söndag 29 november 2009

Unikt miljöprojekt: Båtskroten på Muskö!







(Bilder: Ovan Eldhärjad Coronet som sett sina bästa dagar . Nedan likaså eldhärjad Saltö 31:a. Foto: Båtskroten Muskö http://www.batskroten.se/ Ovan höger: Skrotbåt okänt fabrikat Foto: ANDERS ÖHMAN.) Längst upp till höger: STORTRISS populär första båt på 1970-talet, konstruktör PER BROHÄLL som bland annat gjorde VEGAN. En spekulant har bjudit 1000 kronor för båten om det finns mast och segel.
Kommentar: En skrotbåt kan plötsligt bli en drömbåt för den händige.











När blir det lönsamt för båtindustrin att satsa på en skrotningspremie för plastbåtar? Inte i nuläget säger Sweboat - marginalerna vid nyförsäljning är för små. Maria och Josefin på Muskö i Stockholms södra skärgård har startat en båtskrot http://www.batskroten.se/ och flyttar just nu in på Muskös örlogsbas. (Bilderna ovan föreställer skrotbåtar)

Här följer min senaste krönika i Båtnytt Nr 13 2009 som är ett försök att belysa frågan:


"Hur många uttjänta och skrotfärdiga plastbåtar ligger och skräpar runt våra stränder?
Om detta skrev jag om i denna spalt för fyra år sedan och då kändes ungefär som att skjuta ett skott ut i rymden. Därför känns det kul att det nu 2009 snart 50 år sedan plastbåten blev poppis börjar röra sig lite båtskrotfronten. Antalet övergivna skrotbåtar blir bara fler.
Ett företag på Muskö i Stockholms södra skärgård arbetar sedan en tid med ett båtskrotprojekt som möjligen kan leda till att verksamheten kan bli kommersiell. Två driftiga tjejer driver ett projekt delvis finansierat av länsstyrelsen som skall kartlägga om hur många båtar som är skrotfärdiga. Det måste vara tiotusentals eftersom det finns cirka 1,3 miljoner båtar i Sverige. En liten roddbåt innehåller cirka 100 kg plast och motsvarar en rymd på 5 kubikmeter
Om ett år 2010 så skall projektet vara klart. Ett antal plastbåtar kommer att provskrotas. Båtskroten skall nu under hösten flytta till Muskövarvet som ligger när marinens örlogsbas.
Hur många skrotbåtar det rör sig om är oklart då det saknas ett trovärdigt båtregister i Sverige. Därmed saknas också ett ägarregister. En markägare som har en övergiven frostsprängd plastbåt på sin tomt kan inte hur som helst köra det till skroten. Det kan bli en polisfråga om egenmäktigt förfarande, säger en polis.
Den statliga fritidsbåtutredningen föreslog 1974 ett båtregister som kunde ha underlättat någon form av miljöpositivt omhändertagande av uttjänta plastbåtar..
Andra skrotningsreglerregler gäller för bilarna. Där finns det finns regler för registrering och avregistrering. Skriftlig anmälan skall göras som visar att bilen förstörts.
Om jag äger ett plastvrak går det att köra båten till skroten. Inom det nuvarande systemet kan det kosta mig upp till 10 000 kronor för att få den destruerad. Så då låter jag hellre plastvraket ligga och förtränger problemet.
”Det är svårt att driva en båtskrot på kommersiell basis. Vi har än så länge inte hittat en finansiering som gör det möjligt för privat personer att lämna in sin båt gratis, men vi jobbar på det.” säger Maria Rindstam och Josefin Arrhénborg på Södertörns båtskrot.
De betonar att det inte spelar någon roll om en skrotningspremie tas ut vid köp av ny båt eller via försäkringen.
Ur miljösynpunkt var det bättre förr. Då dominerade träbåten och de övergivna träbåtsvraken förintades av naturen efter en tid. Att elda upp gamla träbåtar var också vanligt.
I mars 1982 presenterade båtindustrins branschorganisation Sweboat en utredning gjord av två forskare vid Lunds universitet. Utredningen heter ”Återvinning av restprodukter vid tillverkning samt skrotning av plastbåtar”.
De mindre båtarna är de som blir först skrotfärdiga genom bristande underhåll. Dessa mindre båtar bedömdes ha en livslängd på minst 20-30 år. En utskrotning av ca 15 000 båtar bedömdes vara trolig.
Vissa plastbåtar som tillverkats under 1960-talet har redan skrotats därför att stora mängder krita blandades som fyllnadsmedel i polyestern vilket ledde till en för tidig söndervittring av laminatet.
Genom att strimla, krossa, mala eller granulera en uttjänt plastbåt kan restprodukten användas som utfyllnadsmaterial i olika konstruktioner. Likaså kan glasfiberkrosset användas som fyllnadsmedel i asfalt.
Glasfiberlaminatet visar sig också ha samma energiinnehåll som eldningsolja vilket talar för att förbränning i någon form kan vara intressant, men då krävs specialugnar som kan hantera rökgasutsläpp.
Har då ingen ansvarig myndighet tänkt på skrotfärdiga plastbåtar?
Jodå, den statliga fritidsbåtutredningen som kom 1974 har ett särskilt kapitel (15.7) om destruktion av uttjänta fritidsbåtar. Ingen generell metod – inte heller för återvinning – kunde rekommenderas. Möjligen kunde plastbåten eldas upp men då uppstod ett nytt problem i form av luftförorening.
Allt ljus på Maria och Josefin på Södertörns båtskrot. Kan de fixa fram en skrotningspremie för uttjänta plastbåtar har vi kommit en bra bit på väg."

fredag 27 november 2009

torsdag 26 november 2009

Vem är "Tummen Upp!"i Nynäshamn?

Vem är "Tummen Upp" i Nynäshamn? Det skall vara någon eldsjäl i kommunens båtklubbar som ställer upp i ur och skur och jobbar idellt för medlemmarna bästa. Bakom nomineringen står tidningen BÅTLIV medlemstidning för SBU(Svenska Båtunionen).
Så här skriver Lars-Åke Redéen tidningen chefredaktör i en flaskpost:
Vi har nyligen gått ut med information i Båtliv om att vi tillsammans med Båtlivs läsekrets ska utse en stipendiat till Tummen Upp 2010. Vinnaren får stora mängder ära och berömmelse samt ett stipendium på 15 000 kr. För att kunna dela ut detta måste vi dock ha in nomineringar. Vi vill ha så bra geografisk spridning som möjligt och ber er därför fundera om ni har någon i er krets som passar för Tummen Upp. Det bör vara någon som är en riktig kompis i båtklubben, en sån som ställer upp för andra i ur och skur.

Hör gärna av er med förslag! Ni får gärna maila eller ringa mig också om jag kan hjälpa till.

Med vänliga hälsningar
Lars-Åke Redéen
Chefredaktör, Båtliv
Ö. Vittusgatan 36, 371 33 Karlskrona
Tel. 0455-29780

Lars-Ake.Redeen@batliv.se
http://www.batliv.se/

onsdag 25 november 2009

Milo Dahlmann: Atlanten väntar!






Långsseglaren Milo Dahlmann ,skeppare ombord i Artemisia II avseglar i dagarna från Santa Cruz på ön La Palma (Kanarieöarna) för att sätta kurs mot den gamla sjörövarön Tortuga i Karibien på andra sidan Atlanten. Två vänner Anna och David har mönstrat på för överfarten. Atlantseglingen går via ön Sao Vincent på Kap Verde västvart och de karibiska öarna angör ”Artemisia II” vid någon tidpunkt i mitten av januari.
Seglingen till Kap Verde tar cirka tio dagar och där tänker besättningen stanna någon vecka innan överfarten. Artemisia II är nu sjöklar för etappen och det märks på djupgåendet att proviant och diesel bunkrats
Men det finns fortfarande plats i båten”, säger Milo.
Vistelsen på ön La Palma har varit stimulerande. Ön har en vacker natur med en naturskön nationalpark att vandra i. Stränderna är svarta efter det senaste utbrottet av öns vulkan år 1971. Husen är målade i glada färger.
”Vi skulle behöva mera sånt hemma i Sverige”, säger Milo och hälsar till alla vänner hemma i Sverige.
Långseglingen med Antarktis som mål är nu inne på sin sjätte månad. Milo och sambon Torbjörn avseglade från Stockholm strax efter midsommar och efter passage Kiel-kanalen anlöptes Englands sydkust och sedan satte kursen mot Madeira. Efter ett stopover i grannön Porto Santo seglade Milo ensam till La Palma, Kanarieöarna.
Vid förra Atlantseglingen för 12 år sedan år 1997 seglade Milo över Atlanten mera sydvart mot hamnstaden Mar del Plata i Argentina. Då seglade hon ensam tre av 15 delsträckor i sin dåvarande segelbåt en Bianca 27 ”Artemisia”.
Nu är målsättningen att efter Tobago fortsätta till ABC-öarna, Sanblasöarna, Panamakanalen, Stilla Havet till Costa Rica och till fadderbarnet i Nicaragua. Sedan sätts kursen mot Galapagosöarna och vidare sydvart mot Chile, Antarktis och åter till Argentina, Uruguay, Brasilien, Azorerna och hem till Sverige. Drygt två år räknar hon med att långsegla på vissa etapper ensam och på några etapper med besättning
Milo blev en historisk svensk långseglare när hon åren 1997-1998 i det närmaste rundade Sydamerika i sin Bianca 27:a ”Artemisia”. Hon seglade sedan ensam från Kuba till England via Azorerna men hade besättning på de övriga etapperna, en total seglad distans på cirka 30 000 sjömil. Ett trasigt vindroder stoppade hennes försök att nå målet – Antarktis.
Om denna segling berättar hon livfullt – mellan skratt och gråt – boken ”Min dröm om havet” 30 000 sjömil i liten båt (B. Wahlströms år 2000) Bilder: Vänster Milo och Artemisia II i Nynäshamn juni-juli 2009. Mitten: Sjörövar ön Tortuga. Höger: Milo i sjöställ. Foto: ANDERS ÖHMAN)
Sjövet kommentar:
Kapten Milo är en unik sjöman i en tid då båtlivet tenderar att bli allt mer uniformt. Om något platsar in i en casting för kvinnliga förebilder till sjöss så är det Milo.
Långfärdsseglare får gärna perspektivet att de alltid står i centrum för världshändelserna, För kapten Milo är det hon, världen och vi som står i centrum. En värld som hotas av krig och miljöförstöring. Spänstigt bjussar hon på sig själv i med- och motvind. Ibland gråter hon. För det mesta har hon koll på läget.
I yngre dagar var Milo aktivist i miljöorganisationen Greenpeace och genomförde ibland livsfarliga uppdrag för att väcka oss soffpotatisar. En gång hängde hon i en lina högt upp i Tower Bridge i London och protesterade mot kärnvapenproven i Stilla Havet. En liten blond tjej med lång fläta som greps av polisen.
För nio år sedan år 2000 sade Milo så här i en intervju:
Jag lärde mig hur viktigt det är att våga sätta mål och hålla fast vid dem. Lika viktigt är det att våga ändra sina planer när verkligheten kräver det.”

tisdag 24 november 2009

Jessica 16 mot Kap Horn!







Unga soloseglaren Jessica Watson 16 år från Australien styr nu mot sydspetsen av Sydamerika - udden Kap Horn. Hon har med sin båt 34-fotaren Ella´s Pink Lady rundat Christmas Island som var en av de tre stora rundningsmärkena under seglingen jorden runt ostvart. De två andra rundningsmärkena är Kap Horn och Tasmanien. Hon passerar långt syd om Afrikas sydspets Godahoppsudden.
Unga Jessica har hittills klarat strapatserna till sjöss på ett bra sätt. Bruce Arms som följer hennes rekordförsök från land säger på hemsidan:
"Jessica har visat prov på imponerande sjömanskap och tålamod i rundningen av denna ö. Vindförhållanden har inte varit gynnsamma , med motvind och starka strömmar. Hon höll väl ut från land utan att ta genvägar."
Jessica passerade nyligen ekvatorn som hon firade med ett ensamdop genom att hälla en pyts vatten över huvudet. Nu seglar hon vidare mot nästa linjepassage med förliga vindar från ost och sydost.

Ella´s Pink Lady med sin unga skeppare startade från Australien den 18 oktober. "Jesse" hoppas bli den yngste seglare i historien genom att non-stop-segla runt jorden en distans på cirka 21 000 sjömil. Seglingen tar cirka 8 månader och om inga problem uppstår kan hon var tillbaks i hemmahamn i juni 2010.(Bilder: Jesse firar linjepassage med godis och dusch. Äntligen en fisk fångad! Foto: JESSICA WATSON http://www.jessicawatson.com.au/).

Sjövet: "Kap Hoorn, Kap Hoorn lär holländaren Willem Schouten ha ropat år 1615 då han upptäckte Sydamerikas sydspets. Han döpte den efter sin hemstad Hoorn. Sjömän har genom seklen rundat denna udde i stora och små fartyg. Ibland har det stormat med hög brytande sjö, inbland har det varit kav lugnt.

Ensamsegling runt jorden non-stop med fritidsbåtar fick en uppsving under 60-talet. År 1968 utlyste den engelska tidningen Sunday Times en sådan kappsegling. Nio båtar startade varav en slutförde Robin Knox-Johnston med sin ketch Suhaili. 312 dygn tog seglingen och på 150 dygn såg han inte land. (Källa: Sjöhistorisk årsbok 1983-84 tema Kap Horn).









fredag 20 november 2009

Utsläppsförbud toalettavfall vållar hård debatt.




Toalettfrågan är något som engagerar båtfolket sedan regeringen i mars 2009 förslår begränsningar i fritidsbåtars utsläpp av toalettavfall. I Svenska Båtuninonens tidning "Båtliv" driver journalisten Lasse Bengtsson en "icke-förbuds-linje".
Båtfararen Peter Bryttne har en helt annan uppfattning som han gärna vill sprida till båtfolket via oss som följer utsläppsfrågan. (Bloggen är ett överlägset sätt att i realtid följa debatten.) Här följer Peters inlägg som han sänt till Lasse Bengtsson, Båtliv:

Hejsan, Lasse! Intressant svar. Sandra för i senaste numret av Båtliv fram åsikten att under några mycket korta och för få varma månader om året koncentreras alla utsläpp från fritidsbåtarna. För mig är det en hederssak att inte släppa ut skit i det hav som jag tycker så mycket om. Skall man argumentera som du gör innebär det ju att även andra relativt sett små utsläpp och föroreningar bör accepteras. Fimpar, flaskor, platspåsar vad är väl dom om man jämför med vad industrin släpper ut? Är det verkligen jämförelsen som är det viktiga? Är det inte snarare så att många bäckar små stöder ett långsiktigt "rent" tänk där försiktighet på ett plan gör att man även är försiktig på ett annat plan. Att kryssningsfartyg och andra fartyg som dumpar skräp och skit i havet måste sättas åt hårdare är väl alla överens om. Eller?Min son Anton, snart 3 år, hoppas jag skall lära av vårt beteende. Inte för att bli någon typ av naturelitist utan för att bara respektera naturen och vårda den.Du har faktiskt fått mig att inse hur viktigt det är att jag gör min röst hörd och stämmer in i den kör som vill se ett renare hav i stort och i smått. Jo, du frågar om hur dessa båtar som inte har toalett skall hantera frågan. Det finns två svar på detta:1) Dom flesta av dessa båtar gör nog inte turer som är så långa att det förutom en liten pink behövs så mycket funderande.2) Om man behöver skita så lär väl dom flesta gå iland och göra det bakom någon buske. Om det inte funkar så kan man göra som vi gjorde. Spann med lock och en plastpåse i. Den funkade i såväl Jolly Scott, Blixtjolle som J18. Krafttag behövs för att lösa tömningsstationer men också för att utveckla mulltoalösningar, se gärna Milo Dahlmans lösning på detta http://www.sun-mar.se/. Trist nog finns det inga Svenska lösningar utan det är i USA och Kanada som man uppfinner detta. Inte minst kanske pga deras omfattande sjösystem där mycket av båttrafiken sker. Vi kommer förstås att installera mulltoa i vår båt i samband med ombyggnaden. Marknaden för riktigt bra mulltoalösningar torde vara enorm om man även lägger till husbilar och husvagnar.Jag finner det ofattbart att inte vi i Sverige istället tar täten i denna fråga som ändå ligger oss så nära.
Lasse Bengtsson krönikör i SBU:s tidning Båtliv avstår från att gå i polemik med Peter Brytte. Så här skriver han:
Vi har självklart olika inställningar mr Bryttne och jag. Men han missar hela tiden - läser inte vad jag skrivit och bara vad han tror att jag präntat ned. Det förstås inte bara mina egna synpunkter jag för fram - SBU står bakom dem.
Vad själva toafrågan anbelangar är det troligen så att det inte blir ett generellt förbud utan lokala sådana. Hur det blir får vi troligen veta när Lena Pedersson på Transportstyrelsen läger fram sin utredning den 1 dec.
Kommentar: Vad är din uppfattning i toalettfrågan. Ska båtfolket släppa ut sitt toaavfall orenat i havet eller är det dags för ett förbud?Skriv så publicerar vi.
(Bilder överst: Vänstra bilden föreställer toasug i Nynäshamn. Högra bilden långsseglaren Milo Dahlmanns mulltoa i "Artemisia II")

onsdag 18 november 2009

Rysshärjningarna 1719: Luddes stuga och ryssugn på Rånö.












(Bild: Luddes stuga, Nynäshamn sannolikt byggd 1719. Foto: SÖREN POLHEDE Ryssugn, Rånö Foto: STOCKHOLMS LÄNS MUSEUM. Ritning av rysk grundgående galär väl lämpad för skärgårdskrig. När galären satt stäven iland red beridna soldater iland med brinnande fackor och satte eld på hus och bodar. Porträttet föreställer den ryske amiralen greve Fjodor Apraksin, befälhavare över södra ryska galärflottan som hade sin bas på Rånö och Nåttarö sommaren 1719)

Höstens muddring av Ryssundet i Stockholms södra skärgård har väckt intresse för rysshärjningarna i skärgården år 1719. Det var hårda tag för skärgårdsborna som till en början blev övergivna av den egna försvarsmakten. I området kring Ryssundet och Ryssviken i Stockholms södra skärgård grupperade sig en av de två ryska galäreskadrar som härjade efter kusten.


Enstaka ryssugnar (se bild!) finns ännu kvar att beskåda på öarna. Det har skrivits mycket om denna svåra tid för skärgårdsborna. Här ett exempel:




” Det står ett moln vid himlens rand,
Som en har regn i säcken.
Det driver brandrök inåt land.
Med röken följer skräcken.

Hör klagorop och jämmerlåt!
Hör de fördrivnas röster
På varje stig och varje stråt
Från socknarna i öster

I måndags brändes Nävekvarn
I tisdags Utterviken.
Där tog tartaren bondens bar
Och spetsade på piken.”
(ur ”Sjuttonhundranitton” av Ruben G:son Berg)


Sommaren 1719 genomförde ryska flottstyrkor ett härjningståg efter Sveriges östra kust från Bråviken i söder ända upp till Gävle i norr. I storleksordningen 20 000 svenskar blev hemlösa. Sju städer, tio stora bruk, flera kyrkor och större gods, och hundratals gårdar och hemman plundrades och lades i aska.

Ryssugnarna i Stockholms skärgård på öarna från Arholma i norr till Landsort i söder är idag de enda synliga resterna av det som påminner om denna sommar då skärgården härjades av ryska inkräktare.
Ryssugnen vid Skutviken på Rånö har beskådats av många seglare som sökt natthamn. Stenhögen har sannolikt plockats runt många gånger genom historien.
I dessa ugnar bakade ryssarna sitt bröd under sin förflyttning genom skärgården. Ugnarna är byggda i natursten och varierar i storlek och utseende. Sannolikt gräddades ett enkelt bröd vars deg inte knådats eller jästs. Gräddningen tog inte så lång tid eftersom många skulle utspisas. Att grädda bröd på heta stenar är en urgammal metod som fortfarande används i flera länder.
På öarna omkring Nynäshamn finns ett flertal ryssugnar. 62 har inräknats på Utö, 59 på Rånö och Nåttarö och vid Älvsnabben finns några.
Ett annat exempel på ett fornminne från året 1719 är ”Luddes stuga” vid Fagerviken i Nynäshamn. Det sägs att det lilla huset byggdes upp på nytt samma år efter att det bränts ner av ryssarna. Kvar på tomten låg timmer som var avsett för ett fähus som inte brunnit upp och som nu sägs finnas som material i den stuga som vi idag kan betrakta på vägen ut mot vackra Strandvägen.
Det gamla torpet Sand med ”Luddes” stuga tillhörde en gång Nynäs Gård men ägs idag av Sotholms härads Hembygdsförening i Nynäshamn. Smeknamnet ”Ludde” syftar på siste hyresgästen – Carl Ludvig Samuelsson – som flyttade dit i början av 1900-talet där han bodde till 1935 då han hittades död på golvet i stugan.

Ett påtagligt bevis för rysshärjningarna på Södertörn inom Nynäshamns kommun finns på kungliga biblioteket i Stockholm. Det är tsar Peters manifest, en fem sidor långt aktstycke med en anteckning på holländska som säger att det är ett originalmanifest som ryssarna lämnade kvar på Torö efter att ett hus bränts ned.
Manifestet fanns på Herrhamra gård som 1719 ägdes av släkten Hildebrandt. Maria Dorotea Hildebrand var gift med holländske ministern Hendrek Wilhelm Rumpf som antas ha skrivit noteringen.
Torö brandhärjades den 18-19 juli 1719 och då brändes Herrhamra gård ner till grunden. Av bebyggelsen lär endast Östra Oxnö gård och ett hus på Revskär sydväst om Torö blivit kvar efter härjningen.
Tsar Peters manifest satt uppspikat på ett träd och var skrivet på rådbråkad svenska som sannolikt dåtida skärgårdsbor hade svårt att förstå. Budskapet var tydligt:




Vi att med all vår makt under Guds bistånd företa och fortsätta Våra krigsoperationer in till de innersta av Sveriges länder, men för den ruin och i synnerhet oskyldig blodsutgjutelse som skulle orsaka rikets inbyggare därav vi för Gud och hela den hederliga världen ha urskuldat Oss med detta uppriktiga förslags offentliggörande; vartill Vi anropar Gud till vittne och lägger allt ansvar på dem, som av särskild lust och intresse hindrat fredens genomförande”….

tisdag 17 november 2009

Ryssundet klart för passage!

(Foto: SKÄRGÅRDSSTIFTELSEN)
Nu är muddringen av Ryssundet i Stockholms södra skärgård klar, rapporterar Skärgårdsstiftelsen, som jobbat med projektet i 10 år. Endast några smärre besiktningar återstår. Muddringen har pågått sedan september. Den nya djupare farleden är 2,5 meter djup, 10 meter bred och ensmärken på Rånö-landet skall hjälpa båtfarare att hitta rätt. Fartbegränsningen är satt till 5 knop.
Nu blir passagen farbar för båtar med cirka 2.0 meters djupgående vilket ger fritidsbåtar ett alternativ i hårt väder på Mysingen att hitta en skyddad farled ner mot Nåttarö.
En öppen fråga är om Utö Rederi som trafikerar området med sina båtar skall öppna en båttrafikled genom Ryssundet. Då kan det bli möjligt att ta sig från Nynäshamn via Nåttarö, Aspö. Norrö, Rånö, Ålö genom Ryssundet mot Utös hamnar i Kyrkviken och den stora hamnen vid Gruvbryggan. Där i sin tur finns båtförbindelse med Årsta Havsbad.

Kommentar: Glädjande att Ryssundet nu är muddrat. Vi som på 1970-talet kunde segla igenom sundet hoppas nu att allt fungerar som det ska. Inte minst att marinen med sina potenta stridsbåtar kan hålla stipulerad fart max 5 knop med sina vattenjetaggregat.

måndag 16 november 2009

Maltese Falcon såld för 700 miljoner!




En av seglarvärldens absoluta one-off-båtar är 88 meters tremastaren Maltese Falcon som nyligen sålts för cirka 700 miljoner kronor till Elena Ambrosiadou. en fömögen kvinna med ett förflutet som toppchef inom oljebolaget BP.


Maltese Falcon har en variant av Dynaship-riggen som utvecklades under 1960-talet av den tyske ingenjören Wilhelm Prölls som ett försök att använda vinden för att driva handelsfartyg. Första rejäla oljekrisen år 1973 satte fart på experimentlustan som en följd av de kraftiga prishöjningarna på oljan.

De 58 meter höga masterna på Maltese Falcon är gjorde i kolfiber har vardera fem råsegel, totalt 15 segel som ställs in mot vinden på lämpligt sätt genom att masterna vrids med hydraulik. Segelytan kan maxas till 2 400 kvadratmeter

Maltese Falcon, som sjösattes på sin jungfruseglats för tre år sedan, har 18 mans besättning och kan chartras för den som är sugen på lite annorlunda sjöliv. Men smakar det så kostar det - hyran för en vecka är 4,3 miljoner kronor.


söndag 15 november 2009

Milo har nått Stjärnornas Ö!


(Bild La Palma, Kanarieön kallad "Stjärnornas ö"- astrofysikt laboratorium. Till höger Milo Dahlmann )




Långseglaren Milo Dahlmann har nu kastat loss med sin båt "Artemisia II" från den portugisiska ön Porto Santo nära Madeira och ensamseglat till La Palma en ö på Kanarieöarna som inte skall förväxlas med hamnen "Las Palmas". Ön kallas "Stjärnornas ö" därför att himlen är så klar. Stjärnforskare är ofta på ön för att studera universum. Hamnen där Milo förtöjt heter Santa Cruz.
Ensamseglingen tog två och ett halvt dygn och så här berättar hon på sin blogg http://artemisia2.blogspot.com/ om seglingen:
"Det tog 2½ dygn att segla från Porto Santo till La Palma, kom fram fredag morgon. Till min glädje fungerar vindrodret nu, och styr båten som en gudinna! Äntligen. Allting har gått bra. Jag har fått en ny erfarenhet; hur man seglar ensam när man är inte mår bra... Ett par timmar efter att jag hade lämnat Porto Santo började jag må illa. En släng av sjösjuka tänkte jag, det brukar inte bli värre än så. Men, med all sannoliket hade jag fått en släng av magsjuka OCH sjösjuka. Förutom att hålla koll på var jag var och att båten seglade som hon skulle, gjorde jag inte mycket annat än låg ner och försökte vila.
La Palma är en vacker ö, och det finns säkert mycket att se här".

Nu väntar förberedelsera för nästa etapp till Kap Verde-öarna (port Cabo Verde) som är en ögrupp i Atlanten cirka 500 kilometer väster om Senegal, Afrika. Ögruppen omfattar ett tiotal öar som har en befolkning på cirka 500 000 invånare. Största ön heter Sao Tiago.
Kap Verde som kom under portugisikt välde på 1400-talet var under segelfartygens tid en viktig bunkringsplats inte minst mellan Portugal och dess afrikanska kolonier.

torsdag 12 november 2009

M/S Nämdö och M/S Gällnö - nya W-båtar









Nya skärgårdsbåten "Nämdö" förtöjd vid kaj.

WÅABS nybyggen snart klara , rapporterar sjöfartstidningen Redaren i sitt kommande nummer.
I slutet av november kommer det första av Waxholmsbolagets två nybyggen, m/s Nämdö, till Stockholm från varvet i Finland. Provturer genomfördes i mitten av november och dop är planerat till den 16 december. Gudmor blir Camilla Strandman från Nämdö. Fartyg nummer två, m/s Gällnö, ska levereras i god tid innan sommaren 2010. De två nya isgående fartygen ska ersätta Skarpö och Ramsö och kommer att ha certifikat för 200 passagerare i fartområde D. Längden är 31 meter, servicefart 12 knop. (Foto: JAN NORELL WÅAB)

onsdag 11 november 2009

Lyd Kung Gösta: Pricka själv!



( Bilder: Kung Gösta befallde menigheten i Strängnäs att pricka ut farleden. Till vänster rött topptäcken i modern farled. Hur länge till?)
Är tiden inne för oss icke digitala navigatörer att ge oss ut i skärgården och märka ut grunden själva? Då kan vi ta lärdom av tiden omkring konung Gustaf Vasa som år 1527 befallde borgmästare, råd och menighet i Strängnäs att utmärka rätta segelleden i stadens farvatten genom att utsätta stora stänger, lövruskor och andra tecken och att dessa i all framtid underhålla, så länge ”seglas kunde”, vår, sommar och höst.
Det berättas också att ”kung Gösta” skulle ha ålagt bönderna vid Mälarens stränder att, när sjön tillfrusit, utköra sten på grunden, så att dessa härigenom ”kommer att höja sig över vattenytan”. De små kullestensholmarna i Mälaren som det finns många av sägs ha uppkommit till följd av denna bestämmelse.
Att som i forna tider pricka ut grynnorna själv kan bli en metod att höja sjösäkerheten i våra grundfyllda farleder. Signaler från Sjöfartsverket tyder nämligen på att ett måttligt antal farleder kommer i framtiden att vara väl utprickade och underhållna. Inte heller båtsportskorten vill Sjöfartsverket behålla.
Naturligtvis handlar denna problematik om pengar. Allt färre handelsfartyg trafikerar våra inomskärsleder och det är rederierna som betalar. Sjöfartsverket är affärsdrivande och får in 90 procent av sina intäkter från farleds- och lotsavgifter som betalas av sjöfarten,
Att underhålla farleder som enbart används av oss fritidsbåtar är inte längre något som det allmänna – det vill säga staten – måste ta ansvar för. Det är ingen social rättighet att köra i en prickad farled.
De underutnyttjade farlederna är gamla leder in till gamla industrihamnar som inte används längre liksom gamla bogserbåtsleder och fritidsbåtleder. Budskapet är tydligt – handelssjöfartens behov skall tillgodoses i första hand. De pengar som blir över skall användas till kanalsjöfart och sjöräddningen.
Sjöfartsverket lägger dock in en liten brasklapp för fritidsbåtled där inte annat skyddat alternativ finns. Där får vi kanske trängas.
Myndigheten hoppas att ett 20-tal leder skall tas om hand av intressenter som kan ta över ansvaret för farledshållningen. Om det blir en kommun som adopterar en farled så får grund och prickar konkurrera ned äldreomsorg, barnomsorg, skola och fritidslokaler i den kommunala budgeten.
Även ett lokalt båtsällskap kan adoptera om en farled. Då kan en särskild prick- och grundgrupp bildas vid sidan av kappseglingsgrupp, uppläggningsgrupp, sjösättningsgrupp med mera. Alla som bittert konstaterat hur svårt att det är att få frivilliga att ställa upp och jobba ideellt undrar naturligtvis hur det skall gå till.
Om frivilliga krafter ställer upp är det dags att börja snickra på prickar och remmare. Flytande sjömärken kan bestå av långa och grova träspiror med en flytkropp på mitten. Sjömärket förankras med kätting eller tross och ett ankare som är kopplat till en pricksten så att sjömärket står rakt i vattnet.
Vi har ju numera ett sidosystem i våra farleder med ett bra exempel på vad utprickning handlar om i praktiken framgår av 1798 års Båt och lotsinrättning.
Alla nord- och ostprickar böra med tofs eller kvast vara försedda i övre ändan, och alla syd- och västprickar utan, men de prickar, vilka kunna tagas på båda sidor, skola med ett enkelt kors i övre änden vara utmärkte.”
Vi som under tre decennier seglat ”Båtfyran” Stockholms skärgård – Västervik på ostkusten kommer att sakna den prickade leden om den försvinner. Det har känns tryggt att räkna prickar genom kikaren och samtidigt fått en sannolik position för egna båten.
Då försvinner också en charmig del av skärgårdsnavigationen nämligen att med sjökortet i handen kisa mot kobbar och skär och få lite naturupplevelse samtidigt som positionen ”fixet” säkras upp.
Skärgårdsnavigation enligt de gamla terrestra metoderna är dessutom en uppfriskande social aktivitet omkring frågan Var är vi nu? Ser du prickjäveln? Ska den gröna vara om styrbord?
Om jag nu går på grund utanför Oxelösund – skall jag då ringa till kommunalrådet? Hur blir det i valtider om kommunen byter politisk majoritet och tröttnar på farlederna – hur får vi båtfarare vetskap om detta?
Försvinner utprickningen helt i grundfyllda skärgårdsleder försvinner så blir det till att ankra om natten. Utan fyrar är det knappast säkert att färdas nattetid. Då gäller det att ha koll på skyddade naturhamnar med bra hållbotten. Vid hårda nordanpåslag blir det annars att gå upp och famla omkring i mörkret utan än enda blinkfyr eller boj att söka trygghet hos. För att slippa kryssa i svåra farvatten kan det bli tal om att ligga länge i en skyddad hamn i väntad på lämplig vind.
Nu måste vi i fortsättningen vi lita på GPS och digitala navigeringshjälpmeter typ plottrar och hur kul är det?
Ta pinn och håll på kvasten!

söndag 8 november 2009

Fyrskeppet som blev TV-kändis




(Bild: TV-kändisen "Lagaren" under gång. Foto: Skeppsholmsgården)











Fyrskeppet Svinbådan varnade en gång sjöfarten för de lömska grundflaken utanför Skånes kust där Öresund möter Kattegatt. Det gamla fyrskeppet spelar en viktig roll i vinterns spännande kriminalserie i TV:s kriminalserie nya serie "Morden" som började onsdagen den 4 november med att ett lik hittade i ett vattenfyllt schackt på en ö i Stockholms skärgård.
Fyrskeppet har varit med förr i serien ”Graven” som körde i åtta avsnitt i SVT för fyra år sedan. I serien fungerade fyrskeppet som ett flytande rättstekniskt laboratorium. Kriminalinspektör Cege Ljung spelad av Kjell Bergqvist talade då ibland om att han vill segla jorden runt men sin drömbåt ”Mandela” när han tar en paus från mordutredningen om en mystisk massgrav i skärgården.
Nu är Kjell Bergqvist med igen tillsammans med Göran Ragnerstam och Cecilia Nilsson, och det är något av ett ”cold case” i skärgården som de tar tag i.
Skådespelarna sover, äter och arbetar ombord och rör sig mellan styrhytt, hytter och skans där ett blankt rostfritt bord används av rättsläkaren. Runda ventiler, höga trösklar och tidstypiska lejdare ger en känsla av typisk gammal fin skeppsmiljö.
I verkligen är fyrskeppet ombyggt och omdöpt till Lagaren och tjänstgör ett seglande sjövärdigt skolfartyg som sedan 1972 tillhör stiftelsen Skeppsholmsgården. Hon har sin hemmahamn på Östra Brobänken på Skeppsholmen i Stockholm och bär vackert en ångbåtsrigg från slutet av 1800-talet vars funktion på den tiden var att segla båten i nödhamn om ångmaskinen slutade fungera. Skorstensmärket är en ”shamrock” – det engelska ordet för vitklöver.
Lagaren är i dagsläget välutrustad i alla avseenden och färdig för en slutbesiktning av sjöfartsinspektionen som TV-äventyret hjälpt till att förverkliga, enligt projektets eldsjäl Holger Renberg, som gick bort för ett par år sedan.
Någon världsomsegling för Lagaren lär det knappast bli. I rollen som ”Mandela” var hon avriggad och under de veckor som inspelningen pågick kom hon till en lugn vik på Lidingö.
Det första fyrskeppet Svinbådan lades ut första gången år 1866 och det framgår av den dåtida specifikationen ”att fyrapparaterna utgöras av tvenne lanternor med sideralsken med fotogenlampor, hängande under gafflar, en på vardera sidan om de tvenne masterna. Fartyg och toppballoner är målade i rödt och namnen SVINBÅDAN på sidorna i vitt. Med klocka klämtas 3:ne tätt på hvaranda följande slag under disigt väder och tjocka”.

TV-seriens fyrskepp är det tredje skeppet för ”Svinbådan” nr 17 som byggdes under åren 1893-1894 av järn och stål av W Lindbergs verkstad i Stockholm till en kostnad av 132 786 kronor och 64 öre. Dimensioner: Längd 34,65 meter. Bredd 6,70 meter. Besättning 8 man.
Skrovet var rödmålat med stationens namn målad i stora vita bokstäver på sidorna och skeppets nummer akterut. Skeppet hade kort peke och två master. Lanterninen hade en lysvidd av nio sjömil och en klocka, ångsiren och två kanoner varnade sjöfarare i tjocka, mörker och nedsatt sikt. Ångmistsirenen gav varje minut tre ljudstötar. Om sirenen inte fungerade användes klockan. Senare kom en luftdriven tyfon som drevs av en råoljemotor och en kompressor. Två ankare såg till att skeppet låg på rätt position.
Att vara besättningsman i ett fyrskepp ställde stora krav på psyket. Under långa tider inträffade ingenting så plötsligt kunde dramatik ta över. Det hände att fyrskeppet blev påseglat av segelfartyg och ångare. Blåste det upp till storm så draggade fyrskeppet och sedan den bedarrat kunde en nitisk inspektör från land dyka upp för att kolla att skeppet låg på den korrekta positionen.
Under vintern med is och åtföljande isskruvning kunde det hända att det var omöjligt att få upp ankaret som måste schacklas ur och lämnas på plats för att senare fiskas upp när det blev isfritt. Chef ombord var en fyrmästare som kunde vara en kontrollfreak vilket skapade otrivsel hos den övriga besättningen som bestod av fyrvaktare, kock och maskinfolk.
Kosten ombord var noga definierad. Fyrmästaren delade ut maten veckovis. Varje man hade sin mat en draglåda i mässens matbord. 2,62 liter färskvatten per dag till var och en skulle räcka till dryck och matlagning. Kosten drygades ut med fisk och sjöfågel. Säl kunde skjutas ibland.
Kvinnor sägs aldrig ha tjänstgjort i ett svenskt fyrskepp. Inte ens hustrur fick komma på besök, sägs det.


Kommentar: Jag besökte en gång det danska fyrskeppet ”Anholt” i Kattegatt. Och fick lyssna till berättelser om hiskeliga stormar som hotade slita loss fyrskeppet. Hotfulla sirener i mörker och tjocka kunde uppträda alldeles för nära. Sällsynta var de lata dagar då havet låg spegelblankt och solen gassade och längtan hem till familjen fanns där ständigt.

torsdag 5 november 2009

Trailerbar trimaran byggd i Vietnam


Kolla in trimaranen som står i början av hallen i den pågående storbåtmässan i Stockholm. Kanske nåt för Sverige med grundfyllda farvatten. Namn Corsair och finns i flera storlekar byggda i glasfiber förstärkt med kevlar för att tåla strandstötar.
"Det är ingen extrem båt" säger Ulrich Lindberg, president CEO, som utlovar goda fartresurser och fartfylld segling med lovarta skrovet ovanför vattenytan.
Corsair-trimaranerna byggs i Vietnam och fraktas hit i bitar i en container och monteras ihop i Stockholm. Genom att lossa fyra bultar kan skroven fällas ihop och ekipaget trailas
Mer att läsa finns på webbsidan http://www.corsairmarine.com/ Foto: CORSAIR MARINE
Sjövet kommentar: En intressant båt inte minst med tanke att den byggts i Vietnam för den internationella båtmarknaden. Synbart god finish. Båten på mässa kostar strax under 700 000 kronor. Företaget har byggt trailerbara trimaraner i olika storlekar i 20 år.

Var kan jag stoppa in kontakten?






















( Foto: NIMBUS. Elmotorns laddning ger en cruising speed på 23 knop, toppfart 27 knop, distans cirka 20 sjömil. Den tradionella bränslemätaren är ersatt med en "batteritankmätare"som visar hur mycket ström som finns kvar i batterierna.)


Var finns det eluttag som ger trefas elström 400 volt strömstyrka 32 ampere i svenska gästhamnar? Med ett sådant uttag tar det cirka fyra timmar att ladda batterierna i Nimbus E-Power - den nya elbåten som är en världsnyhet som visas på den pågående båtmässan Scandinavian Boat Show 2009 som pågår fram till söndag den 8 november.
Nu har vi sett båten som är en imponerande skapelse. (Undring: Varför har inte segelbåtstillverkarna kommmit på detta tidigare? Det måste vara en lättare grej att ha en segelbåt med elmotor med tanke på laddningen) Med ett vanligt eluttag tar det cirka 28 timmar att ladda batterierna på nya elbåten.
Ett batteri skall enligt tillverkaren klara 5 000 laddcykler vilket motsvarar en användning på 10 till 15 år. Enskilda cellmoduler kan vid behov bytas till en kostnad av ett eller ett par tusen kronor.

Nimbus nya elbåt går inte att köpa nu möjligen om fem år om intresset är tillräckligt. Båten kostar cirka 20 till 30 procent mer än en dieselbåt beroende på motoreffekt och batteribestyckning. Tillverkaren lovar att priset kommer att sjunka när batterierna och motorerna tillverkas i flera enheter.
En laddning räcker 20 sjömil ungefär distansen Nynäshamn - Dalarö. Toppfart 27 knop marschfart 23 knop. En energimätare visar hur mycket "kräm" som finns kvar. Om det blir stopp så skall en en liten dieseldriven generator som finna ombord hjälpa till att ta båten iland.

Nimbus E-power skall tillverkas i Mariestad, Storebro och Ryd. Exportmarknaden för elbåten bedöms bli stor inte minst i Europa där stora sjöar typ Bodensjön i Tyskland har stränga miljökrav på båtmotorer.


Båten skall testas av klassningssällskapet Norske Veritas och på sikt även anpassas till EU:s fritidsbåtdirektiv.


Läs mer om elbåten på http://www.nimbus.se/

tisdag 3 november 2009

Snart seglar Milo mot Kanarieöarna!
















(Bild: Milo i sjöställ Foto: ANDERS ÖHMAN Övre hörnet: Porto Santo stranden och sjöfararen Columbus vars hustru Felipa glömts bort av historien.)



Långsseglaren Milo Dahlmann med sin båt "Artemisia II"laddar just nu för en ensamsegling från ön Porto Santo nära Madeira till Kanarieöarna. Hon är besviken att inte Columbus fru fick en närmare presentation på öns Columbus-museum.
Så här skriver hon i en elektronisk flaskpost från ön:


"Som vanligt beskrivs inte kvinnorna i historien... Vad som hände med Colombus fru framgår inte på muséet. Annars är tillvaron just nu lite frustrerande. Har väntat på paket som skulle ha varit här för länge sedan. Kanske finns de på det fraktfartyg som kom in för en stund sedan. Det vore ju bra. Tanken var att segla vidare så fort jag fått dem.


Men, väderprognosen visar ett lågtryck över Kanarieöarna i slutet av veckan, pålandsvind, och in mot hamnen som jag tänkter gå till. Vindpilarna säger upp till kulingstyrka. Känns inte helt bra att ge sig in i. Detta lågtryck verkar stanna en vecka (minst). Nå, det är bara att avvakta och se. Jag får inte en kritisk tidsbrist om jag måste vänta, men om det blir längre tid börjar det bli kärvt Men annars är allt bra"


Milos plan är att i början av november ensamsegla till Kanarieöarna där hon skall mönstra på en besättning för en vidare seglats över Atlanten via Kap Verdeöarna. "Artemisia" är rustad för en tvåårssegling med slutmål Antarktis. Efter passage av Panamkanalen och anlöp i Centralamerika skall Milo besöka Galapagosöarna innan kursen sätts sydvart mot Chile.

Fotnot: Sjöfararen Columbus fru bortglömd i historien hette Felipa och var dotter till förre guvenören på Porto Santo. Hon födde en son och dog sannolikt i barnsäng. Hennes öde är okänt.

EXTRA: Senaste nytt om Milo på hennes blogg torsdagen den 5 november 2009. Det börjar dra ihop sig men det har varit lite fix med dator och andra prylar. Mer kan du läsa på http://artemisia2.blogspot.com/