Ur Sjöfartsboken: Tjänstgjort i följande fartyg:M/S MARGARET JOHNSON som fartygsbefälselev. Resa från Stockholm till Sydamerikans ostkust från den 11 juni 1957 till och med den 7 januari 1958 och avmönstrad i Aalborg, Danmark. Befälhavare: Harry Holme
I kanten av den blåa Atlanten knackade vi utsidan ren från rost. På kvällarna red vi i Rönnerdahls fotspår på Pampas, men såg aldrig någon Carmencita med en ros vid sin barm. En bastant matrona skrek ”sueco banditos” efter oss och stängde fönsterluckorna till haciendan.
”M/S Margaret Johnson” låg i Bahia Blanca i Argentina söder om huvudstaden Buenos Aires. När floden vände till ebb blev en liten flodfåra kvar av Atlanten. Vi befann oss på sydliga breddgrader på samma latitud som västvindsbältena, The Roaring Forties.
I väntan på lastning skulle skrovets utsida knackas ren från gammal färg, skrapas, stålborstas och rostskyddas med zinkromatprimer och slutmålas med grå färg. Utrustade med kulhammare, skrapa och stålborste satte vi igång. Två man satt med dinglande brev på en träställning och bankade färg så att flagorna yrde. Ställningen firades från däck. Larmet från kulhamrarna var bedövande. Färgflisorna sved mot skinnet och singlade ner i vattnet. Svårast var att banka under stäven. Ställningarna hivades in close till utsidan med hjälp av en göling, en lång lina som drogs runt stäven. Det var typisk för erfaret sjöfolk.
Matroserna skrapade och målade den röda vattenlinjen. De stod på en flotte av två pontoner som vrickades framåt eller bakåt med en åra fäst i en årklyka. Det krävdes konstnärlig skicklighet att få lastmärket och djupgåendets ”åmningens” vita siffror snygga.
Lastmärket midskepps kallades ”plimsollmärke” efter en engelsk politiker Samuel Plimsoll, som på 1870-talet gick i spetsen för en opinion, som krävde ökad sjösäkerhet. År 1865 lagstiftades om ett lastmärke, som visade hur djupt ett fartyg fick lastas. Det kallades ”plimsollmärke”. Upphovsmannens roll som sjösäkerhetens reformator har senare omvärderats. Hans efternamn används av sjöfolk i nedsättande syfte för mindre sjövärdiga fartyg så kallade ”flytande likkistor” eller ”plimsollare”.
Båsen var på gott humör och gav oss beting som lät oss törna in för dagen när ett stycke plåt var renbankad och mönjad en gång.
I kanten av den blåa Atlanten knackade vi utsidan ren från rost. På kvällarna red vi i Rönnerdahls fotspår på Pampas, men såg aldrig någon Carmencita med en ros vid sin barm. En bastant matrona skrek ”sueco banditos” efter oss och stängde fönsterluckorna till haciendan.
”M/S Margaret Johnson” låg i Bahia Blanca i Argentina söder om huvudstaden Buenos Aires. När floden vände till ebb blev en liten flodfåra kvar av Atlanten. Vi befann oss på sydliga breddgrader på samma latitud som västvindsbältena, The Roaring Forties.
I väntan på lastning skulle skrovets utsida knackas ren från gammal färg, skrapas, stålborstas och rostskyddas med zinkromatprimer och slutmålas med grå färg. Utrustade med kulhammare, skrapa och stålborste satte vi igång. Två man satt med dinglande brev på en träställning och bankade färg så att flagorna yrde. Ställningen firades från däck. Larmet från kulhamrarna var bedövande. Färgflisorna sved mot skinnet och singlade ner i vattnet. Svårast var att banka under stäven. Ställningarna hivades in close till utsidan med hjälp av en göling, en lång lina som drogs runt stäven. Det var typisk för erfaret sjöfolk.
Matroserna skrapade och målade den röda vattenlinjen. De stod på en flotte av två pontoner som vrickades framåt eller bakåt med en åra fäst i en årklyka. Det krävdes konstnärlig skicklighet att få lastmärket och djupgåendets ”åmningens” vita siffror snygga.
Lastmärket midskepps kallades ”plimsollmärke” efter en engelsk politiker Samuel Plimsoll, som på 1870-talet gick i spetsen för en opinion, som krävde ökad sjösäkerhet. År 1865 lagstiftades om ett lastmärke, som visade hur djupt ett fartyg fick lastas. Det kallades ”plimsollmärke”. Upphovsmannens roll som sjösäkerhetens reformator har senare omvärderats. Hans efternamn används av sjöfolk i nedsättande syfte för mindre sjövärdiga fartyg så kallade ”flytande likkistor” eller ”plimsollare”.
Båsen var på gott humör och gav oss beting som lät oss törna in för dagen när ett stycke plåt var renbankad och mönjad en gång.
På kvällarna red vi på Pampas och hyrde hästarna av en ranchero, som parkerat sina kusar vid fallrepet. Det var som när Evert Taube sjöng om Rönnerdahl på Pampas. I visan red han sin häst Alazán, ensam mellan fjäll och ocean med lasso, dolk och gitarr och sin lilla tös från Pampas.
Jag hade ingen bindel kring håret och pistol på låret och min Alazán var en mager kuse, som struntade i mina tafatta ryck i tyglarna, när jag studsade ut på Pampas i en sned galopp. När vinden drog sval från Rio Saladó var jag inte så praktfull att skåda. Mörket föll och både hästar och ryttare var utschasade. Min häst tog plötsligt en väg till vänster bort från hopen och stannade på en gårdsplan. Han var hemma i stallet, och vägrade röra sig mer.
Men öm bakdel stapplade jag ombord för att sova några timmar inför nästa dags rostknackarpass på ställningen.
Jag hade ingen bindel kring håret och pistol på låret och min Alazán var en mager kuse, som struntade i mina tafatta ryck i tyglarna, när jag studsade ut på Pampas i en sned galopp. När vinden drog sval från Rio Saladó var jag inte så praktfull att skåda. Mörket föll och både hästar och ryttare var utschasade. Min häst tog plötsligt en väg till vänster bort från hopen och stannade på en gårdsplan. Han var hemma i stallet, och vägrade röra sig mer.
Men öm bakdel stapplade jag ombord för att sova några timmar inför nästa dags rostknackarpass på ställningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar