(Bilder: Sjömansfilm : Hon dansade en sommar. 1950-talet Stuveriarbetare på Norrlandskusten. M/S MARGARET JOHNSON)
Ur Sjöfartsboken: Tjänstgjort i M/S MARGARET JOHNSON som fartygsbefälselev. Resa från Stockholm till Sydamerikans ostkust från den 11 juni 1957 till och med den 7 januari 1958 och avmönstrad i Aalborg, Danmark. Befälhavare: Harry Holme.
Första resan gick på Norrlandskusten till Gustafsviks docka för att bottenmåla. I den ljus sommarnatten dansade vi i Frånös Folkets Park till tonerna av ”See you later alligator”, i nya blå uniformer med guldknappar och båtmössor. Bygdens grabbar blängde och smockan låg i luften. En grogg på renat och Loranga var för mycket och jag slocknade i ett dike.”Du kan väl skriva till mig från Rio”, sade en tjej i vit kofta,
som strök mig över pannan innan jag stapplade ombord.
Nästa morgon törnade jag till klockan sju med dunkande tinningar. Båsen flinade åt mig och gav mig största rosthammaren.
Sverige försvann i kölvattnet och ”M/S Margaret Johnson” stävade genom Engelska kanalen mellan Lands End och Ile d Quessant it i Atlanten. Första utländska hamn var Las Palmas på Kanarieöarna där brännolja bunkrades för att räcka den fortsatta resan till Sydamerika. Vi rusade i land till sjappet vid änden av piren och drack spansk Terrykonjak och Pepsi Cola. Luften stank av olja och drinken smakade fotogen.
Värmen mötte oss efter Kanarieöarna mot Kap Verde och ekvatorn, som kallades Linjen. Nätterna var svarta med blixtrande stjärnhimmel och marelden lyste framför stäven när vi kikade över gösstaken under de nattliga utkikarna på backen. Delfiner lekte framför stäven och silverglittrande flygfiskar flög mellan vågtopparna.
Våra kroppar blev brunare för varje dag och handflatorna fick valkar. Jobba på och gör ditt bästa, var Båsens motto, och vi lydde honom utan större knot. För att visa sin styrka lyfte han ett vajertopprep över axeln och bar det över däck. Matroserna lappsalvade riggen och vi tittade på. De svängde högt över däck i en båtsmansstol, och kleta en vit sörja på vajrarna.
Båsen delade ut verktyg och målarpytsar varje morgon. Han härskade över ett krypin under backen som kallades ”sjappet”. Ståldörren var brokig av kulörer från penslar som strukits av. Nåde oss om inte penseln var rengjord efter avslutat arbete.
Han lärde oss sjömaning på treluckan. Vi trasslade med råbandsknop, skotstek, pålstek och engelsk säckknop att skryta med. Liverpoolare var en vajersplits som krävde starka nypor. Änden på en lina taglades med garn eller med en splits, som kallades spansk tagling eller ”hundkuk”, enligt Båsen.
Dygnets timmar till sjöss varvades med arbete, studier, sjövakt, frivakt och sömn. Sjökapten Gösta Bodin var vår lärare och farsa och höll lektioner i styrbords veranda på båtdäck i navigation, fartygslära och signalering med ljusmorselampa. Kapten Bodin, snarlik filmhjälten Gary Cooper, plågade oss med skriftliga prov. På frivakterna spöade han oss i pingis.
Sjövaktens fyra timmar delades i rorstörn, utkik och visseltörn. Autopilot saknades och vi styrde för hand över Atlanten. Rorsman stod upphöjd på en teaktrall och greppade en ratt med riktiga pinnar.
”Kurs ett-åtta-fyra….kurs ett-åtta-fyra var det,…styrman förfångad till rors ett-åtta-fyra…”
Med sömniga ögonlock i nattens mörker gällde det att hålla kursen. Ljudet tick-tick-tick från gyrokompassen varnade att det höll på att gå snett. Då muttrade styrman:
”Öhman du skriver ditt namn i kölvattnet”.
Svårast var att styra i grov låringssjö in snett akter ifrån. Atlantvågorna grep tag i aktern och vred hela fartyget runt en osynlig punkt midskepps. Stäven for iväg och kompassen tickade fort. Styrman var sarkastisk.
”Öhman, varsko när du passerar kursen”.
På natten och i dålig sikt var det utkik förut på backen. Alla fartygsljus varskoddes med klämtningar i skeppsklockan, tre slag ljus föröver. Två slag ljus om babord, och ett slag, ljus om styrbord.
Visseltörnen var sjövaktens springpojke. Han sprang upp på bryggan när styrman blåste i pipan och gav order om att purra nästa sjövakt, hämta kaffe, eller spola däck och torka teak. Bryggans och båtdäckets teak torkades varje morgon med färskvatten, för att behålla sin lyster. På kvällarna nattades däcket med sjövatten för att tåla den brännande tropiksolen. Makten över vattnet hade vakthavande maskinisten. Styrman ringde ner i maskinrummet och bad om vatten på däck. Ibland skurades däcket med kaustiksoda och piassavakvastar. Däcket var lent som en barnakind, efter denna behandling.
En badbassäng byggdes vid fyraluckan av träplankor och presenning. En slang kopplades till brandposten, och vi flöt lätt i Atlantens salta vatten. En kväll visade kapten Bodin filmen ”Hon dansade en sommar” från en brummande projektor, på styrbordsverandan. När Ulla Jacobsson visade bröstvårtorna stönade sjömansgossarna från Svedala på kurs mot Rio.
Ekvatorn passerades i lugnt väder. I stället för linjedop med de sedvanliga skändningarna bjöd kapten Holme på middag i salongen och delade ut diplom, att vi numera ingick i Kung Neptuns brödraskap, och i fortsättningen seglade under Hans Majestäts nådiga beskydd.
Båsen hade en mindre högtidlig syn på linjedopet.
”Nu får du pissa i lovart Blixten!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar