.
Hemma i skrivarkajutan med värkande testiklar slog jag upp Nordisk Båtstandard för fritidsbåtar under 15 meter utgåva 1990 under rubriken ”halkskydd” och där står mycket riktigt att däck och skarndäck där personer kan antas förflytta sig skall ge tillräckligt fotfäste, till exempel genom ingkutna räfflor eller särskilt halkskydd. På skarndäck på motorbåtar godtas alternativt en 25 mm hög fotlist längst ut mot sidan. Sådana fotlist skall alltid finnas på slutna segelbåtar.
I öppna båtar med Löa mindre än 5,5 meter skall durken vara försedd med halkskydd.
Under rubriken ”Räcken och gripmöjlighet” står att däck och skarndäck av sådan storlek och utformning att det är rimligt att anta att personer kommer att förflytta sig där skall förses med räcken, handtag eller annan godtagbar gripmöjlighet.

Sjövet: Skottlapp, rundvask, och skaffa.

De grumliga sjöorden har väckt läsekretsens intresse så jag fortsätter spana i denna marina kulturskatt som legendariske författaren Åke Janhem kallade ”det lyckliga båtspråket”. Ordet ”skottlapp” har väckt några frågor. Skottlappar fanns på durken i min barndoms roddbåt och liknande en figursydd trätrall efter skrovets form som flyttades på vid ösning av båten.
Förgäves har jag letat efter ordet ”skottlapp” i den marina litteraturen och får hänvisa till min far, som i sin ungdom levde i en fiskarfamilj i Trosa innan han blev skeppsgosse 1910. Ordet kan vara ett lokalt uttryck, vilket är vanligt när det gäller sjöord.
”Öskar” är ett kärl eller skopa som används för att få ut vattnet ur en liten båt. ”Ösa” betyder också att hälla en vätska från ett annat kärl till ett annat. ”Kar” kommer sannolikt från ”kärl”. Öskaret numera i plast är ett givet nyttoföremål i jollar och småbåtar.
”Skott” (eng., bulkhead, ty Schott) är ju annars ordet för ”vägg” i en båtinredning.
Ett roligt sjöord som jag är uppväxt med är ”rundvask”, som till och min Mor kunde använda när hon var på gott humör. ”Rundvask” är sjömännens ord för en rejäl kroppsrengöring i bästa fall med färskvatten. En rundvask gick till så att sjömannen ställde sig naken framför en pyts vatten och tvålade sedan in sig med hjälp av vatten från halva pytsen och sedan sköljde sig med resten av vattnet om den var färskvatten alternativt tog han upp en pyts ur havet.
En ”rundvask” var utformad för att spara på skeppsförrådet av färskvatten. På segelfartygen var det inte ovanligt med ransonering och så var det havets salta vatten som gällde.
Sjöordet ”vaska” kan härledas till engelska ordet ”washing” som betyder ”tvättning” används till sjöss i olika sammanhang typ ”vaska däck” eller ”vaska vitfärg”. Substantivet ”vask” betyder en disklåda i pentryt.
Vad åt vi då?, frågar ibland hustrun när vi bläddrar i gamla loggböcker från forna seglatser och ger mig en blick som om jag glömt något. Texten innehåller tyvärr sällan sådana uppgifter utan mest är det noteringar om kulingar, sol, dimma, positioner och annat.
Sjöordet ”Skaffa” (eng. eat. ty shaffen) är annars den ombord vanliga benämningen för att äta. Så här fyndigt formulerade sig Carl Smith om ordet i Nautisk Ordbok utgiven 1914:
” Sjömän skaffa således alltid själfa sin mat äfven där fartyget är långt ute till sjöss, och så stor är vanans makt, att de skulle känna en viss tomhet, om någon annan skaffade maten för dem”.
”Skaffning” är benämningen på en måltid ombord och i forna dagar gällde skaffning de av besättningen som inte fick äta i egen mäss utan åt i matlag så kallade ”backlag”. De sjömän som servade sina skeppskamrater med mat och skötte disken hade ”backstörn”
Ett backlag kunde bestå av åtta sjömän och ordet kan härledas till en ”back” som var ett lågt träkärl liknande en flat tallrik för fläsk och kött och ett kärl med högre kant för soppor.
Ett servera maten kallas ”uppbackning” och att begära påfyllning kallas för att ”backa”.
Under min ungdom bodde vi sommartid på en ö längst ute i havsbandet i Stockholms södra skärgård. När det blåste kuling eller storm gick vi ungar den vindlade stigen mot havet till ”utsidan”. Där satt vi högst upp på berget och såg de fräsande vågbergen dundra in mot berget och slås sönder i ett flygande skum. Det kittlade att höra vågornas dån och måsarna skrik när de balanserade på sin vingar mot vinden.
Ordet ”utsida” betyder som det låter – den sida som är vänd utåt. I skärgården betyder den sida av landet som är vänt ut mot havet. Ordet återkom senare i mitt sjömansliv. ”Utsidan” på ett större fartyg är bordläggningen eller fribordet från vattenlinjen till kanten på relingen.
När vi knackade rost eller målade i denna del av fartyget var det ”arbete på utsidan”.
Om vi sittande på en ställning högt ovanför vattenytan blev nödiga och var tvungna att kissa kunde ”båsen” ropa till oss:
”Inga lösa tampar på utsidan”
Indirekt menade han att vi skulle hålla i oss med ena handen för att inte trilla i sjön.
Nog med sjögrumligt för denna gång.
´(Bild: Seglarvärldens yngste ensamseglare Jessica Watson 16 år tar en rundvask vid passage av ekvatorn.)

Regalskeppet "Vasa" var inte störst!

Fråga: När vi nyligen besökte Stockolm passade vi på att besöka Vasa-museet på Djurgården och studerade detta pampiga skepp. Vi undrar nu om ”Vasa” var ett av 1600-talets största skepp eller fanns det större?
” Två Kanontjejer”
Svar: Nej, regalskeppet ”Vasa” som seglade ned sig i Stockholms ström år 1628 var inget stort skepp. Under åren 1521 till 1660 fanns tolv skepp av ”Vasas” storlek eller större. I Vasadynastins flotta var regalskeppet snarare ett av de minsta.
En forskare som kollade upp ”Vasas” storlek i jämförelse var docent Jan Glete år 1995. Han gjorde jämförelser mellan olika dåtida fartygs yttermått. Att ”Vasa” är så välbevarad har gjort det möjligt att exakt mäta upp skrovet. Dessa mått har kompletterats med försteofficers Petter Gierdssons vittnesmål att ”Vasa” vid avseglingen hade ett djupgående akterut på 16 fot och ett djupgående förut på 14 fot vilket var normalt för att göra skeppet lättstyrt.
Skrovets undervattensvolym har beräknats vid detta djupgående till 1 210 kubikmeter. Mot bakgrund av den låga salthalten i Stockholms ström så kan ”Vasas” deplacement anges till 1 300 ton.
Med utgångspunkt i deplacementet har Jan Glete försökt beräkna storleken på andra örlogsfartyg under 1600-talet, vilket inneburit en viss osäkerhet då måttuppgifterna är ofullständiga.
”Vasa” kom på åttonde plats i rankinglistan över dåtidens örlogsskepp. Större skepp var ”Stora Kravelen”, ”Elefanten”, ”Mars”, ”Neptunus/Röde Draken”, ”Valen”, ”Julius Caesar Makalös” och ”Äpplet”.

(Illustration: Vasa-museet)

Så seglar Jessica jorden runt.

Bilder fotade av Jessica ombord utom bilden av skepparen hängande i bommen innan starten i oktober. Mera bilder finns på Jessicas blogg (Se nedan).

Flera seglare som hört av sig frågar efter Jessica Watsons rutt, det vill säga vilka etapper hon skall försöka segla under sin nonstopsegling jorden runt. Så här beskriver hon seglingen på sin blogg:
http://www.jessicawatson.com.au/
. "Det finns ett par viktiga mål jag måste uppnå Jorden-runt-seglingen nonstop omfattar en distans av cirka 23.000 sjömil. Jag måste avgå och anlöpa samma hamn, (Sidney) över alla linjer i longitud, korsa ekvatorn att gå in på norra halvklotet minst en gång och kring södra passager vid landmärken i Sydamerika och Sydafrika.
Jag har beskrivit resan i delar för att ge dig en uppfattning om min väg under de kommande månaderna. Du kommer kunna följa mig och Ella's Pink Lady på denna webbplats och genom mitt mediapartner ONE (Network Ten's 24 / 7 sportkanal).
Etapp 1, Avresa Sydney och norrut.
Kursen är satt från Sydney Heads och mot norra Nya Zeeland. Beroende på vädret (riktning och vindstyrka) Jag kommer att välja en punkt där jag svänger babord och fortsätter till Fiji-öarna. I detta skede är det svårt att säga om jag kommer att gå till vänster eller höger om Fijis öar. Ekvatorn lägger strax söder om Julön. Jag rundar en av öarna i Line Group, som ligger norr om ekvatorn.
Etapp 2. - Södra till Chile och Kap Horn
Med Line Islands bakom mig är det rakt söderut för en stund. Jag måste styra långt sydvartt ner innan jag kan vända sig österut. Detta område är välkänt som brusande fyrtiotalet och befinner mig sannolikt på en position söder om 50 :e latitudsparallellen för att klara övergången mellan Argentina och Antarktis.
Kap Horn är ett känt landmärke som är den sydligaste udden av Tierra del Fuego skärgård i södra Chile. Den delar södra Stilla havet i södra Atlanten och är en viktig milstolpe i seglingen..
Etapp 3 - Kap till Kap
Efter rundningen av Kap Horn seglar jag rakt norrut för att nå några lugnare väder och en tids vila och återhämtning. Kursen blir sannolikt nära öster om Falklandsöarna.
Etapp 4- södra Atlanten till den afrikanska kontinenten.
Utvilad och klar jag gå vidare till nästa passage med givande ocean segling. Fågelvägen södra punkterna i Sydamerika och Sydafrika är cirka 3500 nautiska miles (6.400 klms).
Etapp 5 - runt Sydafrika.
Godahoppsudden är förmodligen mest välkända landmärke för södra Atlantens seglare. Den är inte den sydligaste punkten i Afrika, men sjömännen som används för att resa från norr använde Cape som den punkt där de kan börja rubrik mer österut. Cape Agulhas är den sydligaste landmärke och delar av Atlanten och Indiska oceanen. Jag kommer inte att ligga nära land, i själva verket har jag kanske inte ens udden..
Etapp 6 - Southern Ocean till Hem
Från Sydafrika är det de enorma farvatten i Södra oceanen. Trots nästa kontinent som Australien finns det en hel del segling att göra. Över 4000 nautiska miles (av öppna och ofta oförsonliga hav. Can't wait. Du kan ha bra och dåliga dagar i Antarktiska oceanen, men alla kommer att bli minnesvärda att segla igenom.
Att få angöra australiska vatten kommer att bli en härlig känsla. Tusentals miles till havs och nästan hemma. Australien är den största ön i världen och det kommer att ta tid att ta sig från Western Australia till min hemmahamn Sydney.
South East Cape är Tasmanien sydligaste landmärke. Härifrån Jag norrut till fastlandet och vidare till Sydney Harbour. Jag vet att jag aldrig kommer att kunna förbereda mig för känslan av att återvända hem till familj och vänner. Jag är säker på att en del av min resa kommer att kännas som längst.
Jag kan inte vänta med att uppleva allt som resan har att erbjuda. Jag hoppas att du hänger med på min segling".