Blodiga knogar, svordomar över tappade skruvar, hisnande seglingsmanövrar då vi trodde hon skulle kantra, snabba slörar med spinnaker med sönerna gastande ”Skota hem farsan – honom ska vi ta!”
Glada seglarminnen flyter upp till ytan när jag läser Bengt Jörnstedts välskrivna och engagerande bok ”Rena linjer. Ren segling” (Nautiska Förlaget, Stockholm). Boken handlar om konstruktören Peter Norlins båtar men också om de år då ”Båt-Svensson” försökte satsa på segling.
Vi seglade i femton år en Albin Express nummer 681 döpt till ”Elisa” i glädje och sorg. Det var den bästa tiden i vårt båtliv.
Hur familjen kunde ta ett skarpt beslut att köpa ett trekvartsfabrikat av Wille Söderberg i Södertälje är fortfarande en gåta men en dag år 1980 kom en lastbil till Nynäshamn med en stor vit båt på flaket. Dåvarande ordförande i NSS (Nynäshamns Segelsällskap) Harald Parmell upplät ett stycke industrimark norr om staden och där började vi men viss möda och en beskrivning i handen att bygga inredning och montera beslag.
Det var ett svettigt projekt då jag råkar ha tummen i handen. Skruvdragaren var inte uppfunnen då om jag minns rätt så det var ett eländigt micklande med muttrar. Till slut låg ”Elisa” sjöklar vid bryggan med blå snobbrand och blänkande skrov. Dags att kasta loss.
Tidpunkten för självbygget var elva år efter att Peter Norlins ”Scampi” slog seglarvärlden med häpnad. I juli 1969 dök han upp i Sandhamn i den första segelbåt han ritat.
”Somliga skrattade åt hans aparta skapelse, men det var innan de fick se henne försvinna bortom horisonten, skriver Bengt Jörnstedt i sitt förord.
”Scampi” var ingen engångsbåt. Peter Norlin ritade sedan en lång rad vinnande havskryssare ”No Go V”, ”Accent”, ”Zett”, ”Amoress”, ”Agnes”, ”Regnbågen”, ”Butterfly”, ”Big Foot” med flera. Båtarna seglade framgångsrikt i Europa och USA.
VM-båtarna ”Scampi” och ”Accent” blev två av de serietillverkade familjebåtar – som seglar ännu.
Peter Norlin blev den ledande konstruktören i Albin Marin 1977. Då föddes också ”Albin Express” som blev en tuff och krävande segelbåt – vilket vi i ”Elisa” med viss möda fick erfara.
Första gången vi ”hissade på” så blåste det en frisk nordostan och på första kryssen fick vi en körare och jag trodde vi skulle tippa. Vatten forsade in över lä gångbord och rodret ville inte lyda. Det smattrade och slog i seglet och jag fattade ingenting. Senare förstod jag varför båten kallades ”jolle med lock”, av jolleseglare som kränger i lovart med genomvåta ylletröjor.
Senare lärde vi oss att köra på skotvagnen, ha rätt spalt mellan stor och fock, ha balans i båten och plötsligt en dag hittade vi ”skruven” det vill säga ”Elisa” började segla. Snabb som attan.
1980-talet var på sätt och vis den galna segelsportens tid. På Gårdsfjärden i Nynäshamn kunde 40 båtar komma till start på en vanlig kvällskapp. Det var en strid på liv och död. Vi skrek åt varandra i starten och det hände att båtar krockade så det gick hål i skrovet. I startfältet fanns ”Elisa” och vi seglade mot ett Lys-tal på 1,08 vilket var alldeles för lågt så efter en medioker insats hamnade vi ändå ibland de tio första båtarna. Senare när lystalet höjdes till 1,12 (?) var det svårare att placera sig. Mest positivt med denna kappseglingsperiod var att vi lärde oss att hantera en stor segelbåt hyggligt i närsituationer och att segla spinnaker i frisk vind.
Vår nyvunna erfarenhet gav mest utdelning på ”Båtfyran” det vill säga farleden mellan Stockholms skärgård och Västervik som varje sommar befars av tusentals fritidsbåtar. Där var det kappsegling som gäller och ”Elisa” var båten som var snabbare än dubbelt så dyra båtar. Vi seglade ofta förbi båtar i lä vilket inte alltid uppskattades. Kappsegling det vill säga trimning vid skot och ledvagn blev vår melodi övervakades av mor Elisabeth och boxern Ale.
En försommardag år 1995 såldes ”Elisa” till Västerås av Wille Söderberg i Södertälje. Vi fällde en tår.
Läs denna bok om Peter Norlin och hans båtar. Jag garanterar en härlig upplevelse om en tid som flytt.
Glada seglarminnen flyter upp till ytan när jag läser Bengt Jörnstedts välskrivna och engagerande bok ”Rena linjer. Ren segling” (Nautiska Förlaget, Stockholm). Boken handlar om konstruktören Peter Norlins båtar men också om de år då ”Båt-Svensson” försökte satsa på segling.
Vi seglade i femton år en Albin Express nummer 681 döpt till ”Elisa” i glädje och sorg. Det var den bästa tiden i vårt båtliv.
Hur familjen kunde ta ett skarpt beslut att köpa ett trekvartsfabrikat av Wille Söderberg i Södertälje är fortfarande en gåta men en dag år 1980 kom en lastbil till Nynäshamn med en stor vit båt på flaket. Dåvarande ordförande i NSS (Nynäshamns Segelsällskap) Harald Parmell upplät ett stycke industrimark norr om staden och där började vi men viss möda och en beskrivning i handen att bygga inredning och montera beslag.
Det var ett svettigt projekt då jag råkar ha tummen i handen. Skruvdragaren var inte uppfunnen då om jag minns rätt så det var ett eländigt micklande med muttrar. Till slut låg ”Elisa” sjöklar vid bryggan med blå snobbrand och blänkande skrov. Dags att kasta loss.
Tidpunkten för självbygget var elva år efter att Peter Norlins ”Scampi” slog seglarvärlden med häpnad. I juli 1969 dök han upp i Sandhamn i den första segelbåt han ritat.
”Somliga skrattade åt hans aparta skapelse, men det var innan de fick se henne försvinna bortom horisonten, skriver Bengt Jörnstedt i sitt förord.
”Scampi” var ingen engångsbåt. Peter Norlin ritade sedan en lång rad vinnande havskryssare ”No Go V”, ”Accent”, ”Zett”, ”Amoress”, ”Agnes”, ”Regnbågen”, ”Butterfly”, ”Big Foot” med flera. Båtarna seglade framgångsrikt i Europa och USA.
VM-båtarna ”Scampi” och ”Accent” blev två av de serietillverkade familjebåtar – som seglar ännu.
Peter Norlin blev den ledande konstruktören i Albin Marin 1977. Då föddes också ”Albin Express” som blev en tuff och krävande segelbåt – vilket vi i ”Elisa” med viss möda fick erfara.
Första gången vi ”hissade på” så blåste det en frisk nordostan och på första kryssen fick vi en körare och jag trodde vi skulle tippa. Vatten forsade in över lä gångbord och rodret ville inte lyda. Det smattrade och slog i seglet och jag fattade ingenting. Senare förstod jag varför båten kallades ”jolle med lock”, av jolleseglare som kränger i lovart med genomvåta ylletröjor.
Senare lärde vi oss att köra på skotvagnen, ha rätt spalt mellan stor och fock, ha balans i båten och plötsligt en dag hittade vi ”skruven” det vill säga ”Elisa” började segla. Snabb som attan.
1980-talet var på sätt och vis den galna segelsportens tid. På Gårdsfjärden i Nynäshamn kunde 40 båtar komma till start på en vanlig kvällskapp. Det var en strid på liv och död. Vi skrek åt varandra i starten och det hände att båtar krockade så det gick hål i skrovet. I startfältet fanns ”Elisa” och vi seglade mot ett Lys-tal på 1,08 vilket var alldeles för lågt så efter en medioker insats hamnade vi ändå ibland de tio första båtarna. Senare när lystalet höjdes till 1,12 (?) var det svårare att placera sig. Mest positivt med denna kappseglingsperiod var att vi lärde oss att hantera en stor segelbåt hyggligt i närsituationer och att segla spinnaker i frisk vind.
Vår nyvunna erfarenhet gav mest utdelning på ”Båtfyran” det vill säga farleden mellan Stockholms skärgård och Västervik som varje sommar befars av tusentals fritidsbåtar. Där var det kappsegling som gäller och ”Elisa” var båten som var snabbare än dubbelt så dyra båtar. Vi seglade ofta förbi båtar i lä vilket inte alltid uppskattades. Kappsegling det vill säga trimning vid skot och ledvagn blev vår melodi övervakades av mor Elisabeth och boxern Ale.
En försommardag år 1995 såldes ”Elisa” till Västerås av Wille Söderberg i Södertälje. Vi fällde en tår.
Läs denna bok om Peter Norlin och hans båtar. Jag garanterar en härlig upplevelse om en tid som flytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar