lördag 31 oktober 2009

Miljonlösen krävs för kidnappade seglare








(Bilder: Vänster: Två brittiska medborgare Paul och Racel Sandler, kidnappade av somaliska pirater. Mitten: Typisk pirat båt öppen med stor utombordsmotor Höger: Brittiska segelbåten "Lynn Rival" kapad av somaliska pirater Foto: SKY Karta visar kusten Somalia i de kustfarvatten kidnappningen ägt rum)


Somaliska pirater har kidnappat två brittiska seglare och begärt en lösensumma på sju miljoner dollar. Den brittiska regeringen tänker inte betala ut några pengar för seglarna.
"Vi är medvetna om det, vi kan bekräfta det", sade en tjänsteman vid brittiska UD sedan BBC spelat upp ett band med vad som sades vara en talesman för piraterna som ställde krav på lösen för Paul och Rachel Chandler.
På bandet hörs en man säga: Om de inte skadar oss ska vi inte skada dem. Vi behöver bara den lilla summan sju miljoner dollar.
Men några pengar från den brittiska regeringen kan piraterna nog glömma. En talesman från brittiska UD säger att regeringen inte kommer att betala några lösensummor till kidnapparna, skriver Sky News.
Paul Chandler har berättat för den brittiska tv-kanalen ITV News att han och hustrun rövades bort i fredags förra veckan från sin fritidsbåt "Lynn Rival" och att piraterna lade beslag på allt av värde i båten. Paret flyttades senare till det singaporeanska lastfartyget MV "Kota Wajar" som pirater kapade tidigare i oktober.
I torsdags hittade brittiska marinkåren Chandlers båt övergiven ute på internationellt vatten utanför Somalia. Storbritanniens premiärminister Gordon Brown uppmanade piraterna att "snarast" släppa de båda britterna fria.
Makarna Chandler hade lämnat Seychellerna för att segla mot Tanzania när kaparna bordade deras båt.
Piraten försvarade storleken på det begärda beloppet i ett samtal till BBC. Han kritiserade den "negativa" inverkan av Natos operationer i området.
- De har förstört en massa utrustning som tillhör de lokala fiskarna. De griper fiskare och förstör deras redskap. De trotsar våra lokala myndigheter och flyttar olagligt fiskarna till sina egna fängelser i andra länder, sade han.
.

Sjövet kommentar:

Det är inte lätt att komma till rätta med piraterna utanför Somalias kust. Mindre segelbåtar med långseglare ombord är svåra att lokalisera då de för det mesta saknar AIS ombord och dyker upp slumpvis. Sannolikt påträffades de brittiska seglarna på så vis medan piraterna spanade efter andra fartyg att betvinga under vapenhot.

Inom EU har länder försökt hjälpa till att få stopp på piratattackerna. Två svenska kustkorvetter HMS Stockholm och HMS Malmö har tidigare i år eskorterat fartyg utanför denna kust i syfte att skydda dem mot pirater. Insatsen genomfördes 15 maj till 15 september. Under denna tid har de svenska fartygen eskorterat 20 000 ton livsmedel till Somalias svältande befolkning för World Food Programme.

Under samma period har ungefär 10 000 handelsfartyg passerat området. 34 handelsfartyg utsattes för piratattacker varav två attacker lyckades.
Det har visat sig att korvetter är mycket lämpade för denna typ av uppgifter tack vare att de är relativt små, snabba och har en mycket god manöverförmåga. Det är även en fördel att vara tre enheter som kan sprida ut sig över ett större område och detta med mindre personal än en normalstor jagare eller fregatt.

Svenska sjömän har vittnat i Kenya mot de sju misstänkta somaliska pirater, som den svenska marinen grep den 26 maj. Åtta svenska sjömän och soldater reste ner till Mombasa för att vittna. Piraterna greps av besättningen på korvetten HMS Malmö, sedan det grekiska handelsfartyget Antonis skickat ut ett nödrop om att hon var angripen och besköts med automateld. Det svenska fartyget sköt varningsskott med kanon, kulspruta och använde prickskytt för att få piraterna att avbryta försöket. Båtjakten tog omkring 20 minuter, varefter svenskarna bordade piraternas båt.

I somras överlämnades de misstänkta piraterna till Kenya enligt det avtal som EU tecknade med Kenya i mars. En ny insats, den här gången med HMS Carlskrona, planeras till mars 2010. Hon kommer att ombord ha en styrka marininfanteri som används för att närma sig mindre fartyg, en helikopter med personal, samt ett lokalt högkvarter. (Källa: TT)

tisdag 27 oktober 2009

"God tro" håller inte!


(Bild: Om du köper en stulen båt i god tro kan du förlora både båt och pengarna. Foto: ANDERS ÖHMAN)

Alla ni båtägare som drabbats av båtstölder kan sedan några år ropa ”Äntligen!”. Orsaken är en dom som tidigare avkunnats i en av Stockholms läns tingsrätter. En båtköpare har dömts för häleri och rätten trodde inte på hans försäkran att båten köpts i ”god tro”. Mannen dömdes till att böta drygt 10 000 kronor plus att den beslagtagna båten skall återlämnas till den rättmätige ägaren.
Den dömde mannen hade köpt båten för 15 000 kronor långt under båtens egentliga värde som var cirka 40 000 kronor. Mannen påstod i rätten att båten annonserats i Gula Tidningen och att han sedan träffade säljaren på en plats där båten låg upplagd. Han uppgav också under ed att han inte kände till båtens pris, ej heller hade han några handlingar som verifierade båten och något kvitto på köpet kunde han inte uppvisa.
Minnet svek honom dessutom. Han mindes varken mobiltelefonnumret i Gula Tidningen eller vad säljaren hette i efternamn.
Till saken hör att mannen som köpt den stulna båten själv polisanmälde stöld av ”sin” båt då den plötsligt försvann från hemmabryggan. Det visade sig vara polisen som hämtat båten efter att den stöldanmälts av den rättmätige ägaren.
Mannen hävdade att han köpt båten i ”god tro” men rätten trodde honom inte. Han borde ha varit noggrannare vid en så pass stor affär som ett båtköp och tagit reda på mer om båtens identitet och om säljaren verkligen var den rättmättige ägaren.
Häleri innebär i lagens mening att köpa det som man vet är stulet alternativt gömma den stulna för tjuvens räkning. Det har hittills varit lätt att köpa stöldgods och hänvisa till att köpet skett i god tro, det vill säga att köparen inte känt till att till exempel en båt varit stulen. Denna luddiga något svårtolkade lagtext har gjort det svårt för polis och åklagare att komma åt den organiserade brottslighet som ägnar sig åt båtstölder
Under de senaste åren har det stulits båtar till ett värde av ca 200 mkr per år. Endast 10 procent av de stulna kommer till rätta. Det beror på att det har funnits en marknad för stulna båtar delvis beroende på att hälerilagstiftning var otydlig och gagnat den kriminella världen. Polisen uppger också att utländska ligor med östeuropeiskt ursprung härjar på den svenska marknaden med det saknas statistik som belägger detta påstående.
Det finns exempel på båttjuvar som annonserat ut en båt innan den är stulen. Affären görs upp varefter båten stjäls och levereras. Tjuven inkasserar pengarna. På så sätt undviker tjuven köparens kontroll att genom Larmtjänsts register få uppgift om att båten är stulen.
Du är som köpare numera skyldig att ta reda på mera om ett säljobjekt för att inte åka dit för häleri. Bäst är att kolla båten vid köpetillfället och förutom säljarens namn och adress också kolla trovärdigheten i dennes legitimation.
I ett uppmärksammat fall drabbades en köpare av en stulen båt trots att han varit ganska noggrann. Han blev av med 200 000 kronor han köpte båten för – en båt som sedan den rättmätige ägaren fick tillbaka.
Att ta lagen i egna händer i ett liknande fall kan däremot ha sina risker. En båtägare som blivit av med sin nya utombordsmotor hittade en annons på en identisk motor i Gula tidningen. Han åkte till säljaren och kunde identifiera sin motor på plats. Motorns rättmättige ägare köpte då tillbaks sin motor men betalade med en check som inte hade täckning men var nöjd med att på detta sätt ha återtagit sin motor.
Ett par veckor senare ringde en åklagare och bad honom återlämna båtmotorn och att han samtidigt riskerade åtal för checkbedrägeri. Den misstänkte motortjuven sade sig ha köpt motorn av en man på Stockholms Central i god tro och åklagaren valde att gå på denna linje. Detta var innan lagskärpningen som trädde i kraft den 1 juli 2003. I dagsläget hade båtägaren som frestades att köpa tillbaks sin motor med en att behöva begå checkbedrägeri.
Båtägare som vill värna om sin båt och motor måste i fortsättningen ha höjd beredskap mot båttjuven. Sämst till är obevakade bryggor. Marinor med hamnvaktssystem klarar sig bäst.
Märkning av båtmotorer är viktigt. Stansa gärna in motorrummet på riggröret eller fästbygeln. Stryk över med klarlack så att inte det instansade numer gror igen.
Ett bra tips är att med bred tuschpenna måla in motornumret i utombordsmotorns skumgummi. Allt fler båtägare väljer idag att ta bort alla dekaler på motorkåpan för att göra utombordsmotorn mindre attraktiv.
En frustrerande oro finns alltid över hotet att få båten stulen. En känsla jag delar med tiotusentals båtägare. Möjligen kan vi nu känna oss lite tryggare när marknaden för stulna båtar minskat. Båttjuveri lönar sig sämre, både för tjuven och hälaren. I lagens namn.
Sjövet: Senaste nytt om båtstölder
En man i 45-årsåldern från Nynäshamn har dömts till skyddstillsyn för häleri. Mannen har köpt en båt, en Flipper 575, trots att han borde ha insett att den var stulen.
I juli i år gjorde en båtägare en polisanmälan om att hans Flipper 575, som låg vid Gröndalsviken i Nynäshamn, var stulen. Någon dag senare såg han båten ligga vid en annan brygga i viken. Ett antal kännetecken gjorde att han var säker på att det var hans båt. När han stått på bryggan en stund kom en man och kröp ombord på båten. Han ringde polisen som kom dit och ropade på mannen som precis lämnade bryggan.
Polisen fick hjälp av en annan båtägare som erbjöd sig att följa efter båten. De fann den tom och med motorn igång en bit därifrån. Den nu dömde mannen har uppgett han någon gång i början på sommaren hade ingått ett avtal om att byta sin bil mot en båt som var värd 40 000 kronor med två personer som han bara hade förnamnet på. Han skulle betala 10 000 kronor i mellanskillnad. De skrev inget kontrakt. Det skulle de göra när han betalade mellanskillnaden.
Ett par veckor senare skulle han hämta en vän och hans dotter på en strand en bit därifrån. Han hörde hur någon gapade och skrek från bryggan men tänkte inte särskilt på det. När han kom fram till udden var vännen inte där. Han gick iland och letade och när han återvände var båten borta. Han gjorde ingen polisanmälan.
Tingsrätten konstaterar att det är den stulna båten som mannen hade i sin ägo. Alla omständigheter kring affären borde ha fått honom att inse att båten var stulen. Därför dömdes han till skyddstillsyn för häleri. Mannen förekommer 18 gånger i belastningregistret. Domen förenas med en särskild föreskrift om drogkontroll. Mannen har samtyckt till detta.
(Källa: Nynäshamn-Posten december 2009)

måndag 26 oktober 2009

Efterlysning: "Toasugar som fungerar!"

(Bild: Fungerande toasug i Nynäshamn som i sommar haft besök av 7 000 gästande båtar. Foto: ANDERS ÖHMAN)

Får vi förbud mot toautsläpp ifrån båtar? Läs senaste numret av Båtnytt (Nr 12) i dagarna är ute i handeln. Ett bokstavligen "skitroligt" nummer där bland annat följande rapport från en finsk seglare i Stockholms skärgård. Hon letade förgäves efter toasug som funkade:

Om det skall bli stopp för utsläpp av fritidsbåtars toalettavfall så krävs det att svenska gästhamnar har ”pump-out-stations”, enligt regeringens havsmiljöproposition.
Tyvärr har det denna sommar varit illa ställt med sådana septitanksugar i Stockholms skärgård rapporterar Bodil Forss från Sjundeå i Finland. Här följer delar av hennes brev:
Vi hade en härlig semesterseglats i sommar när vi gjorde en rundtur från Helsingfors till Hangö och vidare direkt till Sandhamn i Stockholms skärgård, en härligt vacker skärgård. Därifrån återvände vi via Åland och Åbolands skärgård hem till Helsingfors. Vi hade inte varit i den svenska skärgården på säkert tio år och hade räknat med att man i Sverige har hunnit lika långt som vi själva när det gäller att vårda om Östersjön.
När vi gick från Hangö seglade vi i 34 timmar och kom till KSSS gästhamn i Sandhamn. Vi var fyra ombord och septitanken började bli full men vi var inte oroliga för vi planerade att tömma den när vi kom till Sandhamn. Vi blev dock häpna när vi på frågan var septitanksugen finns fick svaret att det fanns ingen i Sandhamn.
Närmaste hamn där en sådan finns är i Bullandö som ligger ungefär sju sjömil bort. Vi beslöt att gå dit nästa morgon och under tiden använde vi toaletterna i land.
Bullandö var en imponerande syn med sina platser för 1400 båtar. Septitanksug fanns......"

Hur gick det? Läs gärna fortsättningen på brevet i senaste Båtnytt om em viktig miljöfråga som rör båtlivet.

onsdag 21 oktober 2009

Nimbus med första elbåten





Nimbus presenterar nu en elbåt med inombordsmotor. En fart på cirka 17 knop och endistans på 17 sjömil utlovas på en laddning av litiumjonbatterier. Motorn har utvecklats av det svenska företaget Electro Engine. Båten har ett dieseldrivet elverk för extra laddning om hamnen saknar starkström. Uppladdningen kan ta cirka fyra timmar. Nimbus funderar på att starta serietillverkning år 2011. Båtens pris blir cirka 1,5 miljoner kronor.
"Men driftskostnaderna är förstås bara en bråkdel", säger Thomas Bergfjord, VD Electro Engines. (DN 2009-10-22)
"Havet hörs mer än motorn", skriver DN:s reporter Patrik Grönberg som provkört elbåten. På en laddning kan båten färdas cirka 20 sjömil (cirka 37 kilometer) vilket motsvarar distansen Vaxholm-Sandhamn i Stockholms skärgård. (DN 2009-10-23)
Att ladda litiumjonbatterierna fullt tar 3 till 4 timmar med då krävs en strömstyrka på 32 ampere och 380 volts spänning. Med normal hushållsel, 230 volt och 16 ampere, tar laddningen lite mer än ett dygn. En laddning kostar cirka 50 kronor.
Nimbus intressanta elbåt visas på storbåtmässan i Stockholm som öppnar i Mässhallarna Älvsjö den 4 december.

Sjövet kommentar:

"Tyst gång för oss hörselskadade tvåtaktare!"
En mycket intressant båtnyhet i den klimatsmarta tid vi lever i. De elmotorer får båtar som finns sedan tidigare är till större delen utombordsmotorer avsedda för mindre båtar och kanoter. Utöver dessa finns några enstaka hybridsegelbåter där en propeller under gång laddar batterier inombords som driver en elmotor för in- och utfart från hamn eller begränsad gång i stiltje.
De höga bränslepriserna kommer naturligtvis ge Nimbus elbåten en klar konkurrensfördel. Tyst gång, dessutom för oss hörselskadade tvåtaktsbåtfarare.





lördag 17 oktober 2009

Start för Jessica 16 år - solo runt jorden!!







Bilder: Jessicas segelbåt är en 34 fots Sparkman&Stephens, välkänd havskrysssare som tål hårda tag.
Jessica i sittbrunnen där hon tillbringar sin mesta tid.







Jessica Watson 16 år, en australiensisk skolflicka ska försöka att segla solo non-stop runt jorden. Projektet har drabbats av svårigheter då båten under en testsegling kolliderade med i ett lastfartyg.
Ensamseglare Jessica Watson var på iväg från sitt hem i Mooloolaba i Queensland för att segla söderut till Sydney för ett tiodagars prov sin rosafärgade båt Ella's Pink Lady. Mindre än ett dygn efter starten, kolliderade segelbåten med ett 63.000-ton bulkfartyg i en farled cirka 15 sjömil öster Stradbroke Island. Kollisionen utreds nu av australienska myndigheter.
Jessica, som var under däck när kraschen inträffade, var oskadd. Segelbåten fick skador på masten och på skrovet. Båten togs upp på varv för reparation.
När Ella's Pink Lady har reparerats, planerar Jessica att fortsätta sin resa till Sydney där hon kommer att slutföra sin slutliga förberedelserna för hennes solosegling jorden runt.
Söndagen den 18 oktober kom hon till slut iväg med sin båt en 34-fots Sparkman&Stephens. Båtens mått löa:10,23 meter, bredd 3,08 meter, djupgående 1,85 meter
Så här berättar hon om avfärden:
"Igår var den stora dagen, lämnar Sydney och passerar startlinjen. Efter en god natts sömn, en god frukost och en sista varm dusch, det var det och jag var iväg för att segla jorden runt! Komma ut ur hamnen och över startlinjen var lite av en bedrift i sig med åskådare båtar, helikoptrar, mycket lite vind och vågor rullande ändå. Till slut lyckades vi ett slags långsamt glida över linjen och hittade lite mer vind efter rensa Sydney Heads. Jag visste inte riktigt har tid att ta det hela i ett jag passerade faktiskt startlinjen, men jag kan inte beskriva hur stolt jag kände bilismen bort från kajen med min modiga familj stå där, tillsammans med så många av människor som gjort detta hända.
Min första dag var upptagen för mig att försöka hålla Ellens Pink Lady bort från kusten i mycket lite vind, som arbetar genom några små problem och undvika sjöfart. Jag ska erkänna att jag blev lite känslosam en stund efter alla goodbyes men på pluskontot jag redan känner att jag är som bosätter sig i och med ett sådant lugn villkor
Vi är fortfarande bara strax över 65 sjömil från kusten, för närvarande gör en inte särskilt anmärkningsvärd fart cirka 2,5 knop. Det är lite frustrerande, men jag klagar inte. Jag bara tar det en dag i taget för nu, ge mig lite tid att bosätta sig i och väntar på lite mer vind. Loving alla kommentarer! "
16-åriga Jessica som kallas "Jesse" hoppas bli den yngsta seglaren någonson segla solo, non-stop 21.000 sjömil, beräknad tid i 8 månader.
År 1999 blev den australiensiska Jesse Martin 18 år känd i seglarvärlden 18 genom att täcka 27.000 nautiska miles på 328 dagar själv. Laura Dekker, en holländsk tjej endast 13 år gammal lovat försöka segla solo jorden runt men projektet har väckt en internationell debatt på grund av hennes ålder.


Sjövet kommentar:


Alla ensamseglare är i princip rättslösa till sjöss då de enligt sjövägsreglerna måste hålla behörig utkik dygnet runt. Det är omöjligt då de måste sova ibland. För att undvika kollisioner med stora fartyg används radarvarnare som väcker skepparen om ett fartyg med radarn igång närmar sig. Andra soloseglarknep är att segla med äggklockor som väcker skepparen efter så där 20 minuter.
En bra radarreflektor på segelbåten hjälper större fartyg med radar att i tid upptäcka båten och gira undan om det behövs. Små båtar syns tyvärr inte alltid i radar då de kan försvinna bakom höga vågor och blir en del av "cluttret"som blir som ett grus utan urskiljning i radarbilden.
Ensamseglare som siktar ett fartyg brukar ropa upp dem på VHF radion "What Ship?" och på så vis göra sig synliga.
Kloka ensamseglare som vill överleva väljer gärna att segla på router som inte används av yrkessjöfarten.
Goda vindar åt "Jesse" och Ellens Pink Lady!

Följ Jesse på www.jessicawatson.com.au/








onsdag 14 oktober 2009

Milo saknar inte svenska vädret.



















(Bilder: Milo i förpulpeten på Artemisia II och i sjöställ i sittbrunnen när det brallar på.)

Långseglaren Milo Dahlmann skeppare på "Artemisia II" har sänt en cyber flaskpost från den lilla ön Porto Santo nära Madeira. Hon laddar för nästa etapp mot Kanarieöarna i början av november.
Milo kastade loss från Stockholm strax efter midsommar för en segling på två år med målet att försöka nå Antarktis. Med sin sambo Torbjörn ombord nådde Milo Madeira i Atlanten i augusti efter ett stop i England. "Artemisia II" fick pröva på hårt väder i Nordsjön vilken hon enligt sin skeppare klarade bra.
Sedan ett par veckor vilar Milo ut på Porto Santo och hon laddar för en segling över Atlanten via Kanarieöarna och Kap Verde. Torbjörn har åkt hem och nya seglarkompisar mönstrar ombord.
Så här skriver Milo i sin senaste flaskpost avsänd i veckan:

"Denna gång har jag faktiskt varit på Colombus-muséet! Fast om man tror att man ska få veta en massa om honom så blir man besviken. Det mesta är om alla erövringar som portugiserna har gjort genom tiderna. Väldigt lite om Columbus, och inte en enda pryl som hade varit hans, eller från hans skepp. Undra ifall han överhuvudtaget har bott i det där huset... (Mer om Columbus Porto Santo bloggen 25 augusti)
Här träffade jag ett seglande par som seglar en uppförstorad Bris-båt. Jättegoa människor. De har studerat det där med att styra en båt med hjälp av linor istället för vindroder/autopilot. Vi var ute en dag och testade på min båt. Bidevind: inga problem (förstås), halvvind och öppen slör: inga problem där heller, men på slör/läns gick det mindre bra, vilket inte är så konstigt, det är även svårt för de flesta vindroder. Men det var himla kul att se att det funkade så pass bra på min båt!
Vet du, det är så många som kommer och berömmer min båt. De tycker hon är så fin och ser så stark ut. Jag blir stolt som en tupp.
Livet fortsätter att vara lugnt. På fredag kommer två kompisar från Göteborg, och stannar i två veckor. Vi ska inte segla, de ska ha en lugn semester, och då är denna plats perfekt. När de har åkt hem ska jag förbereda båten och sen segla till ön La Palma. Blir väl någon av de första dagarna i november om vädergudarna tillåter.
Jag måste erkänna att jag inte saknar det svenska vädret just nu..."

Fåtöljseglarens önskan: Goda vindar Milo.

Sjövet: "En sjöman går när hon vill och kommer när hon kan..".

(Milos blogg:http;//artemisia2.blogspot.com)




Monstersvall av "snifftitt"




Hej, Sjöman Öhman.

Även jag är en smula negativ när det gäller monstersvall. Dessa vågor har börjat uppträda mer frekvent i takt med det stigande antalet s.k. plastkryssare med fly-bridge och stora motorer någonstans under durken. I "halvfart" drager de ofta upp större svall än när det gasas på med nästan fullskaft.

Uppvuxen med mycket segling med sprisegelriggad långkölad 6 meters öppen sniptyp var det på den tiden aldrig något problem. När världssituationen normaliserats och fritidsbåtarnas fart och vågor blev högre noterade vi att spribommens tyngd kändes otrevlig när man fick känna på korta höga vågor från entusiastiska moderna båtfarares framfart.

Efter många års "mognad" gladdes man åt en vinst på båtmässan i Älvsjö vilken bestod i en replikbygd Roslagmellanöka, en typ som användes i bl.a. norra skärgården för transporter av olika orsaker, människor, fisk, förnödenheter m.m. Den är gaffelriggad enligt den tidens norm med stor och fock samt långkölad. Längd ca 6 m meter och bredd ca 1.90. Jag seglar den tappert här i skärgården och har verkligen fått känna på monstersvallen. Den väcker viss uppmärksamhet varför gentlemännen på Fly-bridge i sina monstersvallfarkoster gärna tager sig en "snifftitt" på ringa avstånd när de passerar.

Snabbt lärde jag mig att det inte bara gäller att själv hålla i sig, bl.a. i rorkulten för att hålla kursen, utan även att gira upp med stäven mot vågorna eftersom det känns som om sidsjö skulle få riggen att gå överbord. All stagning och segelsättning är stabilare i båtens längdriktning. Även om gaffeln inte är alltför maffig känns den dock tydligt i rullning vid sidsjö. Jag är själv även motorbåterist och har alltid varit uppmärksam på seglande farkoster vid passage och möten och då i synnerhet i trånga farvatten.

Brist på sjömässig erfarenhet avspeglar sig nu för tiden ofta alltför tydligt.

Vid ett tillfälle på Mysingen på väg hem från Utö blidde det plötsligen ( visst var vi varse om risken) dimma "grandioso" ända ner på fördäck. Vid Skomakaren drejade vi bi, skickade ut draggen och satte oss på aktertoften i lugn och ro med kaffekopp i handen och avvaktade. Efter en stund dök det upp en "monstersvallkryssare" vid aktern och en gentleman frågade hövligt om vi visste var vi/han befann sig. Jomenvisst och jag kunde även giva honom en kompasskurs till Nynäshamn dit han skulle men själv hade jag ingen lust att fortsätta i tjockan.

Efter väl så där en timme blev han litet otålig och brummade iväg och eftersom han var mer djupgående än vi så tänkte jag att om inte han går på grund så går inte jag på grund så jag hakade på. Längre in så lättade dimman och vi kunde sätta kurs hemåt. Så denna gång fick vi också hjälp.

Rorsman

tisdag 13 oktober 2009

Monstersvall



På en av denna båtsäsongs nästa plågsamt vackra sommardagar låg vi för sydostlig kurs strax norr om Dalarö på gång sydvart. ”Galopperande Öskaret” vår Uttern 560 modell 76 tuffade på en cirka 17 knop med en välmodulerad kölstrimma efter den tiltade fyrtaktaren.
Då hördes ett stigande muller akteröver. Det dova motorbullret fick mig att minnas barndomens somrar på ön Marbäling strax norr om Utö i Stockholms södra skärgård. Mellan grannön Långbäling och Kullbäling och södra Ornö finns en passage ut från Mysingen som vi kallade ”Strömmarna” därför att vattenflödet ibland kunde sätta med ett par knop. Genom detta strategiska sund hördes ibland ett liknande motorbuller som stegrades gradvis tills det dominerade hela farvattnet omkring.
Det var flottans legendariska eskader av motortorpedbåtar som var på väg ut eller.
I den trånga passagen saktade de något på farten och svallen blev brytande höga och toppiga. Vattnet liksom sögs ur vikarna och spolades sedan tillbaks med en våldsam kraft.
Ibland lyckades vi sommarbarn övertala någon vuxen att gå ut och ”hissa” det vill säga möta svallen med en öppen snurrebåt. Känslan i maggropen påminde om den som Gröna Lunds berg-och-dalbana kan ge.
Det hände att vi körde för fort in i svallen så att vågtoppen slickade förstäven och klättrade över stäven så vi blev blöta om byxbakarna.
Dessa glada minnesbilder for genom mitt skepparhuvud denna plågsamt vackra sommarmorgon norr om Dalarö när en hiskeligt stor vit motorbåt med brummande motorer långsamt närmade sig akterifrån. Farkosten var ingen av flottans torpedbåtar som för länge sedan hänvisats tills den marina krigshistorien.
Den brummande vita jättebåt var en nöjesbåt. På båtens flybridge satt två allvarliga män i grisskära överkroppar och stirrade föröver.
Långsamt på behörigt avstånd passerade jättebåten som bokstavligen flyttade en stor vattenmassa framför sig. Svallen i kölvattnet var så pass höga att vågtopparna bröt omedelbart.
Stor stark slår liten och svag heter det ju. Läget för oss var bekymmersamt om inte vi minskade farten och mötte dessa monstersvall som raskt närmade sig från sidan. Den svalldrivande båten i sig var upphinnande och enligt sjövägsreglerna skulle hålla undan.
Jag drog av på gasen till deplacementfart och girade babord för att möta de höga svallen på babords bog. Första vågen gick hyfsat men vid andra vågen dansade vi ner i vågdalen men en skräll och hustru Elisabeth grinade illa av smärtan i lederna efter stöten. Ingen barndomens glädjefnitter över denna ovälkomna hissning.
Sämre gick det för en Albin 25:a men familj ombord som råkade hamna strax framför stäven på jättebåten. Båten rullade som en balja och jag hoppades besättningen var beredda på denna våldsamma överraskande attack från monstersvallen. Jättebåtens skeppare visade prov på riktigt dåligt sjömanskap.
Jag drog på gasen och lade mig akter om denna farkost som likt en marin Terminator trakasserade oss med sina monstersvall. Att köra om skulle tvinga oss att passera genom monstersvallen för att kunna nå fritt vatten.
Kölvattnet efter jättebåten var helt utplattat och vattnet brusade som i ett glas vichyvatten.
Plötsligt stannade båten. Männen på bryggan såg ut att vara inbegripna i en palaver. Möjligen var de oense om positionen. Vi befann oss i en punkt där farleden delade på sig.
En fridsam tystnad lade sig över farvattnet. Fiskmåsarna skrik kunde höras. Jag kände mig villrådig. Skulle vi ta tillfället och köra förbi för att senare bli omkörda igen med åtföljande svallproblem?
Vi tog chansen och drog på och hade tur. Jättebåten försvann stillaliggande akteröver. När vi senare anlöpte bensinbryggan i Dalarö såg vi den komma långsamt tuffande genom den fartbegränsade farleden.
Av någon anledning kände jag mig mossig. Under de senaste tre åren har jag mest kört båt i södra skärgården i oprickade farvattnen. Där är det sällsynt med svalldrivande jättebåtar.
Nu fick jag på nära håll konfronteras med ett exemplar av en båttyp som dominerat vissa båtmässor de senaste åren. Storleken på dessa ”muskelbåtar” har stadigt växt samtidigt som miljödebatten kring båtlivets skärpts.
Är det rimligt att dessa jättebåtar skall kunna färdas fritt hur som helst i skärgården och dränka omgivningen i svall och buller?
Är det dags att trafikseparera vissa farleder alternativt införa generell fartbegränsning i trånga skärgårdsområden?
Ja, varför inte. Dessa jättebåtar får inte föras fram på ett sådant sätt de förstör det övriga båtlivet med sitt buller och sina monstersvall.
Dåligt sjömansskap och miljöstörande buller kan aldrig rättfärdigas.

lördag 10 oktober 2009

Sjövet: Lodskott


Fråga: Vad är ett lodskott?

1) Enstaka mätning av vattendjupet.
2) Ung krukväxt
3) Varningsskott med skeppskanonen.

Svar: Enstaka lodning av vattendjupet. Lodning (eng. ”sounding”. Tyska ”das Lot”, spanska ”la sonda”) kan härledas från ordet ”lod” som kommer av ”lot eller ”kula” av viss vikt. I äldre språkbruk användes ordet ”plikta” då det gällde att ta reda på djupet på en ankarplats. Kan möjligen ha ett samband med ”pliktankare” som var skeppets största ankare.
Ett traditionellt handlod kan vara ett halvmeter långt blyrör som väger cirka 3 kilogram. I änden mot botten finns en urgröpning fylld med talg som kan ta prov av sjöbotten. Djuploden kan väga upp till 30 kg. Patentlodet som möjliggör lodning under fart uppfanns av John Ericsson 1838. Det mäter djupet som en funktion av vattentrycket i ett rör. Ekolodet kom i bruk på 1920-talet och till uppfinnarna räknas tysken Behm och amerikanen Fassenbinden.

onsdag 7 oktober 2009

Styrpulpet och röd spiralsladd!



Hej! Lägger min röst på styrpulpet trots merkostnad. Säkerhet och praktiska synpunkter har Du redan listat upp. En liten Ockelbo med 9 hk Johnson i aktern körs här av småungarna med rorkult och den går fort på fullskaft. Det ser litet läbbigt ut ibland men de har "röda tråden" och flytis. Båten är faktiskt för liten för pulpet. Med pulpet kan man få bättre viktfördelning vilket bl.a. är bra när man skall plana ut eller köra "halvt långsamt". Greppa "kulten" och håll kursen.
Du skrev om mannen som trillade ur aktersnurreribåten och nästan fick en knips av propellern. Det påminner mig om när jag körde en liten Esping med en 22 hk Johnson invasionsmotor på akterspegeln. Två cylindrar med dekompressionshandtag på den ena för att man skulle orka draga igång den.
Vid ett tillfälle missade jag min säkra "tvådragsprocedur" och motorn blev "dränkt". För att draga den ren blev det full gas och vid då första draget gick den igång med ett rytande och när jag vände mig om för att med gasreglaget minska och styra tog jag en överhalning och druttade i full fart (några och tjugo knop) handlöst överbord.
Jag var medveten om att båten skulle komma tillbaka på en cirkel och dök för att slippa propellern. Så började luften taga slut så jag simmade mot ytan. Trodde jag. Ty jag råkade släppa ut litet luft och trodde att bubblorna gick uppåt åt det håll jag simmade. Njet, de gick åt andra hållet så jag fick vända om helt för att komma upp till ytan. Gudskelov hade båten stannat ett femtiotal meter längre bort och det visade sig att jag instinktivt fått tag i gasreglaget och stängt av.
Trots att jag var helt mörbultad, vatten är hårt, lyckades jag kravla mig upp i båten men det var allt. En roddbåt kom ut och bogserade hem mig och man undrade vad jag sysslade med. Sens moral. Det finns ingenting så viktigt med en utombordsmotor som den "röda spiralsladden" till nödstoppet antingen man kramar en rorkult eller sitter och jäser vid "pulpeten". Espingen var en ca 3 m träbyggd racerbåt som man enligt uppgift körde Mälaren Runt med på sin tid. Jag använde den ganska mycket här i skärgården och har flera fotografier kvar. Det var tider det. Vissa minnen får mig att rysa en smula.
"Rorsman"

tisdag 6 oktober 2009

Styrpulpet eller rorkult?


(Bild: Styrpulpet eller rorkult - det är frågan? Vad föredrar du?)

En av de stora båtfrågorna inom familjen var om vi skulle ha styrpulpet eller rorkult till den motor vi valt till familjen ”465:a” som nu är ströv- och fiskebåt ute på Ön. Båten är rymlig och stadig och pallar för en utombordsmotor upp 30 hästkrafter utan att ta till i överkant. Båten kan ha styrpulpet.
Att välja en styrpulpet innebär en dock dyrare extrautrustning som förutom styrpulpet består av ratt, styrning, gasreglage och helt batteri med mera. Utrymmet inombord begränsas.
Rorkultvarianten är enklare. Du sköter gasreglage och växel med en hand och styr motorn med den andra ungefär som på en segelbåt.
Ur säkerhetskomfort är dock styrpulpeten bäst. Du sitter vänd framåt och kör som i en bil. Vrid ratten åt höger och båten svänger styrbord – vrid ratten åt vänster och båten svänger babord. Motorvarvet och därmed farten regleras av gasreglaget. Där sitter också startnyckel och säkerhetssladd och det är bara att vrida på nyckel för att få igång motorn.
Rorkultsvarianten innebär för det mesta handstart. Du rycker igång motorn, sätter dig, lägger i växel vid rätt varvtal, och gasar sedan på och ökar farten samtidigt som du håller rätt kurs genom att vrida motorn från dig eller till dig. Har du rorkulten på din vänstra sida så innebär ”från dig” åt vänster att båten går ut styrbord och ”till dig ” att båten går år babord. Det kan vara lite förvirrande för den ovane.
Rorkultsvariantens fördel är att du får en friare båt inombords det vill säga utrymme frigörs framför fötterna för fiskeredskap, barnbarn, badgrejor, plankor eller annan utrustning som de flesta småbåtar är bra på att frakta.
Var går då gränsen för rorkult alternativt styrpulpet? Förnuftet säger att det knappast är lämpligt att köra en 50-hästare ”för hand” det vill säga med rorkult. Rattstyrning är minst sagt viktig säkerhetsfråga.
Jag har länge satt gränsen vid 20 hästkrafter. Vid denna motoreffekt bör styrpulpet användas förutom att motorn dessutom bultas fast vid akterspegeln för att inte brytas loss vid häftiga girar.
Rorkultsvarianten har satt sina dystra spår i mer eller mindre allvarliga båtolyckor. En bekant båtfarare lånade en öppen båt med rorkultsmotor där motorn dessutom hade en hemsnickrad gasvajer som plötsligt började kinka. I hög fart på väg in i hamn vägrade gasen att fungera och vid gymnastiska försök att styra och fixa gasen så girade båten så tvärt att båtföraren trillade överbord. Båten fortsatte herrelöst att cirkulera runt den nödställde i vattnet.
Han försökte parera den dödshotande farkosten som en gång var så nära att propellern skar djupa hack i stövlarna på den nödställde. Han lyckades tills slut ta sig iland utpumpad med oskadd med båten stoppades av kustbevakningen efter stor möda. Till saken hör att motorn saknade nödstopp det vill säga den röda spiralsladd som numera tillhör standardutrustningen för utombordsmotor och som skall kopplas till handled eller flytväst.
Rorkultsförlängare är en annan variant som misstänks ha orsakat båtolyckor på grund av de lossnat från sina fästen. Tanken med en sådan förlängare är att båtföraren genom att flytta fram sin vikt ger båten bättre gångläge.
I valet och kvalet återvände jag till barndomens båtfärder. Vi hade en öppen snurrebåt med en Penta U 21:a som kördes med rorkult. Det var aldrig någon tvekan. Med denna båt körde vi från tidig vår i Stockholms skärgård och lade nät, rodde drag och gjorde söndagsutflykter till Waxholm med svenska flaggan stolt fladdrande i stäven.
Hur blev det nu? Efter diverse tankemöda valde jag till slut rorkultsvarianten. Jag köpte en 20 hästkrafters utombordsmotor och bultade den stadigt vid akterspegeln och drog till vridbromsen ordenligt. Det innebär att motorn inte kastar runt om jag råkar släppa gasen och rorkulten.
Vid den första långturen under inkörningsperioden satt jag nästan två timmar och rorkultskörde ”465:an” med 20 hästaren. Efteråt darrade jag i hela kroppen efter vibrationerna från motorn
När motorn väl är inkörd efter tre tankar på vardera 25 liter så skall jag försöka dra på lite extra. ”465:an” planar snällt med 20 hästkrafter. Då handlar det om att rätt hantera ”over power” der vill säga ha mer kraft än vad du behöver.
Inget säger att du måste köra fullt med en stark motor. Men om det blåser emot eller när båten för tungt lastad känns det skönt att ha lite extra motorkraft att ta till.

torsdag 1 oktober 2009

Sjövet: Kölvatten

(Bild: Många kölvatten mot hamn)
Det spår som en båt eller ett fartyg lämnar efter sig i vattnet kallas kölvatten (eng. wake). Spåret påverkas av vind och ström och visar inte alltid fartygets verkliga väg. Genom att pejla kölvattnet får navigatören en uppfattning om fartygets avdrift.

Kölvattnet avlöjar rorgängarens skicklighet vid ratten. Säger kapten att "du skriver ditt namn i kölvattnet" så är det ett klent betyg åt rorsman.