Så här i början av båtsäsongen återvänder jag alltid i tankarna till en sötvattenssjö som har fått smeknamnen ”Grodhavet”. Sjön är Sveriges tredje största – yta 1 140 kvkm, längd 115 km, bredd 66 km, största djup i Prästfjärden 66 m. Sjön heter Mälaren och är ett farvatten att rekommendera för tidiga båtfärder. Stränderna är varligt bebyggda och i början av säsongen ligger doften från gullvivor och andra försommarblomster förföriskt över det söta vattnet.
Mälaren har betytt mycket för vår svenska historia. 4 500 år före Kristus var hela Uppland och större delen av Sörmland täckta av vatten från Litorinahavet. För cirka 2 000 år sedan stod vattnet minst tio meter högre än nu och det gick en båtled från Uppsala till Saltsjön – mynningen låg någonstans vid Åkersberga.
Mälaren var en kommunikationsled redan på bronsåldern och under medeltiden och är nu år 2010 en mycket viktig vattenreservoar för Stockholmsregionen samtidigt som sjön trafikeras av några tusen lastfartyg varje år.
På 1960-talet var Mälarens vatten hårt förorenat – idag är läget bättre och det är numera badbart in till Stockholm. Vattenuttaget var för några år sedan 225 miljoner kubikmeter som gått till hushåll för 1,5 miljoner människor.
Båtfarare från Saltsjön slussar in i Mälaren i Stockholms eller Södertälje vars kanal var färdigbyggd år 1819. Segelbåtar i Stockholm väljer Hammarbyleden, medan motorbåtar kan gå igenom Karl Johanslussen också.
Våra seglatser på Grodhavet började på 1960-talet då vi bodde i Sundbyberg nära Bällstaån ”Marabou River” som den kallades av seglarna. Vi seglade en sexmeters koster i kärnfuru, blåmålad med granmast och backstag och med bomullsegel fläckade av jordslag.
De första seglatserna sträckte sig under Tranebergsbron, t mellan Stora Essingen och Smedslätten och sydvästlig kurs mot det smala sundet vid Kungshatt. Kostern kryssade dåligt, ibland tog vi ut ett krysslag och skymtade engelska parken på slottet Drottningholm från Gustaf III:s dagar.
Västra farleden ut förbi Fåglarö och Kungshatt var på 1600-talet vinterväg för bönderna i Mälardalen. Kött, fårskinn, ull, smör och ost fraktades av bönder i vargskinnspälsar och kraghandskar.
Ekerö kyrka är ett bra kryssmärke på styrbordslandet när vi närmar oss Bockholmssundet och länge bort öppnar sig ett stort vatten, Björkfjärden. Helgön i sundet sägs vara Sveriges kanske första stad, som hade sin storhetstid under 400- 500-talen, då sundet vid Tälje var öppet och den stora porten till Mälaren.
Där sundet öppnar sig ligger Rastaholm som är Stockholms Segelsällskaps klubbholme med ett vackert klubbhus. Björkfjärden utanför är ett känt och fruktat kappseglingsvatten, där vindarna kan vara friska och lynniga.
Ett kärt minne av seglingar på Mälaren är midsommarafton 1969. Då anlöpte vi med kostern ”Bettan” ön Slandö Kalv i södra Björkfjärden, en vacker holme med god allväderhamn som tillhör Södertälje båtklubb. Hamnen var full och vi låg bordvarts med en skärgårdskryssare vid höga berget, solen dalade och dansen tråddes på öns lilla dansbana.
Tre år senare strövade vi Mälaren runt med motorbåt och anlöpte bland annat Mariefred och Gripsholms slott som är en höjdare inte minst av våra söner som bekanta sig med slottets fuktiga fängelsehålor.
Slottets förste ägare Bo Jonsson Grip, död 1386, anses vara Sveriges genom tiderna störste markägare. Slottet färdigbyggdes under Karl IX:s tid på 1590-talet och har en fantastisk porträttsamling.
Tio år förflöt med mycket vatten under kölen innan nästa Mälarfärd med segelbåten ”Elisa” Albin Express 681 med en Laserjolle nr 84057 på släp. Junior-SM för denna jolleklass skulle seglas i Sigtunafjärden, och vi kom dit efter passage av Stäket. Vi anlöpte dyblöta och frusna i en nordlig kuling plus 12 grader och vi ställde in oss på frisk kappsegling som passade oss kustbor från Nynäshamn.
I stället blev det fyra dagars stiltje och 30 graders värme på denna fjärd där i trakten Håtunaleken ägde rum sommaren 1306.
Starkaste minnet från denna heta kappsegling i Sigtunafjärden var när en ung Laserseglare från västkusten tappade tålamodet och vrålade ut över vattnet:
”Kan ingen fylla igen det här djävla hålet!”
Mälaren har betytt mycket för vår svenska historia. 4 500 år före Kristus var hela Uppland och större delen av Sörmland täckta av vatten från Litorinahavet. För cirka 2 000 år sedan stod vattnet minst tio meter högre än nu och det gick en båtled från Uppsala till Saltsjön – mynningen låg någonstans vid Åkersberga.
Mälaren var en kommunikationsled redan på bronsåldern och under medeltiden och är nu år 2010 en mycket viktig vattenreservoar för Stockholmsregionen samtidigt som sjön trafikeras av några tusen lastfartyg varje år.
På 1960-talet var Mälarens vatten hårt förorenat – idag är läget bättre och det är numera badbart in till Stockholm. Vattenuttaget var för några år sedan 225 miljoner kubikmeter som gått till hushåll för 1,5 miljoner människor.
Båtfarare från Saltsjön slussar in i Mälaren i Stockholms eller Södertälje vars kanal var färdigbyggd år 1819. Segelbåtar i Stockholm väljer Hammarbyleden, medan motorbåtar kan gå igenom Karl Johanslussen också.
Våra seglatser på Grodhavet började på 1960-talet då vi bodde i Sundbyberg nära Bällstaån ”Marabou River” som den kallades av seglarna. Vi seglade en sexmeters koster i kärnfuru, blåmålad med granmast och backstag och med bomullsegel fläckade av jordslag.
De första seglatserna sträckte sig under Tranebergsbron, t mellan Stora Essingen och Smedslätten och sydvästlig kurs mot det smala sundet vid Kungshatt. Kostern kryssade dåligt, ibland tog vi ut ett krysslag och skymtade engelska parken på slottet Drottningholm från Gustaf III:s dagar.
Västra farleden ut förbi Fåglarö och Kungshatt var på 1600-talet vinterväg för bönderna i Mälardalen. Kött, fårskinn, ull, smör och ost fraktades av bönder i vargskinnspälsar och kraghandskar.
Ekerö kyrka är ett bra kryssmärke på styrbordslandet när vi närmar oss Bockholmssundet och länge bort öppnar sig ett stort vatten, Björkfjärden. Helgön i sundet sägs vara Sveriges kanske första stad, som hade sin storhetstid under 400- 500-talen, då sundet vid Tälje var öppet och den stora porten till Mälaren.
Där sundet öppnar sig ligger Rastaholm som är Stockholms Segelsällskaps klubbholme med ett vackert klubbhus. Björkfjärden utanför är ett känt och fruktat kappseglingsvatten, där vindarna kan vara friska och lynniga.
Ett kärt minne av seglingar på Mälaren är midsommarafton 1969. Då anlöpte vi med kostern ”Bettan” ön Slandö Kalv i södra Björkfjärden, en vacker holme med god allväderhamn som tillhör Södertälje båtklubb. Hamnen var full och vi låg bordvarts med en skärgårdskryssare vid höga berget, solen dalade och dansen tråddes på öns lilla dansbana.
Tre år senare strövade vi Mälaren runt med motorbåt och anlöpte bland annat Mariefred och Gripsholms slott som är en höjdare inte minst av våra söner som bekanta sig med slottets fuktiga fängelsehålor.
Slottets förste ägare Bo Jonsson Grip, död 1386, anses vara Sveriges genom tiderna störste markägare. Slottet färdigbyggdes under Karl IX:s tid på 1590-talet och har en fantastisk porträttsamling.
Tio år förflöt med mycket vatten under kölen innan nästa Mälarfärd med segelbåten ”Elisa” Albin Express 681 med en Laserjolle nr 84057 på släp. Junior-SM för denna jolleklass skulle seglas i Sigtunafjärden, och vi kom dit efter passage av Stäket. Vi anlöpte dyblöta och frusna i en nordlig kuling plus 12 grader och vi ställde in oss på frisk kappsegling som passade oss kustbor från Nynäshamn.
I stället blev det fyra dagars stiltje och 30 graders värme på denna fjärd där i trakten Håtunaleken ägde rum sommaren 1306.
Starkaste minnet från denna heta kappsegling i Sigtunafjärden var när en ung Laserseglare från västkusten tappade tålamodet och vrålade ut över vattnet:
”Kan ingen fylla igen det här djävla hålet!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar