Sjömansliv Nr 6: Tatuerad i Honolulu

(Bilder: Johnsonlinjens M/S CANADA - min längsta törn 19 månader under vilken revolutionen på Kuba inträffade. Jag tatuerade mig i Honolulu och besökte flottbasen Pearl Harbour som anfölls av japanerna 1941 och tvingade in USA i andra världskriget. Svartvita bilen fotad från ett japanskt stridsflygplan under attacken.

17 år senare besökte vi flottbasen och badade på Waikki beach och trånade efter de oåtkomliga hulahula-flickorna..)

Ur Sjöfartsboken: M/S CANADA som fartygsbefälselev. Resa från Kiel till Nordamerikas västkust, Hawaii och slutligen till Göteborg, från den 28 januari 1958 till och med den 1 augusti 1959. 1959. Befälhavare: John Näslund.

Efter min första törn som FBE på Johnsonlinjens skolfartyg M/S MARGARETH JOHNSON mönstrade jag på en av rederiets kranbåtar M/S CANADA. som tillhörde Seattle-serien som ansågs vara ett av dåtiden vackraste linjefartyg. De kommande 19 månaderna, som blev den längsta törnen i mitt sjömansliv seglade vi på Nord Pacific det vill säga Nordamerikas Västkust i Stilla havet med flera avstickare till Hawaii.

Här börjar storyn:

"En svidande smärta pressade fram tårarna. Tatuerarnålens blåa tuschrand formade örnens vingpennor på min högerarm, och det gavs ingen återvändo.
” Nu blir inte morsan glad,” sade överstyrman Willy Ringström på ”M/S Canada” när jag stapplade ombord men en svullen högerarm.
I hamnstaden Honolulu på Oahu, en av de större Sandwichöarna Hawaii i Stilla havet lade jag upp sju dollar och högerarmen i knäet på en japansk tatuerare. Jag var nyss fyllda 18 år och var stolt över tatueringen. De flesta sailors jag mött hade tatuerat sig hos Tattoo-Jack i Köpenhamn.
En tatuering var ett kvitto på sjömanslivet. En sjömansgrav ”Sailors Grave” var den vanligaste. En motorman hade tatuerat Jesus och Djävulen dragande fingerkrok och han skröt med en tatuerad abborre på kuken med fenor som reste sig när han fick stånd.
Min landgångsdress var amerikansk silkeskhaki och färggrann kortärmad och brokigt mönstrad Hawaii-skjorta. Frisyren var yankee flat top, med snaggad platt överdel, rakt och kort vid sidorna. Vi var sailors från Svedala som trängdes på barerna med sjömän från US Navy, som låg stationerade i Pearl Harbour. Miljön var lik filmen Härifrån till Evigheten med Burt Lancaster, Frank Sinatra och Montgomery Cliff. Strandremsan där en nybadad ”Burtan” pussade Deborah Kerr såg mindre ut i verkligheten än på filmen.
Vi tog ut fridagar och hyrde bil för att se hulahuladans och surfa på Waikiki Beach. En variant på stranddrink var att spruta in vodka i en kyld ananasfrukt och sedan kapa toppen så pass att en sugrör kunde stickas ned i fruktköttet. Vi upplevde glada dagar på beachen men hulahulatjejerna var oåtkomliga.
”M/S Canada” hade sju lastluckor, med två kylrum i lucka tre och fyra. Två elektriska kranar betjänade varje lucka och kranarna underhölls av en elektriker.
Besättning bestod av 45 man och 12 passagerare som bodde i enkel- och dubbelhytter med badrum, luftiga fönster och eget passagerardäck. Vi var strängt förbjudna att umgås med passagerarna.
Livet ombord i denna ”kranbåt” var noga inrutat och präglat av dåtidens traditionella klasstänkande. Befälet levde för sig, åt i en befälsmäss, och umgicks i eget dagrum. Manskapet åt midskepps i särskild mäss och hade sitt dagrum akterut. Däcksmanskap och maskinpersonal åt vid separata bord.
Vi ”präntisar” åt i befälsmässen vilket vi avskydde. Senare flyttade vi till manskapsmässen där vi kände oss mer hemma.
Femmaluckan strax utanför byssan var en mötesplats för hela besättningen där vi slappnade av och umgicks. Ibland visades film och arrangerades boxningsmatcher.
Vi elever bodde i ”Belsen” en gång på babordssidan nära maskinrummet en trappa ner. Det var olidligt hett på värmen, och kompisen Krook och jag sökte svalka genom att öppna ventilen och då kunde ”Sjöberg” titta in och blöta ner hytten med saltvatten. Hytten bredvid var fartygets sjukhytt men vi såg aldrig några patienter.
”M/S Canada” seglade stadigt på Hawaii under de 19 månader jag var fartygsbefälselev ombord. En rundresa kunde ta etthundra dygn och började med lastning på Norrlandskusten och Finland. Sedan följde Köpenhamn, Hamburg , London och Antwerpen som var sista hamn i Europa. Sedan korsades Atlanten visa öguppen Azorerena som skymtade i fjärran. Första anlöpshamn av Curacao, största ön bland Nederländska Antillerna utanför Venezuela. I Willemstadt, öns huvudort, bunkrades olja för den fortsatta redan. Korta uppehåll gjorde sedan i La Guaira i Venezuela och Cartagena i Colombia och sedan Cristobal vid norra infarten till Panama-kanalen.
Efter passage genom kanalen anlöptes hamnarna Puenta Arenas i Costa Rica, La Libertad i Salvador och San José i Guatemala. I dessa små centralamerikanska hamnar ankrade ”M/S Canada” upp på redden och godset lossades i läktare, små flatbottnade pråmar som hissade upp och ner efter fartygets utsida i takt med dyningen.
Lasten till Centralamerika och USA bestod av tidningspapper, pappermassa, wallboard, tändstickor, kullager, kylskåp, kontorsmaskiner, bilar och annat styckegods och i kylrummen stuvades livsmedel och ibland sprit.
Ibland skrev jag hem till Svedala.

M/S Canada den 10 mars 1958
Kära allesammans!
Hjärtligt tack för brev. Jag mår prima hoppas ni gör detsamma. Vi ligger nu i Stilla Havet halvvägs till San Diego. Resan har gått fint men vilken värme. Vi hade plus 42 grader i skuggan när vi låg i Curacao.
Resan genom Panamakanalen var ibland de vackraste i naturväg jag sett med bara exotiska djungler med krokodiler, apor, papegojor och mycket annat. Precis som på film.
Här ombord går det fint. Jag har hundvakten tillsammans med 2:e styrman junior. Vi har lektioner på natten i navigering, radar och andra detaljer som hör till bryggtjänsten.
Jag har lärt mig mycket må ni tro. Jag fick beröm av överstyrman när jag lossade buren i Cartagena. Varenda dugg kom iland. Det brukar annars vara en stötesten för styrmännen på grund av de många olika kollina.
Vi kommer nu till San Diego som är huvudbas för den amerikansk Stilla Havs-flottan. Bara ”navykepsar” så att säga. Ni har väl det kallt hemma i Stockholm förstår jag. Tänk då ibland på mig som går här och svettas…….."