fredag 6 maj 2011

Ubåtslarm i Baggensfjärden









Ett avloppsrör som bubblat upp är den senaste förklaringen till den misstänkta ubåt har siktats utanför Saltsjöbaden i Stockholms inre skärgård. En privatperson fotograferade (bilden ovan) något som kunde vara ovansidan på ett ubåtstorn med en tydlig kölvattenstrimma bakom som att det var en del av en undervattensfarkost på väg. Försvarsmakten har med visst motstånd nu lovat utreda observationen.


Flytande avlopprör är nog inget vi vill köra på i 40 knops fart. Varför utfärdades ingen sjövarning för flytande avloppsrör i Baggenfjärden undar vi som är skeptiska.


Det har gått troll i ubåtsspaningarna snart 30 år sedan den sovjetiska ubåten U137 gick på grund med kärnvapentorped i Gåsefjärden och svensk alliansfrihet med krav på kärnvapenfri zon i Europa gick upp i rök. Sverige fick en mer tydlig roll än tidigare under det kalla kriget då hotet från Sovjetunionen i det närmades mörkades. Det fanns inga ubåtar och fanns det någon så inte var det rysk utan mest sannolikt från något NATO-land.

Ubåtar igen i Baggensfjärden 20 år efter kalla krigets slut? Ingen vill tro på det och markerar ytterligare att den gamla ubåtsfrågan är död och ointressant. Men misstänkta ubåtar i Stockholm inre skärgård är inget nytt.
Under 80-talets ubåtskris rapporterades uppskattningsvis 6 000 misstänkta ubåtar innanför den svenska territorialgränsen och på inre vatten till exempel i Stockholms skärgård. Hur många av dessa larm som var sanna eller falska tvistar fortfarande makthavarna om 30 år efter när ubåtslarmen stod som tätast,
Vi som i media försökte rapportera om vad som var sant och relevant i denna ström av misstänkta främmande ubåtar hamnade ibland i konflikt med oss själva. Ibland blev röstläget lite väl högt. Här följer ett sådant exempel från hösten 1983 då ett ubåtslarm utlöste en hemlig operation i Stockholms innerstad..
En septemberdag stävade det ryska handelsfartygen ”Baltiyskiy 110” in genom Stockholms skärgård mot den svenska huvudstaden. Fartyget ”gick på lätten” det vill tom på last hade tidigare lämnat Helsingfors i Finland och satt kursen över Finska Viken och vidare över norra Östersjön för att angöra svenska kusten. Målet för resan var hamnstaden Köping i Mälaren.
Att sovjetiska handelsfartyg regelbundet trafikerade svenska hamnar var rutin under det kalla kriget. Men helt utan kontroll var inte de ryska båtarna. Den svenska militära underrättelsetjänsten följde sedan många år de ryska fartygens rörelser i ”Fredens hav” som Östersjön kallades lite på skämt. Båtarna registrerades och bokfördes systematiskt och i tveksamma fall spanade den svenska underrättelsetjänsten på vad båtar och besättning hade för sig. I hotbilden fanns sedan många år misstanken att de civila fartygen användes som flytande plattformar för att inhämta känslig information om det svenska försvaret.
Flera allvarliga ubåtsincidenter under 80-talets första år hade skärpt beredskapen. Ubåtsjakten i Huvudskär 1980 resulterade till exempel i skarp vapeninsats från jagaren ”Halland” mot en misstänkt främmande ubåt. Året efter den 27 oktober 1981 grundstötte den sovjetiska ubåten U 137 vid en minstation inom militärt skyddsområde utanför Karlskrona och blev en världsnyhet. Året därefter senhösten 1982 inträffade ubåtsjakten i Horsfjärden i Stockholms skärgård där marinen genomförde sin största vapeninsats med sjunkbomber och bottenminor sedan andra världskriget. Ingen ubåt tvingades upp till ytan. Mycket talade för att de fanns ett mönster i ubåtsintrången.
Under ubåtsjakten i Horsfjärden uppträdde för första gången miniubåtar ibland de indikationer som marinens ubåtsjägare registrerade. De små bemannande ubåtarna antogs ha lämnat en moderubåt utanför kusten och sedan smugit sig in genom de smala och tämligen grunda sund som finns i skärgårdsområdet runt Horsfjärden och den militära örlogsbasen Muskö med sina atombombssäkra dockor insprängda i berget.
