Två år efter Horsfjärdenincidenter och ett år efter ubåtskommissionens rapport om ubåtsjakten i Horsfjärden köpte marinen två dykfarkoster från det forna Jugoslavien. De fick heta ”R1” och R2” och kallades också för ”Stor-Klas” och ”Lill-Klas” efter de berömda seriefigurerna. Syftet med köpet av dykfarkosterna var att marinen ville lära sig mer om hur denna typ av dykfarkost kunde uppträda i svenska farvatten.
Strax före jul år 1984 kom R1 och R2 till Sverige. Tidigare under denna höst hade marinens personal utbildats på plats i forna Jugoslavien under fem veckor. Utbildningen omfattade teknik, taktik och praktiskt handhavande. Farkosterna byggdes sedan om för att passa Östersjöns bräckta vatten, som bland annat krävde ändringar av ombarlastningen och dyksystemet.
Marinen syfte med de två dykfarkosterna var att testa sina spaningsmedel. Uttrycket ”främmande undervattensverksamhet” dök upp i marinens språkbruk under ubåtsincidenten i Karlskrona år 1984. I ÖB:s rapport från denna incidente kallad ”Karlskrona 2” talades det om undervattensmopeder och andra farkoster som inte är dykare – men inte heller ubåt. Marinens dykexperter menade att denna teknik ”låg ett steg över simfenan”.
Den minsta farkosten ”R1:an” var en enmansfarkost för en fullt utrustad dykare med möjlighet att föra med sig viss utrustning. Den påminde om en torped med noskon och inbyggt lastutrymme samt en plexiglasskärm som skydd mot vattenströmmar. I en tryckfast behållare fanns navigationsutrustning. Hydrofon, ekolod och gyrokompass.
En batterihållare satt under dykaren och längst akterut fanns elmotor, roder och propeller. R1 är 3,7 meter lång och väger 150 kilogram.
”Lill-Klas” kunde släppas ut genom torpedtuben på en ubåt och har en aktionsradie på cirka 10 sjömil vilket motsvarar ca 18 kilometer.
”Stor-Klas” var den av farkosterna som påminde om en miniubåt. Hon såg ut som en fisk knappt synlig och rörde sig lika ljudlöst. Vid minsta krusning på vattenytan syntes R2:an nästan inte alls. ”R2” är fem meter lång och väger cirka 1100 kilogram och är avsedd för två dykare med utrustning och har en aktionsradie på max 30 sjömil – drygt 50 kilometer.
Dykarna satt fullt dykutrustade inne i förarutrymmet. Andningen sker ur ett fast monterat gassystem. Den äggliknande farkosten är byggd i plast och aluminium och därigenom omagnetisk. Förarutrymmet är omgivet av plexiglas och där sitter samma navigationsutrustning som i den mindre ”R1”. Utrymme finns för batteri, glasflaskor, regler- och barlasttank. Längst akterut finns lastutrymme, elmotor, roder och propeller.
De båda farkosterna lämpar sig bäst som transportmedel för dykare. .Ordonnansverksamhet, byte av personal på utsatta ställen, framstransport av personal och material för sabotageuppdrag var exempel på uppgifter.
Ubåtar och ytfartyg kan användas som moderfartyg för dykarfarkosterna, varav den mindre kan stuvas i en torpedtub. Dykfarkosterna bedömdes som svåra att köra och navigera i smutsiga och mörka vatten.
Sex år senare under våren 1990 avslöjade marinen sensationellt att de två dykfarkosterna mer eller mindre lurat skjortan av marinens ubåtsjaktstyrka. Vid taktiska övningar lyckade en specialtränad grupp dykare nästla sig in till de hemligaste försvarsanläggningar i Karlskrona och vid Muskö örlogsbas där den stora ubåtsjakten inträffade oktober 1982,
Vid de aktuella övningarna informerades marinens personal att ”de små rackarna var på gång” ibland inte. Dykarna tog sig osedda dit de ville. Undervattengruppen kallas på militärspråk för ett ”agressorsförband” som ska efterlikna en tänkt fiende och uppträda som en sådan – en slags B-styrka under vattnet.
Under några övningar informerades de värnpliktiga soldaterna om R1:an och R2:ans färdväg och tidsrymden för intrånget i deras postering. Trots denna förhandsinformation hade farkostens två dykare med luftbubblor, motor- och propellerbuller, aktiv hydrofon och med kontroller ovanför vattenytan passerat observationsplatserna och obemärkt tagit sig iland mitt framför näsan på bevakningsmanskapet.
De två dykfarkosterna var byggda 1978 och den största ”R”:an” kunde köras i 4,5 knop och styras med en styrspak som en flygmaskin med små vingar som kan vridas och fungerar som ett höjd- och sidoroder. Batterierna räckte för en smygkörning på cirka 40 sjömil – 75 km och dykarnas luftförråd räcker till cirka fem timmars dyktid om de stannade på fem meters djup. Varje dykare hade en enliters nödandningsflaska på magen i händelse av att de hastigt måste lämna dykfarkosten.
Dykarna kommunicerar med varandra via trådtelefon i dykarmasken. Trådlös förbindelse på hydrofontelefonfrekvens kan upprättas med vattenytan eller med eventuell moderubåt.
En realistisk ubåtsskyddsövning med den stor ”R2” gick ut på att dykarna dolt skulle passera in och ut i ett i förväg bestämt skärgårdsområde under en viss tidsrymd.
Först utarbetade gruppens dykare en plan för hur området skulle avspanas och hur farkosten skulle transporteras till området. I planen kunde ingå förklädnad till sportfiskare eller semesterfirare som hyrt en stuga eller parkerat en husbils på stranden. För transporten av ”R”hyrs exempelvis en trålare där gruppen uppträder som fiskare.
Även främmande dykare som kommer hit med undervattensfarkoster måste ha ett nätverk iland som kan ge dykarna nödvändiga informationer. Inför dykningen är färdvägen bestämd och väl memorerad. Med sjökortets hjälp och lodningar har lämpliga uddar, sund och djup noga valts ut för en säker navigation under vatten. Att navigera under vattnet är svårt, trots hjälpmedel som sonar, ekolod och gyrokompass.
En principiellt säker metod för denna typ av farkost är att följa sjöbotten på ett visst bestämt djup hela tiden. I stället för att sätta kurs rätt över en fjärd följs strandkanten runt fjärdar, vikar och öar på samma bottendjup. Kursen sätts aldrig rätt mot mynningen av en vik eller sund, utan mot en punkt på land strax intill. Därifrån tar man sedan sig in i viken, eller genom sundet. Normalt arbetsdjup är under tio meter.
En annan navigeringsmetod är att följa passerande fartygs kölvattenvirvlar, som stannar kvar under ganska lång tid och kan ses med hydrofon. Ibland måste dykarna gå upp till ytan för att kontrollera sin position. En sådan observation i ytan får inte ta längre tid än tre sekunder. Upptäcks dykarens huvud från land, så hinner inte vittnet förstå vad som hon eller han såg på denna korta tid ibland vågrörelserna på vattenytan.
Kunskaperna om de små undervattensfarkosternas navigeringsteknik tillhörde en av marinens viktigaste nya kunskaper underr slutet av 80-talet. Ubåtsjakten koncentrerades tidigare över stora vattenområden med djupa sund.
Vid en annan övning så kallad ”målgång” uppträdde farkosten med en synlig boj på ytan och körde sedan med instrumenten påslagna för att ubåtsjaktstyrkan skulle lära sig hur det låter när den avlyssnas med hydrofon. Ljuden spelas in och blir ett ”fingeravtryck” ett ljud som sedan kan användas i skarpt läge med jakt på misstänkta undervattensfarkoster.
Av 80-talets ubåtsincidenter var det särskilt i Horsfjärden, Karlskrona, Lerskär i Stockholms skärgård och Töre i Bottenviken som mindre undervattensfarkoster bedöms ha uppträtt på svenskt inre vatten.
Fortsättning följer....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar