Mögeldoft, blåträ, läckvatten och trångboddhet är mina erfarenheter av en veteranbåt i trä. Hon var en kosterliknande segelbåt i trettioårsåldern inköpt 1966.
Kärlek fanns det naturligtvis, i alla fall förälskelse. Kärleken är ju blind. Annars hade nog aldrig köpet blivit av. I två säsonger seglade vi henne på ”Grodhavet” (Mälaren) innan jag gav upp.
Starkaste minnet är nog hustru Elisabeths rop under en kryss på Björkfjärden. Hon satt i lovart och försökte amma yngste sonen Gustaf.
" Anders, det är nåt fel härnere. Jag är blöt om fötterna."
Jag stirrade ner på de lösa durkarna som rörde sig oroväckande. Kostern läckte genom ett bord i förskeppet. När vi låg på kryss så var påfrestningen i stäven så pass stor att borden glipade och vattnet rann in. Det var bara att ösa utan fan.
Inget är så jobbigt som att ösa en läckande koster med en ammande hustru i lovart. Äldste sonen John nyss fyllda två år tog rorstörn.
- "Du måste nåtlimma henne", sade en väderbiten veteranbåtägare senare på den lokala båtklubben.
Mitt ståtliga veteranbåtprojekt började en solig höstdag på Biskopsuddens marina på Djurgården. 4 000 kronor ville båtförsäljaren ha för henne. På den tiden hände det att båtförsäljare fortfarande tog träbåtar i inbyte.
Det doftade skarpt av mögel när vi öppnade ruffluckan och kröp ned. Mögeldoften kom från storseglet av bomull.
Jag köpte henne i befintligt skick och lånade en Chrysler utombordsmotor för att kunna gå för motor in i Mälaren. Snurran satt på ett beslag om babord. Stävrodret akter kom farligt nära propellern. Väl i Hammarbyslussen kunde jag inte få stopp på henne utan brakade in med stäven i slussporten.
Väl inne i ”Grodhavet” sattes kursen mot Ulvsundasjön för att gå vidare upp i Bällstaån eller ”Marabou River” som seglarna kallade vattendraget. Bällstavikens segelsällskap låg granne med den stora chokladfabriken.
Så var vi då med segelbåt. Familjen bodde i en tvårumslägenhet på Humlegatan i Sumpan några hundra meter från båtvarvet.
Det blev inte mycket segla denna höst. Ett par kryssvändor på Ulvsundasjön blev det dock. Hon var lättdriven. Skrovet var kravellbyggt i furu på ekspant och målat i blå färg. Däcket var ribbat sannolikt i Oregon Pine. Den genomgående masten hade backstag som skulle lossas och tajtas vid varje stagvändning för att säkra upp den höga masten. Blåträ skymtade både här och där.
Under vintern gick jag ned och kollade båten under pressen. John var med och hoppade glatt i snöslasket. När dagsmejan och vårsolen kom i mars så låga jag under botten och skrapade giftfärg och fick svarta ringar runt ögonen.
På den tiden torrsattes och sjösattes båtarna med hjälp av såpade rännor. I rännan låg en slags släde kopplas till en lina. Segelbåten köl placerades på denna släde medan gubbarna satte ryggarna till båten på båda sidor. Så gled båten upp eller ned från avsedd plats.
Detta var naturligtvis en farlig hantering. Men inga olyckor inträffade. Det klagades på att båtarna blivit större.
Jag lyssnade till hiskeliga historier från livet i båtklubben som fortfarande dominerades av träbåtar. Dagen för sjösättning var helig. Båtägare som inte fick sin båt i sjön inom utsatt tid riskerade att få henne betraktad som ett vrak och då skulle båten eldas upp.
Vid ett tillfälle hade en båtägare inte orkat med sjösättningen utan blev försenad. Båten stod sjösättningsklar med glänsande bordläggning när slipbasen med en yxa i handen kom klivande.
- "Vad menar du med att inte ha sjösatt?"
- "Jag hann inte, men nu är hon färdigrustad."
Slipbasen tog ett rejält tag med yxan och högg ett stort hål i bordläggningen.
- "Inte nu längre….".
På Bällstaviken Segelsällskap fann många erfarna båtägare som ömt vårdade sina veteranbåtar. En profil var långfärdseglaren Woldmar Serrander skeppare på kostern”Cheek af Mysing”. Vid 80 års ålder seglade han under hela isfria säsongen och kom med is på fördäcket lagom till höstupptagningen.
Skeppare Serrander var noga med allt. Vid ett tillfälle
grymtade han på mig för att ha lagt båtshaken åt fel håll när jag hjälpte till med sjösättningen.
Det blev aldrig någon nåtlimning för min del. Jag försökte täta henne någorlunda. Kallades kriminell när jag skruvade på mantåg för att inte sönerna skulle trilla i sjön.
Så gav jag upp och sålde henne för en tusenlapp. Möjligen eldades hon upp på order av en ilsken slipbas eller också seglade hon vidare med en skeppare som tog bort de fula mantågen.
Vi fortsatte vårt båtliv med att segla ”styrenbullar” det vill säga båtar byggda i glasfiberarmerade plast.
Inget är så jobbigt som att ösa en läckande koster med en ammande hustru i lovart. Äldste sonen John nyss fyllda två år tog rorstörn.
- "Du måste nåtlimma henne", sade en väderbiten veteranbåtägare senare på den lokala båtklubben.
Mitt ståtliga veteranbåtprojekt började en solig höstdag på Biskopsuddens marina på Djurgården. 4 000 kronor ville båtförsäljaren ha för henne. På den tiden hände det att båtförsäljare fortfarande tog träbåtar i inbyte.
Det doftade skarpt av mögel när vi öppnade ruffluckan och kröp ned. Mögeldoften kom från storseglet av bomull.
Jag köpte henne i befintligt skick och lånade en Chrysler utombordsmotor för att kunna gå för motor in i Mälaren. Snurran satt på ett beslag om babord. Stävrodret akter kom farligt nära propellern. Väl i Hammarbyslussen kunde jag inte få stopp på henne utan brakade in med stäven i slussporten.
Väl inne i ”Grodhavet” sattes kursen mot Ulvsundasjön för att gå vidare upp i Bällstaån eller ”Marabou River” som seglarna kallade vattendraget. Bällstavikens segelsällskap låg granne med den stora chokladfabriken.
Så var vi då med segelbåt. Familjen bodde i en tvårumslägenhet på Humlegatan i Sumpan några hundra meter från båtvarvet.
Det blev inte mycket segla denna höst. Ett par kryssvändor på Ulvsundasjön blev det dock. Hon var lättdriven. Skrovet var kravellbyggt i furu på ekspant och målat i blå färg. Däcket var ribbat sannolikt i Oregon Pine. Den genomgående masten hade backstag som skulle lossas och tajtas vid varje stagvändning för att säkra upp den höga masten. Blåträ skymtade både här och där.
Under vintern gick jag ned och kollade båten under pressen. John var med och hoppade glatt i snöslasket. När dagsmejan och vårsolen kom i mars så låga jag under botten och skrapade giftfärg och fick svarta ringar runt ögonen.
På den tiden torrsattes och sjösattes båtarna med hjälp av såpade rännor. I rännan låg en slags släde kopplas till en lina. Segelbåten köl placerades på denna släde medan gubbarna satte ryggarna till båten på båda sidor. Så gled båten upp eller ned från avsedd plats.
Detta var naturligtvis en farlig hantering. Men inga olyckor inträffade. Det klagades på att båtarna blivit större.
Jag lyssnade till hiskeliga historier från livet i båtklubben som fortfarande dominerades av träbåtar. Dagen för sjösättning var helig. Båtägare som inte fick sin båt i sjön inom utsatt tid riskerade att få henne betraktad som ett vrak och då skulle båten eldas upp.
Vid ett tillfälle hade en båtägare inte orkat med sjösättningen utan blev försenad. Båten stod sjösättningsklar med glänsande bordläggning när slipbasen med en yxa i handen kom klivande.
- "Vad menar du med att inte ha sjösatt?"
- "Jag hann inte, men nu är hon färdigrustad."
Slipbasen tog ett rejält tag med yxan och högg ett stort hål i bordläggningen.
- "Inte nu längre….".
På Bällstaviken Segelsällskap fann många erfarna båtägare som ömt vårdade sina veteranbåtar. En profil var långfärdseglaren Woldmar Serrander skeppare på kostern”Cheek af Mysing”. Vid 80 års ålder seglade han under hela isfria säsongen och kom med is på fördäcket lagom till höstupptagningen.
Skeppare Serrander var noga med allt. Vid ett tillfälle
grymtade han på mig för att ha lagt båtshaken åt fel håll när jag hjälpte till med sjösättningen.
Det blev aldrig någon nåtlimning för min del. Jag försökte täta henne någorlunda. Kallades kriminell när jag skruvade på mantåg för att inte sönerna skulle trilla i sjön.
Så gav jag upp och sålde henne för en tusenlapp. Möjligen eldades hon upp på order av en ilsken slipbas eller också seglade hon vidare med en skeppare som tog bort de fula mantågen.
Vi fortsatte vårt båtliv med att segla ”styrenbullar” det vill säga båtar byggda i glasfiberarmerade plast.
En Bäverhydda är en säker och trevlig farkost, dom börjar bli lite mjuka i botten nu
SvaraRadera