Idag samtalade jag med en taxidriver om hästfordon med isbitar. Han såg undrande ut men ställde en del bra frågor.
På 40-talet och en bit in på 50-talet var hästanspända vagnar med stora isblock vanliga i vårt kvarter på Söder i Stockholm. Iskärrorna stannade framför affärer och medan hästen fick en påse havre över huvudet att mumsa i så bar kusken in stora isblock på axeln. Isblocken hölls fast i en sax med två stadiga krokar. Isblocken hamnade sedan i dåtidens kylskåp eller diskar med matvaror som skulle hållas nedkylda. En av kvarterets fiskaffärer hade också rinnande vatten på rutan ut mot gatan.
Vi hade också ett kylskåp på landet (Värmdö) med en inbyggd zinkbalja högst upp och där lade vi isbitar som hämtades i en isstack. I den låg stora isblock övertäckta med ett tjockt lager sågspån. Det var en särskild känsla för oss kids att gräva oss ned med händerna i den blöta sågspånen och känna den kalla ytan från ett isblock.
På vintern var ett gäng gubbar ute på viken och sågade is så att bitarna flög om bladen. Långa och breda var sågarna som skrapade sig ner under ytan.
På 50-talet fick vi vårt första kylskåp som gick på elektricitet. Vår ungdoms istid var förbi.
Kul och intressant!
SvaraRaderaMen hur i Herrans namn kunde isen "konserveras" av sågspånet??!!
Jag har ett ex. på en transport med segelfartyg i ung. en månads tid från norra Sverige till Algeriet, visserligen är bilden dålig, men nog ser man alltid att det är isblock som lossas!
En populärvetenskaplig lättsam förklaring, tack!
Julhälsnigar
Lasse Sandberg
f.d. sjöman