Ur Sjöfartsboken: M/S CANADA som fartygsbefälselev. Resa från Kiel till Nordamerikas västkust, Hawaii och slutligen till Göteborg, från den 28 januari 1958 till och med den 1 augusti 1959. 1959. Befälhavare: John Näslund.
I Stilla Havet i slutet av 50-talet med Elvis och omöjlig kärlek. En salt ljum vind blåste in genom den öppna ventilen på nedre däck. Med svettiga fingrar knopade jag fast radioantennen på en av stormluckans bultar. Det var 40 grader varmt i hytten. ”M/S Canada” låg på nordvästlig kurs i arton knop utanför Mexico med destination San Pedro, hamnstaden till Los Angeles. På denna resa blev Elvis Presley min skeppskamrat på allvar.
En radio hade jag tjingsat till mig för ett par stockar Chesterfield-cigarretter i Panamakanalen. En brun bakelitlåda med vita tryckknappar av märket Radiola. Elektrikern ”Trikan” fixade kontakter. Jag sökte på mellanvågsbandet. Från Mexico knastrade spansk musik genom högtalaren. Fylleslafens plastöverdrag klibbade.
Så bröt han igenom:
”I need your love tonight”
Elvis hade ett särskilt hummande i rösten, ”ahahahaum” som fastnade i sinnet. Medan skeppet rörde sig stilla i tropiknattens dyning stod jag genomsvettig i bara mässingen och spelade luftgitarr – med kokosmattan kittlande under fotsulorna.
”Oh baby let me be….”
” Won´t you wear my ring , around your neck…”
På morgonvaktens utkik vid pejlkompassen på bryggvingen kunde jag inte hålla mig. ”Ahahahahum..” utbrast jag och slog ett luftackord samtidigt som jag vinglade försiktigt med högra knäet. Andrestyrman såg frågande ut.
”Hur är det fatt sjöman?”
”Ljus om styrbord, styrman!”
Det var första resan med Elvis på Nordpacific. I San Pedro köpte jag blåa dongerijeans hos klädeshandlaren och en blå cowboyjacka med vita stripes och pärlemoknappar. Tog bussen till det jättelika nöjesfältet vid Long Beach. Rullskridskor var nöjet. Där fanns de oåtkomliga högbröstade amerikanska familjeflickorna. De åkte rullskridskor i korta utsvängda kjolar och vita sockor. I pausen åt vi möjligen en milkshake och spelade Elvis i jukeboxen,
”Love me tender, love me true..”
Kvällsbussen hem till waterfronten och en sjöman med pärlemoknappar i jackan satt ensam längst bak. Han hade sagt adjö till flickan i röd jumper och sett henne försvinna i en vit cab i sällskap med en yngling i blänkande svart hår.
Alltid dessa förbannade avsked.
”Are you lonesome tonight….”
Dagen efter på norska sjömanskyrkan i San Pedro drack vi kaffe och skrev vykort.
Nästa hamn var San Fransisco med sevärdheter som Golden Gatebron och fängelseön Alcatraz. Vi låg nära Fishermans Warf som serverade utsökta seaplates för någon dollar. Ibland förhalade vi till Oakland eller fortsatte på inre vatten upp till Stockton.
Kustresan fortsatte till Portland i staten Oregon och Seattle i staten Washington och sedan över gränsen till hamnstaden Vancouver i Canada vars insegling påminde om Stockholms skärgård. Vi var nu i resan vändpunkt för att efter lossning och lastning åter vända sydvart. Enstaka gånger sattes kursen från Vancouver till Hawaii.
En radio hade jag tjingsat till mig för ett par stockar Chesterfield-cigarretter i Panamakanalen. En brun bakelitlåda med vita tryckknappar av märket Radiola. Elektrikern ”Trikan” fixade kontakter. Jag sökte på mellanvågsbandet. Från Mexico knastrade spansk musik genom högtalaren. Fylleslafens plastöverdrag klibbade.
Så bröt han igenom:
”I need your love tonight”
Elvis hade ett särskilt hummande i rösten, ”ahahahaum” som fastnade i sinnet. Medan skeppet rörde sig stilla i tropiknattens dyning stod jag genomsvettig i bara mässingen och spelade luftgitarr – med kokosmattan kittlande under fotsulorna.
”Oh baby let me be….”
” Won´t you wear my ring , around your neck…”
På morgonvaktens utkik vid pejlkompassen på bryggvingen kunde jag inte hålla mig. ”Ahahahahum..” utbrast jag och slog ett luftackord samtidigt som jag vinglade försiktigt med högra knäet. Andrestyrman såg frågande ut.
”Hur är det fatt sjöman?”
”Ljus om styrbord, styrman!”
Det var första resan med Elvis på Nordpacific. I San Pedro köpte jag blåa dongerijeans hos klädeshandlaren och en blå cowboyjacka med vita stripes och pärlemoknappar. Tog bussen till det jättelika nöjesfältet vid Long Beach. Rullskridskor var nöjet. Där fanns de oåtkomliga högbröstade amerikanska familjeflickorna. De åkte rullskridskor i korta utsvängda kjolar och vita sockor. I pausen åt vi möjligen en milkshake och spelade Elvis i jukeboxen,
”Love me tender, love me true..”
Kvällsbussen hem till waterfronten och en sjöman med pärlemoknappar i jackan satt ensam längst bak. Han hade sagt adjö till flickan i röd jumper och sett henne försvinna i en vit cab i sällskap med en yngling i blänkande svart hår.
Alltid dessa förbannade avsked.
”Are you lonesome tonight….”
Dagen efter på norska sjömanskyrkan i San Pedro drack vi kaffe och skrev vykort.
Nästa hamn var San Fransisco med sevärdheter som Golden Gatebron och fängelseön Alcatraz. Vi låg nära Fishermans Warf som serverade utsökta seaplates för någon dollar. Ibland förhalade vi till Oakland eller fortsatte på inre vatten upp till Stockton.
Kustresan fortsatte till Portland i staten Oregon och Seattle i staten Washington och sedan över gränsen till hamnstaden Vancouver i Canada vars insegling påminde om Stockholms skärgård. Vi var nu i resan vändpunkt för att efter lossning och lastning åter vända sydvart. Enstaka gånger sattes kursen från Vancouver till Hawaii.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar