måndag 15 mars 2010

Sjövet: I Kung Valdemars kölvatten












Fråga: När vi planerade för årets långfärd minns jag något om en gammal farled efter svenska kusten som skulle ha uppgraderats av marina kulturbärare. Finns det en sådan led och i så fall hur får vi veta mera.
”Farledsspanare”

Svar: En sådan uppgraderad fornnordisk farled är kung Valdemars segelled som sträcker sig från Blekinge till Åland och Estland. År 1996 tog det nordiska ministerrådet fram en läsekarta över denna historiska segelled.
Denna karta är en uppdatering av den äldsta kända seglingsbeskrivningen i Östersjön som påträffats i konung Valdemars jordebok från 1200-talet senare hälft. Förlagan är en handskrift gjord av munkar i ett kloster i Danmark. Leden hade ett sjökrigiskt värde när danskarna under kung Valdemar erövrade Estland år 1219.
Segelleden sträckte sig från Utlängan i sydöstra hörnet av Blekinge längs Smålands, Östergötlands, Sörmlands, Roslagens, Ålands, Åbolands och Nylands skärgård samt över Finska Viken till Reval, nuvarande Tallin i Estland.
En båt som seglat leden är ”Aluett” (Se Bilden!) som är en replik av ett fraktfartyg från 1200-talet byggd i regi av Marinmuseum i Karlskrona under båtbyggare Per-Anders Daags ledning. Hon är odäckad och kan seglas av en sexmannabesättning som övernattar under bar himmel. Skaffningen ombord tillagades över öppen eld. Projektledare var John Liljefors

Läsekartan pekar ut några sevärdheter längs leden. I det ursprungliga dokumentet fanns namn på 100 platser längs farleden. Där beskrivs avståndet mellan olika utvalda platser i måttet ”veckosjöar” vilket antas motsvara den sträcka som ett roddarlag kunde ro utan avbyte vid årorna. En bra genomsnittlig roddsträcka antas vara åtta kilometer. De medeltida sjöfararna gav sig ogärna ut på det öppna havet utan höll sig längs kusterna med land i sikte.




söndag 14 mars 2010

Sjömansliv 13: Sista resan i en ny tid


M/S LOS ANGELES Johnson Line byggd 1948 med ställbara propellrar KAMEVA vilket var ovanligt på den tiden. Min sista stora båt på de stora haven.
______________________________________________

Skuggan Kom fram ur dunklet under backen och smet in i Båsens schapp. I kikaren skymtade jag en böjd gestalt smyga ut Genom ståldörren och glida in i mörkret under däcket nedanför ettaluckan. Jag slog numret på fartygstelefonen till skepparhytten.
"Kapten, jag tror vi har en fripassagerare ombord!"
24 år gammal år 1965 var jag andrestyrman junior med färskt styrmansbrev ombord i "M / S Los Angeles"På väg Mellan Buenaventura i Colombia till Panamakanalen, och gick fyraåttavakten denna heta morgon, då havet låg blankt. Jag var Klädd i vita shorts, kortärmad skjorta med en uppvuxna och en smal guldgalon på axelklaffarna, och med amerikanska solglasögon. då plötsligt Skuggan dök Skepparn kom upp och bad oss gå fram och titta. Vi hittade honom bakom kaffesäckarna på ettans mellandäck, en mager kille i urblekta kläder med skräckslagna ögonvitor.
"Mitt namn är Raol Sanches, !"
Han fick Stanna jag lotshytten och fick mat, cigaretter och kläder. Skepparn var i Gnistens hytt och talade via radio med agenten i Panamakanalen.
Fripassagerare Sanches skrev på ett rutat papper och tecknade siluetter av berg och träd med brinnande ljus vid sidan. Han skrev:
"Remember the day!
Tre poliser hämtade honom I första slussen efter Balboa.
I Latinamerika rådde under 1965 en växande social oro med antiamerikanska stämningar. USA hade under året intervenerat med 30 000 soldater i Dominikanska Republiken. Che Guevara, hjälte i den kubanska revolutionen, hade som mål att upprätta nya antiimperialistiska fronter i tredje världen, för att avlasta USA: s motståndare i Vietnam, ett krig som eskalerade.
I Colombia, där Johnson Line bedrev reguljär linjefart, rådde samma oro - ett land som hade en blodig tradition. En colombiansk präst Camillo Torres sökte samla vänsteroppositionen i En gemensam front Innan han anslöt sig år 1965 till en gerillagrupp.
USA utbildade i Panama specialtrupper i antigerillakrigföring för de latinamerikanska staterna. De skulle spåra upp och söka strid med gerillagrupperna.
Det var en ny tid för oss - den rika världens sjömän. Vi var transportarbetare i en värld Där kampen mellan rik och fattig skärptes. Sjömän var bra på att jobba hårt till sjöss och slå runt i hamnarna.Vi var politiska oskulder.
Senaste Hamnen Buenaventura var en gudstförgäten hala av seglare döpt till "Schanker Hill". Könssjukdomarna härjade på bordellerna där fattiga familjers tonårsdöttrar sålde sina kroppar för några dollar.
De veneriska sjukdomarna var ett växande problem till sjöss. I kylrummet fanns engångssprutor med pencillin från amerikanska armén. Styrman gav sprutorna intramuskulärt i stjärten mot gonorré, och delade ut Nicholssons profylax, en vit och en röd tub, vid landgången. Salvan skulle sprutas in i urinröret efter samlag. Kondom var inte att tänka på.
USA hade Sträng kontroll på oss sjömän med kukmönstring i första hamn efter Centralamerika. En läkare kollade våra organ med lupp. En sjöman kördes iland med misstänkt spansk krage. Han bodde isolerad på ett motell och käkade hamburgare och drack iskall amerikansk öl av märket Budweiser. Falsk larm! Denspanska kragen var en inflammerad variant av förträngd förhud.

Det var en regnig afton i Buenaventura när vi ankrade upp på redden i väntan på hamnlotsen som skulle lotsa oss till kaj. När Ett standbygäng anlände med hamnbogseraren för att lucka av. Plötsligt stod timmerman Juhu vid fallrepet och ville följa med iland. Han var välkammad i nystruken pilotskjorta och kakibrallor. Det var en hvanlig syn, för Juhu brukade inte gå iland. Innan han Klev ombord i barkassen muttrade han:
"Las Camelias ..."
Det var namnet på en av bordellerna som låg efter stranden. De flesta var byggda på rangliga pålar för Att inte dränkas i de våldsamma skyfall som drabbade denna del av kusten under regnperioden.
Hamnlotsen kom ombord och vi lättade ankar och gick till kaj och riggade omedelbart solar för Att kunna ta ombord lasten i mörkret. För om oss låg en västtysk amerikafarare "Hornblåsare" som Juhu brukade säga. Han hade seglat ute under kriget och hade ett ont öga till tyskarna.
Något senare kom en ömklig figur stapplande över fallrepet. Det var Juhu som hade fått rejält med stryk. Ansiktet var svullet, skjortan av sönderriven och läppen hade Ett blodigt jack. Han försvann föröver till schappet. Någon minut senare kom han tillbaks med något under armen. Det var motorsågen "Mac Culloch".
Detta knattrande tvåtaktsmonster han fått för att bygga slingerskott som säkrade lasten. Juhu var synbart över sin motorsåg.. Sågtänderna slipade han med en fil och han var en mästare på Att kapa tjocka plankor.
Denna kväll försvann Juhu iland i den mörka natten med motorsågen. En stund senare bröts det stillsamma surret av insekter i den tropiska natten av ett knattrande ljud och sedan följde ett våldsamt brak.. Luften genomfors av skrik.
Polisen kom ombord på morgonen och berättade att en av staden bordeller barer och under kvällen hade rasat ihop av okänd anledning. Tre personer hade förts till sjukhus med lättare Skador efter ha fallit från övervåningen ner I ett buskage. Samtliga skadade var tyska sjömän. Strax Innan huset rasade ihop hade det utbrutit ett slagsmål mellan de tyska sjömännen och en annan sjöman som Blivit utkastad. Polisen undrade om det möjligen fanns någon oss som kände till pch möjligen var med om denna händelse.
Vi skakade på huvudet och polisen troppade iland. Ingen hade sett Juhu gå ombord med vid avgång inställde han sig som vanligt vid akterut synd station vid spelet. När vi långsamt lämnade kaj såg jag ettt belåtet flin på hans svullna läppar.

Linjesjöfarten på Sydamerika drabbades av 1960-talets politiska oro. Inflationen var hög och den ekonomiska politiken var ryckig med ökande utlandsskulder. U-ländernas seglation med sina handelsflottor stärktes genom en FN-resolution som gav dessa förbundsländer rätt att flaggdiskriminera andra länders handelsfartyg till förmån för sina egna fartyg.
Ett linjefartyg låg normalt hälften av årets dagar i hamn. Godshanteringen kostade för mycket och hamnarna var för små för att kunna ta emot de allt större godsmängderna. Container-fartyget blev lösningen för sjötransporterna, ett fartyg som låg kort tid i hamn och lång tid till sjöss. Sjömannen blev en ombordanställd transportarbetare och i denna förändringens tid, så bleknade det sorglösa, romantiska sjömanslivet sakta bort.
Johnson Lines linjefart på Sydamerika drabbades av den sjöfartspolitiska utvecklingen med vikande tillgång på laster och sämre ekonomi. Samarbete inleddes med andra linjerederier. Nordpacifictraden där jag seglade som mest gick bättre och under mitten av 1960-talet uppehöll Rederiet veckotrafik med 13 fartyg.
1965 var mitt sista år i Transocean sjöfart. Jag minns denna sista tid slitsam med mycket övertid Då vi seglade en styrman kort.
Med 9 000 kronor på fickan mönstrade jag av i Göteborg. Samma år började jag på Poppius Journalistskola i Stockholm och finansierade studierna med att vikariera som Skeppare på Djurgårdsfärjan, som tillhörde Stockholms Ångslups AB.
Rederiet undrade om jag var straffad för något brott när jag sökte jobbet. Personalchefen förstod inte hur jag kunde lämna ett så fint rederi som Johnson Line.

tisdag 9 mars 2010

Mässrapport av Rorsman: Bättre pulpitar för högklackade skor.













Sjögående bloggläsaren "Rorsman" har varit på båtmässan och som vanligt per flaskpost lämnat en saltstänkt rapport med egna frågor och funderingar:

Vart tog skarndäcket vägen? Fungerar inte moderna pulpitar för högklackade skor? Kappsegling med Elfvan kan ge svar vem som är snabbast.


_______________________________________

"Skepp ohoj! Spenderade eftermiddagen och 140 spänn på Mässan. Tog en halvtimme att hitta en parkeringsplats trots att det angavs att det fanns lediga. Konstaterade att de båtar jag ev. kunde fundera på kostade flera hundra tusen krisch mer än vad jag kunde tänka mig. Andra mer budgetmässiga skapelser uppvisade en formgivning som icke tillät promenad fram till fördäck via skarndäck utan endast via i mitten öppnad vindruta vars öppning sedan kunde nås via något stegearrangemang eller inifrån cabinen via en lucka i däcket.

På däck fanns sedan inget pulpitsarrangemang att greppa på väg fram mot stäven om böljornas vågor gjorde båtens rörelser oroliga. Inte så kul eftersom det ju ofta är det kurviga kuttersmycket med högklackade skor som skall hoppa i land på holmen med förtampen i näven. Visst är designen tjusig i jämförelse med med gamla Rocca men i vissa fall inte så praktisk vad som nu menas med det eftersom nutidens båtägare skiljeer sig markant från våra tiders dito.
Hur kan bolagen spendera så mycket på sina montrar? Hur många slantar varje år upp ett par nävar hundratusen krisch eller dryga millen eller två varje år? flera kanske har en skuta redan som då skall säljas. Vem köper den och hur stor är marknaden? Jag svävar i det blå.
Det är ganska jobbigt att trampa omkring där. Det finns ju så många produkter att glutta på så man blir alldeles vindögd.
Förhoppningsvis får jag fart på Roccan till sommaren och hissar på Elfvan så jag kan skippa Mässan nästa år. Lottbåten gillade jag inte alls.I förhållande till sin längd och bredd borde den ha varit ett bord högre. Stänkborden såg klumpiga ut och verkade ha kommit till i efterskott. Storen var inte sydd så att den kunde litsas eller vad det heter till bommen som såg tunn ut i jämförelse med masten och båten i övrigt. Gaffelns arrangemang med fallet verkar inte autentiskt alls. bommens "anslutning" till masten med en järnkrok såg egendomligt ut och kan icke vara autentisk på något sätt och dessutom opålitlig. Focken kunde väl ha satts mer riktigt och proffsigt. Den verkade dessutom felskuren så att underliket syntes hänga ned om man sträckte upp focken satt på "riktigt". Mastens stag/vant (?) var "tunna" vid fästpunkterna på fribordesn insida.
Trots att hon är längre och bredare än Elfvan gav spanten intryck av att vara klenare än Elfvans. Rodret är också mindre trots att hon är längre.
Hantverksmässigt ganska OK men Börje Anderssons Skapelse verkar mer proffsig och autentisk med mer atmosfär.. Jag hade väntat mig ett annat intryck. Jag köpte två lotter. Det borde räcka eftersom man bara kan vinna på en vilket jag gjorde 2001. Skulle jag mot alla odds vinna så säljer jag henne ty att byta ut mot Elfvan kan aldrig komma i fråga. Huga då! Vem är jag att kritisera på detta sätt? Jag är ju ingen flytetygs-VIP men har en viss fallenhet för former och dimensioner och dess pratiska sammanhang. Kommer hon under segel i det utförande som visas på mässan så kan jag nog med Elfvan segla cirklar kring henne med bara focken "till väders".

Nog med kvirrande."

onsdag 3 mars 2010

Sjömansliv 12: Med Oden i isens grepp


Bild av gamle isbrytaren "Oden" som Höggs upp i Pakistans år 1988. På sin tid en värsting ibland isbrytarna.

____________________________________

Sverige upplever just nu den strängaste isvintern på 14 år. Ett 50-tal fartyg satt fast i isen norrut och behövde hjälp av isbrytare för Att Komma förlust
Isbrytning har en Speciell plats i mitt sjömansliv Vilket möjligen framgår av följande rapport för 47 år sedan Når det begav sig.
"Sommaren 1963 inställde jag mig vid Bataljon Sparre För att göra min Värnplikt i flottan. Jag hamnade i en grupp sjöbefäl som skulle fullgöra 15 månaders tjänst.
Det skedde Samtidigt som kryssaren "Göta Lejon" Mönstrade ny besättning Enligt en tradition från 1500-talet. Fartygschefen Roland Engdahl Höll tal till den 500 man Starka Besättningen Medan flottans musikkår spelade flagga och, Gös och befälstecken hissades.
Efter avslutad grundutbildning i Karlskrona mönstrade jag som värnpliktig Furir på isbrytaren "Oden" i Stockholm. Hon var byggd 1957. Fartygschef var kommendörkapten Sten Hjortzberg. Min hyttkompis Var Sjökapten Lars-Erik Genberg. Besättningen var på 65 man varav 40 värnpliktiga.
Odens senaste vinter 1962-63 hade Varit svår och integ sedan vintern 1946 hade det Varit så mycket är, Enligt fartygschefen.
Det bas Särskilda krav på en isbrytarens skrov-det Skall Vara starkt och motstå hårda påfrestningar. "Oden" var byggd i kraftig stålplåt och I ett isförstärkt bälte sträckte sig från för till akter. Stävarna Var isförstärkta. Odens största längd var 83,25 meter och bredden 19,40 meter. Största medeldjupgående var 7,00 och deplacementet mätare 5 260 ton.
På femtiotalet betraktades Oden som en bjässe i isbrytarsammanhang, Hon var störst bäst och starkast. För första gången skulle man på allvar trotsa isarna i Bottenhavet. Oden ansågs Vara Världens modernaste isbrytare. Wärtsilä hade tidigare byggt fyra likadana isbrytare, en finsk och tre ryska, med Konstruktionen män Två förpropellrar var ny i Sverige. Förpropellrarna var mindre Än De båda akterpropellrarna och roterade inåt. De vägde 8,5 ton vardera och hade en diameter av 3,5 meter. De spolade fartygssidorna och Minskade därigenom friktionen Mellan skrov och is. Förpropellrarna kastade dessutom den sönderbrutna isen under Fartyget och ökade på så Sätt framkomligheten. De båda akterpropellrarna vägde 10 ton vardera. Diametern var 4,2 meter och de roterade utåt ...
I två månader under vintern 1963 Låg isbrytare "Oden" stilla uppe i norr och Väntade på den vita kylan. Steamkassar och paragrafbåtar puttrade för sig Själva efter kusten och i skärgårdar. Den nattgamla isen hund Varje morgon När solen gick upp och värmde havsytan. Isbrytaren Vassa Stav behövdes inte. Så en natt kom kylan och bet sig fast med friska tänder. Havet stelnade och blev tyst.
En natt kom Plötsligt en Nødrop ur radions högtalare:
"Detta är kaptenen på det grekiska Fartyget Danaholm. Jag behöver omedelbar hjälp ...
Besättningen på båten därute i det kalla mörkret Var rädd Att gå själv. Ett fartyg kan försvinna på en timme i skruvis om det vill sig illa. Så kom Ett lugnande svar från "Oden":
"Jag ser Att du är i knipa Kapten"
"Oden" buffade sig fram till det nödställda Fartyget och Efter Några timmar log hon tryggt förtöjd till kaj. En anteckning i loggboken och så ut igen.
De fartyg som behövde assistans var rostiga plimsollare med solkig flagga, små hästkraftsfattiga paragrafare och stora vita linjefartyg. De mindre båtarna Tappert kämpade med sin svaga maskinstyrka och avflagnade stavar. De vita linjefartygen snobbade sig fram med SINA Skarpa stavar och kaptener med guldgaloner på bryggan.
Ibland samlades de Olika fartygen i en konvoj. I täten gick "Oden" likt en andmamma och efter henne följde båtarna i en rad.
Isbrytartjänsten I Bottenviken är enformig. Upp och ner, upp och ner efter kusten Dag efter dag, vecka efter vecka. Sjökortet blev solkigt av alla positioner och passarstick. Ljudet av isen förstörde nattsömnen. Sjuttiofem sjömän Väntade på Öppet vatten så Att det blev tyst. TV-apparatens ljudvolym stod i Högsta ljudläge och Några kamrater försökte sova med bomull i öronen. Skägg anlades och ansades.
Det är vår i Bottenhavet. Isen ligger svart med ruttna tänder. Där sticker en säl upp nosen. En stare sitter på brädgången och pickar på ett stycke gammal limpa. Kjoff, kjoff, kjoff. Det svarta skrovet rustar på sig i isrännan och Staren flaxar förskräckt iväg. Jag navigationshytten Stegar vakthavande befäl Distansen i Sjökortet med stålpassare och stannar vid en kaj som Legat öde hela vintern.
Nu skuttar Inte isbitarna Längre framför staven. De tjocka overallerna har stuvats i Tredjeofficeren går runt och ser till Att alla mössor har vita kapell. Isen är svart och seg som Tuggummi.
En morgon är trötta stadsbor ilar till SINA arbeten segelflygplan isbrytaren "Oden" in till kajen på Galärvarvet i Stockholm med solblänk i stav synd blanknötta. Isbrytarsäsongen är slampa för den här gången. "

tisdag 2 mars 2010

Ohoj Vinterliggare: Har du koll på bordgenomföringen?


Allt fler båtägare väljer att låta sin båt övervintra vid bryggan i stället för att torrsätta den på land. Årets stränga isvinter innebär att båtarna ta stryk. Två månader med minusgrader ner till -20 i skärgården. Isen bygger på så det knakar i plasten.

En känslig detalj är bordgenomföringar till toalett och självläns som kan frostsprängas så att det rinner in vatten när vårsmältningen sätter in och vill det sig illa - så sjunker båten.

Glykol eller nåt annat frostmedel kanske hjälper. Försäkringsbolagen gillar inte båtar som legat i isen och senare sjunkit.

"Så länge du har vatten under kölen klarar sig båten", sade en fiskare. Hoppas han har rätt.