Milo saknar inte svenska vädret.

(Bilder: Milo i förpulpeten på Artemisia II och i sjöställ i sittbrunnen när det brallar på.)

Långseglaren Milo Dahlmann skeppare på "Artemisia II" har sänt en cyber flaskpost från den lilla ön Porto Santo nära Madeira. Hon laddar för nästa etapp mot Kanarieöarna i början av november.

Milo kastade loss från Stockholm strax efter midsommar för en segling på två år med målet att försöka nå Antarktis. Med sin sambo Torbjörn ombord nådde Milo Madeira i Atlanten i augusti efter ett stop i England. "Artemisia II" fick pröva på hårt väder i Nordsjön vilken hon enligt sin skeppare klarade bra.

Sedan ett par veckor vilar Milo ut på Porto Santo och hon laddar för en segling över Atlanten via Kanarieöarna och Kap Verde. Torbjörn har åkt hem och nya seglarkompisar mönstrar ombord.

Så här skriver Milo i sin senaste flaskpost avsänd i veckan:

"Denna gång har jag faktiskt varit på Colombus-muséet! Fast om man tror att man ska få veta en massa om honom så blir man besviken. Det mesta är om alla erövringar som portugiserna har gjort genom tiderna. Väldigt lite om Columbus, och inte en enda pryl som hade varit hans, eller från hans skepp. Undra ifall han överhuvudtaget har bott i det där huset... (Mer om Columbus Porto Santo bloggen 25 augusti)
Här träffade jag ett seglande par som seglar en uppförstorad Bris-båt. Jättegoa människor. De har studerat det där med att styra en båt med hjälp av linor istället för vindroder/autopilot. Vi var ute en dag och testade på min båt. Bidevind: inga problem (förstås), halvvind och öppen slör: inga problem där heller, men på slör/läns gick det mindre bra, vilket inte är så konstigt, det är även svårt för de flesta vindroder. Men det var himla kul att se att det funkade så pass bra på min båt!
Vet du, det är så många som kommer och berömmer min båt. De tycker hon är så fin och ser så stark ut. Jag blir stolt som en tupp.
Livet fortsätter att vara lugnt. På fredag kommer två kompisar från Göteborg, och stannar i två veckor. Vi ska inte segla, de ska ha en lugn semester, och då är denna plats perfekt. När de har åkt hem ska jag förbereda båten och sen segla till ön La Palma. Blir väl någon av de första dagarna i november om vädergudarna tillåter.
Jag måste erkänna att jag inte saknar det svenska vädret just nu..."

Fåtöljseglarens önskan: Goda vindar Milo.

Sjövet: "En sjöman går när hon vill och kommer när hon kan..".

(Milos blogg:http;//artemisia2.blogspot.com)

Monstersvall av "snifftitt"

Hej, Sjöman Öhman.

Även jag är en smula negativ när det gäller monstersvall. Dessa vågor har börjat uppträda mer frekvent i takt med det stigande antalet s.k. plastkryssare med fly-bridge och stora motorer någonstans under durken. I "halvfart" drager de ofta upp större svall än när det gasas på med nästan fullskaft.

Uppvuxen med mycket segling med sprisegelriggad långkölad 6 meters öppen sniptyp var det på den tiden aldrig något problem. När världssituationen normaliserats och fritidsbåtarnas fart och vågor blev högre noterade vi att spribommens tyngd kändes otrevlig när man fick känna på korta höga vågor från entusiastiska moderna båtfarares framfart.

Efter många års "mognad" gladdes man åt en vinst på båtmässan i Älvsjö vilken bestod i en replikbygd Roslagmellanöka, en typ som användes i bl.a. norra skärgården för transporter av olika orsaker, människor, fisk, förnödenheter m.m. Den är gaffelriggad enligt den tidens norm med stor och fock samt långkölad. Längd ca 6 m meter och bredd ca 1.90. Jag seglar den tappert här i skärgården och har verkligen fått känna på monstersvallen. Den väcker viss uppmärksamhet varför gentlemännen på Fly-bridge i sina monstersvallfarkoster gärna tager sig en "snifftitt" på ringa avstånd när de passerar.

Snabbt lärde jag mig att det inte bara gäller att själv hålla i sig, bl.a. i rorkulten för att hålla kursen, utan även att gira upp med stäven mot vågorna eftersom det känns som om sidsjö skulle få riggen att gå överbord. All stagning och segelsättning är stabilare i båtens längdriktning. Även om gaffeln inte är alltför maffig känns den dock tydligt i rullning vid sidsjö. Jag är själv även motorbåterist och har alltid varit uppmärksam på seglande farkoster vid passage och möten och då i synnerhet i trånga farvatten.

Brist på sjömässig erfarenhet avspeglar sig nu för tiden ofta alltför tydligt.

Vid ett tillfälle på Mysingen på väg hem från Utö blidde det plötsligen ( visst var vi varse om risken) dimma "grandioso" ända ner på fördäck. Vid Skomakaren drejade vi bi, skickade ut draggen och satte oss på aktertoften i lugn och ro med kaffekopp i handen och avvaktade. Efter en stund dök det upp en "monstersvallkryssare" vid aktern och en gentleman frågade hövligt om vi visste var vi/han befann sig. Jomenvisst och jag kunde även giva honom en kompasskurs till Nynäshamn dit han skulle men själv hade jag ingen lust att fortsätta i tjockan.

Efter väl så där en timme blev han litet otålig och brummade iväg och eftersom han var mer djupgående än vi så tänkte jag att om inte han går på grund så går inte jag på grund så jag hakade på. Längre in så lättade dimman och vi kunde sätta kurs hemåt. Så denna gång fick vi också hjälp.

Rorsman

Monstersvall

På en av denna båtsäsongs nästa plågsamt vackra sommardagar låg vi för sydostlig kurs strax norr om Dalarö på gång sydvart. ”Galopperande Öskaret” vår Uttern 560 modell 76 tuffade på en cirka 17 knop med en välmodulerad kölstrimma efter den tiltade fyrtaktaren.
Då hördes ett stigande muller akteröver. Det dova motorbullret fick mig att minnas barndomens somrar på ön Marbäling strax norr om Utö i Stockholms södra skärgård. Mellan grannön Långbäling och Kullbäling och södra Ornö finns en passage ut från Mysingen som vi kallade ”Strömmarna” därför att vattenflödet ibland kunde sätta med ett par knop. Genom detta strategiska sund hördes ibland ett liknande motorbuller som stegrades gradvis tills det dominerade hela farvattnet omkring.
Det var flottans legendariska eskader av motortorpedbåtar som var på väg ut eller.
I den trånga passagen saktade de något på farten och svallen blev brytande höga och toppiga. Vattnet liksom sögs ur vikarna och spolades sedan tillbaks med en våldsam kraft.
Ibland lyckades vi sommarbarn övertala någon vuxen att gå ut och ”hissa” det vill säga möta svallen med en öppen snurrebåt. Känslan i maggropen påminde om den som Gröna Lunds berg-och-dalbana kan ge.
Det hände att vi körde för fort in i svallen så att vågtoppen slickade förstäven och klättrade över stäven så vi blev blöta om byxbakarna.
Dessa glada minnesbilder for genom mitt skepparhuvud denna plågsamt vackra sommarmorgon norr om Dalarö när en hiskeligt stor vit motorbåt med brummande motorer långsamt närmade sig akterifrån. Farkosten var ingen av flottans torpedbåtar som för länge sedan hänvisats tills den marina krigshistorien.
Den brummande vita jättebåt var en nöjesbåt. På båtens flybridge satt två allvarliga män i grisskära överkroppar och stirrade föröver.
Långsamt på behörigt avstånd passerade jättebåten som bokstavligen flyttade en stor vattenmassa framför sig. Svallen i kölvattnet var så pass höga att vågtopparna bröt omedelbart.
Stor stark slår liten och svag heter det ju. Läget för oss var bekymmersamt om inte vi minskade farten och mötte dessa monstersvall som raskt närmade sig från sidan. Den svalldrivande båten i sig var upphinnande och enligt sjövägsreglerna skulle hålla undan.
Jag drog av på gasen till deplacementfart och girade babord för att möta de höga svallen på babords bog. Första vågen gick hyfsat men vid andra vågen dansade vi ner i vågdalen men en skräll och hustru Elisabeth grinade illa av smärtan i lederna efter stöten. Ingen barndomens glädjefnitter över denna ovälkomna hissning.
Sämre gick det för en Albin 25:a men familj ombord som råkade hamna strax framför stäven på jättebåten. Båten rullade som en balja och jag hoppades besättningen var beredda på denna våldsamma överraskande attack från monstersvallen. Jättebåtens skeppare visade prov på riktigt dåligt sjömanskap.
Jag drog på gasen och lade mig akter om denna farkost som likt en marin Terminator trakasserade oss med sina monstersvall. Att köra om skulle tvinga oss att passera genom monstersvallen för att kunna nå fritt vatten.
Kölvattnet efter jättebåten var helt utplattat och vattnet brusade som i ett glas vichyvatten.
Plötsligt stannade båten. Männen på bryggan såg ut att vara inbegripna i en palaver. Möjligen var de oense om positionen. Vi befann oss i en punkt där farleden delade på sig.
En fridsam tystnad lade sig över farvattnet. Fiskmåsarna skrik kunde höras. Jag kände mig villrådig. Skulle vi ta tillfället och köra förbi för att senare bli omkörda igen med åtföljande svallproblem?
Vi tog chansen och drog på och hade tur. Jättebåten försvann stillaliggande akteröver. När vi senare anlöpte bensinbryggan i Dalarö såg vi den komma långsamt tuffande genom den fartbegränsade farleden.
Av någon anledning kände jag mig mossig. Under de senaste tre åren har jag mest kört båt i södra skärgården i oprickade farvattnen. Där är det sällsynt med svalldrivande jättebåtar.
Nu fick jag på nära håll konfronteras med ett exemplar av en båttyp som dominerat vissa båtmässor de senaste åren. Storleken på dessa ”muskelbåtar” har stadigt växt samtidigt som miljödebatten kring båtlivets skärpts.
Är det rimligt att dessa jättebåtar skall kunna färdas fritt hur som helst i skärgården och dränka omgivningen i svall och buller?
Är det dags att trafikseparera vissa farleder alternativt införa generell fartbegränsning i trånga skärgårdsområden?
Ja, varför inte. Dessa jättebåtar får inte föras fram på ett sådant sätt de förstör det övriga båtlivet med sitt buller och sina monstersvall.
Dåligt sjömansskap och miljöstörande buller kan aldrig rättfärdigas.

Sjövet: Lodskott

Fråga: Vad är ett lodskott?

1) Enstaka mätning av vattendjupet.
2) Ung krukväxt
3) Varningsskott med skeppskanonen.

Svar: Enstaka lodning av vattendjupet. Lodning (eng. ”sounding”. Tyska ”das Lot”, spanska ”la sonda”) kan härledas från ordet ”lod” som kommer av ”lot eller ”kula” av viss vikt. I äldre språkbruk användes ordet ”plikta” då det gällde att ta reda på djupet på en ankarplats. Kan möjligen ha ett samband med ”pliktankare” som var skeppets största ankare.
Ett traditionellt handlod kan vara ett halvmeter långt blyrör som väger cirka 3 kilogram. I änden mot botten finns en urgröpning fylld med talg som kan ta prov av sjöbotten. Djuploden kan väga upp till 30 kg. Patentlodet som möjliggör lodning under fart uppfanns av John Ericsson 1838. Det mäter djupet som en funktion av vattentrycket i ett rör. Ekolodet kom i bruk på 1920-talet och till uppfinnarna räknas tysken Behm och amerikanen Fassenbinden.

Styrpulpet och röd spiralsladd!

Hej! Lägger min röst på styrpulpet trots merkostnad. Säkerhet och praktiska synpunkter har Du redan listat upp. En liten Ockelbo med 9 hk Johnson i aktern körs här av småungarna med rorkult och den går fort på fullskaft. Det ser litet läbbigt ut ibland men de har "röda tråden" och flytis. Båten är faktiskt för liten för pulpet. Med pulpet kan man få bättre viktfördelning vilket bl.a. är bra när man skall plana ut eller köra "halvt långsamt". Greppa "kulten" och håll kursen.

Du skrev om mannen som trillade ur aktersnurreribåten och nästan fick en knips av propellern. Det påminner mig om när jag körde en liten Esping med en 22 hk Johnson invasionsmotor på akterspegeln. Två cylindrar med dekompressionshandtag på den ena för att man skulle orka draga igång den.

Vid ett tillfälle missade jag min säkra "tvådragsprocedur" och motorn blev "dränkt". För att draga den ren blev det full gas och vid då första draget gick den igång med ett rytande och när jag vände mig om för att med gasreglaget minska och styra tog jag en överhalning och druttade i full fart (några och tjugo knop) handlöst överbord.

Jag var medveten om att båten skulle komma tillbaka på en cirkel och dök för att slippa propellern. Så började luften taga slut så jag simmade mot ytan. Trodde jag. Ty jag råkade släppa ut litet luft och trodde att bubblorna gick uppåt åt det håll jag simmade. Njet, de gick åt andra hållet så jag fick vända om helt för att komma upp till ytan. Gudskelov hade båten stannat ett femtiotal meter längre bort och det visade sig att jag instinktivt fått tag i gasreglaget och stängt av.

Trots att jag var helt mörbultad, vatten är hårt, lyckades jag kravla mig upp i båten men det var allt. En roddbåt kom ut och bogserade hem mig och man undrade vad jag sysslade med. Sens moral. Det finns ingenting så viktigt med en utombordsmotor som den "röda spiralsladden" till nödstoppet antingen man kramar en rorkult eller sitter och jäser vid "pulpeten". Espingen var en ca 3 m träbyggd racerbåt som man enligt uppgift körde Mälaren Runt med på sin tid. Jag använde den ganska mycket här i skärgården och har flera fotografier kvar. Det var tider det. Vissa minnen får mig att rysa en smula.

"Rorsman"

Styrpulpet eller rorkult?

(Bild: Styrpulpet eller rorkult - det är frågan? Vad föredrar du?)

En av de stora båtfrågorna inom familjen var om vi skulle ha styrpulpet eller rorkult till den motor vi valt till familjen ”465:a” som nu är ströv- och fiskebåt ute på Ön. Båten är rymlig och stadig och pallar för en utombordsmotor upp 30 hästkrafter utan att ta till i överkant. Båten kan ha styrpulpet.
Att välja en styrpulpet innebär en dock dyrare extrautrustning som förutom styrpulpet består av ratt, styrning, gasreglage och helt batteri med mera. Utrymmet inombord begränsas.
Rorkultvarianten är enklare. Du sköter gasreglage och växel med en hand och styr motorn med den andra ungefär som på en segelbåt.
Ur säkerhetskomfort är dock styrpulpeten bäst. Du sitter vänd framåt och kör som i en bil. Vrid ratten åt höger och båten svänger styrbord – vrid ratten åt vänster och båten svänger babord. Motorvarvet och därmed farten regleras av gasreglaget. Där sitter också startnyckel och säkerhetssladd och det är bara att vrida på nyckel för att få igång motorn.
Rorkultsvarianten innebär för det mesta handstart. Du rycker igång motorn, sätter dig, lägger i växel vid rätt varvtal, och gasar sedan på och ökar farten samtidigt som du håller rätt kurs genom att vrida motorn från dig eller till dig. Har du rorkulten på din vänstra sida så innebär ”från dig” åt vänster att båten går ut styrbord och ”till dig ” att båten går år babord. Det kan vara lite förvirrande för den ovane.
Rorkultsvariantens fördel är att du får en friare båt inombords det vill säga utrymme frigörs framför fötterna för fiskeredskap, barnbarn, badgrejor, plankor eller annan utrustning som de flesta småbåtar är bra på att frakta.
Var går då gränsen för rorkult alternativt styrpulpet? Förnuftet säger att det knappast är lämpligt att köra en 50-hästare ”för hand” det vill säga med rorkult. Rattstyrning är minst sagt viktig säkerhetsfråga.
Jag har länge satt gränsen vid 20 hästkrafter. Vid denna motoreffekt bör styrpulpet användas förutom att motorn dessutom bultas fast vid akterspegeln för att inte brytas loss vid häftiga girar.
Rorkultsvarianten har satt sina dystra spår i mer eller mindre allvarliga båtolyckor. En bekant båtfarare lånade en öppen båt med rorkultsmotor där motorn dessutom hade en hemsnickrad gasvajer som plötsligt började kinka. I hög fart på väg in i hamn vägrade gasen att fungera och vid gymnastiska försök att styra och fixa gasen så girade båten så tvärt att båtföraren trillade överbord. Båten fortsatte herrelöst att cirkulera runt den nödställde i vattnet.
Han försökte parera den dödshotande farkosten som en gång var så nära att propellern skar djupa hack i stövlarna på den nödställde. Han lyckades tills slut ta sig iland utpumpad med oskadd med båten stoppades av kustbevakningen efter stor möda. Till saken hör att motorn saknade nödstopp det vill säga den röda spiralsladd som numera tillhör standardutrustningen för utombordsmotor och som skall kopplas till handled eller flytväst.
Rorkultsförlängare är en annan variant som misstänks ha orsakat båtolyckor på grund av de lossnat från sina fästen. Tanken med en sådan förlängare är att båtföraren genom att flytta fram sin vikt ger båten bättre gångläge.
I valet och kvalet återvände jag till barndomens båtfärder. Vi hade en öppen snurrebåt med en Penta U 21:a som kördes med rorkult. Det var aldrig någon tvekan. Med denna båt körde vi från tidig vår i Stockholms skärgård och lade nät, rodde drag och gjorde söndagsutflykter till Waxholm med svenska flaggan stolt fladdrande i stäven.
Hur blev det nu? Efter diverse tankemöda valde jag till slut rorkultsvarianten. Jag köpte en 20 hästkrafters utombordsmotor och bultade den stadigt vid akterspegeln och drog till vridbromsen ordenligt. Det innebär att motorn inte kastar runt om jag råkar släppa gasen och rorkulten.
Vid den första långturen under inkörningsperioden satt jag nästan två timmar och rorkultskörde ”465:an” med 20 hästaren. Efteråt darrade jag i hela kroppen efter vibrationerna från motorn
När motorn väl är inkörd efter tre tankar på vardera 25 liter så skall jag försöka dra på lite extra. ”465:an” planar snällt med 20 hästkrafter. Då handlar det om att rätt hantera ”over power” der vill säga ha mer kraft än vad du behöver.
Inget säger att du måste köra fullt med en stark motor. Men om det blåser emot eller när båten för tungt lastad känns det skönt att ha lite extra motorkraft att ta till.

Sjövet: Kölvatten

(Bild: Många kölvatten mot hamn)

Det spår som en båt eller ett fartyg lämnar efter sig i vattnet kallas kölvatten (eng. wake). Spåret påverkas av vind och ström och visar inte alltid fartygets verkliga väg. Genom att pejla kölvattnet får navigatören en uppfattning om fartygets avdrift.

Kölvattnet avlöjar rorgängarens skicklighet vid ratten. Säger kapten att "du skriver ditt namn i kölvattnet" så är det ett klent betyg åt rorsman.