Evert Taubes "Så länge skutan kan gå" rymmer mycket av sjömanslivets mål - det gäller att hålla fart på båten vad som än händer. Jul till sjöss var därför underordnat kravet att båten måste hålla kurs och vara under gång.
Julhelgen var ändå i sjötraditionen ofta den enda helg som firades ombord. För det mesta bjöd skeppskocken på bättre skaffning och i segelfartygen hände det att besättningen åt för mycket julmat så att de blev sjuka. Sjömännen var vana vid betydligt magrare kost. Ofta hade en gris slaktats och på julbordet fanns lutfisk och gröt och skepparen bjöd på rom. Timmerman "Flis-Jesus" snickrade ihop en gran av träbitar som målades grön och pyntades med papper i glada färger.
Sjömanskyrkan i någon hamn hade lämnat över julklappar som ibland skepparen förvarade i lås och bom tills det var julafton.
Hemlängtan var för många sjömän annars den dominerande känslan under julen. Denna dysterhet ersattes med nya tag då nyåret inträdde med några extra slag på skeppsklockan och om skepparen var snäll kom en flaska till skansen.
Under mitt sjömansliv på 60-talet passerade vi ekvatorn "Linjen" vid ett tillfälle under julhelgen. Vi blev aldrig förnedrade med någon av de riter som ibland beskrivs i sjömanstraditionen. Skepparen bjöd på julmiddag i salongen.
En bestående julkänsla genom livet har varit hur beroende sjömannen är av universum. Att stå på bryggvingen en stjärnklar natt är en andlig upplevelse utöver det vanliga inte minst att veta hur det går att räkna ut sitt fix när det ljusnar i horisonten.
Ser du stjärnan i det blå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar