(
Bilden: Ragnar Thorén hade koll på ryska ubåtar under kriget)
”Miniubåtar” var något nytt för oss i media som försökte rapportera från ubåtsjakten i Horsfjärden 1982. Det ryktades om att små grundgående miniubåtar skulle ha smugit in genom sund in till Horsfjärden. I dessa sund var det för grunt för större ubåtar och där fanns ingen bevakning.
På DN försökte vi leta i olika arkiv och hittade bland annat uppgifter om italienska och engelska miniubåtar som år 1943 genomfört djärva operationer under andra världskriget till exempel mot det tyska slagskeppet ”Tirpitz” som låg till ankars i Norge. Tre brittiska miniubåtar smög sig in i Kåfjorden i Alta och placerade tidsinställda sprängladdningar under fartyget som exploderade. Slagskeppet sänktes senare år 1944 av brittiska bombplan.
Vi hittade andra uppgifter i den militära historien att under de tre sista åren av andra världskriget utvecklade Hitler-tyskland flera ”dvärgubåtar” inom ramen för programmet ”Kleinkampfmittel”. En av miniubåtarna hette ”Seeteufel” och var utrustad med drivande larvfötter. Syftet var att gruppera den i skogsterräng nära kusten varifrån de kunde köra ner i vattnet. Larvfötterna hjälpte miniubåten att ta sig loss när den fastnade på grunda vatten.
Denna tyska miniubåt lär ha fungerat dåligt därför att bandaggregaten var för smala. Den tyska miniubåten kom aldrig i strid.
Sovjetunionen som var en av segrarmakterna tog över tyska miniubåtsprojekt efter kriget och antogs ha utvecklat dessa ubåtar.
När de osynliga miniubåtarna dök upp i Horsfjärden 1982 hade Sovjetunionen två banddrivna miniubåtar ”Argus och Zvuk” enligt västliga militära källor.
USA:s marin hade en atomdriven ubåt med hjul på skrovet som underlättade att ta sig fram på havsbotten.
Vi i media som var på plats i Horsfjärden oktober 1982 såg aldrig några miniubåtar. Men ryktena surrade om ”de små rackarna”, och vi förstod ingenting.
Överraskningen var därför stor när ubåtskommissionen under förre försvarsministern Sven Andersson (s) som ordförande redovisade rapporten om Horsfjärden 1983. Där satt även en ung Carl Bildt för moderata samlingspartiet. Vid presentationen av rapporten visades videofilmade bottenspår som sades härröra från miniubåtarnas larvfötter.
Inte blev vi ubåtsreportrar så mycket klokare. Möjligen misstänkte vi att bottenspåren kom från någon farkost som människan konstruerat och byggt.
Marinens nervositet ökade markant och det märktes på att ubåtsnät videokameror och avlyssningsutrustning placerades ut i strategiska passager och sund i skärgården. Videokamerans uppgift var att marinen skulle se vad som fanns på ytan om de fick en signal under vattnet.
Seglare brukade hälsa på videokamerorna vid passage och att vissa kameror sades hälsa tillbaks med en liten nick.
Det var först nio år senare som bottenkrypande sovjetiska ubåtar blev verkliga i ett historiskt perspektiv. DN lyckades lyfta bort hemligstämpeln på en rapport på försvarsdepartementet om det ryska ubåtskriget under andra världskriget. Under brinnande krig navigerade de ryska ubåtskaptenerna med stor skicklighet och djärvhet i Finlands grunda skärgårdsfarvatten.
Ubåtarna ålade och kröp på sjöbotten i låg fart för att ta sig förbi minspärrar och ubåtsnät i finländska viken och anfalla tyska sjötransporter.
Ubåtsrapporten som skrivits delvis med finska källor som underlag var en pusselbit i det ryska ubåtskriget i Östersjön under åren 1941 – 1945.
Källor inom försvarsmakten sade att rapporten var ett viktigt bidrag till helheten när det gällde ubåtskränkningarna riktade mot Sverige under 1980-talet.
Rapporten var skriven i september 1949 och hemligstämpeln hävdes den 6 maj 1991. Den militära underrättelserapporten var skriven av kommendörkapten Ragnar Thorén som åren 1941-45 tjänstgjorde som marinattaché i Helsingfors.
”Det förtjänas särskilt att framhållas, hur oförväget de ryska ubåtarna uppträda i ofria farvatten, och att de vid olika tillfällen i undervattensläge inträngt till fjärdar, som kringgärdas av grundfyllda skärgårdsområden. De lära därvid framgå med synnerligen låg fart och liksom knuffa sig fram mellan stenar och grund.
De ryska ubåtarna var speciellt konstruerade för att kunna knuffa sig fram på sjöbotten. Ubåtens stävtuber var väl indragna för att kunna motstå stötar mot stenar och andra hinder.”
En incident som bekräftade ubåtarnas förmåga att ta sig fram inträffade i september 1943 vid Melkö i den finländska skärgården. En rysk ubåt tog sig in till en del av skärgård skyddad farled med bottendjupet 7,3 meter, Helsingfors – Porkala, mitt under pågående kappsegling. Sjunkbomber fälldes mot ubåten nära centrum av kappseglingsbanan.
”Händelserna visar också att man alltid måste vara beredd på överraskningar ifråga om ryska ubåtars uppträdande. Väntar man till exempel att möta en ubåt utanför ett visst skärgårdsområde, kanske man i stället finner dem lurpassande inne i skärgården på välskyddande fjärdar, dit de kommit ålande på botten mellan stenar och grund.”
De ryska ubåtarnas förmåga att uppträda dolt påverkade förloppet av sjökriget i Östersjön åren 1941-45. Hitler-Tyskland försökte med Finlands hjälp spärra av finländska viken med minor och ubåtsnät, exempelvis vid Hogland och Juminda. Den så kallade Porkalaspärren utbyggdes i april 1943 till en yttre huvudspärr tvärs över viken, med cirka 10 000 minor, varav 3 120 magnetminor. Spärren kompletterades med ubåtsnät med nätmaskor storlek fyra gånger fyra meter.
Den sovjetiska Östersjöflottans ytfartyg var instängda utanför Leningrad, men ubåtarna lyckades smita ut genom mineringar och ubåtsnät. Av totalt 75 ubåtar förlorades ett 40-tal ubåtar under krigsåren 1944-45.
Fem ryska ubåtar var med i den lyckade utbrytningen. Största ubåten ”K” var 97,7 meter lång, deplacement 1 600 ton. Minsta ubåten ”Stja IV” var mellan 57 och 59 meter lång med ett deplacement på mellan 577 och 600 ton,
De större och medelstora ubåtarna kunde vara till sjöss över en månad utan att fylla på bränsleförråden. Mindre 200-tons kustubåtar i M-serien, på cirka 200 tons deplacement, hade också lång uthållighet. Under 1942 opererade sannolikt två ubåtar i södra Östersjön och minst en i de västra delarna och utanför den svenska kusten.
I juli-augusti intensifierades det ryska ubåtskriget i Östersjön, och även svensk sjöfart drabbades, med förluster av fartyg och människoliv. Vid 165 skilda tillfällen hade ubåtar observerats i finländska viken fram till den 1 september. Fem fartyg sänktes eller skadades av ubåtar i Bottenhavet följande månad.
Efter de ryska framgångarna i ubåtskriget 1942 förstärktes spärren Porkala-Nargö. Finländska sjökrigsledningen uteslöt inte möjligheten att någon enstaka ubåt ålat sig fram på botten och tagit sig förbi spärrens yttersta nät nära landgrundningen vid Porkala Kallbåda.
En rysk underofficer, tagen som krigsfånge från ubåten ”Sjtja-303”, avslöjade hur en genombrytning lyckades genom att i låg fart, endast 2 knop (cirka 3.6 km/tim) krypa genom minfälten. Mekaniska minor detonerade inte vid en kollision i så låg fart. Ombord satt besättningsmännen som med örat intill skrovet larmade så snart ubåten knuffade till en mina. Propellrar stoppades omedelbart och ubåten gled vidare.
På ubåtens skrov satt isolerade avbärarlister av trä, monterade i längsgående radar längs skrovet och runt tornet för att skydda mot antennminor. Till skydd mot magnetminor hade skrovet avmagnetiserats. Ubåtarna genomförde utbrytningarna på cirka 45 meters djup, enligt krigsfången. Hans ubåt ”Sjtja 303” hade tidigare sänkts ett tyskt handelsfartyg ”Aldebaran”.
De sovjetiska ubåtarna var stryktåliga mot sjunkbomber. Att sänka en ubåt krävde en direktträff på skrovet. Vid ubåtsjakterna observerades flera oljeläckor, men det kunde aldrig sägas om oljebehållare använts i vilseledande syfte.
Efter den 1 oktober 1944, då Sovjetunionen fått ön Hogland och tyskarna börjar utrymma Estland, eskorterades ryska ubåtar genom finska skärgården förbi spärrarna.
Denna rapport om det ryska ubåtskriget 1941-45 ansågs intressant mot bakgrund av ubåtskränkningarna mot svenska ostkusten under 1980-talet. Ostkustens skärgårdar har samma karaktär som den finländska skärgården, Ubåtskränkningarna under 80-talet hade koncentrerats vid försvarsanläggningar inom dessa skärgårdsområden.
Nils Gyldén, departementsråd vid försvarsdepartementet sade i en kommentar till DN att ”hans rapport är ett viktigt bidrag till helhetsbilden”.
Konteramiral Claes Tornberg, under 1980-talet chef för kustflottan, menade att rapporten var välgjord men innehäll inte så mycket nytt. Liknande uppgifter fanns från andra källor.
”För att få djupare kunskaper om ubåtarnas uppträdande krävs studier av sovjetiska källor, sade Claes Tornberg till DN den 13 maj 1991.
Denna rapport om sovjetiska ubåtar uppträdande i grundfyllda finländska skärgårdsområden upptäcktes aldrig av den parlamentariska ubåtskommissionen som utredde ubåtsincidenten i Horsfjärden i oktober 1982. Ubåtsrapporten låg gömd i krigsarkivet.
”Vi kände inte till den. Denna kunskap måste ha glömts, förstärkts eller underskattats”, sade Michael Sahlin, sekreterare i 1983 års ubåtskommission till DN den 14 maj 1991.
Om rapporten varit känd hade den stärkt kommissionen i sin slutsats att Sovjetunionen var den kränkande makten.
Sex ubåtar, varav två miniubåtar, trängde djupt in i Stockholms södra skärgård och efterlämnade bottenspår som blev upptagna som bevis av kommissionen. Mönstret i ubåtskränkningarna kan ha fått en annorlunda beskrivning med mer tonvikt på kontinuitet.
”Sovjetunionens militärmakt har nästan på ett abnormt sätt löst sina uppgifter med en återblick på erfarenheterna från det stora fosterländska kriget, både i strategi och taktik, sade Wilhelm Agrell, freds- och konfliktforskare, samma dag till DN.
”Ingen kunde förstå hur detta var möjligt. Det var fullkomligt oförklarligt.”
Ragnar Thorén 95 år tvekade inte när DN intervjuade honom i maj 1991 någon vecka efter att hans hemligstämplande rapport om ryska ubåtskriget blev offentlig. Han visade för DN fotografier av ryska ubåtar som han själv fotograferat i Finska viken under kriget.
För att säkra farlederna mot intrång av ubåtar hade den finländska krigsmakten spärrat alla infarter till inomskärsleder mellan Hangö och Kotka i Finska viken med dubbla ubåtsnät och bottenhydrofoner. Näten skulle hindra ubåtarna från att ta sig in i undervattensläge, och hydrofoner skulle fånga upp ljudet från ubåtarnas motorer.
En kväll när Ragnar Thorén var på middag hos goda vänner hördes plötsligt explosioner från en position strax utanför hamnen.
”Vi hörde ett förfärligt brak. Ett fartyg från Hangö på väg till Kotka hade just passerat Melkö fyr, en liten ö med fyr vid inloppet till Helsingfors, då det utsattes för ett torpedanfall av en ubåt.”
Finländska krigsmakten fick senare av ryska krigsfångar veta hur ubåtarna navigerade inne i skärgården, förbi ubåtsnät, minor och hydrofoner.
”Inte fan tror ni att vi går längs några leder. De är ju spärrade och bevakade. Vi stöter oss fram bland stenarna och ålar sig fram på botten, berättade de ryska krigsfångarna. Det var första gången i världshistorien något sådant inträffat med ubåtar. Sedan har det fortsatt, utvecklats och utvecklats”, sade Ragnar Thoren.
