Läsvärt: ÄVEN TYSTNADEN HAR ETT SLUT

Bilden visar Ingrid Betancourt mager och tärd efter åren i fångenskap

_______________________________________
ÄVEN TYSTNADEN HAR ETT SLUT

MINA SEX ÅR AV FÅNGENSKAP I DEN COLOMBIANSKA DJUNGELN

Ingrid Betancourt

Översättning av ELISABETH OLIN

Norstedts Stockholm 2011

Orginalets titel MÉME LE SILENCE A UNE FIN

_______________________________________________

Hur känns det att uthärda sex och ett halvt år som fången i Amazonas djungel? Det går inte att föreställa sig inte minst att leva med den ständiga oro att aldrig få se sin familj, vänner, nära och kära.
Om denna närmast osannolika kidnappning som slutade lyckligt rapporterar den colombianska politikern Ingrid Betancourt i boken ”Även tystnaden har ett slut” (citat från dikt av Pablo Neruda). Under valrörelsen i Columbia 2002 blev hon kidnappad av den marxistiska gerillan FARC och hölls som gisslan djupt inne i Amazonas djungel. Hon försökte fly flera gånger men fångades in av gerillan som behandlade henne allt hårdare. Hon tvingades utstå hårda strapatser i långa marscher då gerillan omgrupperade sig för att undgå upptäckt.
Colombia är ett land i Sydamerika som länge skakats av våld, terrorism, korruption och knarkkrig. Ingrid Betancourt var när hon kidnappades ledare för landets gröna parti.
Så här berättar hon:
”När jag kedjades fast vid ett träd med ett hänglås om halsen utan att kunna röra utan att kunna resa mig eller sätta mig, utan att rätt att tala eller tiga, dricka eller äta, utan att ens utföra kroppens allra mest grundläggande behov, när jag tvingades in i den mest kränkande situation man kan tänka sig behöll jag i alla fall den dyrbaraste av alla friheter som ingen någonsin skulle kunna ta ifrån mig – den att bestämma vem jag ville vara”
Ingrid Betancourt fritogs under dramatiska former med helikopter 2008 och nyheten spreds över världen. .
I en tid när bokhandelns diskar översköljs av mer eller mindre skickligt ihopsnickrade spänningsböcker är ”Även tystnaden har ett slut” något av det mest spännande och känsloladdade jag läst på mycket länge.
Det är en naken skakande rapport hur utöver det vanliga. Hur det känns att vara fördömd och ständigt kränkt och förödmjukad men också att vara människa och hålla modet upp och försöka gilla läget.

En sommarläsning utöver det vanliga.

Barfotaturist i världen ände

Bilder: Överst Trosaån som av turister för det mesta kallas "kanalen". Ån flyter långt upp i den sörmländska landskapet och finns med i författaren Svens Deblancs bok "Åminne" och hade även en viss roll i den populära TV-serien "Hedebyborna". Trosa härjades svårt av Rysshärjningar år 1719.

Under bilden visar huset som en gång var en del av "Öhmanska Gården" efter fiskhandlare Calle Öhman. Ett hus till finns bakom mot Östra Långgatan.

År 2000 såldes gården och blev hotell och restaurang och huset vid ån restaurerades av nye ägaren och fick bland annat det burspråk som syn på bilden.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

I helgen var vi barfotaturister i Trosa som i folkmun kallas "världens ände"möjligen för att den lilla kuststaden i Sörmland inte har någon förbindelse med järnväg. En gång var Trosa cirka 80 km från Stockholm Södermanlands största fiskeläge vilket har satt sin prägel på staden. Småstadsidyllen levde till in på 1950-talet varefter atmosfären förändrades. De gamla bofasta Trosaborna gick ur tiden och husen blev till sommarbostäder eller till permanentboende för de som hade råd.

Idag 2011 är Trosa en småstad med restauranger, hamnkrogar, gästhamn, hotell med mera och atmosfären är präglad av den upplevelseturism som är signifilativ för nutiden. Folke är beredda på att betala ganska mycket för svensk småstadsnostalgi. Vi åkte dit med bil från Nynäshamn via färja över Skanssundet till Mörkö - en resväg som kan rekommenderas.

Jag har en speciell relation till Trosa. Min far Ivar Öhman (1894-1966) var född i Trosa. Min farfar Calle Öhman (1871-1943) var under en period i början av 1900-talet fiskgrossist i Trosa och köpte tillsammans med sin hustru och min farmor Anna Krisina Öhman (1871-1966) en gård vid Östra Långgatan 9 som kom att kallas "Öhmanska Gården" i folkmun.

Efter att Far och Farmor lämnat jordelivet samma år 1966 så övertogs gården av min mor Lilly Öhman som tillsammans med sin syster Margit verkade på Öhmanska gården fram till år 1998 då Lilly lämnade jordelivet 93 år gammal. Syster Margit hade gått bort tidigare.

Mor Lilly hade en bod "Vegaboden" vid åbrinken där hon sålde antikviteter och konsthantverk i 20 års tid. Den hårda exploateringen av Trosa med bland annat förtätning av stadskärnan låg i sin linda.

Namnet "Vega" var hämtat från den svenske upptäcksresanden Nordensköld som bodde på gården Dalbyö utanför Trosa- Förre ägaren till Öhmanska Gården fick till skänks en vindflöjel som var med på den legendariska Vega-expeditionen och den sitter där fortfarande år 2009 och visar i bästa fall vindriktningen.

Mina barndomsminnen från Trosa är starkast från 1940-och 1950-talet då far och jag åkte tåg från Stockholm till Vagnhärad där en skuttande buss väntade för den fortsatta färden till Trosa. Ibland var Ivars brorsa Allan på besök från Halmstad och då bjöd farmor Anna sönerna på korngryn och fläsk med sup och sedan lyssande jag till Trosa-historier den ena värre än den andra

Min far Ivar gjorde karriär i flottan som skeppsgosse och underofficer och för sina tjänster för Sverige belönades han med bland annat Vasa-medaljen i guld åttonde storleken år 1953. Farbror Allan Öhman gjorde sin karriär i handelsflottan och slutande som chief (sjöingenjör) i bland annat Rex-bolaget.Han gick iland och blev chef för vattenverket i Halmstad till sin pensionering.

Farmor Anna blev till slut vid 95 års ålder Trosas äldste invånare innan hon lämnade jordelivet i november 1966 kort efter att äldste sonen Ivar min far avlidit 72 år gammal.

Farmor Anna ligger begravd på Trosas kyrkogård tillsammans med sin syster och hennes make som var broder till Calle Öhman min farfar. I graven ligger alltså två systrar och två bröder och på stenen står det "Bröderna Öhmans Familjegrav".

År 2000 sålde familjen Öhmanska Gården som nu har restaurerats och rymmer ett hotell och restaurang i miniformat.

Omläsningen: Ensamseglare genom tiderna

Joshua Slocum (1844-1910)amerikansk sjökapten var först ensam runt jorden i sin 11 meter långa ketchriggade "Spray"åren 1895 till 1898. Han berättar om sin segling i boken ENSAM SEGLARE JORDEN RUNT som gavs ut av Litteraturfrämjandet år 1977 i serien "En bok för alla" .

ENSAMSEGLARE GENOM TIDERNA
DH CLARKE
Rabén & Sjögren 1977
Engelska orginalets titel: AN EVOLUTION OF SINGLEHANDERS
Översättning till svenska: GÖRAN ROMARE
Omslagsfoto: GÖRAN CEDERSTRÖM

Den förste svenske ensamseglare jorden runt var Göran Cederström som seglade sin slup L 28:an ”Tua Tua” åren 1971-73 från öst till väst via Panamakanlen. Han nämns som förste svensk på 36 plats i denna läsvärda bok om kända ensamseglare fram till 1977. Många av de ”singlehanders” som beskrivs har skrivit sina namn i historien. De genomförde sina seglingar i förhållandevis små segelbåtar med enkla nautiska hjälpmedel som kompass, logg, sextant med mera. Förste ensamseglare runt jorden var Joshua Slocum med ”Spray” en gaffelriggad yawl som tog sig runt jorden på tre år västvart år 1895 – 98.
Clark har i denna bok kollat upp vad seglarna skrivit och kompletterat med egna intervjuer. Första kvinnan som världshavsseglade var Ann Davidsson från Storbritannien i slupen ”Sea Sharp” åren 1952-53. Naomi James från Nya Zeeland blev den första kvinnan ensam jorden runt år 1978 och hon finns tyvärr inte med i denna bok som gavs ut första gången i England 1975.
Författaren DH Clarke som avled 2007, 88 år gammal var en erfaren seglare som bland annat hade koll på rekordseglare av olika valörer. Under en period sålde han trimaraner till seglare över hela världen innan han blev författare på heltid och skrev sammanlagt åtta böcker.

Omläsningen: Jorden runt med Lovely Lady

Alec Rose mottogs med pompa och ståt i Portsmouth efter sin 354 dagars segling runt jorden 1967-68. Han adlades omgående för sin bedrift. (Foto BBC)

Lovely Lady i The Solent. Hon seglar ännu. (Foto: YACHTING WORLD )

LIVELY LADY SEGLAR RUNT JORDEN
ALEC ROSE
Bonniers 1970
Engelska orginalets titel MY LOVELY LADY (1968)
Översättning YNGVE RYDHOLM

-----------------------------------------------------
En av de legendariska långseglare som kom i skymundan när det begav sig var Alec Rose eller Sir Alec Rose.(1908-1991) Han var en 60 årig grönsakshandlare som seglade ensam jorden runt i en vanlig långfärdsbåt åren 1967-68. Han segling genomfördes i skuggan av Sir Francis Chichester som mer eller mindre svor sig runt jorden i sin legendariska rekordsegling.
Grönsakshandlare Rose gnäller inte över de motgångar han möter utan biter ihop och försöker segla vidare. Han trivs ombord och njuter av havets oändliga vidder.
I dagsläget när seglingen domineras av elektroniska vidunder som navigerar med GPS och satellittelefoner är Rose seglingsskildring en sann rapport hur det var när det begav sig. Inte minst vittnesmålet från hustrun Dorothy som berättar om den oro hon kände när maken var ute och seglade. På den tiden – 60-talet alltså – på den tiden adlades rekordseglarna av drottningen.
En bonusläsning i boken är några experters analys av Kap Horn-regionen och om småbåtars möjlighet att klara av Roaring Forties.

Milo anlöpt Azorerna efter 36 dygns ensamsegling

Teckningen föreställer Artemisia II - stålslup med bland annat radar, solceller, mulltoa, med mera. Anpassad för hård havssegling och de förhållanden som råder i Antarktis.

Långseglaren Milo Dahlmann har nu anlöpt Horta på ögruppen Azorerna i Atlanten efter 36 dygns segling med Artemisia 2 från Brasilien via ekvatorns "hästbredder" och stiltjebälten. Ensamseglingen gick snabbare än beräknat tack vare gynnsamma förliga vindar.

Här följer hennes senaste flaskpost på bloggen http://artemisia2.blogspot.com där du också kan läsa om alla hennes etapper från Sverige 2009 till slutmålet Antarktis.

______________________________________

Onsdagen den 22:e juni 2011
Efter 36 dygn...
...är jag åter på landbacken. Närmare bestämt i Horta på ön Faial på Azorerna. Både Artemisia II och jag kom fram hela, dock kanske inte så rena. Men nu har vi bägge fått en härlig dusch.
Seglingen från Vitória började med lite sömn i två dygn. En bit utanför kusten finns ett stort grundområde där det är gott om fisk. Och fiskebåtar hade jag fått veta. Dom och deras fiskenät vill man inte komma för nära. Jag spanade och spanade, men inte såg jag några fiskebåtar. Men mycket annan trafik. Väl ute på djupt vatten med mindre risk för andra båtar kunde jag få lite mer vila. När jag seglar ensam försöker jag sova en del på dagtid för att vara vaken på natten. Den rutinen fick jag snabbt glömma. Det var så varmt på dagarna att det var helt omöjligt att sova. Vissa nätter var det inte mycket svalare. Vinden var sydostlig, alltså medvind, och vi gjorde bra distans nästan varje dag de första veckorna. Men så ska man igenom Inter Tropical Convergence Zone (ITCZ), eller som den också kallas; dolldrums. Den ligger norr om ekvatorn, och där möts de nordliga och sydliga vädersystemen. Området är omtalat för sina ibland stora stiltjebälten och häftiga regn- och åskskurar. Jag fick en del regnskurar, men bara ett åskoväder. När jag trodde att jag var igenom började det regna lite. Men detta regn ökade på sig och var det blötaste regn jag varit med om. Jättedroppar som ramlade ner i 24 timmar utan avbrott. Och ingen vind. Tur att jag hade en del diesel. Men sen klarnade himlen framför mig. Jag var igenom. Och där, på andra sidan doldrums, blåser det från nordost. Eftersom jag skulle norrut blev det åter ett liv på snedden, som seglingen till Valdivia i Chile. Rent statistiskt ska det mest blåsa ganska bra, lite för bra för segling i bidevind. Förberedde mig mentalt för detta, men det blev nästan bara behagliga vindar!
Varje dag hade jag kontakt med det skandinaviska nätverket för seglare på kortvågsradion. Jag fick en väderprognos av Helge och kunde både få och skicka hälsningar till Torbjörn och andra som visste om nätverket. Gillar min radio.
När jag hade bara drygt 300 sjömil kvar kom jag in i ett stiltjebälte och fick gå för motor i 30 timmar! Men sen kom äntligen lite vind. Fast den sista biten fram till Horta fick motorn hjälpa till igen, den svaga vind som fanns kom rakt framifrån.
Denna etapp gick snabbare än jag beräknat. Om knappt tre veckor kommer Torbjörn (min sambo) hit, och vi ska segla hem till Stockholm tillsammans.
Min resa börjar ta slut. Det är mycket blandade känslor. Längtar tillbaka till Centralamerika, längtar tillbaka till Antarktis och Patagonien. Ler så fort mina tankar går dit! Försöker att inte tänka för mycket på hemkomsten ännu, utan leva här och nu. Några har redan frågat när jag kommer till Stockholm. Det blir i första halvan av september. Lovar att tala om mer exakt när jag närmar mig!
Milo

Bitter end

Bilden ovan föreställer en lina (ett tåg) på ett segelfartyg som är uppskjutet på en nagel (koffernagel) som sitter i en nagelbänk(engelska: pin rail, franska: le rateoier à chevillots, tyska: die Nagelbank, spanska: mesa de maniobra con sus cabillas). Nagelbänken kan vara en horisontell planka vid fartygssidan eller runt masterna med genomgående hål för koffernaglar (engelska: belaying pin, franska: gouruables, tyska der Kavielnagel, spanska cabillas)
____________________________________________

Fråga: I samband med en diskussion om risken att bli utförsäkrad sade en kompis att "jag tänker kämpa till the bitter end". Har inte detta uttryck "the bitter end" något med sjölivet att göra? Jag har ett svagt minne av det och hoppas att du kan reda ut begreppet.

"Knopknasen"

Svar: Ett gammalt uttryck från sjöhavet är alldeles riktigt "bitter end" som syftar på sista delen och fästpunkten för en tross eller lina som är särskilt viktig ombord. Ankartrossen är ett bra exempel på ett sådant viktigt tåg var slutända då fästes kring en "beting"- en lodrätt stolpe med tvärslåar som användes för att knopa fast linor och förtöjningstrossar. När ankartåget löpte ut till avsett djup så stoppades ankartrossen vid betingen. Utan dessa stoppbukter på betingen så hade ankaret sannolikt förlorats.

Beting heter på engelska "the bit"som då sannolikt ha förvandlas till "the bitter end". I dagligt tal kom detta att betyda att en process fortlöper ända till slutet utan att den som är delaktig inte helt tappar kontrollen. Allt motstånd skall nedkämpas "to the bitter end", men när det är lönlöst att kämpa mer kan en kapitulation bli nödvändig.

En rodd i viken men lillbåten "Sara"

I dagarna rodde jag i Öns norra vik i lillbåten döpt till "Sara" efter fjärde barnbarnet. För fyra år sedan berättade jag om det senaste tillskottet i familjens vildvuxna båtflotta på Ön är en Örnjolle från 1970-talet. För att citera konstruktören Sigurd Isacsons båthandbok från 1970 så är denna jolle i glasfiber ”den verkliga allt-möjligt-båten” för hela familjen. För mindre än 2 000 kronor kan man, i en enda båt, får en snabb segeljolle med fällbart roder och centerbord och 6 kvadratmeters effektiv kappseglingsrigg.
Masten finns delbar för den som har transport och lagerproblem. Båten är dessutom en lättrodd stabil och rymlig roddjolle för till exempel fiske, en perfekt släpjolle; 50 kilogram släpmotstånd vid 7 knop. Båten är osänkbar med extra flytkraft för 100 kg. En idealisk biltaksbåt; 50 kilogram. 3.0 x 1.40 meter, lovar konstruktören.
Vårt exemplar av denna snart 40 år gamla multibåt är inte så pjåkig. Någon skamfilade durkar och några popnitar i relingslisten vittnar om att åren gott. Förra ägarna Lasse och Ulla berättade om några hisnande seglingar på nyckfulla Mysingen där de noterade att jollen var något för liten för två vuxna. Så de köpte en begagnad Triss-Jolle som är en större tvåmansbåt med spinnaker.
Det hör också till att Örnjollen har ett speciellt unikt värde för familjen. Segeljollen är förmodligen den enda i sitt slag som kryssat i Eriksdalsbadets bassäng på Södermalm i Stockholm. Det var en mörk och kall vinterdag på 1970-talet på Den Stora Morgontidningen då redaktören frågade vad seglare gör på vintern. Seglar så klart, blev svaret men hur och var?
Resultaten av denna undring blev att tidningen – som då hade stora resurser – hyrde en vindmaskin från Svensk Filmindustri och lånade Eriksdalsbadets bassäng. Sigurd Isacson ställde upp med jollar som fraktades på biltak till bassängen, lossade, sjösattes och riggades.
I änden på bassängen placerade vindmaskinen en jättelik tingest med stor propeller som sades ha varit med vid inspelningen av August Strindbergs roman ”Hemsöborna” i scenen där madame Flods kista försvinner genom isen ner i djupet.
Vi stod beredda i badbyxor på bassängkanten och vindmaskinen startade med ett hiskeligt vrål och en stadig luftström piskade bassängens vågor. Så bar det av ut på den klorerade böljan.
Det gick att göra några slag upp mot den dånande maskinen och sedan släppa på skotet, falla av och länsa ner till andra änden och börja kryssa igen. Örnjollen har ett ganska stort segel på gränsen till överriggad och ”töjet” fylldes rejält och satte bra ”boatspeed”.
En av jolleseglarna i Eriksdalsbadet var Johannas pappa John. Då var han i sexårsåldern – och nu närmar han sig 40-blecket och skall vara seglarinstruktör i sommar. Senare i hans seglarkarriär blev det Laser-jolle och kölbåten Express, förhandsman på galeasen Shamrock med mera och han säger ibland att han saknar seglingen. Nu blir det mest kajakpaddling.
Nu laddar vi på Ön för sommaren seglarskola i en Örnjolle. Vad som behövs är tre bojar med sänke och en följebåt. Vi lägger en triangelbana med start-kryss-gipp och så blir det att börja segla.
En annan variant är att gå på segeltur med matsäck runt Ön och bara styra dit vinden blåser. Örnjollen är tillräckligt stor för att bekvämt bära en vuxen och ett barn i lagom vind.
I den gulnande handboken från 1970 läser jag att det är på slören med vinden in snett i bakifrån som Örnjollen börjar plana.
”Du faller av cirka 90 grader från kryssen och firar ut ganska mycket skot. Det är oftast på slören som du börjar plana. Det fungerar så att du seglar upp på din egen bogvåg som bär till mitten på båten och pressas ut bak på sidorna i två höga sprutvågor. Det känns som att flyga fram över vattenytan” Hej och hå!
Om att ”länsa” med vinden rakt akterifrån och då ”gippa” heter det:
”För att ”göra slag” på en läns (gippa) faller du ytterligare något åt det håll bommen pekar. Då kommer bommen att slå över till andra sidan mycket häftigt och med stor kraft. En sådan gipp ska vara helt behärskad av rorsman”
Dessa goda råd får mig att längta efter att få köra halvvind i kvällsbrisen i viken medan solen långsamt dalar ner över trädtopparna, Havsörnen däruppe kommer sannolikt ha koll på Örnen i seglet.

Vi får se. Jag stryker med årorna och jollen vänder lätt och över viken hörs låten "Saara, kom ner i kväll.."

Vem är det som sjunger?