Ur Sjöfartsboken; Tjänstgjort i följande fartyg: M/S MARGARET JOHNSON som fartygsbefälselev. Resa från Stockholm till Sydamerikans ostkust från den 11 juni 1957 till och med den 7 januari 1958 och avmönstrad i Aalborg, Danmark. Befälhavare: Harry Holme.
(Bilder: Rio i Brasilien. I förgrunden Kristustatyn kallad "Cement-Jesus" av sjömännen, då materialet kom från Skånska Cement i Sverige. Över vänster "Flickan i Havanna" ur Evert Taubes sjömansvisa. Glädjeflickor fanns det många av i sydamerikanska hamnar på 1950-talet)
Mitt ynkliga sjömansliv hängde på ankarspelets kabellarieskriva. Svetten sprutade, ögonen sved och rostflagor regnade ner och det bullrade och gnisslade över våra huvuden. ”M/S Margaret Johnson” låg ankars på redden i Guanabarabukten utanför staden Rio de Janeiro i Brasilien. Hamnkaptenen hade gett klartecken att gå till kaj, och kapten Holme gav order om att lätta ankar. Båsen körde ner två man i boxen under ankarspelet för att stuva ankarkättingen. Vi hade hört blodiga skräckhistorier om stowaways, fripassagerare som hade gömt sig i boxarna och inte hunnit upp på däck innan båsen lossade bromsen och tretonsankaret rasslade ut i fritt fall och plaskade i havet.
Motvilligt kröp vi ner i boxarna och styrde med händerna den tunga lerblöta kättingen som rasslade ner genom kättingröret. De järnkrokar som skulle underlätta stuvningen vågade vi inte använda för risk att de skulle fastna och sedan komma flygande upp när ankaret fälldes.
Från ankaret löpte kättingen upp genom klysröret i stäven, genom kättingsstopparna björnarna till ankarspelets kabellarieskiva, som hakade i varje länk, och fungerade som ett drivhjul. Varje länk hade en stolpe för att förhindra ett den kinkade sig. En längd motsvarade 15 famnar (cirka 27 meter) och var förbunden med nästa länk med en schackel. Ankarkättingen var uppstucken så att Båsen kunde läsa av hur många schacklar som rasat i vattnet, efter att han hade lossat på bromsen.
Tre slag på skeppsklockan varskodde att 45 famnar kätting var i sjön. När ankaret lättade från sjöbotten och hängde rakt ner från stäven, pinglade Båsen i klockan, för att varsko bryggan att hon låg fritt i vattnet.
Plingeling, lät det när ankaret släppte botten. Båsens skarpa röst dånade genom slamret.
” Kom upp ur boxen grabbar!”
Leriga och blöta tumlade vi ut i det skarpa solskenet och möttes av en dånande utsikt över Rio med Pao de Acucar Sockertoppen och den vita Kristusstatyn på berget Cocovado.
”Cement-Jesus!”, sade matrosen som varit i Rio förut.
Det var liv på däck från för till akter. På morgonen hade de fem lastluckorna gjorts klara för lossning. Tio lastbommar hade hivats till väders med hjälp av nockarna på de elektriska vinscharna. En lastbom höjdes och sänktes med ett topprep, vars övre del bestod av stålvajer och undre del av tågvirkestörnar över vinschnocken och bommen spelades till väders i önskad höjd. Två man knep med händerna ihop tågvirket mellan taljorna, medan den lösa änden snabbt lyftes från nocken till en stålknap, där den säkrades med rejäla törnar. Överstyrman ”Försten” gav order.
”Lucka av tvåan, trean och femman!”
Försten ansvarade för lasten ombord. Lastplanen visade att godset till Rio låg, i mellandäck, underrum och kylrum.
Med en hammare slog timmerman bort luckkilarna, som säkrat de tunga presenningarna och skyddat lastluckorna mot stormar och regn under resan över Atlanten. De saltstela och tunga luckpressarna viktes ihop och bars iväg. Två man i varje ände lyfte sedan luckorna, som lades åt sidan i högar. Det var hundratals tunga träluckor med vassa handtag och ryggbastet värkte. När luckorna var borta lyftes skärstockarna ur. Det var kraftiga tunga stålbalkar, som satt tvärs över luckorna. Ett kättingsling kopplades till stocken, som lyfte ur med lastbommar och sattes ned på däcket.
Det gällde att passa fingrar och fötter, och att hålla sig undan. En matros gav tecken med handen till vinschskötaren. En cirkelrörelse för heave to, och skärstocken lättade. Handflatan upp stopp och en lätt handrörelse nedåt slack upp så vackert.
När en lucka var klar för lossning, sattes ett lucktält upp som skyddade lastrummet och lasten mot regn.
”M/S Margaret Johnson” gled långsamt in till kajen i Rio. På masten fladdrade den gröna brasilianska nationsflaggan och den gula signalflaggan Q som betydde ”Mitt fartyg är smittfritt och jag begär rätt till fri samfärdsel med land”.
En matros fick iland en kastlina kopplad till en springvajer, som drogs iland av båtmännen på kajen. Nästa kastlina dunkade i kajen, och trossarna gled genom klysen en efter en.
”Håll an på springet!”, ropade kapten Holme på bryggan, och matrosen lade en extra törn på pollaren, och häll an försiktigt. Det knakade och vajern vibrerade av påfrestningen.
”Heave away förut!”, kom ordern och spillnocken hivade hem förtrossarna.
När trossen skulle flyttas över från nocken till pollaren och göras fast, stoppades den uppmed en särskild stoppknop. Det drogs och slackades till fartyget låg still och befälet på bryggan slog väl i maskin. Fallrepet firades ner på kajen och tull, hamnmyndigheter, immigration och agenten traskade ombord med reservoarpennor i bröstfickorna. ”Societeten”, sade vi i brädgången, och pustade ut med arbetshandskarna i bakfickan och en Chesterfield i mungipan.
” Florida Bar väntar, Den har inte varit stängd på 30 år”,
sade matrosen som varit i Rio förut.
I Rio mötte jag den stora kärleken. Min korta sjömanskarriär vara nära att sluta i famnen på den sköna Celita Santos med smal midja och en hes stämma, som talade spanska, engelska och några ord svenska.
När det mörknade över Sockertoppen och Copacabanas vita sandstrand, rusade vi iland, en flock rundvaskade sjömansgossar med solblekt hår med kurs mot Florida Bar. Där innanför dörrarna möttes oss en fullpackad spegelbar med en lång bardisk. Borden var belamrade med ölflaskor och drinkar. Tobaksröken låg tät, och sorlet var öronbedövande. Det svartvitrutiga klinkergolvet var täckt med sågspån och på dagarna var det vita dukar på borden.
” En cerveca åt Blixten”, sade en röst och jag drogs ner på
en stol och såg Båsens svettiga ansikte bakom en parad av bruna ölflaskor.
”En sak måste du lära dig, Blixten – sätt dej aldrig på första sjappet!”, sade han och ställde en ölflaska framför mig.
Blåsan tryckte på och jag stapplade ut på toaletten. För en månad sedan hade vi sagt adjö av släkt och vänner på kajen i Stockholms frihamn. Nu stod vi gossar på ett svajande led och pissade ut ölet i en rostfri ränna på Florida Bar i Rio.
” Ska ni ha nån glädje av dom där kottarna måste ni skaffa pincett och sockerbit”, sade matrosen som varit i Rio förut.
Sorlet, ölet och för många Chesterfield bedövade sinnena, och jag nickade till över bordet. Men väcktes av en sval hand i nacken. Där stod den vackraste flickan jag sett i mitt 16-åriga liv.
” Sueco marinero, una cerveca por favor?”, sade hon med lockande röd mun och vackra vita tänder.
Hon drog upp mig från stolen mot en jukebox och förde mig ut på bargolvets sågspån i en dunkande, brasiliansk sambarytm. Jag kände en hand på ryggen under skjortan och nackhåren reste sig.
” Svenske sjöman, make love to Celita all night?”
” I don´t know”, rosslade jag med blossande kinder på en realskolengelska inövad på Enskilda Gymnasiet vid Jarlaplan i Stockholm.
Hon drog mig ut genom bardörren till den svarta natten. Hotellrummet fönster var öppet mot en neonskylt, och på trottoaren utanför hörde skratt och skål. Jag stod utan byxor vid fotändan av sängen, och det snurrade i huvudet. Det drog kallt om arslet.
“ Sorry, I have never done this before”, försökte jag.
Celita Santos skrattade med sin röda mun och vita tänder.
“ Too much beer for you”, sailor. Next time love for sympatia.”
I gryningen låg vi I Copacabanas vita sand och solen reste sig over Rio. Jag önskade att tiden stod still, och funderade på att bli akterseglad. Celita Santos hade fräknar och skrattrynkor och små ljusa fjun på armarna.
Nästa dag avseglade ”M/S Margaret Johnson” mot Santos och jag kände en klump i halsen.
”Kom igen nu Blixten. Hjälp till att skalka fyraluckan!”, sade Båsen.
Motvilligt kröp vi ner i boxarna och styrde med händerna den tunga lerblöta kättingen som rasslade ner genom kättingröret. De järnkrokar som skulle underlätta stuvningen vågade vi inte använda för risk att de skulle fastna och sedan komma flygande upp när ankaret fälldes.
Från ankaret löpte kättingen upp genom klysröret i stäven, genom kättingsstopparna björnarna till ankarspelets kabellarieskiva, som hakade i varje länk, och fungerade som ett drivhjul. Varje länk hade en stolpe för att förhindra ett den kinkade sig. En längd motsvarade 15 famnar (cirka 27 meter) och var förbunden med nästa länk med en schackel. Ankarkättingen var uppstucken så att Båsen kunde läsa av hur många schacklar som rasat i vattnet, efter att han hade lossat på bromsen.
Tre slag på skeppsklockan varskodde att 45 famnar kätting var i sjön. När ankaret lättade från sjöbotten och hängde rakt ner från stäven, pinglade Båsen i klockan, för att varsko bryggan att hon låg fritt i vattnet.
Plingeling, lät det när ankaret släppte botten. Båsens skarpa röst dånade genom slamret.
” Kom upp ur boxen grabbar!”
Leriga och blöta tumlade vi ut i det skarpa solskenet och möttes av en dånande utsikt över Rio med Pao de Acucar Sockertoppen och den vita Kristusstatyn på berget Cocovado.
”Cement-Jesus!”, sade matrosen som varit i Rio förut.
Det var liv på däck från för till akter. På morgonen hade de fem lastluckorna gjorts klara för lossning. Tio lastbommar hade hivats till väders med hjälp av nockarna på de elektriska vinscharna. En lastbom höjdes och sänktes med ett topprep, vars övre del bestod av stålvajer och undre del av tågvirkestörnar över vinschnocken och bommen spelades till väders i önskad höjd. Två man knep med händerna ihop tågvirket mellan taljorna, medan den lösa änden snabbt lyftes från nocken till en stålknap, där den säkrades med rejäla törnar. Överstyrman ”Försten” gav order.
”Lucka av tvåan, trean och femman!”
Försten ansvarade för lasten ombord. Lastplanen visade att godset till Rio låg, i mellandäck, underrum och kylrum.
Med en hammare slog timmerman bort luckkilarna, som säkrat de tunga presenningarna och skyddat lastluckorna mot stormar och regn under resan över Atlanten. De saltstela och tunga luckpressarna viktes ihop och bars iväg. Två man i varje ände lyfte sedan luckorna, som lades åt sidan i högar. Det var hundratals tunga träluckor med vassa handtag och ryggbastet värkte. När luckorna var borta lyftes skärstockarna ur. Det var kraftiga tunga stålbalkar, som satt tvärs över luckorna. Ett kättingsling kopplades till stocken, som lyfte ur med lastbommar och sattes ned på däcket.
Det gällde att passa fingrar och fötter, och att hålla sig undan. En matros gav tecken med handen till vinschskötaren. En cirkelrörelse för heave to, och skärstocken lättade. Handflatan upp stopp och en lätt handrörelse nedåt slack upp så vackert.
När en lucka var klar för lossning, sattes ett lucktält upp som skyddade lastrummet och lasten mot regn.
”M/S Margaret Johnson” gled långsamt in till kajen i Rio. På masten fladdrade den gröna brasilianska nationsflaggan och den gula signalflaggan Q som betydde ”Mitt fartyg är smittfritt och jag begär rätt till fri samfärdsel med land”.
En matros fick iland en kastlina kopplad till en springvajer, som drogs iland av båtmännen på kajen. Nästa kastlina dunkade i kajen, och trossarna gled genom klysen en efter en.
”Håll an på springet!”, ropade kapten Holme på bryggan, och matrosen lade en extra törn på pollaren, och häll an försiktigt. Det knakade och vajern vibrerade av påfrestningen.
”Heave away förut!”, kom ordern och spillnocken hivade hem förtrossarna.
När trossen skulle flyttas över från nocken till pollaren och göras fast, stoppades den uppmed en särskild stoppknop. Det drogs och slackades till fartyget låg still och befälet på bryggan slog väl i maskin. Fallrepet firades ner på kajen och tull, hamnmyndigheter, immigration och agenten traskade ombord med reservoarpennor i bröstfickorna. ”Societeten”, sade vi i brädgången, och pustade ut med arbetshandskarna i bakfickan och en Chesterfield i mungipan.
” Florida Bar väntar, Den har inte varit stängd på 30 år”,
sade matrosen som varit i Rio förut.
I Rio mötte jag den stora kärleken. Min korta sjömanskarriär vara nära att sluta i famnen på den sköna Celita Santos med smal midja och en hes stämma, som talade spanska, engelska och några ord svenska.
När det mörknade över Sockertoppen och Copacabanas vita sandstrand, rusade vi iland, en flock rundvaskade sjömansgossar med solblekt hår med kurs mot Florida Bar. Där innanför dörrarna möttes oss en fullpackad spegelbar med en lång bardisk. Borden var belamrade med ölflaskor och drinkar. Tobaksröken låg tät, och sorlet var öronbedövande. Det svartvitrutiga klinkergolvet var täckt med sågspån och på dagarna var det vita dukar på borden.
” En cerveca åt Blixten”, sade en röst och jag drogs ner på
en stol och såg Båsens svettiga ansikte bakom en parad av bruna ölflaskor.
”En sak måste du lära dig, Blixten – sätt dej aldrig på första sjappet!”, sade han och ställde en ölflaska framför mig.
Blåsan tryckte på och jag stapplade ut på toaletten. För en månad sedan hade vi sagt adjö av släkt och vänner på kajen i Stockholms frihamn. Nu stod vi gossar på ett svajande led och pissade ut ölet i en rostfri ränna på Florida Bar i Rio.
” Ska ni ha nån glädje av dom där kottarna måste ni skaffa pincett och sockerbit”, sade matrosen som varit i Rio förut.
Sorlet, ölet och för många Chesterfield bedövade sinnena, och jag nickade till över bordet. Men väcktes av en sval hand i nacken. Där stod den vackraste flickan jag sett i mitt 16-åriga liv.
” Sueco marinero, una cerveca por favor?”, sade hon med lockande röd mun och vackra vita tänder.
Hon drog upp mig från stolen mot en jukebox och förde mig ut på bargolvets sågspån i en dunkande, brasiliansk sambarytm. Jag kände en hand på ryggen under skjortan och nackhåren reste sig.
” Svenske sjöman, make love to Celita all night?”
” I don´t know”, rosslade jag med blossande kinder på en realskolengelska inövad på Enskilda Gymnasiet vid Jarlaplan i Stockholm.
Hon drog mig ut genom bardörren till den svarta natten. Hotellrummet fönster var öppet mot en neonskylt, och på trottoaren utanför hörde skratt och skål. Jag stod utan byxor vid fotändan av sängen, och det snurrade i huvudet. Det drog kallt om arslet.
“ Sorry, I have never done this before”, försökte jag.
Celita Santos skrattade med sin röda mun och vita tänder.
“ Too much beer for you”, sailor. Next time love for sympatia.”
I gryningen låg vi I Copacabanas vita sand och solen reste sig over Rio. Jag önskade att tiden stod still, och funderade på att bli akterseglad. Celita Santos hade fräknar och skrattrynkor och små ljusa fjun på armarna.
Nästa dag avseglade ”M/S Margaret Johnson” mot Santos och jag kände en klump i halsen.
”Kom igen nu Blixten. Hjälp till att skalka fyraluckan!”, sade Båsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar