Bilder: Panama-kanalen - den strategiska förbindelsen mellan Atlanten och Stilla Havet, som vi passerade på varje rundresa två gånger.Svenska Amerika-linjens M/S KUNGSHOLM passerar.
Det blonda bomnedslaget heter Jayne Mansfield och henne såg jag alive in Hollywood. Hon var 50-talets blonda sexbomb på bioduken och omkom i en bilolycka 1967 endast 34 år gammal.
Det blonda bomnedslaget heter Jayne Mansfield och henne såg jag alive in Hollywood. Hon var 50-talets blonda sexbomb på bioduken och omkom i en bilolycka 1967 endast 34 år gammal.
Ur Sjöfartsboken: M/S CANADA som fartygsbefälselev. Resa från Kiel till Nordamerikas västkust, Hawaii och slutligen till Göteborg, från den 28 januari 1958 till och med den 1 augusti 1959. 1959. Befälhavare: John Näslund.
”M/S Canada” seglade stadigt på Hawaii under de 19 månader jag var fartygsbefälselev ombord. En rundresa kunde ta etthundra dygn och började med lastning på Norrlandskusten och Finland. Sedan följde Köpenhamn, Hamburg , London och Antwerpen som var sista hamn i Europa. Sedan korsades Atlanten visa öguppen Azorerena som skymtade i fjärran. Första anlöpshamn av Curacao, största ön bland Nederländska Antillerna utanför Venezuela. I Willemstadt, öns huvudort, bunkrades olja för den fortsatta redan. Korta uppehåll gjorde sedan i La Guaira i Venezuela och Cartagena i Colombia och sedan Cristobal vid norra infarten till Panama-kanalen.
Efter passage genom kanalen anlöptes hamnarna Puenta Arenas i Costa Rica, La Libertad i Salvador och San José i Guatemala. I dessa små centralamerikanska hamnar ankrade ”M/S Canada” upp på redden och godset lossades i läktare, små flatbottnade pråmar som hissade upp och ner efter fartygets utsida i takt med dyningen.
Lasten till Centralamerika och USA bestod av tidningspapper, pappermassa, wallboard, tändstickor, kullager, kylskåp, kontorsmaskiner, bilar och annat styckegods och i kylrummen stuvades livsmedel och ibland sprit.
Ibland skrev jag hem till Svedala.
M/S Canada den 10 mars 1958
Kära allesammans!
Hjärtligt tack för brev. Jag mår prima hoppas ni gör detsamma. Vi ligger nu i Stilla Havet halvvägs till San Diego. Resan har gått fint men vilken värme. Vi hade plus 42 grader i skuggan när vi låg i Curacao.
Resan genom Panamakanalen var ibland de vackraste i naturväg jag sett med bara exotiska djungler med krokodiler, apor, papegojor och mycket annat. Precis som på film.
Här ombord går det fint. Jag har hundvakten tillsammans med 2:e styrman junior. Vi har lektioner på natten i navigering, radar och andra detaljer som hör till bryggtjänsten.
Jag har lärt mig mycket må ni tro. Jag fick beröm av överstyrman när jag lossade buren i Cartagena. Varenda dugg kom iland. Det brukar annars vara en stötesten för styrmännen på grund av de många olika kollina.
Vi kommer nu till San Diego som är huvudbas för den amerikansk Stilla Havs-flottan. Bara ”navykepsar” så att säga. Ni har väl det kallt hemma i Stockholm förstår jag. Tänk då ibland på mig som går här och svettas……..
Efter anlöp San Pedro, hamnstad till Los Angeles fortsatte kustresan till San Fransisco med sevärdheter som Golden Gatebron och fängelseön Alcatraz. Vi låg nära Fishermans Warf som serverade utsökta seaplates för någon dollar. Ibland förhalade vi till Oakland eller fortsatte på inre vatten upp till Stockton.
Kustresan fortsatte till Portland i staten Oregon och Seattle i staten Washington och sedan över gränsen till hamnstaden Vancouver i Canada vars insegling påminde om Stockholms skärgård. Vi var nu i resan vändpunkt för att efter lossning och lastning åter vända sydvart. Enstaka gånger sattes kursen från Vancouver till Hawaii.
Panamakanalen passerades två gånger på varje resa på Nord Pacific-traden. Den 80 km långa sjöfartsleden från Atlanten till Stilla Havet byggdes under stora svårigheter och öppnades 1914.
Under åren 1958-65 passerade jag kanalen ett 30-tal gånger med olika Johnsonbåtar. I början av 1960-talet steg den politiska spänningen i kanalzonen mellan Panama och USA med våldsamma antiamerikanska demonstrationer. Panama krävde suveränitet över zonen. Fartygen genomsöktes med minsökare och pansarbilar stod på kajen.
Panamalotsen var en sjöman som stod över Båsen, Försten och Skepparn. Han embarkerade i kanalzonen dressad i vita nystrukna shorts, färgglad kortärmad skjorta med cigarr i mungipan och doftade Old Spice.
På ”M/S Canada” hade jag hamnrodret och styrde genom hela kanalen. Jag stod på en trätrall inne på bryggan och höll i ratten som inte var större än hjulet på en barncykel. En roderskvallra på förkant visade rodervinkeln. Lotsen gav order:
”Steady as she goes”
”Plenty of power – deadslow ahead! ”.
Att styra i kanalen innebar att noga ha koll på styrmärken oftast markerade enslinjer.
Sakta gled vi in mot Gatunslussen och möttes av standbyegäng i vita hjälmar. De kopplade vajrar till små elektriska tåg som drog fartyget in i slussarna. Dessa kanalproffs var mycket skickliga med sina kastlinor och träffade för det mesta rakt in i klysen vid första kastet. Tre slussar lyfte oss sedan 25 meter upp i luften. Gatunsjön är en sötvattenssjö ungefär lika stor som Hjälmaren. Sjövakten passade på att spola fartyget rent från salt och frivakten vaskade mattor i den stora tillgången på färskvatten. Slussarna Pedro Miguel och Mira Flores tog ut oss i Stilla Havet.
Panama-lotsen åt lunch och middag på bryggan. Menyn var densamma som för passagerarna. En hovmästare i bländvit kavaj och serverade på en bricka övertäckt med en vit linneduk. En kall immig Tuborg stod bredvid en kaffekanna av silver som hade Johnsons rederiflagga ingraverad.
I Panamakanalen fick vi alltid post. Breven var efterlängtade men jag var allmänt dålig på att besvara hälsningarna hemifrån. Här ändå ett utdrag ur ett brev hem skrivet i Karibiska havet den 17 april 1958.
Kära allesammans!
Här ombord är det fint men varmt. Vi har inte haft en dag under plus 30 grader i skuggan. Men det är skönt att svettas ibland. Huvudsaken är att man inte dricker för mycket vatten.
Ja, vi är snart halvvägs till London. Vi anländer till Curacao natten till lördag. Resan ner för kusten gick fint. Vi fick påsken i Los Angeles och jag tog ut hel fridag. Tredjemaskinisten och jag hyr en bil Ford Customline och åkte ut till Hollywood och Disneyland. Jag såg förresten filmskådespelerskan Jane Mansfield personligen i Hollywood. Vilken pangbrud!
Jag har jobbat mycket med kyllasten. Förstestyrman tyckte vi skötte oss bra så vi fick lasta hela kylrumsanläggningen tillsammans ungefär 3 000 ton apelsiner och grapefrukt. Roligt med mycket att ha i huvudet.Jag hade 100 timmar i övertid sista månaden. Det ger över 300 kronor med amerikatillägg. Bra, men vi fick minsann jobba för slantarna. De kör ganska hårt med oss men jag trivs med det. Vi pluggar också. Andre styrman satte ihop en engelsk skrivning och den klarade vi fint.....
”M/S Canada” seglade stadigt på Hawaii under de 19 månader jag var fartygsbefälselev ombord. En rundresa kunde ta etthundra dygn och började med lastning på Norrlandskusten och Finland. Sedan följde Köpenhamn, Hamburg , London och Antwerpen som var sista hamn i Europa. Sedan korsades Atlanten visa öguppen Azorerena som skymtade i fjärran. Första anlöpshamn av Curacao, största ön bland Nederländska Antillerna utanför Venezuela. I Willemstadt, öns huvudort, bunkrades olja för den fortsatta redan. Korta uppehåll gjorde sedan i La Guaira i Venezuela och Cartagena i Colombia och sedan Cristobal vid norra infarten till Panama-kanalen.
Efter passage genom kanalen anlöptes hamnarna Puenta Arenas i Costa Rica, La Libertad i Salvador och San José i Guatemala. I dessa små centralamerikanska hamnar ankrade ”M/S Canada” upp på redden och godset lossades i läktare, små flatbottnade pråmar som hissade upp och ner efter fartygets utsida i takt med dyningen.
Lasten till Centralamerika och USA bestod av tidningspapper, pappermassa, wallboard, tändstickor, kullager, kylskåp, kontorsmaskiner, bilar och annat styckegods och i kylrummen stuvades livsmedel och ibland sprit.
Ibland skrev jag hem till Svedala.
M/S Canada den 10 mars 1958
Kära allesammans!
Hjärtligt tack för brev. Jag mår prima hoppas ni gör detsamma. Vi ligger nu i Stilla Havet halvvägs till San Diego. Resan har gått fint men vilken värme. Vi hade plus 42 grader i skuggan när vi låg i Curacao.
Resan genom Panamakanalen var ibland de vackraste i naturväg jag sett med bara exotiska djungler med krokodiler, apor, papegojor och mycket annat. Precis som på film.
Här ombord går det fint. Jag har hundvakten tillsammans med 2:e styrman junior. Vi har lektioner på natten i navigering, radar och andra detaljer som hör till bryggtjänsten.
Jag har lärt mig mycket må ni tro. Jag fick beröm av överstyrman när jag lossade buren i Cartagena. Varenda dugg kom iland. Det brukar annars vara en stötesten för styrmännen på grund av de många olika kollina.
Vi kommer nu till San Diego som är huvudbas för den amerikansk Stilla Havs-flottan. Bara ”navykepsar” så att säga. Ni har väl det kallt hemma i Stockholm förstår jag. Tänk då ibland på mig som går här och svettas……..
Efter anlöp San Pedro, hamnstad till Los Angeles fortsatte kustresan till San Fransisco med sevärdheter som Golden Gatebron och fängelseön Alcatraz. Vi låg nära Fishermans Warf som serverade utsökta seaplates för någon dollar. Ibland förhalade vi till Oakland eller fortsatte på inre vatten upp till Stockton.
Kustresan fortsatte till Portland i staten Oregon och Seattle i staten Washington och sedan över gränsen till hamnstaden Vancouver i Canada vars insegling påminde om Stockholms skärgård. Vi var nu i resan vändpunkt för att efter lossning och lastning åter vända sydvart. Enstaka gånger sattes kursen från Vancouver till Hawaii.
Panamakanalen passerades två gånger på varje resa på Nord Pacific-traden. Den 80 km långa sjöfartsleden från Atlanten till Stilla Havet byggdes under stora svårigheter och öppnades 1914.
Under åren 1958-65 passerade jag kanalen ett 30-tal gånger med olika Johnsonbåtar. I början av 1960-talet steg den politiska spänningen i kanalzonen mellan Panama och USA med våldsamma antiamerikanska demonstrationer. Panama krävde suveränitet över zonen. Fartygen genomsöktes med minsökare och pansarbilar stod på kajen.
Panamalotsen var en sjöman som stod över Båsen, Försten och Skepparn. Han embarkerade i kanalzonen dressad i vita nystrukna shorts, färgglad kortärmad skjorta med cigarr i mungipan och doftade Old Spice.
På ”M/S Canada” hade jag hamnrodret och styrde genom hela kanalen. Jag stod på en trätrall inne på bryggan och höll i ratten som inte var större än hjulet på en barncykel. En roderskvallra på förkant visade rodervinkeln. Lotsen gav order:
”Steady as she goes”
”Plenty of power – deadslow ahead! ”.
Att styra i kanalen innebar att noga ha koll på styrmärken oftast markerade enslinjer.
Sakta gled vi in mot Gatunslussen och möttes av standbyegäng i vita hjälmar. De kopplade vajrar till små elektriska tåg som drog fartyget in i slussarna. Dessa kanalproffs var mycket skickliga med sina kastlinor och träffade för det mesta rakt in i klysen vid första kastet. Tre slussar lyfte oss sedan 25 meter upp i luften. Gatunsjön är en sötvattenssjö ungefär lika stor som Hjälmaren. Sjövakten passade på att spola fartyget rent från salt och frivakten vaskade mattor i den stora tillgången på färskvatten. Slussarna Pedro Miguel och Mira Flores tog ut oss i Stilla Havet.
Panama-lotsen åt lunch och middag på bryggan. Menyn var densamma som för passagerarna. En hovmästare i bländvit kavaj och serverade på en bricka övertäckt med en vit linneduk. En kall immig Tuborg stod bredvid en kaffekanna av silver som hade Johnsons rederiflagga ingraverad.
I Panamakanalen fick vi alltid post. Breven var efterlängtade men jag var allmänt dålig på att besvara hälsningarna hemifrån. Här ändå ett utdrag ur ett brev hem skrivet i Karibiska havet den 17 april 1958.
Kära allesammans!
Här ombord är det fint men varmt. Vi har inte haft en dag under plus 30 grader i skuggan. Men det är skönt att svettas ibland. Huvudsaken är att man inte dricker för mycket vatten.
Ja, vi är snart halvvägs till London. Vi anländer till Curacao natten till lördag. Resan ner för kusten gick fint. Vi fick påsken i Los Angeles och jag tog ut hel fridag. Tredjemaskinisten och jag hyr en bil Ford Customline och åkte ut till Hollywood och Disneyland. Jag såg förresten filmskådespelerskan Jane Mansfield personligen i Hollywood. Vilken pangbrud!
Jag har jobbat mycket med kyllasten. Förstestyrman tyckte vi skötte oss bra så vi fick lasta hela kylrumsanläggningen tillsammans ungefär 3 000 ton apelsiner och grapefrukt. Roligt med mycket att ha i huvudet.Jag hade 100 timmar i övertid sista månaden. Det ger över 300 kronor med amerikatillägg. Bra, men vi fick minsann jobba för slantarna. De kör ganska hårt med oss men jag trivs med det. Vi pluggar också. Andre styrman satte ihop en engelsk skrivning och den klarade vi fint.....
Ohoj alla fåtöljseglande sjövänner!
SvaraRaderaNär jag läser mina egna sjömansminnen upplevda för 50 år sedan kan jag känna hur speciellt detta liv var. Det gällde att försöka vara alla till lags, rederiet, kamraterna familjen hemma i Svedala. Noterade hur korkad jag var som skrev att det gällde att inte dricka för mycket vatten.
Båtarna jag seglade i är alla borta upphuggna på något varv i Asien. Det känns vemodigt. Skepp och sjömän ruttnar iland, sägs det. Att segla är nödvändigt - att leva är inte nödvändigt.