skip to main |
skip to sidebar
Sjöspråket har dykt upp i årets valrörelse. Senast var det Stefan Löfven (S) som tvålade till sin huvudmotståndare statsministern Fredrik Reinfeldt med att hans politik har "kapsejsat" och att han "dumpat"delar av den politik som han tidigare trott på. Det utspelades i SVT:s Agenda nyligen i ett av årets första valdebatt cirka ett halvår för valet som fick en lätt marin slagsida.
"Kapsejsa" är som bekant det engelska ordet för svenskans "kantra" vilken en båt kan råka ut för med hela besättningen ombord. Båten tippar omkull och kan i värsta fall sjunka.
För en sjöman gäller det att försöka hålla båten upp mot lovart och försöka för att inte hamna under eventuellt segel och trassla in sig om segelbåten tippar.
Det gäller också att blöta huvudet för den som råkat ut för en "kantring" eftersom det hjälper kroppen att uthärda kylningen från vattnet bättre.
Viktigt vid en kantring är också att inte överge båten så länge den flyter eftersom det kan vara svårare att ta sig iland simmande än att vänta ut hjälpen förutsatt att den kommer.
"Dumpa" (engelskan To dip) betyder att låta ena änden av en hängande balk gå i luften genom andra ändans nedtryckning. Unders mina år till sjöss så betydde "dumpa" till exempel "dumpa strö" att vräka skräp överbord på fritt vatten genom att först samla träbitarna och skräpet i ett segal som hissades upp och vreds ut över vattnet med en bom eller krav varefter en sjöman cuttade av en kardelstump som hälla ihop seglet så att det öppnades och all bråten får i havet. Det var en skamlig miljöstörande verksamhet som dåtidens sjöfart får skämmas för men det är en annan historia.
Vad Löfven kanske menade med att använda "dumpa" var möjligen i betydelse kasta överbord men det sa han aldrig. Likaså med ordet "kapsejsa" eftersom han rimligen också måste ha varit med i båten som i kantrade. Löfven kan inte kan smita undan genom att spela betraktaren. Det var skolpolitiken som han pekade ut och där är vi alla med på ett hörn.
Reinfeldt som varnats för att tidigare ha varit arrogant hade låg profil utan några försök att briljera med hänvisning till några sjötermer.
Håller plasten i havet på att kväva oss båtfarare?
Bilder från Stilla Havet. Atlanten och andra av de sju haven visar skäckinjagade exempel på stora plastsjok som driver omkring och hotar inte minst de fiskar, fåglar och andra djur. Det smärtar att se en pelikan med en rev inlindad runt näbben som går en kvalfylld död till mötes.
Idag finns sex gånger med plast än plankton i våra hav. säger Intiativ Hållbara Hav en specialbilaga som fanns på den nyligen avslutade båtmässan Allt För Sjön. Intressant läsning inte minst som en kontrast till de köpfest som annars dominerar budskapet.
Plast som legat några år - det kan handla om tiotals år - försvinner inte vilket var en nyhet för forskarna. För att par decennier fick båtfolket rådet att sänka sin plastflaskor och annan plast på djup vatten och där lär det ligga fortfarande.
23 stränder runt Östersjön har uppmäts och det visade sig att 60 procent av skräpet som låg på stränderna var plast. Mest skräp hittade man i Finland. Ett av problemen med plastskräp är den kommer in i näringsskedjan.
Ett sätt för oss vanliga lekmän att hjälpa till är till exempel att ställa upp för "Kusträddarna"som på Västkusten ordnar skäpplockardagar där vanliga människor går ut och samlar skräp längs kusten.
Vilken är "stödbensbåten" som visas som en nyhet på årets båtmässa?
______________________________________
Båt med "stödben" marknadsförs just nu som en nyhet på den kommande båtmässan Allt För Sjön i Stockholm i början av mars. Stödbensbåten får oss marina nördar att klia oss i huvudet.
På 60-talet visades på båtmässorna en så kallad "bärplansbåt" av sovjetisk tillverkning. Det var under det kalla krigets dagar. Jag minns att båten hette "Volga" och den har dykt upp då och då under senare år. Båten påminner om stödbensbåten och vilken kom först? På ryska floder vimlar det av små och store bärplansbåtar.
"Stödben" är någon som vi oftast förknippar med stödben till barncyklar för att våra älskade telningar skall hålla balansen. Frågan är om årets "stödbensbåt" kan hålla sig på rät köl. 75 procent lägre bränsleförbrukning utlovas i alla fall.
Upp till bevis både vad gäller balans i grov sjö hur många liter båten drar per sjömil.
Äntligen, sedan säger någon envis miljö miljövän inför toastoppet på fritidsbåtar som skall trädda i kraft nästa år eller näst, nästa år - 50 år har gått sedan de första larmsignaler kom.
Redan år 1966 förordnade Kungl Majt en utredning angående vattenföroreningar då fritidsbåtar fick sig en släng av sleven.
Då här lät det i en ledare Båtnytt 1966 - för nästan 50 år sedan.
" Till vattenföroreningarna bidrar också den ökande småbåtsflottan och alltfler installerar toaletter med avlopp ut i sjön."
Tidningen vill ha förbud mot installation av vattentoalett i båtar, och säger samtidigt att ett förbud skulle vara "orealistiskt".Den förorening som förekommer från småbåtar spridda över ett enormt stort och på öppet vatten är minimal. heter det.
Idag 2014 nästan 50 år senare har Östersjön under de gångna åren förvandlats från ett rent hav till en svårt förorenat bräckvattenshav som kommer att ta generationer att får ordning på.
För 50 år sedan fanns inget sådant hot, sades det. Båtnytt spekulerade också om införande av kemiska toaletter som ett alternativ och funderar på vart sanitetsvätskan skulle tömmas. Vi som varit med under åren saknar knappast de stinkande vattenklosetter med blåaktig vätska som gjorde livet ombord närmast outhärdligt.
Skall man bygga tömningsstationer iland? undrar skribenten (Det är precis det som man gör nu 50 år för sent, enligt miljövännen.)
Det är svårt att anklaga båtfolket för att påskynda restriktioner för att göra havsmiljön bättre när det gäller utsläpp från vattentoaletter.
Hoppas bara det gör nån nytta innan det verkligen är för sent när båtbyråkraterna äntligen kommer till skott.
I väntan på att det skall hända nåt fortsätter vi sjögående att använda spaden "den lille" storlek som passar planteringen av vårlökar och annat mysigt. Vi gräver ner våra fekalier efter avslutat toapass och vips är det borta i marken där det långsamt fövandlas till nyttigt skärgårdsmull.
Vi ligger för det mesta nattetid förtöjda vid någon skärgårdskobbe och det finns tid över.
1) Här en äkta Örnjolle från 60-talet på stranden någonstans i Stockholms skärgård i början av 2000-talet. En multibåt som fortfarande är till stor glädje för famljen.
2.) Båtnytt med sin gamla logotype.
Segelbåtar behandlades styvmodeligt på Båtnytts redaktion i slutet av 1960-talet. Det talade om "pinnar, lakan och järnsnören" och det var ett sätt att nedklassa segelbåten som funnits så där en 2000 år. Ytterst handlade denna ironi om någon slags okunnighet - att segla är inte lätt och om rorsman hajar nada så hamnar lätt båten i vindögat och står stilla.
Möjligen berodde denna attityd mot segelbåtan av att en förlegad överklasstämpel. Segling var fortfarande en repris av Gotland Runt med gubbar i vita kortbyxor och tennisskor.
Vi på Båtnytt lade ut dimmridåer i form avv jättelika tabeller med alla data i med de gav inte läsaren så mycket segelomdömen. Vi roade oss till och med att publicera segelbåtens kilopris - 17:50 kronor - vad det nu skulla vara bra för. Där noterades att två importerade segelbåtar Hurley 18 och Hurley 22 kostade under 12 kronor per kilo.
-Uträkning av kilopriset är bara en hjälp som måste hanteras med förstånd, noterade vi för säkerhets skull anonymt.
Men en dag så vände det och vi gick till sjöss en segelbåt som hette Örnjollen och var ritad av Sigurd Isacson, Lidingö. En liten skuff, lämgd 3 meter vikt 45 kg. Vi seglade på Kanholmsfjärden den 11 maj och det bet lite i kinderna. Det blev en helsida med bild på Örnjolle 183 och båten som kostade under 2 000 kronor fick hyfsade omdömen.
Vi hade tagit steget ut från redaktionella sarkasmer till Sjöhavet och testa av segelbåtar blev sinom tid ett av Båtnytts tyngre inslag i det redaktionella materialet.
Överst: Båtnytt - Nordens största båttidning när det begav sig. Min första arbetsplats i mediavärlden - hade närmast en monopolposition under 1960-talet. Motorbåtar dominerade men en och annan segelbåt fick smyga med det redaktionella innehållet. En spännande rolig tid - men ibland satt hjärtat i halskroken.
1)Vinterbild från Sandhamn som var slutstation för våra provkörningar.
2)Fyrkasunen Revengegrundet somvar rundningsmärke i goväder.
3)Karta med fyrens position - ofta start och målgång för havskappseglingen Gotland Runt.
5) Stormbild från havskappseglingen Fastnet Race i England.. Fullt så busigt var det inte för oss - då stannade vi iland. Men bilden visar vad en nöjesbåt kan råka ut för till sjöss. Då gäller det att grejorna håller.
6) Vad har hänt lilla båt?
-----------------------------------------------------------------------
Att testa båtar på 60-talet var lite av en dans på slak lina. Det berodde på att de flesta båtmodeller inte var riktigt färdiga inför varje båtmässa Allt för Sjön som brukade öppna första veckan i mars. Eftersom vi båtmurvlar vill ha med så många båtnyheter som möjligt så kastade vi oss med dödsförakt ute i skärgården för att "båtåka"nya prototyper som salig chefredaktören på Båtnytt Bengt Olof Allskog uttryckte det.
Han hade också seglat på de stora haven och visste vad det handlade om.
Jämfört med dagens båttyper så var 60-talets båtar små och inte alltid så sjösäkra. Båtbyggarna visste inte riktigt vad som krävdes på sjön. De mest energiska byggarna plastade båtarna i någon lada och slängde sedan ut dem i snön för att ge plats åt nästa båt i glasfiberarmerad polyesterplast. Då avstannade härdningen för att sedan sätta fart när båtskrället kom in t stugvärmen.
Många av 60-talets prototyper luktade fränt av lösningsmedlet styren och vi trodde ibland - åtminstone jag - att de plastbåtar som inte luktade var det något fel på. Det var precis tvärtom. De hände ibland att dessa "styrenbullar" sprack i en linje som följde någon steglist och båten sprack i någon svallvåg.
Vi hade en särskild testbana för dessa prototyper ungefär 50 sjömil lång som sträckte sig från någon brygga inne i Stockholm ut till Sandhamn en lotsplats i ytterskärgården. Om inte vädret var för blåsigt så körde vi ett par sjömil ut i havet och rundade fyrkasunen Revengegrundet för att sedan återvända in till Sandhamn för att äta lunch hos krögare Zaar, utvärdera provkörningen och tankade för det mesta innan vi satte kurs mot huvudstaden.
Båtfärden gick via Kanholmsfjärden ner mot Gällnö port vidare Lindahlssundet och skärgårdsstaden Waxholm in mot Stockholm. För det mesta var vi två båtar - inte i några schabrak - utan i mindre och medelstora motorbåtar. En sådan provkörniung kunde ta en dag och vi var ganska blåfrusna när vi kom hem.
Ibland hade vi så kallade "stortester" då vi sanlade ihop en eskader av båtar som hårdkörde i havsjön. Ibland sprack någon båt så det gällde ett hålla kolla på varandra så att ingen dränkte sig.
Ibland var båtarna riktigt usla - jag minns särskilt en kabinbåt som vi körde genom ett svall då det plötsligt sade "klirr" och allt vad vindrutor och sidorutor plötsligt låg nere på durken. De visade sig att glas var vanligt fönsterglas som inte riktigt höll måttet.
Vi rapporterade naturligtvis defekterna till båtbyggarna som ibland försökte tubba oss att inte skriva om vad vi kommit fram till. Men vi stod på oss för det mesta och ibland var röstläget ganska högt.
-Du är verkligen båtbranschens dödgrävare, sade en frusterad båtbyggare - och i sådana läge så var konsumenten - båtköparen långt borta från den bistra verkligheten. Det handlade bara om pengar.
Ibland försvann båtarna från båtmässan -ibland var felen tillrättalagda. De flesta båtbyggare tjänade på att vara öppna - inta minst Båtnytt vars upplaga bara steg och steg.
60-talet gnetande i skärgårdshavet banade väg för 70-talets båtexplosion - men det hade vi ingen aning om när vi slog vår åkarbrasor efter en lyckad provtur.
Intresset för båtmässor tycks aldrig sina. För 48 år sedan var det rekord i båtar när Båtnytt visade upp sitt båtmässenummer Salong 66. Aldrig mer har så många nya båtar presenterats i Sverige som detta år, hette det och- som vi trots den hårda vintern har vi hunnit "provköra". Märk ordet "provköra" för då var vi försiktiga med att använda ordet "test". ordet krävde nån slags objektivitet -hur den såg ut visste ingen riktigt.
Många av de så kallade båtnyheter som visades på mässorna hade knappt varit i sjön och styrenet i skroven luktade fränt på långt håll. Många påminde också om varandra i skroven och vi undrade hur många plagiat som skulle sjösättas i år.
Men optimisten hos båtbyggarna var det inget fel på. Glasfiberbåtarna tog ett allt fastare grepp om båtköparna och på flera håll kunde sänkta priser noteras. En plastbåt kostade ungefär lika mycket som en plastbåt. Fem år tidigare var träbåtarna billigare än plastbåtarna.
Inflytandet från USA gick inte att ta miste på och det var Jim Wynne som marknadsfördes på redaktionell plats - en båttyp som skuttade runt bland Floridas varma vågor medan vi här uppe i norr petade runt isflaken med båtshaken. Uj, Uj.
SM16, Passad, Singö, Primör 23, Solö, Neptun, Cascade, Fjord hette några av båttyperna och du kunde köpa en hygglig skuff för så dära 50 000 kronor i dåtidens penningvärde.
Den så kallade "daycruisern" beskrevs i tjusiga sprängskisser - rymlig, med ett par kojer under fördäck, längd ca 18 fot (alltid fot när det gäller båtar varför har jag aldrig förstått) priser mellan 20 000 och 40 000 kronor. På redaktionell plats visades också upp båtar som inte fanns - läsekretsen kunda acceptera några penndrag på en krogservett.
72 segelbåtar var med i Salong 66 från 1 000 till 80 000 kronor. Det Var Koralle, Freja, Vitting, Hurley18 och allt vad de hettae. Slutligen kom en omgång båttillbehör med tex kemoalett för 200 kronor - inte särskilt miljövänligt med dagens mått.
Salong 66 avslutades med turbotjut från gasturbin - rapport från havslopp eller offshorelopp som lät lite finare med 31 startande, 2 i mål, 29 bröt - vilket vittnar om att "Sjöbergs" salta vågor inte alltid var att leka med .
I Salong 66 började min bana som båtjournalist med en test av kikare. Försökte få till det att kikaren är lika viktig som kompassen. Den underlättar betydligt identifieringen av landkonturer, prickar, båtar och flickor (korkat skrivet)
Jag var sannolikt livrädd med sjöben från de stora havet till småbåtar som inte alltid höll måttet. Men det var roligt.
Du måste lyssna bättre, sa mina mer erfarna kollegor - vilket inte alltid var enkelt med en Pentamotor i häcken. Roligt klädda var vi också knappast sjöriktigt jämfört med dagens reflexvästar och annat sjögodis. Jag hittade mig själv på en bild iklädd överrock och hatt av alla klädesplagg - möjligen beroende på att vi mörkade sanningen med våra korta provkörningar som knappast var några hårdtester. Gira kunde vi alla fall det sprutade både här och där - och hoppa i svall.
Kör ni alltid båt på detta vis, frågade en kille på båtmässan och hans fråga fick mig att blir svarslös den gången i alla fall.
Men vart tog ni vägen alla dessa tjusiga båtar? Det undrar jag snart 50 år sedan första båtmässan mötte mig med sin längtan efter båtsommaren.
Vem kan svara på det?
