onsdag 24 november 2010

Än så är det långt till vår....

Låta båten ligga kvar i isen i vinter? Förra vintern låg många båtar i Nynäshamn kvar i isen som tex den här segelbåten med bomkapell och allt. Båten klarade sig bra, Vad som kan ta stryk är bottengenomföringar och vattenlås för toaletten som kan frysa sönder och då kan båten sjunka när isen smälter på våren. Kolla försäkringens villkor om vinterskador? Inte klockrent att du får ut pengar om det fryser sönder.
En bra tips är att låta utombordsmotorns växelhus stanna kvar i vattnet som fram mot december brukar vara varmare än luften. Motorns impeller som pumpar vatten till kylning kan frysa sönder.
Onsdagen den 22 december är det vintersolstånd och då vänder det mot ljusare tider. Någon gång i januari brukar solen bli lite skarpare.
Min vän Tage som fiskade i sin ungdom i hela Östersjön brukade säga - "ingen fara med is så länge du har vatten under kölen".
________________________________________________
Mars 2010 Nynäshamn. Allt går igen i båtlivet, vilket framgår av följande text som skrev i mars 2010 när isen låg tjock i skärgården. Får se vad som väntar denna vinter. Noterar att sjömannen och fiskaren Tage som lämnat oss fanns med i texten. Det är viktigt att lära sig av "de gamle".
Är du vinterliggare? I så fall ta en koll på dina bordgenomföringar till toalett, kylvatten, självläns med mera. Risken är att vårfloden och issmältningen spelar dig ett spratt och båten sjunker. Garanterat bli det en sur fajt med försäkringsbolaget som inte gillar frostskadade båtar.
Den stränga vintern med månadslång sträng kyla har byggt på ett kraftigt istäcke i skärgården. Isläget i Östersjön är det värsta på 14 år. Båtägare som lämnat sina båtar i sjön under vinter i hopp om mildväder möter nu en isbåt på väg att bli sönderkramad av en halv meter tjock is.
”Så länge du har vatten under kölen är det ingen fara”, sade Tage en 86-årig fiskare när frågan kom upp. Hans lugnande besked kanske gäller men mycket hänger på om bottengenomföringar är intakta. Fryser en sådan sönder kan det bli kraftiga läckage senare i vår och då rinner vatten in och båten sjunker.
Dåliga skrovgenomföringar toppar ålderkrämporna på våra fritidsbåtar. Det är slangklämmor och slangar som inte håller måttet. Det visar bland annat Svenska Båtunionen SBU:s statistik som redovisas i senaste numret av medlemstidningen Båtliv. 214 anmärkningar riktas mot skrovgenomföringar.
Merparten av Sveriges fritidsbåtar är från åren 1965 – 95 och antalet år efter den första sjösättningen och ägarbyten har satt sina spär. Förutom kritik mot bottengenomföringar är det frostskadade sandwichlaminat, roder, läckage och gelcoatskador mellan skrov och köl på fenkölade båtar är åldersrelaterade brister på fritidsbåtar, enligt SBU:s Besiktningskommitté.
Den stränga isvinterns utgör ett allvarligt hot mot alla bottengenomföringar. Under sjöfartsverkets kritiska granskning av fritidsbåtars sjövärdighet så kom bottengenomföringar i fokus i de regler som utarbetade och som nu finns inbyggda i den EU-direktiv som styr CE-märkningen av fritidsbåtar.
Avlopp och utsläpp av toalett omfattas av stränga krav. På alla bottengenomföringar och avlopp som sitter lägre än 100 millimeter över vattenlinjen skall det vara avstängningskran och dubbla slangklämmor. Om överkant på en diskho sitter lägre än 350 millimeter över vattenlinjen så skall avloppet ha detsamma.
En stor och vanlig riskfaktor är spirallindade slangar av tunn PVC som går att sticka hål på med kniv. Principen för säker bottengenomföring är – går slangen till avloppet sönder, och vatten tränger in – så skall det gå att stänga av vattenströmmen.
För vinterliggare gäller det att stänga bottenkranarna och förse dessa med någon typ av köldmedel som ser till att kvarvarande vatten i kranen inte fryser så att höljet sprängs. Då rinner vatten in ändå.
På spaning efter vinterliggare har jag hittat flera övergivna motorbåtar med stora dyrbara utombordsmotorer som ligger begravda i is och snö. Jag har sett stor fyrtaktare på över 100 hästkrafter som betingar ett nypris av minst 100 000 kronor. Om vatten finns kvar i växelhuset riskerar kylvattenpumpen att sprängas sönder. Dyrbara reparationer väntar dessa båtägare både på motor och båt särskilt om ekipaget sjunker.
Stålbåtar kan också ha det jobbigt som vinterliggare, särkilt om de har några år på nacken och stålet i skrovet är rostigt. Jag kollade på en gammal skorv i en hamn som utsatts för stor ispress denna vinter och där nötningen från skarpa iskanter gör att rostflagor lossnar och ägaren väntar nu på att det skall gå hål. Då kan det blir aktuellt med träpluggar och andra varianter på läcktätning för att inte båten skall sjunka. Hur kul är det?
Några vinterliggare har valt att ha en eldriven propeller i vattnet för att försöka åstadkomma en virvelbildning som håller isen borta.
Årets stränga isvinter
har kommit som överraskning. För vi skall väl ta upp båtarna på vintern?

lördag 20 november 2010

Snabb motorbåt - största hotet mot kajakpaddlaren!







En snabb motorbåt med förare som har dålig utkik föröver är det största hotet mot kajakpaddlaren. Det säger Gurra van kajakpaddlare som jag träffade på gång till höstens Storbåtmässa. Det blev i stället ett lärorikt samtal om den naturupplevse som väntar den som vågar paddla kajak i ytterskärgården. Säkerheten har högsta prio nära vattnet.
Vilken typ av farkost har det lättast att ta sig in i grundfyllda vikar i vår natursköna skärgård? Svar – havskajaken. I jämförelse med dagens moderna stora djupgående fritidsbåtar så har paddlaren det lättare att ta sig fram med kajakens ringa djupgående. I kajaken gäller så kallad ”måsnavigering” det vill säga att Skärgårdshavet är farbart så länge inte måsarna bottnar med sina små fötter.
Att paddla kajak är en fantastisk naturupplevelse, berättar Gurra – en 41 årig sjövan paddlare som inte drar sig för att ge sig till sjöss i smällkalla vintern och att använda pannlampa om dagen blir mörk och sikten sämre innan han landstiger. Senaste säsongen har han ensampaddlat cirka 300 sjömil upp och ner i Stockholms skärgård. Sollata dagar med bleke avlöstes av ostadig väderlek med kulingar och krabb sjö som utmanade sjövanan och inte minst armmusklerna. Vinden kan vara hård i ytterskärgården. En natt på en kobbe söder om Bullerö pep det i så pass att tältet höll på att blåsa i sjön.
Fråga: Är då inte kajakpaddling rena självmordsuppdraget? .
Svar: Allt vi gör kan innebära risker. Det är bra att ha en plan om något händer.
Han berättar om den utrustning han har ombord i sin finska kajak och vilket säkerhetstänk som gäller
.
Senaste investeringen var en gul torrdräkt för så där niotusen spänn som ska skydda honom någorlunda om han råkar kapsejsa i det kalla vattnet. Då gäller det att ta sig upp i kajen. I bra lägen klarar han en eskimåsväng det vill säga att liggande upp och ner i vattnet med en kraftig knyck på paddeln få upp kajaken på rät köl igen.
En annan metod att klara en kantring är att sätta en gul påse med luft i på ena paddelbladet och sedan lägga paddeln bakom sittbrunnen. Den luftfyllda påsen – flottören – ger den vattenfyllda kajaken tillräcklig stabilitet för att den nödställde paddlaren skall kunna häva sig upp i sittbrunnen. Innan ombordstigningen från vattenytan skall vatten i sittbrunnen länsas med hjälp av en fast länspump med tvärhandtag som påminner om en cykelpump.
Gurras säkerhetsplan har övats in under varma dagar i varmt sjövatten i någon vik med att par meters bottendjup. En liknande övning i kyligare vatten stärker självförtroendet. Till saken hör att kajaken är flytsäker det vill säga skrovets vattentäta sektioner fyllda med luft ger bra flytkraft.
Varje sektion i kajaken, för och akter om sittbrunnen, fungerar som stuvutrymme för allehanda utrustning. Utrustningens vikt och placering påverkar kajakens trim det vill äga djupgåendet för och aktern som i sin tur påverkar kajakens uppträdande under paddling. En liten radio gav rapporter om vädret. En anhörig iland skickade dagliga väder-SMS på mobilen.
Tältet är ett Hilleberg som inte är det bästa för jordlösa skärgårdskobbar och nästa investering kan bli ett kupoltält med cirkelstag bara att förankra med stenar en i varje hörn.
Provianten är vanlig husmanskost som tål några dagars lagring nära vattnet i en kajak. Varierad kost med mycket fibrer och frukt finns alltid på matsedeln. Gröt kokas varje morgon på ett campingkök. Vattenflaskan ligger under en gummisnodd på fördäck bredvid sjökort, kompass och vattentät klocka. Reservpaddlarna ligger säkrade på akterdäck. Säkerhetssnöre sitter på den paddel som används för tillfället.
På fötterna varma mjuka dojor i ett exotiskt material och i reservspecialhandskar som täcker runt paddel och händer om det är kallt. Solglasögon med säkerhetssnöre och skärmmössa för att skydda mot solen kompletterar den personliga utrustningen.
Sommartid paddlar han helst i t-shirt. En dagsetapp kan vara upp till tio timmar med en fart av ungefär tre knop i snitt och även om paddeltagen är lugna och rytmiska så ställer det krav på kondition och styrka och kroppen som avger mycket vätska kräver hela tiden påfyllning
Fråga: Är det inte säkrast att paddla så nära land som möjligt?
Svar: Nära stränder i skärgården blir det ofta baksjö som slår ut kort och oregelbunden. Om en kapsejsning inträffar är det bättre att ligga en bit ut från stranden för att hinna ta sig ombord i kajaken. Risken är annars att driva iland och få skador på sig själv och kajaken.
Fråga: Är inte kapsejsning den största risken för den som paddlar kajak?
Svar: Det är att bli påkörd av en snabb motorbåt! Många båtförare har dålig koll på vad de har framför stäven, och de följer inte sjövägsreglerna
.
En kajak med sina låga fribord syns dåligt när det går lite sjö. En solglittrig dag i motljus kan det vara riktigt svårt att upptäcka kajaken, liksom i mörker och nedsatt sikt. Gurra har självlysande paddelblad som syns i mörker. Men oron finns alltid där när en farled skall korsas och en motorbåt kommer dånande. Håller skepparen den behöriga utkik som sjölagen kräver?
Flytvästen är en viktig säkerhetsdetalj. Den skall vara smidig med stor flytkraft och indragen vid axlarna för att ge plats åt armarna under paddling. Tydliga reflexer och rymliga fickor är ett plus.
I somras paddlade Gurra sydvart upp farleden mot i Södertälje och runt Mörkö och vidare genom skärgården och Dragets kanal mot hemmahamn. Andra paddelturen gick nordvart via utsidan på Utö utanför Fjärdlång genom Villige och upp mot Bullerö och Sandhamn. En lugn dag paddlade han ensam ut till Gunnarstenarna ute i havet.
Fråga: Vilket är annars mest störande problemet vid långpaddling? Får du inte ont i baken?
Svar: Nej det är inte så farligt men att kissa utan att behöva gå iland kan vara jobbigt.
Han brukar kissa under gång i ett tomt mjölkpaket. Kravet på nya torrdräkten var att det skulle finna en lucka framtill så att det lättare att kunna kissa utan att dräktens funktion sattes ur spel. Det löste sig.
Nästa mål för långpaddlare är att nästa säsong paddla från Kalmar upp efter kusten till Stockholms skärgård och tangera ”Båtfyran” som lockar båtfolket sommartid.

söndag 14 november 2010

Glöm inte Tsesis kära Svea Hovrätt!

Bilden: Ryska oljetankern Tsesis på grund 1977 vid Kärringhällan i Södertäljleden. 1000 ton olja smetade ner stränderna vackra Torö. (Foto.PRIVAT)
______________
Ohoj kära lagkloka i Miljööverdomstolen!
Om någon vecka den 23 - 26 november skall ni pröva Stockholms hamns ansökan om att få bygga en containerhamn vid Norviks udde utanför Nynäshamn. Udden har ostkusten i särklass säkraste insegling för fartyg med 15 meters djupgående - endast 16 sjömil från angöring Landsort.
Om inte Norvik får klartecken öppnas möjligheten för Södertälje som ligger 34 sjömil in från Landsort med endast 9 meters djupgående att få ta emot containerfartyg. Då kommer sjötrafiken på den smala Södertäljeleden att öka kraftigt.
1977 grundstötte den ryska oljatankern Tsesis på ett 5,9 meters grund vid Kärringhällan i Södertäljeleden och orsakade ett oljeutsläpp på cirka 1 000 ton som smetade ned stränderna inte minst på vackra Torö.Grundet var inte utsatt i sjökortet.
Efter en segdragen juridiskt strid fällde till slut Högsta Domstolen Sjöfartsverket för att ha underlåtit att informera om grundet - som verkets kartografer och sjömätare kände till! I underrätterna tingsrätt, och hovrätt så fick de lagkloka tydligen huvudbry i skuldfrågan och hovrättens ledamöter gick på Sjöfartsverkets linje. De lagkloka i Högsta Domstolen gick på en annan linje och fällde sjöfartsverket. En unik dom inom sjörätten vars process orsakade mycket lidande för flera av de inblandade.
Det heter att rättvisan är blind och det är inte självklart att Miljööverdomstolen står för den högsta visdomen i nautiska frågor.
Om ni lagkloka har lärt er något av Tsesis-olyckan och vill verka för miljövänliga och effektiva sjötransporter till Stockholmsregionen i framtiden och undvika stora båtar i trånga skärgårdsleder så skall ni godkänna Stockholms hamns ansökan till hamnen på Norviksudden.
En av de myndigheter som hårdast kritiserat Norviksprojektet är Kammarkollegiet. Skadar då misstanke om svartbygge Kammarkollegiets Norviks-kritik? En aktuell fråga som kräver trovärdigt svar eftersom Kammarkollegiet används av Norviks-motståndarena som ett slagträ att stoppa en utbyggnad av ostkustens bästa djuphamn.

Kammarkollegiet hävdar i ett antal så kallade ”förödande kritiska inlägg”att Norviks containerhamn inte behövs.
Har då myndigheten den juridiska auktoritet som behövs för att hävda en sådan ståndpunkt? Myndigheten har över trettio olika olika arbetsuppgifter främst inom juridik, ekonomi, upphandling och adminstration. Om verksamheten fungerar som det är tänkt skall denna myndighet, som inrättades av Gustaf Vasa på 1500-talet, se till att stärka statsförvaltningens förmåga att arbeta rättssäkert och till effektiv nytta för medborgare, näringsliv och beslutsfattare. (citat för KK:s hemsida)
En sådan pompös deklaration kräver trovärdighet inte minst om myndigheten ger sig på Norviks planerade djuphamn som effektivt skall försörja 4 miljoner invånare med nödvändiga varor.
Kammarkollegiets rykte skamfilas just nu av att en hög tjänsteman utpekas som en misstänkt svartbyggare. Han har byggt ett hus i Östhammar utan att begära bygglov och ansökan om strandskyddsdispens. SR Uppland uppger att denne topptjänstemannen på Kammarkollegiet nu kanske måste riva sitt hus på skärgårdsön. Topptjänstemannen sägs vara nära bekant med förre statministern Göran Persson.
Finns det en juridisk kamerilla som kan systemet och manipulerar för sina egna intressen? I hanteringen av Norviks djuphamn finns en markägare som är jurist med hög position nära regeringen som motsäger sig hamnen.
Vi som tror på Norviks planerade djuphamn hoppas att miljööverdomstolen kan fatta ett rättsäkert beslut opåverkat av misstänkta juridiska kamarillor som har samband med ägarintressen i skärgården.


onsdag 10 november 2010

Ubåtskrisen 83: Ubåtslarm i Danvikskanalen







Bilder: Rysk båt som regelbundet trafikerade Mälaren under det kalla kriget. Danviksklippan i Stockholms innerstad och kanalen där ett 60-tal militärer i hemlighet spanade efter en miniubåt som kunde ha gömt sig under kölen på handelsfartyget som var på väg till Köping.
____________________
Under 80-talets ubåtskris rapporterades uppskattningsvis 6 000 misstänkta ubåtar innanför den svenska territorialgränsen och på inre vatten till exempel i Stockholms skärgård. Hur många av dessa larm som var sanna eller falska tvistar fortfarande makthavarna om 30 år efter när ubåtslarmen stod som tätast,
Vi som i media försökte rapportera om vad som var sant och relevant i denna ström av misstänkta främmande ubåtar hamnade ibland i konflikt med oss själva. Ibland blev röstläget lite väl högt. Här följer ett sådant exempel från hösten 1983 då ett ubåtslarm utlöste en hemlig operation i Stockholms innerstad..
En septemberdag stävade det ryska handelsfartygen ”Baltiyskiy 110” in genom Stockholms skärgård mot den svenska huvudstaden. Fartyget ”gick på lätten” det vill tom på last hade tidigare lämnat Helsingfors i Finland och satt kursen över Finska Viken och vidare över norra Östersjön för att angöra svenska kusten. Målet för resan var hamnstaden Köping i Mälaren.
Att sovjetiska handelsfartyg regelbundet trafikerade svenska hamnar var rutin under det kalla kriget. Men helt utan kontroll var inte de ryska båtarna. Den svenska militära underrättelsetjänsten följde sedan många år de ryska fartygens rörelser i ”Fredens hav” som Östersjön kallades lite på skämt. Båtarna registrerades och bokfördes systematiskt och i tveksamma fall spanade den svenska underrättelsetjänsten på vad båtar och besättning hade för sig. I hotbilden fanns sedan många år misstanken att de civila fartygen användes som flytande plattformar för att inhämta känslig information om det svenska försvaret.
Flera allvarliga ubåtsincidenter under 80-talets första år hade skärpt beredskapen. Ubåtsjakten i Huvudskär 1980 resulterade till exempel i skarp vapeninsats från jagaren ”Halland” mot en misstänkt främmande ubåt. Året efter den 27 oktober 1981 grundstötte den sovjetiska ubåten U 137 vid en minstation inom militärt skyddsområde utanför Karlskrona och blev en världsnyhet. Året därefter senhösten 1982 inträffade ubåtsjakten i Horsfjärden i Stockholms skärgård där marinen genomförde sin största vapeninsats med sjunkbomber och bottenminor sedan andra världskriget. Ingen ubåt tvingades upp till ytan. Mycket talade för att de fanns ett mönster i ubåtsintrången.
Under ubåtsjakten i Horsfjärden uppträdde för första gången miniubåtar ibland de indikationer som marinens ubåtsjägare registrerade. De små bemannande ubåtarna antogs ha lämnat en moderubåt utanför kusten och sedan smugit sig in genom de smala och tämligen grunda sund som finns i skärgårdsområdet runt Horsfjärden och den militära örlogsbasen Muskö med sina atombombssäkra dockor insprängda i berget.
De främmande miniubåtarna kunde också smita in under kölen på ett civilt fartyg för att på så sätt undgår upptäckt. En annan variant var att de civila fartygen hade en miniubåt gömd i lastrummet som sedan sjösattes med en däckskran nära något intressant försvarsobjekt till exempel en minstation.
”Baltiyskiy 110” hade på denna resa från Helsingfors som slutmål den lilla staden Köping i nordvästra Mälaren mellan städerna Västerås och Köping. För att nå sin slutdestination måste fartyget gå in i Stockholms hamn och strax söder om Djurgården gira babord in i Danvikskanalen och passera slussen i Hammarby och sedan i ”Grodhavet”, det vill säga Mälaren.
Vilket intressant försvarsobjekt fanns då i ett innanhav av sötvatten som för det mesta befors av glada nöjesseglare och enstaka handelsfartyg på väg till Västerås eller Köping från Stockholms eller Södertälje?
Ett möjligt mål för riktat spionage var möjligen den station för signalspaning mot främmande makt som FRA(Försvarets Radioanstalt) hade ansvar på och som var en viktig länk i det förvarningssystem i ett skymningsläge skulle varna Sverige att ett krig stod för dörren.
Någonting hade hänt denna septemberdag 1983 som fick ett 60-tal man ur marinen, polis, kustbevakning och den militära säkerhetstjänsten att inleda en operation i Stockholms innerstad. Det började med uppgifter om observationer i norra skärgården och vid Lidingö samt vid infarten till Hammarbyleden nära Danviksbron. Vittnen talade om ”tydliga luftuppkok”. Ett föremål ovanför vattenytan hade under natten observerats med bildförstärkare.
Andra uppgifter från militära källor talade om att bottenspår hade hittats och filmats med videokamera och att spåren liknade de som hittades i Horsfjärden och som senare användes som ett av bevisen i 1983 års ubåtskommission.
Danvikskanalen byggdes på 20-talet och är en cirka 700 meter lång och 35 meter bred kanal som förbinder Hammarby sjö med Saltsjön.
Uppgiften för de 60 i ubåtsstyrkan gick ut på att när ”Baltisky 110” kom in i Danvikskanalen försöka undersöka om en miniubåt hade gömt sig under kölen på fartyget. Hela operationen genomfördes dolt det vill säga militär personal uppträdde i civila kläder.
För att lyckas med denna operation krävdes exakt tajming det vill säga all personal måste vara på plats när fartyget kom in mot slussen. Men någonting gick snett i sambandet. ”Baltiyskiy 110” passerade slussen flera timmar innan ubåtsjaktstyrkan plats.
På DN:s redaktion fick vi tidigt ett tips om att någonting var i görningen. Det lät för otroligt för att vara sant. Främmande ubåtar inne i Stockholms innerstad? Nej, inte det. Men sådana uppgifter hade funnit tidigare. Jag blev en gång uppringd av en kollega på ett stort etermedia som berättade att redaktionen vid en fest på Djurgården sett ett periskop nära Kastellholmen. Varför sände ni inte denna observation? ”Ja vi hade ju druckit en del”, svarade kollegan ursäktande. Jag hänvisade till försvarsstaben och kollegan berättade senare att en allvarlig civilklädd man dykt upp i gryningen och sagt att festdeltagarna sett en vindsurfingbräda och han överlämnade en av försvarets pennor som en gåva.
Vi i DN nyhetsgrupp hamnade omedelbart i ett dilemma. Vi visste att något stort var på gång med möjliga ubåtar i Stockholms innerstad men hade ingen aning om vad resultat skulle bli.
Lördagens tidning den 10 september 1983 gjordes ut på det vi visste just då nämligen ”Ubåtslarm i innerstaden” och ingressen ”I största hemlighet har militär och säkerhetspolis spanat efter främmande undervattensfarkost mitt inne i Stockholm. Inne i Danvikskanalen med videokameror hade spår säkrats som nu granskas av försvarets experter”
I en inramad text med dåvarande ÖB Lennart Ljung stod rubriken ”ÖB förtegen” där han berättade att videofilmen på de misstänkta bottenspåren vid slussen analyserades. Hans budskap var att det var för tidigt att säga något och det ryska handelsfartyget ”Baltisky 110:s” roll i sammanhanget ville han inte går in på”.
I huvudtexten som – märk väl – skrevs med operationen pågick – hade vi kommentarer från olika militärer. Försvarsstaben bekräftade att rapporter kommit in och att vissa spaningar genomförts i skärgården men i övrigt fanns inge kommentarer till operativa uppgifter.
– Jag känner inte till detta med fartyget. Eller att vi skulle ha säkrat några bevis, inte heller att vi fått rapport om spår i Mälaren.”, Sade överstelöjtnant Jan-Åke Berg vid försvarsstaben.
En militär som hade lite mer att säga var ”Sven-Calle” det vill säga kommendörkapten Sven Carlsson som var mediavan från U 137:ans grundstötning och från presscentret vid Horsfjärden året innan. Så här sade han till DN:
”Det finns stunder då jag inte tror på detta. Men det finns ju bevis som inte går att bortse ifrån. Vad som gör detta så obegripligt är dessa okända farkosters irrationella uppträdande. Om det nu finns tecken på att de som uppträder i Stockholm så måste den som ligger bakom detta ha obegränsade resurser.”
Utöver huvudtext och bilder från Danvikskanalen bland annat på en av militärens dykare fanns i DN en karta över Hammarbyleden och farleden i Mälaren till Köping. I en intervju berättade en dykare Lasse Larsson i firman Dykeri Plus och hur botten såg ut i kanalen och hur begränsad sikten var. Om en miniubåt skulle ha smitit in under botten på ett annat större fartyg så fanns det inte mycket spelrum mellan kölen och botten med en sikt på cirka 1,5 meter.
Natten till lördagen den 10 september 1983 satt jag i en stol på DN:s redaktion och väntade på ett telefonsamtal. Ju mer timmarna led förstod jag att någonting gått snett. Första upplagan kom med krigsrubriker om ubåtslarm i Stockholm innerstad. En svidande känsla av att vi dragit på för stort infann sig. Då ringde telefonen och en källa som var på plats meddelade att operationen misslyckats. Även ÖB Lennart Ljung ringde upp och sade att det inte var något. Det var ytterst sällsynt,
Det var bara att bita i det sura äpplet. Huvudansvaret var dessutom mitt.
Dagen efter detta påslag med krigsrubriker hade tidningen en liten tvåspaltare att luftuppkoket från en misstänkt ubåt i Hammarbyslussen kom från ett trasigt avloppsrör.
När jag lämnade DN efter 31 år i sanningens tjänst så var avtackningen grandios från vänliga kamrater. Redaktionschefen Pia Skagermark höll ett vänligt tacktal och visade bland annat upp löpsedeln från 1983 med ubåtslarmet i Hammarbyslussen. Det var bara att bita ihop. Journalistik innebär också att offentliggöra sina misstag.
Hösten 2009 ringde jag till Börje Bennbom som var ansvarig nyhetschef den natten i september 1983 då ett 60-tal men jagade misstänkt miniubåt i Danvikskanalen. Han minns det väl.
– Det finns väl inte så mycket att säga om sakinnehållet. Men vi hade ett lite för högt röstläge!, sade ”Bennis”. Hans kommentar kändes tröstande.
Ett år senare kommer boken ”Sanningen om ubåtsfrågan – ett försök till analys”. Boken är skriven av general Bengt Gustafsson som år 1986, tre år efter incidenten i Hammarbyslussen, efterträdde Lennart Ljung som Överbefälhavare. I boken där han tydligt utpekar Sovjetunionen som den kränkande makten redovisar han nya uppgifter om sovjetiska miniubåtar. En bild av ”Alekjes Krylov” som var moderskepp för miniubåtar som kunde dockas in i ett dolt lastrum i skrovet. Likaså fanns bilder på ryska undervattensfordon med larvfötter…..


söndag 7 november 2010

Varför bli båtarna bara större, och större........?







Den frågan skall vi söka svaret på kommande vecka. På onsdag den 10 november öppnar den Storbåtsmässan i Mässhallarna Älvsjö Stockholm Scandinavian Boat Show och enligt förhandsreklamen så blir bara båtarna större och större. I fem dagar fram till söndagen kan vi som betalar 140 spänn i inträde beskåda dessa segel- och motorbåtar.
Båtfolket har alltid värjt sig mot uttrycket "lyxbåt" men frågan är om inte dessa stora blänkande flytetyg förtjänar att kallas "lyxbåtar"?
Båtmässan är en drömfabrik där vi båtnördar kan njuta av utställda fartyg utan att behöva oroa oss för okända grund och annat otyg som hotar oss på våra färder ytterskärgården. Säkrast är vi på havet med fri horisont runtom och besättningen kan kolla på en dvd-film på platt-TV under frivakten. Position avläses med GPS som visar rätt på någon meter när.
Annat var det på 60-talet när vi gungande i Baltic Race försökte få in Gotska Sandöns radiofyr på radiopejlen som för att få en liten hum om var på sjöhavet vi befann oss. Eller när vi grundstötte vid Huvudskär och en gast höll på att trilla överbord. Sådant kan hända nu också förståss.
Jag har spanat in båtmässor sedan 60-talet. Ingen båtmässa är lik den andra. Utan båtmässor skulle sannolikt båtbranschen dö ut och vi båtnördar blir en båtdröm fattigare.