måndag 31 augusti 2009

Survival kits

(Bild: En ledsagare av äldre typ. Foto: ANDERS ÖHMAN)
En ledbar träspade med grönt och rött glas tillhör favoriter ibland marina kulturprylar. En person på land kunde genom att lysa med en lampa genom grönt eller rött lotsa en båt in till hamn i mörker förbi farliga grund.
För mitt mobila båtliv är annars en kork med ett krökt gem omlindat med silvertejp den viktigaste prylen i mitt ”survival kit” det vill säga utrustning för överlevnad i mitt båtliv. Korken med ståltrådsbiten behövs för att rensa kylvattenhålet till utombordsmotor så att vattenstrålen blir riklig och stark. Detta hål vill gärna becka igen av saltkristaller. Varför den behövs till en modern utombordsmotor kronor förstår jag inte. Men självkänslan stärks varje gång jag lyckas pilla i hålet så att det ger resultat.
Mitt båtlivs ”survival kit” består av en sliten handväska vars innehåll kan möjligen ses som ett hopkok av prylar som speglar min eventuella båtkunskap och inte minst min glömska då närminnet sviktar. Saknas något i väskan betyder det strul ombord. Uttrycket ”bra minne men kort”, gäller tyvärr ibland.
Nycklarna är de viktigaste prylarna. Samtliga nycklar är försedda med flytkropp.
En viktig nyckel går till kättinglåset som är av godkänd typ och i bästa fall ger mig självrisken om båten råkar bli stulen. Denna hänglåsnyckel har också en flytkropp. Om jag råkar fumla och tappa nyckeln över bord så flyter den i alla fall. Det har hittills aldrig hänt.
Nästa viktiga nyckel är till motorns tändning. Den har en flytkropp av kork och i ringen finns även den röda sladden till nödstoppet som kortsluter motorn.
Flera olika verktyg finns med i väskan. Där finns en skiftnyckel, en polygrip, ett multiverktyg (Leatherman) , och en skruvmejsel. Mest nytta har jag haft av multiverktyget som innehåller tång, sågtandat knivblad och några vassa dito och skruvmejslar. Multiverktyget kräver försiktigt handlag för att inte blodvite skall uppstå när knivbladen fälls ut eller in. Mycket bra att ha är tången när schackel skall skruvas till.
Multiverktyget kompletteras med spetsig vass stainless fällkniv från Pakistan som påminner om rena mordvapnet.
Nästa pryl är en rulle vaxat vitt taglingsgarn med tillhörande nål. Jag försöker hålla reda på alla fransiga tampar som lätt uppstår i en båt. Det kan vara änden på en fenderlina eller förtöjningstamp.
Otaglad tamp bildar fula testar som kallas ”skepparskägg” som är en styggelse för varje sjöman ”och den bör äfven så vara för båtseglaren”, enligt Emil Smith, Nautisk Ordbok utgiven 1914.
Min navigationsutrustning är spartansk. I den ingår en etui med passare och en transportör. Passaren används till att ”bänka” upp distansen i sjökortet och transportören till att ta ut kursen.
En pejlkompass av märket Suunto har hängt med sedan 1960-talet och den visar fortfarande rätt kurs. Det händer ibland att vi hamnar i dimma på Mysingen och då kommer Suunton (finskt fabrikat) fram för kontroll av kursen. Utöver denna numera något ärgiga tingest har båten en fast kompass som går att jämföra med.
Av bra-att-ha-grejor finns en märkpenna, en impeller som påminner om årlig koll av kylvattenpumpen. Två röda snickarpennor (borde inte vara där), ett spännband av gummi, en plastpåse med extra skruvar utan hatt som torkat.
Mitt ”survival kit” sviker aldrig så länge jag har ständig koll att de viktigaste prylarna är med. Att lägga tillbaks nycklarna betyder mest – en försvunnen nyckel kan ställa till stor oreda.
Ett par slitna fleecehandskar är pricken över i:et i min utrustning för överlevnad. Det uppstår alltid lägen ombord när ett par handskar behövs.

söndag 30 augusti 2009

Milos peke?





(Bilder: 1) Milo har frivakt i förpulpeten Artemisia II. 2) I svag vind på Mysingen (Foto: Lars Gyllner)3) Interiör av inredningen av körsbärsträ.)

Vad hände med långseglare Milo Dahlmanns peke? undrar en nyfiken bloggläsare som saknade en dylik på bilden av Milo stående på fördäck i Nynäshamn strax efter midsommar. Hennes nya båt Artemisia II har en förpulpet som sträcker sig en bit framför stäven. Den hade skruvats loss för transport till Micke som svetsade på en rulle för stävankaret (Bruce). Kättingen skall löpa genom denna rulle och ligga på plats när båten ligger på svaj, till exempel under vistelsen på ön Porto Santo nära Madeira där Milo skall ligga till slutet av oktober.

Svajliggning på redden är vanligt för långsseglare inte minst för att slippa betala dyra hamnavgifter. Kommunikationen med land sker med en gummijolle som finns ombord på Artemisia II.

Peke eller bogspröt är en spira på en segelbåt som sticker ut från stäven och som är fästpunkt för olika stag oftast till försegel. Peket skall ge segelbåten bättre kryssegenskaper och balans. Artemisia II har två förstag med rullfockar och båda sitter fast i fördäcket. Det höjer säkerheten för riggen och ökar möjligheten att segla väl beroende på sjö och vind.
Vi som följde Milo under hennes förra segling för tio år sedan minns hur hon var nära att masta av utanför Kuba efter att förstaget sannolikt nötts av. Hon räddade masten i sista ögonblicket med att schackla fast ett fall.

Under provseglingar med nya båten Artemisia II var båten något lovgirig och bromsade med rodret och efter vissa justeringar av rodret och placering av barlast så balanserade båten betydligt bättre. Långa bogar på hundratals sjömil över havet kräver en bra balanserad båt för att nå bästa möjliga vinst i utseglad distans.





tisdag 25 augusti 2009

Columbus på Porto Santo




Vad har den lilla ön Porto Santo utanför den portugisiska ön Madeira med sjöfararen Columbus att göra? Frågan dök upp sedan den aktuella långseglaren Milo Dahlmann skall segla dit från staden Funchal på Madeira med sin båt Artemisia II. Hon var där vid sin förra långsegling för 12 år sedan år 1997.


Men nu till Columbus. Alla vet vi att han var en av dem som upptäckte Amerika år 1492 med båtarna Nina, Santa Maria och Pinta. Han seglade från från Palos sydväst mot Kanarieöarna och sedan rakt väst mot San Salvador i Västindien. Öarna Madeira och Porto Santos ligger strax norr om Kanarieöarna.


13 år tidigare år 1479 gifte sig Columbus med en dam av portugisisk lågadel, Felipa Moniz Perestrello och fick därmed portugisk medborgarrätt. Columbus sägs vara född i Genua mellan den 25 augusti och den 31 oktober år 1451. Hustru Felipas far var guvenör på Porto Santo och under en tid bodde paret på den lilla sandön där Columbus sägs ha studerat anteckningar och sjökort.


Omkring år 1481 födde Felipa en son som fick namnet Diego på Porto Santos och det är sannolikt att modern dog i barnsäng då hon aldrig nämns mera i något historiskt sammanhang.


Det var alltså för nästan 530 år sedan som Columbus spatserade i sanden på Porto Santos. 11 år senare seglade han mot den stora upptäckten. (Källa: Columbus, Björn Landström 1966)


Långseglaren Milo Dahlmann följer delvis i Columbus spår västvart över Atlanten. Vid förra seglingen för 12 år sedan styrde hon mera sydvart mot Mar del Plata i Argentina. Nu är planen att via Västindien gå västerut via Panamakanalen.

(Bilden: LAND I SIKTE!)

onsdag 19 augusti 2009

Milo nått Madeira




Långseglaren Milo Dahlmann och henne sambo Torbjörn har nu anlöpt Funchal på den portugiska ön Madeira utanför Afrikas kust. Ungefär två veckor tog seglingen från England med "Artemisia II" och goda förliga vindar gjorde sista delen av etappen njutbar att segla. Delfiner och en val mötte Antarktis-seglaren som stannar i området till sista oktober. Hon tänker vandra i sanden på ön Porto Santos intill Madeira där upptäckaren Columbus en gång på 1400-talet spatserade omkring och funderade över livet.

Torbjörn skall åka hem till Sverige medan Milo senare fortsätter till Kanarieöarna för att ta ombord ny besättning för etappen över Atlanten via Kap Verdeöarna.
"Allt väl ombord!", rapporterar Milo.


(Bild: Milo Dahlmann och "Artemisia II" i Nynäshamn i juni. Foto:ANDERS ÖHMAN)

Följ Milos långsegling på hennes blogg:http://artemisia2.blogspot.com/

tisdag 18 augusti 2009

Nära vattnet


”Nära vattnet” är ett begrepp som jag ofta tänker när kulingen dundrar på genom Danziger gatt. Under hela mitt båtliv har inget kunna överträffa känslan av att sitta i en båt nära vattnet och lägga handen över relingen och låta handen långsamt glida ner i det blöta för att känna efter.
På försommaren är vattnet kyligt så att armens hud knottrar sig. Efter midsommar blir det långsamt badvarmt och på hösten in i slutet av september är det fortfarande så varmt att signalen ”möjligt bad” går från handen in i hjärnan.
En av förra sommarens vackraste dagar gick vi till sjöss. Erik, Gustaf och jag i var sin kajak. Erik 6 år fick paddla själv och hade rodret uppfällt. Gustaf hans gudfar, som paddlar kajak året, hade koll på gudsonen som omedelbart startade en diskussion och han krävde att få ha rodret nedfällt.
Jag satt bekvämt i ”Tvålkoppen” en tvåmans kajak byggt i Polen som inte kapsejsar i första taget. Solen värmde, vattnet var klart och vinden svag. Över våra huvuden kretsade högt upp en av Öns tre havsörnar. Bättre än så här kunde det inte bli. Båtliv när det är som bäst. Meningen med livet.
Jag vet att somliga inte anser att en kajak är en ”båt”. Om vi går på Smiths definition från år 1899 av ”båt” så passar kajaken in med undantag av paddeln. ”För idrottsändamål som icke är större att den kan ros av en man”.
I vår första båt om var en koster var fribordet så lågt att vattenytan låg nära för handen. I nästa båt blev fribordet något högre så jag måste luta mig över relingen för att nå ner. I nästa segelbåt var fribordet så högt och med mantåg och pulpit i vägen måste jag kravla mig ut för att få ner handen och då skavde relingslisten mot bröstbenet och det var inte lika skönt längre.
Nu har vi också en mindre öppen båt med utombordsmotor och ett fribord lagom stort för att jag skall kunna doppa ner handen när som helst och inte minst – känna efter om havstulpaner har knaprat sig fast i vinkeln strax under aktern som brukar vara mest utsatt.
Denna vackra sommardag i viken på Ön lät sig Erik övertalas att inte fälla ner rodret för att lära sig styra kajaken med bara paddeln. Han fick snabbt uppfarten. ”Du börjar få in takten”, ropade Gustaf uppmuntrande. Gudfar kan göra eskimåsväng och det vet Erik.
”Farsan – hur känns det att inte få köra båten”, sade äldste sonen John när han senare körde ut oss till badviken i havsbandet. Jag satt på toften som en annan skärgårdsturist.
”Det är lugnt”, svarade jag. Att inte alltid vara skeppare är numera ett privilegium. Sönerna som är uppväxta i båt har bättre koll på läget. Min balans är inte är så bra som i unga år.
Att få fälla ner rodret blir sannolikt en återkommande fråga på stranden i sommar. Erik som nu fyllt 7 år är inte den som ger upp i första taget.
Jag fortsätter att längta efter att få smyga ner handen i vattnet.

måndag 17 augusti 2009

Bamsebåt i norr




En av den amerikanska båttillverkaren Chris Crafts största båtar har fått hemmahamn i Luleå. Båten är en Chris Craft Roamer 60 fot som fått det majestätiska namnet ”Queen of Artic”byggd år 1973. Skrovet är byggt i aluminium.
Av totalt 26 Roamers byggda under åren 1971-1976 fanns endast två båtar i Europa innan den senaste båten fått hemmahamn i Luleå.
Komforten är väl tillgodosedd med två salonger. 10 kojplatser, tre toaletter och två duschar. Båten har fyra dubbelhytter. På mellandäck finns en stor salong med bar. Byssan på nedre däck är fullt utrustad med spis, kyl och frys med ismaskin plus diskmaskin
Motorutrustningen består av två Detriot-dieslar på vardera 475 hästkrafter som ger en marschfart på 10 – 14 knop. I navigationsutrustningen ingår satellitnavigator GPS, radar. Radio, sjökortsplotter med mera.
”Queen of Artic” skall gå i charter med Luleå som hemmahamn. Midnattssolen till sjöss skall locka hugade turister som erbjuds hög komfort ombord. Mer info kan fås på hemsida http://www.sunsetcruising.se/
En heldag 12 timmar med ”Queen of Artic kostar 15 000 kronor.
(Bilder: 60-fotaren Chris Craft Roamer i nordlig naturhamn. Skeppsbaren. Foto: JÖRGEN LARSSON)

Sjövet: Rundvask

En sjöman som tvättar sig i en pyts vatten genomför en rundvask. Rengöring med vatten kallas allmänt ombord för att vaska. Liverpoolvask innebär att man tvättar bara ansikte och händer.
Uttrycket kan härledas till att stuveriarbetarna i Liverpool, England efter avslutad lastning av kol tvättade sig nödtorftigt innan de besökte puben.