Antarktis-seglaren Milo Dahlmann fångade intresset hos ett 50-tal av Nynäshamns seglare då torsdagen den 15 mars i NSS klubbhus då hon berättade om sin tvååriga segling (2009-2011) cirka 26 000 sjömil med slutmålet Antarktis . Det blev en engagerad rapport till vackra bilder som mer kom att handla om viktiga miljöfrågor och mindre om de om teknikaliteter som inte minst vi fåtöljseglare älskar att grotta i. I frågestund blev det mer tekniska spörsmål om rigg, el ombord med mera. Det gäller att ha med sig många hundra meter lina för att kunna förtöja säkert.Hon visade bilder på plastskräp och spilloljerester iland på paradisöar, mangroverträsk som kalhyggs för att ge plats åt odling av tigerräkor, och om toalettutsläpp från fritidsbåtar i Antarktis som hotar det känsliga ekosystemet där de senaste fynden av resistenta bakterier oroar. Tigerräkor är väl det ingen som äter? undrade hon stillsamt.
Milo är starkt kritisk mot hur vi i den rika världen slösar med jordens resurser – en kritik som hon lyckas förmedla utan tråkiga pekpinnar.
Intressant var också hennes vittnesmål om hur hon inte längtade hem till Sverige och när hon startade sin ensamsegling hemåt från Brasilien till Azorerna var hon inte överens med sin stålbåt Artemisia II om vilken kurs som gällde. Hon ville stanna kvar i Sydamerika och inte i Chile och Patagonien.
Milo försöker leva som hon lär. I Antarktis använde hon båtens mulltoa och samlade allt gråvatten i en septitank som senare släpptes ur nord om 60:e breddgraden syd som är gränsen för Antarktis.
Nu är hon hemma i Stockholm och jobbar deltid som på Södersjukhusets akut, men är osäker på vad hon skall göra i framtiden. Hon har skrivit en bok om sin tvååriga segling 2009-2011 som kommer ut i höst på Norstedts förlag. Hon är ute i landet på en föredragsturné och var nyss på Gotland och efter Nynäshamn skall hon vidare till Skåne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar