torsdag 27 september 2012

Ett målande sjödrama

Göran Rücker heter en känd skärgårdsmålare som råkade ut för monstersvall från ett norskt kryssningfartyg inne i skärgården. Här berättar han om händelsen med färg i akvarellpenseln 










 

tisdag 25 september 2012

Båtspaning: STENA TILL NYNÄSHAMN


Ett av landet ledande färjerederier Stena Line har köpt linjen Nynäshamn - Ventspils av Scanlines.
  -Vi välkomnar Stena Line till Stockholms hamnar och ser fram mot en långsiktig och framgångsrik relation, säger Henrik Widerståhl, marknadschef Stockholm hamnar i senaste numret av hamnens tidning "Via Stockholms hamn".
  Tidningen rapporterar också om senaste nytt om geotekniska undersökningar på Norviksudden utanför Nynäshamn. Syftet med undersökningarna är att undersöka marken för att välja den bästa metoden att bygga den nya godshamnen där.
 Den statiska belastningen har kollat genom att lasta upp sprängsten i en fem meters hög och följt hur marken påverkas. Den dynamiska belastning har kollats genom att en 20 tons vikt hissats upp i en kran och släppts ned från 20 meters höjd så kallad fallviktspackning. Nu skall resultaten sammanställas för att kunna välja den bästa byggmetoden.
  Sprängstenen på Norviksudden kommer från de bergrum som grävdes ut under "oljan" för att tillgodose samhället med bränsle i händelse av ofred. Så blev det som tur var inte och kalla kriget tog slut ungefär 1990.  

lördag 22 september 2012

Fredsspaning:RUSTAR PUTIN FÖR FRED?






BUNGENÄS september 2012. Horisonten ligger fri österut när vi traskar omkring på stranden vid Bungenäs – en udde som sticker ut på norra Gotland. Tidigare var det övningsområde för militären men är området öppet. Igenväxta löpgravar i sicksack och rester av pjäsvärn vittnar om tidigare försvarsanläggningar för denna kuststräcka.
   Då under det kalla kriget fram till 1990 ungefär var den baltiska och polska kusten mitt emot rödmålad och låg inom dåvarande Sovjets maktsfär. Nu är det NATO (Polen) och EU som gäller om det gamla svenska invasionsförsvaret är skrotat och ersatt med ett insatsförsvar som vi inte riktigt vet hur det skall funka om det kör ihop sig i hemlandet. Jag är född 1940 då andra världskriget började breda ut sig och Sveriges beredskap var god vilket nog inte rymde hela sanningen. Där känner vi 40-talister som är födda under ett krig en viss oro. Våra föräldrar var bekymrade över läget.
Rustar då Ryssland och Putin för fred?
Frågan är högst relevant då öppna uppgifter talar för omfattande ryska satsningar på försvaret i takt med en bättre ekonomi. För oss som särkilt följer nyheter inom örlog så har Ryssland köpt två franskbyggda amfibieattackfartyg av Mistralklass för leverans 2014 och 2015. Utöver dessa två franskbyggda båtar ska ytterligare två Mistral byggas i Ryssland oklart när det blir. Dessa stora fartyg som kan bära attackhelikoptrar skall kunna operera i Östersjön och Svarta Havet men också i den arktiska regionen där intresset från stormakterna ökat i takt med att regionen blir mer isfri som ett resultat av den globala uppvärmningen.
Inte bara Ryssland stärker sin militära förmåga i den regionen utan NATO satsar på ökad radarrövervakning i polaromådet och Kanada bygger också upp resurser.
      På lång sikt kommer Sverige att hamna i kläm mellan två ryska intresseområden – Östersjön och polarområden. Oklara gränsområden riskerar att öka på konflikrisken. Så har vi den där gasledningen i Östersjön i anslutningen till den svenska ekonomiska zonen. Möjliga etniska konflikter i östländer finns med i hotbilden.
    Svenska ”hangarfartyget Gotland” där vi nu står på Bungenäs vackra strand är i praktiken avmilitariserat efter det kalla kriget. När jag gjorde lumpen under Kubakrisen 1962 gällde lumparsnacket ”vi skall försöka hålla stånd tills jänkarna kommer” Nu är värnplikten skrotad och ersatt med ett yrkesförsvar som inget vet riktigt hur det skall fungera.
   Nu signalerar USA minskande satsningar på försvaret och länder i Europa inom EU visar ovilja att satsa på militära projekt.
   Klarar Sverige att hålla sig utanför en konflikt i Östersjöområdet utan ett trovärdigt försvar?
   Det gamla skyddsvärnet på Bungenäs gnisslar det i en rutten dörr och inne i skyddsrummet ligger en väl använd surfingbräda. På väggen har någon sprejat:

”Låna gärna brädan”.

torsdag 20 september 2012

FREDSTANKAR PÅ FÅRÖ I SEPTEMBER


Bilden ovan visar brittiska och franska flottstyrkor som bombarderar Bomars Fästning på Åland under Krimkriget 1853-56- bilden nedan föreställer gravstenen på Fårö - som vittnar om att ett 20-tal engelska sjömän som dog i kolera begravdes på platsen. Sverige hjäpte England och Frankrike genom att upplåta en flottbas i Fårösund.
_____________________________
Fårö i september 2012.
   "Sverige kommer inte att hamna i något krig då landet numera saknar ett försvar!"
 Så lite sarkastiskt uttryckte sig en boende i Fårösund på norra Gotland när vi senaste veckan besökte ön i Östersjön som sjömän kallar "Kalkstens-Hawaii" och som ÖB brukade kalla "Hangarfartyget Gotland" och då syftade på att den om den Lede Fi skulle ta Gotland kunde hon eller hand bomba sönder det svenska fastlandet genom att använda öns flygfält som bas.
  Denna underbara höstvecka bor vi i Kustparken nära det numera nedlagda förbandet KA3 kustartilleriet som hade till uppgift att försvara ön mot en fientlig invasion.
   En dag åker vi över till Fårö - denna magiska ö - och hamnar vid ett tillfälle nere vid Ryssudden och Engelska kyrkogården. Där finns en kättingomsluten plats med en gravsten och en minnesplakett med orden:
  • Här vilar ett 20-tal engelska örlogsmän som avled i kolera år 1854 under det s.k. Krimkriget då Fårösund utgjorde en bas för en engelsk-fransk flottenhet. NV om kyrkogården låg då ett för tillfället upprättat sjukhus.
 Krimkriget (1853-56) fördes mellan Ryssland på ena sidan mot Turkiet, England, Frankrike och Sardinien. I Östersjön opererade en flotteskader brittisk-fransk som bland annat förstörde den ryska fästningen Bomarsund på Åland. Dåvarande svenske kungen Oskar den 1 försökte dra in Sverige i kriget genom att ge England sitt stöd - men misslyckades som tur var.
    Men trots den svenska hållningen att inte delta i kriget mot Ryssland så fick de brittiska och franska örlogsfartygen använda Fårösund som basområde i sin krigföring mot Ryssland. Fårösund och norra Gotland saknade då ett trovärdigt försvar och efter krigsslutet så rustades försvaret upp med befästningar och förband som skulle skydda mot en rysk invasion i händelse av ett skarpare läge i Östersjön.
   Svajig svensk neutralitetspolitik då som nu?
  Nu 2012 när det kalla kriget är slut och vi alla väntar på den eviga freden så kan budskapet om att lägga ner delar av försvaret och skrota den allmänna värnplikten kan det uppfattas som ett steg mot en säkrare tid.
  Så går våra tankar då vi en kväll väljer riktig god surströmming inköpt i den välsorterade ICA-butiken i Bunge. Dagen har varit full av magiska raukar på Fårö och vackra stenar i den aldrig tystnande ljudet från strandskvalpet. 
  När solen dalar i väster och ljuset liksom lyfter hela Kustparken medan norra gattet mellan Fårö och Gotland skymtar. Den stilla friden får mig att tänka på den värnpliktige som frågade majoren
- Major - är det sant att fienden alltid kommer från öst?
- Nej, Öhman - han kan komma från andra hållet också - men det blir förståss en väldig omväg!

tisdag 18 september 2012

Horsfjärden 30 år: VI MÅSTE LITA PÅ VÅRA SINNEN!




  HORSFJÄRDEN OKTOBER 1982. Denna vanliga fredag ringde telefonerna utan avbrott till DN:s nyhetsredaktion på Marieberg i Stockholm. Allmänheten undrade vad som pågick i skärgårdsområdet omkring Årsta havsbad och Berga som ligger på fastlandet i kanten på Horsfjärden. Bullrande helikoptrar doppade sina hydrofoner i vattnet utan avbrott fick folk att undra om ”militären är ute och leker krig igen” eller om det var något allvarligt på gång.

Försvarsstabens informationschef överste Jan Åke Berg fick av DN frågan per telefon: Vad är det som pågår? Så här löd svaret:

”Vi jagar ubåt!”

”Är ni säkra på det? ”(DN)

”Vi måste lita på våra sinnen!”

I samma område befann sig av en händelse en av DN:s notischefer och han tjatade envist på oss att komma ut och titta vad som pågick. Hans envishet bidrog till att DN:s nyhetsbevakning kom igång snabbt.
Marinen misstänkte det sensationella att det fanns en främmande ubåt i Horsfjärden. Det blev en trespaltare med bild av helikopter och patrullbåt om ubåtsjakten i skärgården med rubriken ”Försvaret tyst av säkerhetsskäl”. Ingressen berättade om fortsatt ubåtsjakt med vapeninsatser av sjunkbomber. Major Börje Johansson på försvarsstaben sade att av säkerhetsskäl kunde inga detaljer lämnas ut. Han bekräftade att ”möjlig ubåt” fanns inom området nära känsliga försvarsanläggningar. Så här sade han:

”Får en främmande ubåt veta för mycket via öppna källor om våra operationer så har den senare något slags facit när den lämnat oss och nått hemmahamnen. Den kan då säga att där och där blev vi upptäckta – och den informationen vill vi inte stå till tjänst med”.

När de första sjunkbomberna detonerade så var flera av DN:s reportrar på plats vid Horsfjärdens strand. Vi inrättade en ”stab” i en husvagn och i en sommarstuga med sjökort, radioapparater och tekniska utrustning för att via telefon snabbt kunna överföra text till redaktionen i Marieberg.
Vi upptäckte ganska snart en lucka i den militära informationen. De militära talesmännen ville inte tala om var som pågick och motiverade den knapphändiga informationen med att de inte ville röja sin taktik för den främmande ubåten.
Då fick vi plötsligt lyssna på ”Tore Martin” i en knastrig radiomottagare som vi köpt på en importfirma i Stockholm. Janne och ”Bil-Johan” som var redaktionens experter på radiokommunikation hade köpt in apparater som efter lite skruvande plötsligt gav oss direktkontakt med den operativa stridsledningen i ubåtsjakten. ”Tore Martin” blev en bekräftelse på vad som pågick. Detta var högst märkligt. Ubåtsjakten kändes mer som en repövning än ett ”skarpt läge”.
Förklaringen var att i instruktionen för försvarsmaktens uppträdande i en fredsincident (IKFN) skulle viss radiokommunikation vara öppen. Vi hörde bland annat ”Tore Martin” anhålla om eldtillstånd för att från helikoptern fälla sjunkbomber mot misstänkt ubåt.

Det var när en helikopter fick en så kallad ”hög doppler” i sin hydrofon vilket betydde mål i rörelse. En tydlig ”doppler” kopplad till en avståndsförändring sägs vara den bästa klassificeringen vid ubåtsjakt. För oss vanliga betraktare är en ”doppler” lättast att förstå när till exempel en polisbil med påslagna sirener passerar och ljudet förändras.
Marinens helikoptrar hade en särskild frekvensanalysator för att bedöma ”doppler” för att utesluta mänskliga felbedömningar.
Var det omöjliga plötsligt möjligt? Hade marinen koll på en rysk ubåt i Horsfjärden nära de hemligaste av de hemliga av försvarets anläggningar? Det lät så i alla fall. Att ubåten var rysk kändes självklart efter U 137:s grundstötning ett år tidigare. I våra sinnen spökade den ryska ubåten i Gåsefjärden U 137 och ubåtar från Nato funderade vi inte ens på. Möjligen sände jag en tanke till den västtyska Nato-ubåten som någon vecka tidigare eskorterat de tre amerikanska örlogsfartygen till 12-milsgränsen.

Den sovjetiska Whiskeyubåten typ 137 hade en skrovlängd av 76 meter vilket motsvarade en dryg millimeter i ett sjökort skala 1:50 000. Djupgåendet på denna ubåtstyp är cirka fem meter och sådan ubåt i undervattensläge kan osedd smyga sig in osedd i Horsfjärden i undervattensläge utan att riskera att gå på grund. En inträngning med en så pass stor ubåt kunde endast ske i norra delen från Mysingen mellan Vitsgarn och Gålö där djupet i farleden är mellan 30 och 50 meter. En inträngning söderifrån var omöjlig. Den trånga farleden vid Skramsösund var för grund.
  Hur kom då ubåten i i Mysingen? Antingen kom hon söderifrån genom Danziger gatt och förbi Mälsten, möjligen men knappast troligt genom Järnholms sund norr om Utö eller genom Dalarö-leden. Ubåten måste ha smugit förbi Mälsten ett av Stockholms skärgårds ”lås” med flera militära försvarsanläggningar. Mysingen är södra skärgården ”innanhav” med bottendjup på ner till 50 meter och en ubåtskapten väl förtrogen med denna fjärd skulle inte ta några större problem att ta sig fram.
  Ubåtsjakten i Horsfjärden blev allt mer dramatisk och marinen öppnade ett presscenter i Berga örlogsskolor vid Horsfjärden. I exercishallen riggades upp bord, stolar och telefoner när den samlade världspressen strömmade till. Sverige hade återigen hamnat i det kalla krigets medelpunkt. Ett år efter att en sovjetisk ubåt U 137 med kärnvapenladdade torpeder grundstött i skärgården utanför Karlskrona hade den svenska marinen stängt in en främmande ubåt i Horsfjärden i Stockholms skärgård nära en av försvarsmaktens hemligaste anläggningar. Det kändes fullständigt osannolikt

På kort tid var flera hundra journalister på plats och väntade med spänning på att marinen med vapenmakt skulle tvinga upp en ubåt till ytan. Så uppfattades budskapet. Få journalister kände till att en sådan militär operation aldrig lyckats i fredstid. Hemmaredaktioner tryckte på och på DN gällde ordern ”vad som än händer - lämna varje dag!”
Än så länge var den misstänkta ubåten i Horsfjärden anonym. Helikopterpilotens skarpa röst i radion ”Tore Martin, Tore Martin begär eldtillstånd” meddelade oss regelbundet att det var ett skarpt läge på gång. Det kändes oroväckande. Vad skulle hända?

En sjöofficer som första dagen försökte förklara för oss journalister vad som pågick med flaxande helikoptrar i luften och vattenkaskader efter sjunkbomber var kommendörkapten Hans von Hofsten. Iklädd sin långa svarta uniformskappa berättade han hur svårt och nästan omöjligt det var att jaga en ubåt i ett grund skärgårdsområde.
Han hade erfarenhet av att jaga ubåt med skarpa vapen vid Fårö på 60-talet, vid Karlskrona och Huvudskär 1980. Samtidigt som ubåtsjakten startade i Horsfjärden oktober 1982 halade han befälstecknet på jagaren ”Halland” som var det enda av flottans fartyg som hade kapacitet att på riktigt jaga ubåt med sjunkbomber och antiubåtsraketer.
Fartyget skulle avrustas och det var bittert för Hofsten att tvingas uppleva detta. Det fanns kollegor som trodde att den ubåt som marinen nu försökte jaga och få upp till ytan i Horsfjärden navigerades av en rysk ubåtskapten som ville ge igen för gammal ost och följde med i kölvattnet på ”Hallands” sista färd till kajen på Muskö.
Kommendörkapten Hans von Hofsten i sin långa uniformskappa försvann efter ett tag. Möjligen pratade han för mycket. Ingen gav någon förklaring.
  Vi förväntade oss samtidigt att en ubåt skulle tvingas upp till ytan. Tanken att ubåten skulle sprängas och skadade och döda sjömän plockas upp var för osannolik för att nämnas. Vi befann oss i Sverige som inte haft krig sedan Finland förlorades till Ryssland i 1809 års krig.
  På presscentret i Berga ritade journalister på ett blädderblock en karikatyr med budskapet ”Hallo Moskva, Sweden calling”.

  Utsikten från DN:s ”ubåtsredaktion” vid Årsta Havsbad kunde inte bli bättre. Vi såg inloppet till Horsfjärden vid Märsgarn där marinen placerat ubåten ”Sjöhunden” i halvsänkt läge. Ubåten byggdes 1968 på Kockums i Malmö och är drygt 50 meter i skrovlängd och ett djupgående på dryga 5 meter och kraftigt bestyckad med torpeder. På plats vid norra infarten fungerade hon som en fast hydrofonstation, som lyssnade av om något okänt rörde sig under vattnet.
  Militären försökte också att spärra av norra infarten med nät för att den instänga ubåten inte kunde smita ut. Spärrarna bestod av maskeringsnät som såg ut att vara svåra att hantera
  DN:s tillfälliga redaktion i Årsta Havsbad bestod av ett stort bord med sjökort, en flämtande radioapparater som scannade marinen frekvenser, anteckningsblock, telefoner och skrivmaskiner. Samtidigt som vi försökte bilda oss en uppfattning om händelseförloppet i Horsfjärden var vi i telefonkontakt med redaktionen i Stockholm. Nyhetschef under ett av de dramatiska dygnen var Sven Öste, legendarisk DN-medarbetare som rapporterat från flera av världens krigsskådeplatser efter det andra världskriget bland annat Algeriet. Kongo och Vietnam.

”Nu börjar det bli otäckt”, sade Sven Öste.

…….forts följer

onsdag 5 september 2012

Horsfjärden 30 år: MARINEN LURADE SIG SJÄLV!





Mystiska dykfarkoster och möjliga ”miniubåtar” gäckade marinen för 30 år sedan under ubåtsjakten i Horsfjärden första veckan i oktober 1982. De misstänktes ha trängt in genom smala sund och i grunda vatten dit konventionella ubåtar omöjligen kunde uppträda.
  Två år efter Horsfjärdenincidenter och ett år efter ubåtskommissionens rapport om ubåtsjakten i Horsfjärden köpte marinen två dykfarkoster från det forna Jugoslavien. De fick heta ”R1” och R2” och kallades också för ”Stor-Klas” och ”Lill-Klas” efter de berömda seriefigurerna. Syftet med köpet av dykfarkosterna var att marinen ville lära sig mer om hur denna typ av dykfarkost kunde uppträda i svenska farvatten.
  Strax före jul år 1984 kom R1 och R2 till Sverige. Tidigare under denna höst hade marinens personal utbildats på plats i forna Jugoslavien under fem veckor. Utbildningen omfattade teknik, taktik och praktiskt handhavande. Farkosterna byggdes sedan om för att passa Östersjöns bräckta vatten, som bland annat krävde ändringar av ombarlastningen och dyksystemet.

Marinen syfte med de två dykfarkosterna var att testa sina spaningsmedel. Uttrycket ”främmande undervattensverksamhet” dök upp i marinens språkbruk under ubåtsincidenten i Karlskrona år 1984. I ÖB:s rapport från denna incidente kallad ”Karlskrona 2” talades det om undervattensmopeder och andra farkoster som inte är dykare – men inte heller ubåt. Marinens dykexperter menade att denna teknik ”låg ett steg över simfenan”.
  Den minsta farkosten ”R1:an” var en enmansfarkost för en fullt utrustad dykare med möjlighet att föra med sig viss utrustning. Den påminde om en torped med noskon och inbyggt lastutrymme samt en plexiglasskärm som skydd mot vattenströmmar. I en tryckfast behållare fanns navigationsutrustning. Hydrofon, ekolod och gyrokompass.
En batterihållare satt under dykaren och längst akterut fanns elmotor, roder och propeller. R1 är 3,7 meter lång och väger 150 kilogram.
”Lill-Klas” kunde släppas ut genom torpedtuben på en ubåt och har en aktionsradie på cirka 10 sjömil vilket motsvarar ca 18 kilometer.

”Stor-Klas” var den av farkosterna som påminde om en miniubåt. Hon såg ut som en fisk knappt synlig och rörde sig lika ljudlöst. Vid minsta krusning på vattenytan syntes R2:an nästan inte alls. ”R2” är fem meter lång och väger cirka 1100 kilogram och är avsedd för två dykare med utrustning och har en aktionsradie på max 30 sjömil – drygt 50 kilometer.
  Dykarna satt fullt dykutrustade inne i förarutrymmet. Andningen sker ur ett fast monterat gassystem. Den äggliknande farkosten är byggd i plast och aluminium och därigenom omagnetisk. Förarutrymmet är omgivet av plexiglas och där sitter samma navigationsutrustning som i den mindre ”R1”. Utrymme finns för batteri, glasflaskor, regler- och barlasttank. Längst akterut finns lastutrymme, elmotor, roder och propeller.
  De båda farkosterna lämpar sig bäst som transportmedel för dykare. .Ordonnansverksamhet, byte av personal på utsatta ställen, framstransport av personal och material för sabotageuppdrag var exempel på uppgifter.
  Ubåtar och ytfartyg kan användas som moderfartyg för dykarfarkosterna, varav den mindre kan stuvas i en torpedtub. Dykfarkosterna bedömdes som svåra att köra och navigera i smutsiga och mörka vatten.

Sex år senare under våren 1990 avslöjade marinen sensationellt att de två dykfarkosterna mer eller mindre lurat skjortan av marinens ubåtsjaktstyrka. Vid taktiska övningar lyckade en specialtränad grupp dykare nästla sig in till de hemligaste försvarsanläggningar i Karlskrona och vid Muskö örlogsbas där den stora ubåtsjakten inträffade oktober 1982,
  Vid de aktuella övningarna informerades marinens personal att ”de små rackarna var på gång” ibland inte. Dykarna tog sig osedda dit de ville. Undervattengruppen kallas på militärspråk för ett ”agressorsförband” som ska efterlikna en tänkt fiende och uppträda som en sådan – en slags B-styrka under vattnet.
  Under några övningar informerades de värnpliktiga soldaterna om R1:an och R2:ans färdväg och tidsrymden för intrånget i deras postering. Trots denna förhandsinformation hade farkostens två dykare med luftbubblor, motor- och propellerbuller, aktiv hydrofon och med kontroller ovanför vattenytan passerat observationsplatserna och obemärkt tagit sig iland mitt framför näsan på bevakningsmanskapet.

De två dykfarkosterna var byggda 1978 och den största ”R”:an” kunde köras i 4,5 knop och styras med en styrspak som en flygmaskin med små vingar som kan vridas och fungerar som ett höjd- och sidoroder. Batterierna räckte för en smygkörning på cirka 40 sjömil – 75 km och dykarnas luftförråd räcker till cirka fem timmars dyktid om de stannade på fem meters djup. Varje dykare hade en enliters nödandningsflaska på magen i händelse av att de hastigt måste lämna dykfarkosten.
  Dykarna kommunicerar med varandra via trådtelefon i dykarmasken. Trådlös förbindelse på hydrofontelefonfrekvens kan upprättas med vattenytan eller med eventuell moderubåt.
En realistisk ubåtsskyddsövning med den stor ”R2” gick ut på att dykarna dolt skulle passera in och ut i ett i förväg bestämt skärgårdsområde under en viss tidsrymd.
   Först utarbetade gruppens dykare en plan för hur området skulle avspanas och hur farkosten skulle transporteras till området. I planen kunde ingå förklädnad till sportfiskare eller semesterfirare som hyrt en stuga eller parkerat en husbils på stranden. För transporten av ”R”hyrs exempelvis en trålare där gruppen uppträder som fiskare.
  Även främmande dykare som kommer hit med undervattensfarkoster måste ha ett nätverk iland som kan ge dykarna nödvändiga informationer. Inför dykningen är färdvägen bestämd och väl memorerad. Med sjökortets hjälp och lodningar har lämpliga uddar, sund och djup noga valts ut för en säker navigation under vatten. Att navigera under vattnet är svårt, trots hjälpmedel som sonar, ekolod och gyrokompass.

En principiellt säker metod för denna typ av farkost är att följa sjöbotten på ett visst bestämt djup hela tiden. I stället för att sätta kurs rätt över en fjärd följs strandkanten runt fjärdar, vikar och öar på samma bottendjup. Kursen sätts aldrig rätt mot mynningen av en vik eller sund, utan mot en punkt på land strax intill. Därifrån tar man sedan sig in i viken, eller genom sundet. Normalt arbetsdjup är under tio meter.
En annan navigeringsmetod är att följa passerande fartygs kölvattenvirvlar, som stannar kvar under ganska lång tid och kan ses med hydrofon. Ibland måste dykarna gå upp till ytan för att kontrollera sin position. En sådan observation i ytan får inte ta längre tid än tre sekunder. Upptäcks dykarens huvud från land, så hinner inte vittnet förstå vad som hon eller han såg på denna korta tid ibland vågrörelserna på vattenytan.
Kunskaperna om de små undervattensfarkosternas navigeringsteknik tillhörde en av marinens viktigaste nya kunskaper underr slutet av 80-talet. Ubåtsjakten koncentrerades tidigare över stora vattenområden med djupa sund.
   Vid en annan övning så kallad ”målgång” uppträdde farkosten med en synlig boj på ytan och körde sedan med instrumenten påslagna för att ubåtsjaktstyrkan skulle lära sig hur det låter när den avlyssnas med hydrofon. Ljuden spelas in och blir ett ”fingeravtryck” ett ljud som sedan kan användas i skarpt läge med jakt på misstänkta undervattensfarkoster.

Av 80-talets ubåtsincidenter var det särskilt i Horsfjärden, Karlskrona, Lerskär i Stockholms skärgård och Töre i Bottenviken som mindre undervattensfarkoster bedöms ha uppträtt på svenskt inre vatten.
Fortsättning följer....