De främmande miniubåtarna kunde också smita in under kölen på ett civilt fartyg för att på så sätt undgår upptäckt. En annan variant var att de civila fartygen hade en miniubåt gömd i lastrummet som sedan sjösattes med en däckskran nära något intressant försvarsobjekt till exempel en minstation.
”Baltiyskiy 110” hade på denna resa från Helsingfors som slutmål den lilla staden Köping i nordvästra Mälaren mellan städerna Västerås och Köping. För att nå sin slutdestination måste fartyget gå in i Stockholms hamn och strax söder om Djurgården gira babord in i Danvikskanalen och passera slussen i Hammarby och sedan i ”Grodhavet”, det vill säga Mälaren.
Vilket intressant försvarsobjekt fanns då i ett innanhav av sötvatten som för det mesta befors av glada nöjesseglare och enstaka handelsfartyg på väg till Västerås eller Köping från Stockholms eller Södertälje?
Ett möjligt mål för riktat spionage var möjligen den station för signalspaning mot främmande makt som FRA(Försvarets Radioanstalt) hade ansvar på och som var en viktig länk i det förvarningssystem i ett skymningsläge skulle varna Sverige att ett krig stod för dörren.
Någonting hade hänt denna septemberdag 1983 som fick ett 60-tal man ur marinen, polis, kustbevakning och den militära säkerhetstjänsten att inleda en operation i Stockholms innerstad. Det började med uppgifter om observationer i norra skärgården och vid Lidingö samt vid infarten till Hammarbyleden nära Danviksbron. Vittnen talade om ”tydliga luftuppkok”. Ett föremål ovanför vattenytan hade under natten observerats med bildförstärkare.
Andra uppgifter från militära källor talade om att bottenspår hade hittats och filmats med videokamera och att spåren liknade de som hittades i Horsfjärden och som senare användes som ett av bevisen i 1983 års ubåtskommission.
Danvikskanalen byggdes på 20-talet och är en cirka 700 meter lång och 35 meter bred kanal som förbinder Hammarby sjö med Saltsjön.
Uppgiften för de 60 i ubåtsstyrkan gick ut på att när ”Baltisky 110” kom in i Danvikskanalen försöka undersöka om en miniubåt hade gömt sig under kölen på fartyget. Hela operationen genomfördes dolt det vill säga militär personal uppträdde i civila kläder.
För att lyckas med denna operation krävdes exakt tajming det vill säga all personal måste vara på plats när fartyget kom in mot slussen. Men någonting gick snett i sambandet. ”Baltiyskiy 110” passerade slussen flera timmar innan ubåtsjaktstyrkan plats.
På DN:s redaktion fick vi tidigt ett tips om att någonting var i görningen. Det lät för otroligt för att vara sant. Främmande ubåtar inne i Stockholms innerstad? Nej, inte det. Men sådana uppgifter hade funnit tidigare. Jag blev en gång uppringd av en kollega på ett stort etermedia som berättade att redaktionen vid en fest på Djurgården sett ett periskop nära Kastellholmen. Varför sände ni inte denna observation? ”Ja vi hade ju druckit en del”, svarade kollegan ursäktande. Jag hänvisade till försvarsstaben och kollegan berättade senare att en allvarlig civilklädd man dykt upp i gryningen och sagt att festdeltagarna sett en vindsurfingbräda och han överlämnade en av försvarets pennor som en gåva.
Vi i DN nyhetsgrupp hamnade omedelbart i ett dilemma. Vi visste att något stort var på gång med möjliga ubåtar i Stockholms innerstad men hade ingen aning om vad resultat skulle bli.
Lördagens tidning den 10 september 1983 gjordes ut på det vi visste just då nämligen ”Ubåtslarm i innerstaden” och ingressen ”I största hemlighet har militär och säkerhetspolis spanat efter främmande undervattensfarkost mitt inne i Stockholm. Inne i Danvikskanalen med videokameror hade spår säkrats som nu granskas av försvarets experter”
I en inramad text med dåvarande ÖB Lennart Ljung stod rubriken ”ÖB förtegen” där han berättade att videofilmen på de misstänkta bottenspåren vid slussen analyserades. Hans budskap var att det var för tidigt att säga något och det ryska handelsfartyget ”Baltisky 110:s” roll i sammanhanget ville han inte går in på”.
I huvudtexten som – märk väl – skrevs med operationen pågick – hade vi kommentarer från olika militärer. Försvarsstaben bekräftade att rapporter kommit in och att vissa spaningar genomförts i skärgården men i övrigt fanns inge kommentarer till operativa uppgifter.
– Jag känner inte till detta med fartyget. Eller att vi skulle ha säkrat några bevis, inte heller att vi fått rapport om spår i Mälaren.”, Sade överstelöjtnant Jan-Åke Berg vid försvarsstaben.
En militär som hade lite mer att säga var ”Sven-Calle” det vill säga kommendörkapten Sven Carlsson som var mediavan från U 137:ans grundstötning och från presscentret vid Horsfjärden året innan. Så här sade han till DN:
”Det finns stunder då jag inte tror på detta. Men det finns ju bevis som inte går att bortse ifrån. Vad som gör detta så obegripligt är dessa okända farkosters irrationella uppträdande. Om det nu finns tecken på att de som uppträder i Stockholm så måste den som ligger bakom detta ha obegränsade resurser.”
Utöver huvudtext och bilder från Danvikskanalen bland annat på en av militärens dykare fanns i DN en karta över Hammarbyleden och farleden i Mälaren till Köping. I en intervju berättade en dykare Lasse Larsson i firman Dykeri Plus och hur botten såg ut i kanalen och hur begränsad sikten var. Om en miniubåt skulle ha smitit in under botten på ett annat större fartyg så fanns det inte mycket spelrum mellan kölen och botten med en sikt på cirka 1,5 meter.
Natten till lördagen den 10 september 1983 satt jag i en stol på DN:s redaktion och väntade på ett telefonsamtal. Ju mer timmarna led förstod jag att någonting gått snett. Första upplagan kom med krigsrubriker om ubåtslarm i Stockholm innerstad. En svidande känsla av att vi dragit på för stort infann sig. Då ringde telefonen och en källa som var på plats meddelade att operationen misslyckats. Även ÖB Lennart Ljung ringde upp och sade att det inte var något. Det var ytterst sällsynt,
Det var bara att bita i det sura äpplet. Huvudansvaret var dessutom mitt.
Dagen efter detta påslag med krigsrubriker hade tidningen en liten tvåspaltare att luftuppkoket från en misstänkt ubåt i Hammarbyslussen kom från ett trasigt avloppsrör.
När jag lämnade DN efter 31 år i sanningens tjänst så var avtackningen grandios från vänliga kamrater. Redaktionschefen Pia Skagermark höll ett vänligt tacktal och visade bland annat upp löpsedeln från 1983 med ubåtslarmet i Hammarbyslussen. Det var bara att bita ihop. Journalistik innebär också att offentliggöra sina misstag.
Hösten 2009 ringde jag till Börje Bennbom som var ansvarig nyhetschef den natten i september 1983 då ett 60-tal men jagade misstänkt miniubåt i Danvikskanalen. Han minns det väl.
– Det finns väl inte så mycket att säga om sakinnehållet. Men vi hade ett lite för högt röstläge!, sade ”Bennis”. Hans kommentar kändes tröstande.
Ett år senare kommer boken ”Sanningen om ubåtsfrågan – ett försök till analys”. Boken är skriven av general Bengt Gustafsson som år 1986, tre år efter incidenten i Hammarbyslussen, efterträdde Lennart Ljung som Överbefälhavare. I boken där han tydligt utpekar Sovjetunionen som den kränkande makten redovisar han nya uppgifter om sovjetiska miniubåtar. En bild av ”Alekjes Krylov” som var moderskepp för miniubåtar som kunde dockas in i ett dolt lastrum i skrovet. Likaså fanns bilder på ryska undervattensfordon med larvfötter…..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar