Försvarsstabens informationschef överste Jan Åke Berg fick av DN frågan per telefon: Vad är det som pågår? Så här löd svaret:
”Vi jagar ubåt!”
”Är ni säkra på det? ”(DN)
”Vi måste lita på våra sinnen!”
I samma område befann sig av en händelse en av DN:s notischefer och han tjatade envist på oss att komma ut och titta vad som pågick. Hans envishet bidrog till att DN:s nyhetsbevakning kom igång snabbt.
Marinen misstänkte det sensationella att det fanns en främmande ubåt i Horsfjärden. Det blev en trespaltare med bild av helikopter och patrullbåt om ubåtsjakten i skärgården med rubriken ”Försvaret tyst av säkerhetsskäl”. Ingressen berättade om fortsatt ubåtsjakt med vapeninsatser av sjunkbomber. Major Börje Johansson på försvarsstaben sade att av säkerhetsskäl kunde inga detaljer lämnas ut. Han bekräftade att ”möjlig ubåt” fanns inom området nära känsliga försvarsanläggningar. Så här sade han:
”Får en främmande ubåt veta för mycket via öppna källor om våra operationer så har den senare något slags facit när den lämnat oss och nått hemmahamnen. Den kan då säga att där och där blev vi upptäckta – och den informationen vill vi inte stå till tjänst med”.
När de första sjunkbomberna detonerade så var flera av DN:s reportrar på plats vid Horsfjärdens strand. Vi inrättade en ”stab” i en husvagn och i en sommarstuga med sjökort, radioapparater och tekniska utrustning för att via telefon snabbt kunna överföra text till redaktionen i Marieberg.
Vi upptäckte ganska snart en lucka i den militära informationen. De militära talesmännen ville inte tala om var som pågick och motiverade den knapphändiga informationen med att de inte ville röja sin taktik för den främmande ubåten.
Då fick vi plötsligt lyssna på ”Tore Martin” i en knastrig radiomottagare som vi köpt på en importfirma i Stockholm. Janne och ”Bil-Johan” som var redaktionens experter på radiokommunikation hade köpt in apparater som efter lite skruvande plötsligt gav oss direktkontakt med den operativa stridsledningen i ubåtsjakten. ”Tore Martin” blev en bekräftelse på vad som pågick. Detta var högst märkligt. Ubåtsjakten kändes mer som en repövning än ett ”skarpt läge”.
Förklaringen var att i instruktionen för försvarsmaktens uppträdande i en fredsincident (IKFN) skulle viss radiokommunikation vara öppen. Vi hörde bland annat ”Tore Martin” anhålla om eldtillstånd för att från helikoptern fälla sjunkbomber mot misstänkt ubåt.
Det var när en helikopter fick en så kallad ”hög doppler” i sin hydrofon vilket betydde mål i rörelse. En tydlig ”doppler” kopplad till en avståndsförändring sägs vara den bästa klassificeringen vid ubåtsjakt. För oss vanliga betraktare är en ”doppler” lättast att förstå när till exempel en polisbil med påslagna sirener passerar och ljudet förändras.
Marinens helikoptrar hade en särskild frekvensanalysator för att bedöma ”doppler” för att utesluta mänskliga felbedömningar.
Var det omöjliga plötsligt möjligt? Hade marinen koll på en rysk ubåt i Horsfjärden nära de hemligaste av de hemliga av försvarets anläggningar? Det lät så i alla fall. Att ubåten var rysk kändes självklart efter U 137:s grundstötning ett år tidigare. I våra sinnen spökade den ryska ubåten i Gåsefjärden U 137 och ubåtar från Nato funderade vi inte ens på. Möjligen sände jag en tanke till den västtyska Nato-ubåten som någon vecka tidigare eskorterat de tre amerikanska örlogsfartygen till 12-milsgränsen.
Den sovjetiska Whiskeyubåten typ 137 hade en skrovlängd av 76 meter vilket motsvarade en dryg millimeter i ett sjökort skala 1:50 000. Djupgåendet på denna ubåtstyp är cirka fem meter och sådan ubåt i undervattensläge kan osedd smyga sig in osedd i Horsfjärden i undervattensläge utan att riskera att gå på grund. En inträngning med en så pass stor ubåt kunde endast ske i norra delen från Mysingen mellan Vitsgarn och Gålö där djupet i farleden är mellan 30 och 50 meter. En inträngning söderifrån var omöjlig. Den trånga farleden vid Skramsösund var för grund.
Hur kom då ubåten i i Mysingen? Antingen kom hon söderifrån genom Danziger gatt och förbi Mälsten, möjligen men knappast troligt genom Järnholms sund norr om Utö eller genom Dalarö-leden. Ubåten måste ha smugit förbi Mälsten ett av Stockholms skärgårds ”lås” med flera militära försvarsanläggningar. Mysingen är södra skärgården ”innanhav” med bottendjup på ner till 50 meter och en ubåtskapten väl förtrogen med denna fjärd skulle inte ta några större problem att ta sig fram.
Ubåtsjakten i Horsfjärden blev allt mer dramatisk och marinen öppnade ett presscenter i Berga örlogsskolor vid Horsfjärden. I exercishallen riggades upp bord, stolar och telefoner när den samlade världspressen strömmade till. Sverige hade återigen hamnat i det kalla krigets medelpunkt. Ett år efter att en sovjetisk ubåt U 137 med kärnvapenladdade torpeder grundstött i skärgården utanför Karlskrona hade den svenska marinen stängt in en främmande ubåt i Horsfjärden i Stockholms skärgård nära en av försvarsmaktens hemligaste anläggningar. Det kändes fullständigt osannolikt
På kort tid var flera hundra journalister på plats och väntade med spänning på att marinen med vapenmakt skulle tvinga upp en ubåt till ytan. Så uppfattades budskapet. Få journalister kände till att en sådan militär operation aldrig lyckats i fredstid. Hemmaredaktioner tryckte på och på DN gällde ordern ”vad som än händer - lämna varje dag!”
Än så länge var den misstänkta ubåten i Horsfjärden anonym. Helikopterpilotens skarpa röst i radion ”Tore Martin, Tore Martin begär eldtillstånd” meddelade oss regelbundet att det var ett skarpt läge på gång. Det kändes oroväckande. Vad skulle hända?
En sjöofficer som första dagen försökte förklara för oss journalister vad som pågick med flaxande helikoptrar i luften och vattenkaskader efter sjunkbomber var kommendörkapten Hans von Hofsten. Iklädd sin långa svarta uniformskappa berättade han hur svårt och nästan omöjligt det var att jaga en ubåt i ett grund skärgårdsområde.
Han hade erfarenhet av att jaga ubåt med skarpa vapen vid Fårö på 60-talet, vid Karlskrona och Huvudskär 1980. Samtidigt som ubåtsjakten startade i Horsfjärden oktober 1982 halade han befälstecknet på jagaren ”Halland” som var det enda av flottans fartyg som hade kapacitet att på riktigt jaga ubåt med sjunkbomber och antiubåtsraketer.
Fartyget skulle avrustas och det var bittert för Hofsten att tvingas uppleva detta. Det fanns kollegor som trodde att den ubåt som marinen nu försökte jaga och få upp till ytan i Horsfjärden navigerades av en rysk ubåtskapten som ville ge igen för gammal ost och följde med i kölvattnet på ”Hallands” sista färd till kajen på Muskö.
Kommendörkapten Hans von Hofsten i sin långa uniformskappa försvann efter ett tag. Möjligen pratade han för mycket. Ingen gav någon förklaring.
Vi förväntade oss samtidigt att en ubåt skulle tvingas upp till ytan. Tanken att ubåten skulle sprängas och skadade och döda sjömän plockas upp var för osannolik för att nämnas. Vi befann oss i Sverige som inte haft krig sedan Finland förlorades till Ryssland i 1809 års krig.
På presscentret i Berga ritade journalister på ett blädderblock en karikatyr med budskapet ”Hallo Moskva, Sweden calling”.
Utsikten från DN:s ”ubåtsredaktion” vid Årsta Havsbad kunde inte bli bättre. Vi såg inloppet till Horsfjärden vid Märsgarn där marinen placerat ubåten ”Sjöhunden” i halvsänkt läge. Ubåten byggdes 1968 på Kockums i Malmö och är drygt 50 meter i skrovlängd och ett djupgående på dryga 5 meter och kraftigt bestyckad med torpeder. På plats vid norra infarten fungerade hon som en fast hydrofonstation, som lyssnade av om något okänt rörde sig under vattnet.
Militären försökte också att spärra av norra infarten med nät för att den instänga ubåten inte kunde smita ut. Spärrarna bestod av maskeringsnät som såg ut att vara svåra att hantera
DN:s tillfälliga redaktion i Årsta Havsbad bestod av ett stort bord med sjökort, en flämtande radioapparater som scannade marinen frekvenser, anteckningsblock, telefoner och skrivmaskiner. Samtidigt som vi försökte bilda oss en uppfattning om händelseförloppet i Horsfjärden var vi i telefonkontakt med redaktionen i Stockholm. Nyhetschef under ett av de dramatiska dygnen var Sven Öste, legendarisk DN-medarbetare som rapporterat från flera av världens krigsskådeplatser efter det andra världskriget bland annat Algeriet. Kongo och Vietnam.
”Nu börjar det bli otäckt”, sade Sven Öste.
…….forts följer
Det känns konstigt att kommentera sina egna texter men för vara säker på innehållet besökte jag Kungliga Biblioteket i Stockholm för något år sedan och läste igenom texterna i DN från ubåtsjakten i Horsfjärden. Det stärkte min värdering att det går inte för en journalist att förhandla med arkivet - skrivet är skrivet - och det är det som gäller. Frågan är sedan om jag och andra reportrar som var på plats blev så kallade "nyttiga idioter" det vill säga vad vi skrev förvandskades på ett sätt i ett bestämt syfte - utan att vi hade kontroll över detta. Det finns anledning att senare återkomma till detta. Hur som helst - jag står för det skrivna. Under de 30 år som gått har egentligen inget nytt kommit fram
SvaraRadera