fredag 30 december 2011

Bra skola och ny hamnpir funkar!









NP Insänt 2011-12-30
Svar till ”Johan” NP 30 december 2011

Bra skola och hamnpir
Går att kombinera

Självklart går det att kombinera en utbyggd gästhamn med ny vågbrytare med en ökad satsning på skolan. Det ena utesluter inte det andra. En vågbrytare i gästhamnen skulle öka hamnens lugna vattenyta och göra det möjligt att omgruppera och utöka antalet båtplatser. 50 nya gästplatser skulle till exempel ge ett dagligt nytillskott minst 12 000 kronor till den kommunala kassan. En utökad fritidsbåt- och skärgårdstrafik drar dessutom hit flera turister som skall äta, sova, shoppa med mera. En utbyggd gästhamn – Nynäshamns pärla – skapar förutsättning för kreativa lösningar som i slutänden ger ökade intäkter till kommunen och då kommer skolan tillgodo.
I ett normalt ekonomiskt perspektiv för avskrivning av en pir – låt oss säga 50 år – är 15 miljoner kronor en spottstyver.




tisdag 27 december 2011

Omtvistad seglingspoäng vid OS 1912!





Det var inte självklart att seglingen i Nynäshamn skulle inräknas som idrottsgren vid OS i Stockholm 1912. Kritiker ansåg att när nationsstriden skulle avgöras med USA i ledningen med 129 nationspoäng före Sveriges 125 nationspoäng så skulle inte seglingen räknas då USA inte deltog med några båtar.
Att seglingen var omtvistad framgår av den debatt som föregick startskottet i Nynäshamn. Morgontidningen Dagens Nyheter ansåg att seglingen borde räknas bort då USA inte var med.
”Poängställningen mellan nationerna kan nu anses avgjord”, skrev DN underförstått USA var den segrande nationen om segling inte räknades med.
DN;s inställning fick mothugg av en text till en nyhetsbyrå som publicerades i flera tidningar. Med hänvisning till OS-sekreteriatet skulle kappseglingens poäng räknas in i nationstriden med hänvisning till senaste OS i London 1908 då så skedde.
Varje nation hade haft god tid att skaffa båtar till seglingen och USA hade dessutom vana att kappsegla i Europa ibland annat om Americas cup i ett tidigare skede.
Vid OS i London 1908 gick seglingarna i Ryde (Isle og Wight) mellan London och Portsmouth. Intresset var litet. Skulden till ointresset ansågs vara att den nya R-regeln från 1907 hade inte slagit igenom i seglavärlden. ”Glas-Kalle” Carlsson rorsman på svenskbåten 6:an ”Vinga” vann Sveriges första seglingsmedalj i OS genom ett gynnsamt vägval på sista kryssen i den friska vinden. Nu blev det som det blev – seglingen räknades med i nationsstriden vid OS 1912. När ”Kitty” (bilden)i sluttampen vinner 10-meters klassen får Sverige totalt 130 poäng och vann därmed nationsstriden med 23 guld, 24 silver.

lördag 24 december 2011

God Jul - gädda!



Kokt gädda med vitsås med mycket malen pepparot stod alltid på julbordet i min barndoms jular. Pepparotsgäddan ersatte lutfisken. Det var en sed i skärgården sedan urminnes tider så länge det var gott om gäddor. På den tid fisket begav sig kunde farsan dra upp ett tiotal gäddor på kast.

Under kriget bodde familjen på en liten ö i Stockholms mellanskärgård och där var det fisk på matbordet nästan varje dag. Gäddan hade en hedersplats.

Senare kom vi till en ö i ytterskärgården där vi fiskade gädda som vi sedan hade i en sump vid bryggan. I Stockholm på Söder bodde vi vintertid i ett kvarter som hade fiskaffär där det rann vatten på fönstret. Ibland låg en gädda i fönstret och stirrade på oss ungar med gapande käft från sin islåda.Vi ryste av skräck.
Numera hyser tyvärr julgäddan med sin frånvaro.

Ur led är tiden - och tills vidare - gäddfisket.

tisdag 20 december 2011

Nya svenska superubåten A 26






















Nya svenska ubåten A 26 börjar nu ta form. Senast var det tidningen Ny Teknik (nr 45) som presenterat projektet. Den nya ubåten skall kunna vara i undervattensläge längre än någon annan svensk ubåt. Den svenska regeringen har tidigare beslutat om att inleda arbetet med en ny generation ubåtar för det svenska försvaret.
Den nya generationen, med Kockums projektbenämning A26, skall utformas för att klara både kustoperationer och ha kapacitet för att vara oceangående. Den skall drivas med konventionellt diesel-elek-triskt maskineri, och dessutom vara utrustad med det luftoberoende framdrivningssystemet typ Stirling, vilket gör den svår att upptäcka.

Den nya ubåt ska ha dykarförband ombord och vara ”osårbar” genom ett mycket starkt skydd mot stötar och under-vattensexplosioner. Den ska också ha en kapacitet för att bära olika modulära nytto-laster, med ett tubsystem som är mer flexibelt jämfört med dagens torpedtuber.
A26 skall vidare kunna an-slutas till olika former av nätverk. Genom hela ubåtens livslängd ska den kunna uppgraderas och anpassas genom en höggradigt modulär konstruktion. (Källa: Kockums). I dagsläget ingår fem ubåtar i den svenska marinen. Tre av dessa ubåtar tillhör den moderna Gotland-klassen.

Kommentar: En svensk ubåt igen - vad har vi för nytta av den? Javisst, det kan vi undra nu när julljusen brinner och barnens ögon tindrar. Ubåtar är sedan länge en av de viktigaste delarna av svensk säkerhetspolitik. Om någon främmande makt funderar på att hoppa på oss så möter denna makt några av världens mest avancerade ubåtar som är osynliga och kan ställa till stor oreda.

Men vi har ju inget försvar? Är det då inte meningslöst med ubåtar?

Sanningen är att vi har skrotat invasionsförsvaret och ersatt det med ett insatsförsvar med kontraktsanställda. Det nya försvaret skall ha hög teknisk nivå. Idag går det inte att kriga med förluster på 70 procent som det var förr då vi soldater bokstavligen var "kanonmat". Idag är det hög rörlighet och skydd som gäller - och inte minst bra underrättelser. Försvarsbudgeten ligger i dagsläget på cirka 40 miljarder och en ny ubåt lär gissningsvis kosta 1 miljard. Mycket pengar.

Ubåtar från alla länder spelar en viktig roll i den marina säkerhetspolitiska kartan. Men det talas inte så mycket om dessa farkoster då de är osynliga. Deras signaturer blir allt mindre och svårare att upptäcka. Det gäller tydligen också en av A 26:ans egenskaper.

För en tid sedan frågade jag en fd försvarsminister (s) på besök i Nynäshamn om den eviga freden kommit till världen? Nej, tyvärr svarade han - underförstått vi måste ha ett försvar. Ytterst handlar det om Sverige blir utsatt för ett väpnat angrepp - skall vi försvara oss då?

Lästips: För den som vill skaffa mer kunskap om det svenska ubåtsvapnet så står det mesta i boken "Från Hajen till Södermanland - Svenska ubåtar under 100 år" av Fredrik Granholm, Marinlitteraturföreningen nr 89.

fredag 16 december 2011

Nynäs-Nytt; Spottstyver för vågbrytare!





Att bygga en vågbrytare i norra delen av hamnen för 15 miljoner kronor är en spottstyver jämfört med den kommunala budgeten på över en miljard (ett tusen miljoner) kronor. Vågbrytaren kommer i första hand skydda mot hårda nordostliga vindar och därigenom skapa en sjölugn hamnbassäng och förstora den befintliga hamnytan och därigenom ge plats för flera fritidsbåtar och en utökad sjötrafik.
En vågbrytare kan också kallas pir. Ordet kommer från grekiskans ”petra” som betyder ”klippa” och sådana har i urminnes tider byggts i hamnar för att skydda sjöfarten i skärgårdar och i kuststäder. ( Min favoritpir finns i Varbergs hamn på den halländska kusten som skyddar fint när den sydvästliga kulingen ryter in från Kattegatt.)
Hamnen i Nynäshamn är stadens pärla och den gäller för kommunen att utveckla dess marina möjligheter som en av ostkusten prisbelönta hamnar. De 15 miljoner kronor vågbrytaren kan kosta är lätt att räkna hem senare i intäkter från hamnavgifter, skärgårdstrafik med mera

torsdag 8 december 2011

Apropå OS-seglingarna 1912: SÅ LEVDE SKEPPSGOSSARNA!

Kusttullmästare Nisse Lindén var en av Nynäshamns kända fd skeppsgossar. Han berättar om sin tid i skeppsgossekåren i boken "Från Nikkala till Hoburgs rev" (Förlag Åke Olsson 1999). Nisse seglade med fullriggaren "Jarramas" som var med vid OS-seglingarna i Nynäshamn somaren 1912.









































Hur levde skeppgossarna? En fråga som ställdes med anledning av att tre av de seglande skeppsgossefartygen "Gladan", "Jarramas" och "Najaden" som var med i ett specialarrangemang vid OS-seglingarna i Nynäshamn år 1912. De sista skeppsgossarna mönstrade av sin förening för drygt sju år sedan vid en cermoni ombord i fullriggaren af Chapman. (Se bilden ovan!) Då gick en 319-årig sjömanstradition i graven. En skeppsgosse och nynäsprofil var kusttullmästare Nils Lindén som avled för några år sedan efter en lång tjänst till sjöss i rikets tjänst. Han var den ende tullare som under det kalla kriget tvingande in ryska fiskebåtar till Nynäshamn då de fiskade på svenskt inre farvatten strax norr om Utö. "Nisse" som han kallades fixade till bland annt riggen som står utanför NSS klubbhus i Fagerviken. Han berättade också gärna om sin ungdomstid i flottans skeppgossekår. Sista årsklassen skeppsgossar utbildades år 1932 och institutionen avvecklades år 1939. Karlskrona och Marstrand var utbildningsorter. Skeppsgosseinstitutionen föddes år 1685 och skeppsgossar blev i första hand barn till flottans män. Ingen fick kvarstanna efter fyllda 18 år. Då ”karlskrevs” de och placerades som volontär, kofferdikarl eller hantverkare. De bästa skeppsgossarna blev underofficerare. Karlskrivna skeppsgossar skulle stanna i flottans tjänst i minst 4 år och fick enligt reglementet den 20 mars år 1823 endast skiljas från flottan på grund av vanart, liderlighet och brott., Av ett kungligt brev daterat den 21 januari 1799 utrustades skeppsgossen med 1 jacka av blått kläde en gul ståndkrage, 1 skärp av gul flaggduk, 1 hatt med ljusblå band kring kullen, 1 halsduk av röd etamin och 1 av svart crepon, 1 par blå klädesbyxor, 1 tröja och ett par byxor av bramsegelduk, 1 bussarong och 1 par byxor av helsingebuldan, 2 par halvsulor, 2 skjortor, 2 par ullstrumpor och 2 par skor., Skeppsgossekåren blev med tiden en plantskola för örlogsflottans underofficerskår. År 1900 hade inte örlogsflottan några seglande stridsfartyg men utbildningen av skeppsgossar fortsatte till 1932 då sista årsklassen utbildades. Utbildning i sjömanskap ansågs överlägsen ombord i segelfartyg., Skeppsgosselivet var stundom hårt och det förekom kroppsliga bestraffningar. Ett exempel var den kollektiva bestraffning som utdelades varje söndag efter korum. När skeppsgossarna stod uppställda på däck så kom den så kallade ”driftarsäcken” fram. I den fanns klädesplagg som var ”på driven” det vill säga förlorats under veckan. Varje plagg var märkt med ägarens namn. Namnen på ägarna till de förkomna plaggen lästes upp och de försumliga fick stiga fram och ta emot ett rapp med ”jocken” en repstump som straff., Denna kollektiva bestraffningsform hade oftast önskvärd effekt, Antalet förkomna plagg i säcken minskade i takt med utbildningen gång, säger de som var med., Nyp i näsan och slag med en repstump ”jocken” i baken från de större grabbarna tillhörde skeppsgossens vardag., ”Så snart vi fått uniformskläderna hårdnade det till. Vi var då ”kaniner” – de ”gamla grabbarna” ansåg sig ha rätt över oss, Han (kaninen) skulle alltid stå i giv-akt när han tilltalades av en gammal grabb. Det kunde hända, att en kanin beordrades att med en blyknapp som betalningsmedel springa och köpa en ask Broadway och därefter återlämna 50 öre i växelpengar. Vägrade kaninen blev det stryk.”, berättar Nils Olsson i sin berättelse ” Att dana skeppsgossar”, Att bli uppassare åt en bestämd ”gammal grabb” var ett sätt för den yngre årskursaren att undgå allt för många förnedrande uppdrag av de övriga äldre., De äldre skeppsgossarnas kunde be de yngre ”kaninerna” att rabbla följande ramsa:, ” Jag är allvarets blomma från enslig terräng., Du är min förman jag är din dräng., Slött är mitt sinne och lat min kropp., Anhåller vördsamt om en redig ”sitt opp””, När ramsan avslutats svarade den äldre skeppsgossen: Bifalles!, Och så gav han sin yngre kamrat ett slag mot huvudet., Skeppsgossarna utbildades i flottans segelfartyg, ”Jarramas” och ”Najaden” och under den sista tiden också ombord i ”af Chapman”., Några av de skeppsgossar som var med ombord i ”af Chapman” på resan till USA år 1934 är fortfarande i livet. Fullriggaren seglade drygt 13 000 sjömil med början i Karlskrona och sedan via England, Afrika över Atlanten till Västindien till Boston på USA:s ostkust., Fullriggaren ”af Chapman” byggdes som seglande lastfartyg 1888 i Whitehaven, Storbritannien. Hon sjösattes under namnet Dunboyne. Jungfruresan tog 130 dygn från Europa till USA:s Stilla Havskust. Då rundades Kap Horn ”the hard way” mot de fruktade västvindarna., 1915 inköptes hon av Rederi AB Transatlantic i Göteborg och fick svensk flagg. Hon gick där som lastförande skolfartyg. År 1923 inköptes hon av svenska staten och blev Kungliga Flottans skolfartyg med namnet HMS af Chapman för utbildning av skeppsgossar. År 1934 gjordes en resa för segel över Atlanten till USA., Några av de skeppsgossar som var med ombord i ”af Chapman” på resan till USA år 1934 är fortfarande i livet och minns den tuffa resan med fullriggaren. ”Af Chapman” seglade drygt 13 000 sjömil med början i Karlskrona och sedan via England, Afrika över Atlanten till Västindien till Boston på USA:s ostkust., En av skeppsgossarnas viktigaste uppgifter genom åren har varit att hålla liv i den sjömanskultur som förekom ombord i ett segelfartyg. Dit hör benämningen på alla de hundratals tampar som krävs för att kunna manövrera seglen. Under en period arbetade de med sjömansarbeten ombord i regalskeppet ”Vasa”., De kan betydelsen av namn som gårdingar, brassar, revgölingar, mellanstängsfall, märsefall, märsrånedhalare, slabbgårdingar liksom namnen på alla segel ifrån ”flying jib till röjel och mesan” som Evert Taube skaldar om i visan ”Möte i monsunen”. Skeppsgossarna har också hållit liv det konsthantverk som sjömansarbeten räknas till.., De har splitsat fallrepsknopar, valknopar, klockstroppar och andra tjärdoftande saker som de sålt till de tusentals turister som varje år besöker ”af Chapman”, som sedan 1947 är Svenska Turistföreningens vandrarhem med plats för 130 gäster.

onsdag 30 november 2011

OS 1912-2012: BJUD IN BRIGGEN TRE KRONOR!



















Är det möjligt att den seglande briggen ”Tre Kronor af Stockholm” kan förgylla nästa år jubileumsregatta? När OS seglades i Nynäshamn 1912 var de seglande skeppsgossefartygen ett populärt inslag ibland OS-seglarna Briggen ”Tre Kronor” är byggd är delvis en kopia av briggen ”Gladan” som var med och kappsegade seglade med fullriggarna ”Jarramas” och ”Najaden”.
Dåtida rapporter berättar att starten gick nära grundet Pigbådan i Gårdsfjärden väl känt av oss nynässeglare sedan urminnes tid. Innan start hade de tre fartygen ankrat upp med beslagna segel. De mindre skeppbåtarna var upphissade i sina dävertar och besättningarna – skeppgossarna – var uppställda på däck.
Klockan nio fick de tre fartygscheferna veta banans sträckning och en timma senare gick startskottet. Fullriggaren ”Jarramas” räknades som den snabbaste båten tillsammans med ”Najaden” medan ”Gladan” byggd 1857 var ett betydligt äldre fartyg. Det gällde också för de tre besättningarna att segla sina fartyg på ett ”örlogsmannamässigt sätt.”
KSSS (Kungliga Svenska Segelsällskapet) som var med och arrangerade OS-seglingarna publicerade en rapport i sin årsskrift skriven av en seglare som sannolikt var med ombord på ”Gladan”. Reportern skrev entusiastisktr:
”Innan startskottet small på Gladan kommenderades ”märsskepparna i märsarna”, hvarefter kapten Fröding riktade några manande och hurtiga sjömansord till sina gossar. Så ljöd signalen och den förut så tysta fartyget blef ögonblickligen en tummelplats för högljudda kommandorop”
Dåtidens kommandoord typ ”Klar att äntra upp och så loss!” eller ”Loss toppläntor och racktaljor!” eller ”Hala brassarna, brass skarpt för!”syftade till att få rätt vinkel på alla segel i förhållande till vinden med målet att nå högsta fart. Banan med start på Gårdsfjärden var 12 sjömil. Briggen ”Gladan” for iväg till havs först tätt följd av ”Najaden” och ”Jarramas”.
1912 års seglande reporter var lyrisk i sin beskrivning av de tre skeppsgossefartygens kappsegling och skrev bland annat om ”ett starkt intryck af målmedveten sträfvan och den vackraste korrepondens mellan den kommenderande viljan och de lydande organen”…
Om briggen ”Tre Kronor af Stockholm” kommer till Nynäshamn under nästa års jubileumsregatta kan vi marina nördar möjligen att få en lektion i konsten att segla ett av dessa ståtliga fartyg vars förlaga var med vid OS-seglingarna 1912.
Fotnot: En fullriggare är ett segelfartyg med minst tre master med råsegel på samtliga master. En brigg är förenklat en liten fullriggare med två master som båda har råsegel. År 1912 användes skeppsgossefartygen som utbildningsplattform för flottans underofficerare och officerare. ”Jarramas” och ”Najaden” är idag museifartyg i Karlskrona respektive Halmstad

tisdag 29 november 2011

Dunderkur för ledont!





En konjak-chilikur för för onda leder till exempel artros som jag har i knäna. Detta är en dunderkur som många tvivlar på men som hjälper. Nätverket för chilikuren blir bara större och större...
Följande kur kommer enligt hörsägen från Australien och den visar sig har positiva effekter på ledsmärtor, ischias, psoriasis och diverse immunologiska sjukdomar med flera.



Så blandas kuren;



Fixa 20-22 (OBS antalet) färska chilipeppar som hackas smått-smått gärna med plasthandskar för det blir starkt.



- Den hackade chilin hälls över i en glasburk.
- Konjak – dyr eller billig – ca 350 milliliter - typ Eau De Vie hälls över chilin i burken och skakas några gånger.
- Blandningen får stå i rumstemperatur cirka 20 timmar.
- Chilibitarna silas bort.
- Konjaksblandningen slås på en flaska som sätts i kylskåpet.
- Slå upp ett stort glas vatten. Med hjälp av pipett (finns på apoteket) droppas 8 droppar av chili-konjaken i glaset.
- Den färdiga blandningen dricks för frukost varje morgon. Konjak-chilin – extraktet – håller i minst 6 månader.
Lycka till!

onsdag 16 november 2011

Nynäs-Nytt: HA KOLL PÅ JULLJUSEN!

GLAD ADVENT!




Stäng in branden – röken dödar! Gå aldrig ut i ett rökfyllt trapphus! Om det brinner hos dig – ta dig ut och stäng dörren! Det var en del av budskapet i ett infomöte i ett bostadsområde i Nynäshamn i veckan. Det var Tony Kullman insatsledare och kommunsamordnare som höll i mötena och med stora infoskärmar försökte då oss boende att förstår hur viktigt det är med att systematisera brandskyddsarbetet. Nynäshamns brandförsvar bekämpar årligen ett 30-tal bränder i bostadshus och så här års är 3:e advent den värsta dagen då många bränder startar för att adventsljusen brunnit ner och inte bytts ut.
Från och med 2010 så har fastighetsägaren ett större ansvar för brandskyddsarbetet med mera. Vi skall se till att rökluckor fungerar som de ska och att trapphusen rensas på brandfarligt material typ barnvagnar, brandfarliga julprydnader på dörrar, med mera som kan orsaka farlig rökutveckling om de tar fyr.
Brandfilt, spisvakt mot överkokning på grund av glömska, eldsläckare på minst 6 kilogram, brandvarnare i alla rum, är några av de detaljer som en boende kan ta ställning till för att höja sin säkerhet. En olöst fråga är hur brandskyddet i garage kan förbättras. Bilar brinner och Södertälje har till exempel i genomsnitt en brunnen bil per natt av bilar som är parkerade utomhus. Nynäshamn har än så länge förskonats från många anlagda bilbränder med det inträffar då och då.
Nynäshamns brandförsvaret har också haft ett nätverksmöte för stadens bostadsrättföreningar och bostadsföretag på brandstationen. Ett välbesökt möte med Clas-Göran Öhman från Södertörns brandförsvarsförbund som fördjupade diskussionen om ett systematiskt brandskyddsarbete.
En brand som inte en boende kan släcka själv inom två minuter kan utvecklas till en brand som kräver brandkårsutryckning som i bästa fall kan vara på plats och jobba inom 10 minuter förutsatt att utryckningsvägar är klara vilket kan vara ett problem när vintern slagit till.
En ny brandkälla som vållat dödsbränder är bärbara datorer ”laptops” som utvecklar värme om de använd tex i sängar utan skydd. Vid ett tragiskt dödsfall hade en laptop skjutits in under sängen efter avslutat användning och satt fyr på bråte och röken dödade mor och barn.
En nyhet på årets nätverksmöte var ett projekt trygghetsbesiktning av fastigheter och gårdar framtaget av Södertälje kommun, Södertörns Brandförsvarsförbund och polisen i Södertälje. I projektet ingår också Nynäshamns kommun liksom projektet ”Grannsamverkan mot brott! I slutänden kan en fastighet få ett certifikat efter besiktning i två nivåer som kan användas för att ge boendet en trygghetsprofil som höjer värdet hos fastigheten. Trygghet i boendet är idag allt viktigare då denna faktor varierar mellan olika bostadsområden. I vissa bostadsområden finns idag uppsökande ”Trygghetsvärdar”. Grundläggande är att vi skall bry oss om varandra och ha en rimlig riskbedömning



  • Kommentar: När jag fullgjorde värnplikten 15 månader i flottan under det kalla kriget i början av 60-talet fick mina kompisar och jag utbildning i skyddstjänst vid Berga Örlogsskolor. Vi släckte oljebränder och tränade läcktätning i ett gammalt pansarskepp som jag minns hette Oscar II. Ett påtagligt minne var när Lasse och jag med en brandslang med 12 kg tryck kröp mot ett brinnande oljefat i ett trångt rökfyllt mellandäck. Då förstod jag hur det kan vara att släcka bränder. En nära-döden-upplevelse.Tyvärr är värnplikten borta inte minst som utbildningsplattform i risktänkande som vi hade nytta av i det civila samhället. Det goda kamratskapet - att bry sig om varann - lärde vi oss i lumpen. Var hittar unga tjejer och killar samma känsla och säkerhetstänk idag?

fredag 11 november 2011

U137-30 år: RYSKA BOTTENKRYPARE











(Bilden: Ragnar Thorén hade koll på ryska ubåtar under kriget)




”Miniubåtar” var något nytt för oss i media som försökte rapportera från ubåtsjakten i Horsfjärden 1982. Det ryktades om att små grundgående miniubåtar skulle ha smugit in genom sund in till Horsfjärden. I dessa sund var det för grunt för större ubåtar och där fanns ingen bevakning.
På DN försökte vi leta i olika arkiv och hittade bland annat uppgifter om italienska och engelska miniubåtar som år 1943 genomfört djärva operationer under andra världskriget till exempel mot det tyska slagskeppet ”Tirpitz” som låg till ankars i Norge. Tre brittiska miniubåtar smög sig in i Kåfjorden i Alta och placerade tidsinställda sprängladdningar under fartyget som exploderade. Slagskeppet sänktes senare år 1944 av brittiska bombplan.
Vi hittade andra uppgifter i den militära historien att under de tre sista åren av andra världskriget utvecklade Hitler-tyskland flera ”dvärgubåtar” inom ramen för programmet ”Kleinkampfmittel”. En av miniubåtarna hette ”Seeteufel” och var utrustad med drivande larvfötter. Syftet var att gruppera den i skogsterräng nära kusten varifrån de kunde köra ner i vattnet. Larvfötterna hjälpte miniubåten att ta sig loss när den fastnade på grunda vatten.
Denna tyska miniubåt lär ha fungerat dåligt därför att bandaggregaten var för smala. Den tyska miniubåten kom aldrig i strid.
Sovjetunionen som var en av segrarmakterna tog över tyska miniubåtsprojekt efter kriget och antogs ha utvecklat dessa ubåtar.
När de osynliga miniubåtarna dök upp i Horsfjärden 1982 hade Sovjetunionen två banddrivna miniubåtar ”Argus och Zvuk” enligt västliga militära källor.
USA:s marin hade en atomdriven ubåt med hjul på skrovet som underlättade att ta sig fram på havsbotten.
Vi i media som var på plats i Horsfjärden oktober 1982 såg aldrig några miniubåtar. Men ryktena surrade om ”de små rackarna”, och vi förstod ingenting.
Överraskningen var därför stor när ubåtskommissionen under förre försvarsministern Sven Andersson (s) som ordförande redovisade rapporten om Horsfjärden 1983. Där satt även en ung Carl Bildt för moderata samlingspartiet. Vid presentationen av rapporten visades videofilmade bottenspår som sades härröra från miniubåtarnas larvfötter.
Inte blev vi ubåtsreportrar så mycket klokare. Möjligen misstänkte vi att bottenspåren kom från någon farkost som människan konstruerat och byggt.
Marinens nervositet ökade markant och det märktes på att ubåtsnät videokameror och avlyssningsutrustning placerades ut i strategiska passager och sund i skärgården. Videokamerans uppgift var att marinen skulle se vad som fanns på ytan om de fick en signal under vattnet.
Seglare brukade hälsa på videokamerorna vid passage och att vissa kameror sades hälsa tillbaks med en liten nick.

Det var först nio år senare som bottenkrypande sovjetiska ubåtar blev verkliga i ett historiskt perspektiv. DN lyckades lyfta bort hemligstämpeln på en rapport på försvarsdepartementet om det ryska ubåtskriget under andra världskriget. Under brinnande krig navigerade de ryska ubåtskaptenerna med stor skicklighet och djärvhet i Finlands grunda skärgårdsfarvatten.
Ubåtarna ålade och kröp på sjöbotten i låg fart för att ta sig förbi minspärrar och ubåtsnät i finländska viken och anfalla tyska sjötransporter.
Ubåtsrapporten som skrivits delvis med finska källor som underlag var en pusselbit i det ryska ubåtskriget i Östersjön under åren 1941 – 1945.
Källor inom försvarsmakten sade att rapporten var ett viktigt bidrag till helheten när det gällde ubåtskränkningarna riktade mot Sverige under 1980-talet.
Rapporten var skriven i september 1949 och hemligstämpeln hävdes den 6 maj 1991. Den militära underrättelserapporten var skriven av kommendörkapten Ragnar Thorén som åren 1941-45 tjänstgjorde som marinattaché i Helsingfors.
”Det förtjänas särskilt att framhållas, hur oförväget de ryska ubåtarna uppträda i ofria farvatten, och att de vid olika tillfällen i undervattensläge inträngt till fjärdar, som kringgärdas av grundfyllda skärgårdsområden. De lära därvid framgå med synnerligen låg fart och liksom knuffa sig fram mellan stenar och grund.
De ryska ubåtarna var speciellt konstruerade för att kunna knuffa sig fram på sjöbotten. Ubåtens stävtuber var väl indragna för att kunna motstå stötar mot stenar och andra hinder.”
En incident som bekräftade ubåtarnas förmåga att ta sig fram inträffade i september 1943 vid Melkö i den finländska skärgården. En rysk ubåt tog sig in till en del av skärgård skyddad farled med bottendjupet 7,3 meter, Helsingfors – Porkala, mitt under pågående kappsegling. Sjunkbomber fälldes mot ubåten nära centrum av kappseglingsbanan.
”Händelserna visar också att man alltid måste vara beredd på överraskningar ifråga om ryska ubåtars uppträdande. Väntar man till exempel att möta en ubåt utanför ett visst skärgårdsområde, kanske man i stället finner dem lurpassande inne i skärgården på välskyddande fjärdar, dit de kommit ålande på botten mellan stenar och grund.”
De ryska ubåtarnas förmåga att uppträda dolt påverkade förloppet av sjökriget i Östersjön åren 1941-45. Hitler-Tyskland försökte med Finlands hjälp spärra av finländska viken med minor och ubåtsnät, exempelvis vid Hogland och Juminda. Den så kallade Porkalaspärren utbyggdes i april 1943 till en yttre huvudspärr tvärs över viken, med cirka 10 000 minor, varav 3 120 magnetminor. Spärren kompletterades med ubåtsnät med nätmaskor storlek fyra gånger fyra meter.
Den sovjetiska Östersjöflottans ytfartyg var instängda utanför Leningrad, men ubåtarna lyckades smita ut genom mineringar och ubåtsnät. Av totalt 75 ubåtar förlorades ett 40-tal ubåtar under krigsåren 1944-45.
Fem ryska ubåtar var med i den lyckade utbrytningen. Största ubåten ”K” var 97,7 meter lång, deplacement 1 600 ton. Minsta ubåten ”Stja IV” var mellan 57 och 59 meter lång med ett deplacement på mellan 577 och 600 ton,
De större och medelstora ubåtarna kunde vara till sjöss över en månad utan att fylla på bränsleförråden. Mindre 200-tons kustubåtar i M-serien, på cirka 200 tons deplacement, hade också lång uthållighet. Under 1942 opererade sannolikt två ubåtar i södra Östersjön och minst en i de västra delarna och utanför den svenska kusten.
I juli-augusti intensifierades det ryska ubåtskriget i Östersjön, och även svensk sjöfart drabbades, med förluster av fartyg och människoliv. Vid 165 skilda tillfällen hade ubåtar observerats i finländska viken fram till den 1 september. Fem fartyg sänktes eller skadades av ubåtar i Bottenhavet följande månad.
Efter de ryska framgångarna i ubåtskriget 1942 förstärktes spärren Porkala-Nargö. Finländska sjökrigsledningen uteslöt inte möjligheten att någon enstaka ubåt ålat sig fram på botten och tagit sig förbi spärrens yttersta nät nära landgrundningen vid Porkala Kallbåda.
En rysk underofficer, tagen som krigsfånge från ubåten ”Sjtja-303”, avslöjade hur en genombrytning lyckades genom att i låg fart, endast 2 knop (cirka 3.6 km/tim) krypa genom minfälten. Mekaniska minor detonerade inte vid en kollision i så låg fart. Ombord satt besättningsmännen som med örat intill skrovet larmade så snart ubåten knuffade till en mina. Propellrar stoppades omedelbart och ubåten gled vidare.
På ubåtens skrov satt isolerade avbärarlister av trä, monterade i längsgående radar längs skrovet och runt tornet för att skydda mot antennminor. Till skydd mot magnetminor hade skrovet avmagnetiserats. Ubåtarna genomförde utbrytningarna på cirka 45 meters djup, enligt krigsfången. Hans ubåt ”Sjtja 303” hade tidigare sänkts ett tyskt handelsfartyg ”Aldebaran”.
De sovjetiska ubåtarna var stryktåliga mot sjunkbomber. Att sänka en ubåt krävde en direktträff på skrovet. Vid ubåtsjakterna observerades flera oljeläckor, men det kunde aldrig sägas om oljebehållare använts i vilseledande syfte.
Efter den 1 oktober 1944, då Sovjetunionen fått ön Hogland och tyskarna börjar utrymma Estland, eskorterades ryska ubåtar genom finska skärgården förbi spärrarna.
Denna rapport om det ryska ubåtskriget 1941-45 ansågs intressant mot bakgrund av ubåtskränkningarna mot svenska ostkusten under 1980-talet. Ostkustens skärgårdar har samma karaktär som den finländska skärgården, Ubåtskränkningarna under 80-talet hade koncentrerats vid försvarsanläggningar inom dessa skärgårdsområden.
Nils Gyldén, departementsråd vid försvarsdepartementet sade i en kommentar till DN att ”hans rapport är ett viktigt bidrag till helhetsbilden”.
Konteramiral Claes Tornberg, under 1980-talet chef för kustflottan, menade att rapporten var välgjord men innehäll inte så mycket nytt. Liknande uppgifter fanns från andra källor.
”För att få djupare kunskaper om ubåtarnas uppträdande krävs studier av sovjetiska källor, sade Claes Tornberg till DN den 13 maj 1991.
Denna rapport om sovjetiska ubåtar uppträdande i grundfyllda finländska skärgårdsområden upptäcktes aldrig av den parlamentariska ubåtskommissionen som utredde ubåtsincidenten i Horsfjärden i oktober 1982. Ubåtsrapporten låg gömd i krigsarkivet.
”Vi kände inte till den. Denna kunskap måste ha glömts, förstärkts eller underskattats”, sade Michael Sahlin, sekreterare i 1983 års ubåtskommission till DN den 14 maj 1991.
Om rapporten varit känd hade den stärkt kommissionen i sin slutsats att Sovjetunionen var den kränkande makten.
Sex ubåtar, varav två miniubåtar, trängde djupt in i Stockholms södra skärgård och efterlämnade bottenspår som blev upptagna som bevis av kommissionen. Mönstret i ubåtskränkningarna kan ha fått en annorlunda beskrivning med mer tonvikt på kontinuitet.
”Sovjetunionens militärmakt har nästan på ett abnormt sätt löst sina uppgifter med en återblick på erfarenheterna från det stora fosterländska kriget, både i strategi och taktik, sade Wilhelm Agrell, freds- och konfliktforskare, samma dag till DN.

”Ingen kunde förstå hur detta var möjligt. Det var fullkomligt oförklarligt.”
Ragnar Thorén 95 år tvekade inte när DN intervjuade honom i maj 1991 någon vecka efter att hans hemligstämplande rapport om ryska ubåtskriget blev offentlig. Han visade för DN fotografier av ryska ubåtar som han själv fotograferat i Finska viken under kriget.
För att säkra farlederna mot intrång av ubåtar hade den finländska krigsmakten spärrat alla infarter till inomskärsleder mellan Hangö och Kotka i Finska viken med dubbla ubåtsnät och bottenhydrofoner. Näten skulle hindra ubåtarna från att ta sig in i undervattensläge, och hydrofoner skulle fånga upp ljudet från ubåtarnas motorer.
En kväll när Ragnar Thorén var på middag hos goda vänner hördes plötsligt explosioner från en position strax utanför hamnen.
”Vi hörde ett förfärligt brak. Ett fartyg från Hangö på väg till Kotka hade just passerat Melkö fyr, en liten ö med fyr vid inloppet till Helsingfors, då det utsattes för ett torpedanfall av en ubåt.”
Finländska krigsmakten fick senare av ryska krigsfångar veta hur ubåtarna navigerade inne i skärgården, förbi ubåtsnät, minor och hydrofoner.
”Inte fan tror ni att vi går längs några leder. De är ju spärrade och bevakade. Vi stöter oss fram bland stenarna och ålar sig fram på botten, berättade de ryska krigsfångarna. Det var första gången i världshistorien något sådant inträffat med ubåtar. Sedan har det fortsatt, utvecklats och utvecklats”, sade Ragnar Thoren.

måndag 7 november 2011

Så lagas "BEEF NELSON" (Sjömansbiff)




Sjömanstraditionen talar om att efter att Lord Nelson stupade vid slaget vid Trafalgar år 1805 så uppfanns en maträtt efter sjöhjälten som fick namnen "BEEF NELSON" eller i vanligt sjömanstal "Sjömansbiff". (Bilden ovan ur den prisbelönta TV-serien "Landgång"och livet i byssan på en Walleniusbåt.I skepphumorns grymma värld kallades denna populära maträtt för "Sailors grave".

I stället för ursprungsreceptet med oxfilé används till vardags benfritt nötkött till exempel utskuren biff,

Receptet:


  • 0,8 kg benfritt nötkött.


  • 0,2 kg gul lök.


  • 50 gram smör


  • 1 kg potatis


  • 1 fl öl görna mörk.


  • 1 ts salt.


  • 1 st lagerblad.


  • Svartpeppar.


  • 20 gram persilja


Nötköttet skärs i skivor och beströs med malen peppar. Löken skalas och skivas tunt. Potatisen skalas och skäres i tjocka skivor som brynes och lägges upp varefter löken brynes i lite margarin. I en bredbottnad gryta varvas köttskivor. lök och potatisskivor. Salt strös över och en köttbuljong tillsättes. Stekpannan sköljes med varmt vatten och skyet slås över köttet i grytan varefter ölen tillsättes. Anrättningen får sjuda tills köttet är mjukt. Vid servering strös finhackad persilja över anrättningen. Kan med nöjes ätas med salt- och ättiksgrurka och rödbetor. (Källa "SJÖMANSBIFF och stormsoppa" Sjömansskrönor och recept från den sju haven sammanställda och delvis skrivna av Stig Elenius och Arne Ingmansson. Eget förlag 1999)

onsdag 2 november 2011

Nynäs P-elände: FLYTTA BUSSTRAFIKEN!!


Är det inte dags att flytta busstrafiken från Fredsgatan till Hamngatan? Det skulle i så fall innebära en klar förbättring av trafikmiljön på Centralgatan och bussresenärerna får möjligen bara gå ett hundratal meter längre. Den gångna helgens trivsamma knallemarknad på avstängda Fredsgatan visade vad denna gata kan användas till med målet att skapa en mer levande stadskärna. En bussflytt ligger också i linje med den pågående trafikplaneringen för att minska hotet att P-eländet skall kväva stadskärnan.
I storleksordningen fem busslinjer trafikerar idag Fredsgatan. Bussarnas hållplats för utgående bussar ligger vid tobaksaffären. Bussarna fortsätter sedan ut förbi Pingstkyrkan ut på Hamngatan och vidare mot Nynäsvägen.
Om busshållplatsen för avgående bussar låg vid Hamngatan nedanför kyrkan skulle bussfärden mot Nynäsvägen bli densamma. De som kommer från city och skall åka buss få gå lite längre. Stadstrafikens bussar kan svänga upp Vikingavägen.
Trafikmiljön på Centralgatan mellan Hamngatan har försämrats i takt med att bilarna inte minst de lådliknande lastbilarna blivit större. Att vara en cyklist som hamnar i kläm mellan svängande buss vid SEB-bankens hörna samtidigt som en stor skåpbil står parkerad i hörnan mitt emot är direkt farligt. Då inser i alla fall jag att Centralgatan från början byggdes för hästfordon och oxkärror och inte för tung buss- och stadstrafik.
De stora vinnarna på en bussflytt bli också gående och cyklande som slipper stora bussar som svänger. De stora förlorarna på ett bussflytt blir Hamngatans gratisparkerare som snällt får ställa sig någon annans stans och öppna plånboken.

måndag 31 oktober 2011

30 år sedan U137: UBÅTSJAKTEN I STOCKHOLM



















När ryssen kom sade Fälldin: "Håll gränsen"var rubriken i DN söndagen den 30 oktober 2011 i en krönika av Peter Wolodarski, politisk redaktör. Budskapet var att i den nationella kris som U 137:s grundstötning utlöste i oktober 1981 så spelade statsministerns ledarskap en avgörande roll. Thorbjörn Fälldin lyckades skickligt undvika en konfrontation med Sovjet för 30 år sedan. I krönikan finns också ett faksimil av en DN-löpsedel från den 10 september 1983 som handlade om "Ubåtsjakt mitt i Stockholm. Grodmän fanns spår på botten".
Denna ubåtshändelse två år efter U137:ans grundstötning var jag i högsta grad inblandad i och här följer min version om vad som hände den dagen. Texten finns med som ett avsnitt i ett manus "Djupa lögner" där jag försöker berätta om hur vi i media försökte rapportera om 1980-talets ubåtsjakter som ibland var helt osannolika.
_________________________________________


Ubåtslarmet 83
I Danvikskanalen

Under 80-talets ubåtskris rapporterades uppskattningsvis 6 000 misstänkta ubåtar innanför den svenska territorialgränsen och på inre vatten till exempel i Stockholms skärgård. Hur många av dessa larm som var sanna eller falska tvistar fortfarande makthavarna om 30 år efter när ubåtslarmen stod som tätast,
Vi som i media försökte rapportera om vad som var sant och relevant i denna ström av misstänkta främmande ubåtar hamnade ibland i konflikt med oss själva. Ibland blev röstläget lite väl högt. Här följer ett sådant exempel från hösten 1983 då ett ubåtslarm utlöste en hemlig operation i Stockholms innerstad..
En septemberdag stävade det ryska handelsfartygen ”Baltiyskiy 110” (bilden ovan) in genom Stockholms skärgård mot den svenska huvudstaden. Fartyget ”gick på lätten” det vill tom på last hade tidigare lämnat Helsingfors i Finland och satt kursen över Finska Viken och vidare över norra Östersjön för att angöra svenska kusten. Målet för resan var hamnstaden Köping i Mälaren.
Att sovjetiska handelsfartyg regelbundet trafikerade svenska hamnar var rutin under det kalla kriget. Men helt utan kontroll var inte de ryska båtarna. Den svenska militära underrättelsetjänsten följde sedan många år de ryska fartygens rörelser i ”Fredens hav” som Östersjön kallades lite på skämt. Båtarna registrerades och bokfördes systematiskt och i tveksamma fall spanade den svenska underrättelsetjänsten på vad båtar och besättning hade för sig. I hotbilden fanns sedan många år misstanken att de civila fartygen användes som flytande plattformar för att inhämta känslig information om det svenska försvaret.
Flera allvarliga ubåtsincidenter under 80-talets första år hade skärpt beredskapen. Ubåtsjakten i Huvudskär 1980 resulterade till exempel i skarp vapeninsats från jagaren ”Halland” mot en misstänkt främmande ubåt. Året efter den 27 oktober 1981 grundstötte den sovjetiska ubåten U 137 vid en minstation inom militärt skyddsområde utanför Karlskrona och blev en världsnyhet. Året därefter senhösten 1982 inträffade ubåtsjakten i Horsfjärden i Stockholms skärgård där marinen genomförde sin största vapeninsats med sjunkbomber och bottenminor sedan andra världskriget. Ingen ubåt tvingades upp till ytan. Mycket talade för att de fanns ett mönster i ubåtsintrången.
Under ubåtsjakten i Horsfjärden uppträdde för första gången miniubåtar ibland de indikationer som marinens ubåtsjägare registrerade. De små bemannande ubåtarna antogs ha lämnat en moderubåt utanför kusten och sedan smugit sig in genom de smala och tämligen grunda sund som finns i skärgårdsområdet runt Horsfjärden och den militära örlogsbasen Muskö med sina atombombssäkra dockor insprängda i berget.
De främmande miniubåtarna kunde också smita in under kölen på ett civilt fartyg för att på så sätt undgår upptäckt. En annan variant var att de civila fartygen hade en miniubåt gömd i lastrummet som sedan sjösattes med en däckskran nära något intressant försvarsobjekt till exempel en minstation.
”Baltiyskiy 110” hade på denna resa från Helsingfors som slutmål den lilla staden Köping i nordvästra Mälaren mellan städerna Västerås och Köping. För att nå sin slutdestination måste fartyget gå in i Stockholms hamn och strax söder om Djurgården gira babord in i Danvikskanalen och passera slussen i Hammarby och sedan i ”Grodhavet”, det vill säga Mälaren.
Vilket intressant försvarsobjekt fanns då i ett innanhav av sötvatten som för det mesta befors av glada nöjesseglare och enstaka handelsfartyg på väg till Västerås eller Köping från Stockholms eller Södertälje?
Ett möjligt mål för riktat spionage var möjligen den station för signalspaning mot främmande makt som FRA(Försvarets Radioanstalt) hade ansvar på och som var en viktig länk i det förvarningssystem i ett skymningsläge skulle varna Sverige att ett krig stod för dörren.
Någonting hade hänt denna septemberdag 1983 som fick ett 60-tal man ur marinen, polis, kustbevakning och den militära säkerhetstjänsten att inleda en operation i Stockholms innerstad. Det började med uppgifter om observationer i norra skärgården och vid Lidingö samt vid infarten till Hammarbyleden nära Danviksbron. Vittnen talade om ”tydliga luftuppkok”. Ett föremål ovanför vattenytan hade under natten observerats med bildförstärkare.
Andra uppgifter från militära källor talade om att bottenspår hade hittats och filmats med videokamera och att spåren liknade de som hittades i Horsfjärden och som senare användes som ett av bevisen i 1983 års ubåtskommission.
Danvikskanalen byggdes på 20-talet och är en cirka 700 meter lång och 35 meter bred kanal som förbinder Hammarby sjö med Saltsjön.
Uppgiften för de 60 i ubåtsstyrkan gick ut på att när ”Baltisky 110” kom in i Danvikskanalen försöka undersöka om en miniubåt hade gömt sig under kölen på fartyget. Hela operationen genomfördes dolt det vill säga militär personal uppträdde i civila kläder.
För att lyckas med denna operation krävdes exakt tajming det vill säga all personal måste vara på plats när fartyget kom in mot slussen. Men någonting gick snett i sambandet. ”Baltiyskiy 110” passerade slussen flera timmar innan ubåtsjaktstyrkan plats.
På DN:s redaktion fick vi tidigt ett tips om att någonting var i görningen. Det lät för otroligt för att vara sant. Främmande ubåtar inne i Stockholms innerstad? Nej, inte det. Men sådana uppgifter hade funnit tidigare. Jag blev en gång uppringd av en kollega på ett stort etermedia som berättade att redaktionen vid en fest på Djurgården sett ett periskop nära Kastellholmen. Varför sände ni inte denna observation? ”Ja vi hade ju druckit en del”, svarade kollegan ursäktande. Jag hänvisade till försvarsstaben och kollegan berättade senare att en allvarlig civilklädd man dykt upp i gryningen och sagt att festdeltagarna sett en vindsurfingbräda och han överlämnade en av försvarets pennor som en gåva.
Vi i DN nyhetsgrupp hamnade omedelbart i ett dilemma. Vi visste att något stort var på gång med möjliga ubåtar i Stockholms innerstad men hade ingen aning om vad resultat skulle bli.
Lördagens tidning den 10 september 1983 gjordes ut på det vi visste just då nämligen ”Ubåtslarm i innerstaden” och ingressen ”I största hemlighet har militär och säkerhetspolis spanat efter främmande undervattensfarkost mitt inne i Stockholm. Inne i Danvikskanalen med videokameror hade spår säkrats som nu granskas av försvarets experter”
I en inramad text med dåvarande ÖB Lennart Ljung stod rubriken ”ÖB förtegen” där han berättade att videofilmen på de misstänkta bottenspåren vid slussen analyserades. Hans budskap var att det var för tidigt att säga något och det ryska handelsfartyget ”Baltisky 110:s” roll i sammanhanget ville han inte går in på”.
I huvudtexten som – märk väl – skrevs med operationen pågick – hade vi kommentarer från olika militärer. Försvarsstaben bekräftade att rapporter kommit in och att vissa spaningar genomförts i skärgården men i övrigt fanns inge kommentarer till operativa uppgifter.
– Jag känner inte till detta med fartyget. Eller att vi skulle ha säkrat några bevis, inte heller att vi fått rapport om spår i Mälaren.”, Sade överstelöjtnant Jan-Åke Berg vid försvarsstaben.
En militär som hade lite mer att säga var ”Sven-Calle” det vill säga kommendörkapten Sven Carlsson som var mediavan från U 137:ans grundstötning och från presscentret vid Horsfjärden året innan. Så här sade han till DN:
”Det finns stunder då jag inte tror på detta. Men det finns ju bevis som inte går att bortse ifrån. Vad som gör detta så obegripligt är dessa okända farkosters irrationella uppträdande. Om det nu finns tecken på att de som uppträder i Stockholm så måste den som ligger bakom detta ha obegränsade resurser.”
Utöver huvudtext och bilder från Danvikskanalen bland annat på en av militärens dykare fanns i DN en karta över Hammarbyleden och farleden i Mälaren till Köping. I en intervju berättade en dykare Lasse Larsson i firman Dykeri Plus och hur botten såg ut i kanalen och hur begränsad sikten var. Om en miniubåt skulle ha smitit in under botten på ett annat större fartyg så fanns det inte mycket spelrum mellan kölen och botten med en sikt på cirka 1,5 meter.
Natten till lördagen den 10 september 1983 satt jag i en stol på DN:s redaktion och väntade på ett telefonsamtal. Ju mer timmarna led förstod jag att någonting gått snett. Första upplagan kom med krigsrubriker om ubåtslarm i Stockholm innerstad. En svidande känsla av att vi dragit på för stort infann sig. Då ringde telefonen och en källa som var på plats meddelade att operationen misslyckats. Även ÖB Lennart Ljung ringde upp och sade att det inte var något. Det var ytterst sällsynt,
Det var bara att bita i det sura äpplet. Huvudansvaret var dessutom mitt.
Dagen efter detta påslag med krigsrubriker hade tidningen en liten tvåspaltare att luftuppkoket från en misstänkt ubåt i Hammarbyslussen kom från ett trasigt avloppsrör.
När jag lämnade DN efter 31 år i sanningens tjänst så var avtackningen grandios från vänliga kamrater. Redaktionschefen Pia Skagermark höll ett vänligt tacktal och visade bland annat upp löpsedeln från 1983 med ubåtslarmet i Hammarbyslussen. Det var bara att bita ihop. Journalistik innebär också att offentliggöra sina misstag.
Hösten 2009 ringde jag till Börje Bennbom som var ansvarig nyhetschef den natten i september 1983 då ett 60-tal men jagade misstänkt miniubåt i Danvikskanalen. Han minns det väl.
– Det finns väl inte så mycket att säga om sakinnehållet. Men vi hade ett lite för högt röstläge!, sade ”Bennis”. Hans kommentar kändes tröstande.
Ett år senare kommer boken ”Sanningen om ubåtsfrågan – ett försök till analys”. Boken är skriven av general Bengt Gustafsson som år 1986, tre år efter incidenten i Hammarbyslussen, efterträdde Lennart Ljung som Överbefälhavare. I boken där han tydligt utpekar Sovjetunionen som den kränkande makten redovisar han nya uppgifter om sovjetiska miniubåtar. En bild av ”Alekjes Krylov” som var moderskepp för miniubåtar som kunde dockas in i ett dolt lastrum i skrovet. Likaså fanns bilder på ryska undervattensfordon med larvfötter…..

söndag 30 oktober 2011

30 år sedan U137: LURIGT BULLER FRÅN HERO!









I dagarna är det 30 år sedan den sovjetiska ubåten U137 grundstötte i Gåsefjärden och skapade den allvarligaste säkerhetspolitiska situationen för Sverige sedan andra världskriget. Ubåtsdramat slutade lyckligt tack vare ett handfast "Håll gränsen!" från dåvarande statsminister Thorbjörn Fälldin och att försvarsmakten visade tänderna.

Men vi som försökte förstå vad som hänt fick från början inte hela bilden utan viktiga bitar i läget för U 137;ans grundstötning kom senare. Här några frågor som krävde svar och som delvis kom senare:
· Varför synliggjorde inte dåvarande ÖB Lennart Ljung omedelbart det faktum att det pågick tester med marinens nya ubåtsjakttorped 42 i samma farvatten om den sovjetiska ubåten 137 befann sig?
· Visste befälet på den svenska ubåten ”Näcken” som var med i testet att U 137:an befann sig i området och verifierade den avsiktliga inträngningen?
Det är ännu två obesvarade frågor snart 30 år efter att den sovjetiska ubåten 137 på kvällen den 21 oktober 1981 grundstötte i Karlskrona skärgård. Att den sovjetiska krigsmakten ville spionera på en ny svensk målstyrd ubåtsjakttorped var inte så märkligt. Den typen av spionage i fredstid sysslar alla länder med, även Sverige.
Vad ÖB i sin rapport om U 137:an undvek att redovisa var att samma dag som grundstötningen ägde rum så befann sig bärgningsfartyget ”Heros” i farvattnen strax utanför Gåsefjärden strax om Aspö Bärgningsfartyget deltog tillsammans med två Vertol-helikoptrar och den svenska ubåten ”Näcken” i en test med marinens nya trådstyrda ubåtsjakttorped 42. Torpeden är trådstyrd och går på buller från en fientlig ubåt. ”Näcken” var med som målubåt.
FMV (Försvarets Materielverk) ansvarade för torpedtestet..
Det var först fyra år senare – den 22 november 1985 - som Dagens Nyheter kunde avslöja att det var bärgningsbåten ”Heros” som med högljudda dieselmotorer mycket väl kunde ha åstadkommit det buller som TV-filmaren Maj Wechselmann och författaren Ingemar Myhrberg i filmem ”Ubåt! En till sannolikhet gränsande visshet”- utnyttjade som indicium för att U137:an brakat in i skärgården. De hänvisade till öronvittnen på land som inte hade sett ubåten – men ändå var säkra på att det var den som åstadkommit ljudet.
Bertil Erkhammar, tidigare ubåtschef på den svenska ubåten ”Neptun” av Sjölejon-klass och informationschef på FMV sade till DN den 22 november 1985:
- Det kan mycket väl ha varit bullret från torpedbärgningsfartyget som öronvittnen hörde från havet. Jag tror att våra tester var målet för hans operation – inte Gåsefjärden. Jag skulle aldrig gå in där med en ubåt. Befälhavaren på U 137 hade en viss tid kontroll på sin position via pejling på Utklippan genom sitt periskop. Senare kom den in i ett
- område med dålig sikt och sökte sig in mot kusten. Så kom den in i Gåsefjärden och gick på grund.
Bärgningsfartyget ”Heros” låg rakt syd om Aspö på kurs mot en position där två torpeder skulle plockas upp. Klockan var strax efter klockan 20:00 på kvällen och de två Noab-dieslerna bullrade så högt att en sjöman på akterdäck svär till ”fan också, vilket liv vid för”.
Fartygschef var kapten Hans Melin och han såg Utklippans fyr lysa klart på avstånd. Fyrskenet syntes klart hela kvällen från det att övningen startade vid 17-tiden tills den avslutades vid 22-tiden.
Vid hemfärden mot Karlskrona vid 22-tiden gjorde ”Heros” sällskap med tankfartyget ”Eldaren”. De två fartygen lade en högljudd bullermatta av dieselmotorljud över skärgårdslandskapet på väg in mot basen.
U 137 grundstöter samma kväll vid 21- tiden i den militära farleden inom svenskt skyddsområde i Gåsefjärden vid Torumnskär. Ubåtsgrundet ligger inom den enslinje av två farledsmärken, som består av två vitmålade kuber av betong. Grundet ligger inom ett minbälte av bottenminor, vars uppgift är att skydda farleden från intrång av fientliga fartyg i en krigssituation.
Inom Gåsefjärden finns flera militära anläggningar bland annat krigsförtöjningsplatser för marinens fartyg.
- Äntligen!, sade Bengt Schuback, försvarsstabschef då det stod klart att den rysk ubåt stod på grund. Beviset var klockrent – men hur kom ubåten dit och vilket motiv låg bakom?
Knappt två månader efter ubåtens grundstötning offentliggjorde Försvarsstabens informationsavdelning den 18 december 1981 sin rapport om ”Ubåt 137 på svenskt vatten.” ÖB sade att i den rapport som lämnats till regeringen i sin helhet är vissa uppgifter hemliga.
Av rapporten framgick att ”några egna fartyg hade inte varit i området under tisdagskvällen och natten till onsdag förutom en ubåt och en helikopter”.
ÖB skrev att vid kontakt med ubåten 137, under befäl av örlogskapten Anatolij Gusjtjin, sades att båten gått på grund kvällen innan – tisdagen den 27 oktober. Anledningen skulle vara felnavigering och trasig navigationsutrustning.
Sovjetisk media meddelade i en kort notis att en sovjetisk ubåt gått på grund i svenska skärgården och skulle få assistans av svenska myndigheter. Finsk media rapporterade att den påstådda radioaktiva strålningen från U137 kom från ett armbandsur. Militära källor i Sverige sade senare att U137 hade 533 mm torpeder med kärnladdade stridsspetsar.
Felnavigering, fyllegrej, var också några av de spekulationer som snabbt kom igång dagarna efter grundstötningen. En teori var att U 137:an fick hydrofonsignaler på sig från de två ubåtsjakttestande helikoptrarna. För att undgå upptäckt styrde ubåten in mot Gåsefjärden, missade ett girmärke och gick på grund.
När U 137 grundstötte i oktober 1981 befann jag mig som DN:s utsände båtreporter i Varberg på västkusten för att testa småbåtar. Vädret var blåsigt med hög sjö i Kattegatt och ett perfekt testväder för småbåtar. Det var först fyra år senare när jag som reporter i DN:s sommarserie som jag på plats besökte Gåsefjärden. Orsaken till grundstötningen var för allmänheten fortfarande höjd i dunkel. En ubåt går bara inte på grund.
En blåsig sommardag år 1985 står jag på däcket till galeasen ”Amalia” i Karlskrona skärgård. Mina tankar går till den ryske ubåtskapten Michajlovitj Gusjtjin som fyra år tidigare styrde in i Gåsefjärden och gick på grund under stort rabalder och skapade en världssituation.
En gång i Stilla Havet på väg från Honolulu till San Fransisco blev jag oense med ”gubben” på min vakt om när vi skulle ta lots. Han envisades så pass att han slog av autopiloten och beordrade mig till rors. Där stod jag och styrde ungefär en timme innan han gav upp.
Jag var 2:e styrman junior med behörighet och skrev i skeppsdagboken ”varierande kurser enligt befälhavarens anvisningar”, vilket senare föranledde en del kommentarer. Min lojalitet låg vid detta tillfälle inte hos befälhavaren utan hos min egen förmåga att föra ett korrekt bestick i sjökortet.
Jag vet inte varför denna episod dök upp i minnet denna sommardag när vi skulle anlöpa den plats som skapade en världsnyhet fyra år tidigare då den sovjetiska ubåten gick på grund. Men jag tror kapten Gusjtjin tänkte som jag fått lära mig av erfarna sjömän.
En sjöman som inte vet var han är tar som sagt inga risker. Denna lärdom inpräntades i oss blivande sjöbefäl när jag läste till sjökapten åren 1959-62 i Stockholm Att dundra in i övervattensläge utan att ha koll på besticket saknar all trovärdighet. Ryska sjömän tänker inte annorlunda än svenska sjömän.
Det blåste en frisk kuling från sydväst när vi sätter kurs in mot fjärden. Ekolodet visade klart djup 20 meter. Ulf Busch skeppare och ägare till ”Amalia” kommenterade inseglingen,
- -Jag har fått en ny syn hur ubåten kan ha navigerat. Här finns ju lika mycket plats som i farleden upp mot Södertälje. Här går det att säkert lotsa in ett större handelsfartyg…
Bottendjupet i den militära farleden in i Gåsefjärden var mellan 20-22 meter. Detta framgick ej av det civila sjökortet som angav djup på 13-15 meter. Ofullständiga uppgifter om djup är ej ovanliga i sjökort, som kan innehålla vissa avvikelser från verkligheten.
Med utgångspunkt från farleden och inseglingen i Gåsefjärden talade djupsiffrorna för att det fanns manöverutrymme för ubåten att säkert styra in i Gåsefjärden. Under mörker kunde ensmärkena på Torumnskär ses genom en optisk bildförstärkare, ett instrument som förekommer i militära sammanhang, bland annat ombord i örlogsfartyg. Sjökort 821 i skala 1:50 000 visade att det fanns en fri inseglingssektor till Gåsefjärden på sex till sju grader som leder klart utifrån havet från pricken Flisan – som varnar för en 1,8 meters grynna.
Den mest kritiska passagen var mellan ön Danaflöt och skären Handskarna. Sjökortets tremeterskurva sträckte sig cirka 200 meter från Danaflöts land och om styrbord bröt bränningarna på undervattenskären. I nordväst om bränningarna ligger en förrädisk 2,7-meters grynna. Den säkra passagen kan bedömas vara 200 – 300 meter, det beror på vilken tilltro den en skeppare har till sjökortet.
För att få en bättre vy av Gåsefjärden i ubåten U137:s perspektiv styrde ”Amalia” ut i rum sjö och girade sedan strax före Danaflöt och kursen sattes mot Torumnskär där ubåten grundstötte. Skeppare Ulf Busch undvek skickligt att göra strandhugg innanför tremeterskurvan och girade babord medan ekolodet visar 20 meter. ”Amalias” djupgående är cirka 2 meter mot ubåtens cirka 4,6 meter.
Sommardagen var ljus med god sikt. Alla landmärken och konturer syntes tydligt.
När ubåten U137 grundstötte den 28 oktober 1981 klockan 21:57 var det kolsvart ute. Dimma och dis gjorde att sikten varierade. Terrester navigation – enbart med hjälp av land – var omöjlig. Radar, Deccanavigator, ekolod och gyrokompass var de instrument som ubåten hade ombord. Dessutom fanns sannolikt instrument för tröghetsnavigering. Det medgav kapten Gusjtjin i början av de förhör som gjordes efter grundstötningen – men sedan höll han tyst om detta.
Den farled som ”Amalia” och U137:an seglade in i var en militär farled som även kan användas i mörker av till exempel marinens robotbåtar. Systemet bygger på bland annat enslinjer på uppsatta märken. En sådan enslinje visar klart vatten inom ett område. Efter en viss sträcka så girar båten och styr in i en enslinje som visar klart.
På natten kan en sådan militär farled tillfälligt förses med belysning. I krig vid ett i förväg bestämt klockslag tänds lampor för att sedan släckas när fartyget passerat.
Gåsefjärden och farleden förbi grundstötningsplatsen vid Torumnskär var väl preparerad med dessa enslinjer. Vita socklar av cement visade enslinjernas position. Med en bildförstärkare kunde befälet på ubåten se att de låg rätt i farleden, men missade sedan av någon anledning frimärket om styrbord och brakade innanför tremeterskurvan och upp på grynnan.
Två dygn efter grundstötningen mottog U 137:an en order på radio från den sovjetiska jagaren ”Kashin 446” att uppge att orsaken till grundstötningen var fel i gyrokompassen.
Jag tänkte igen på de öronvittnen från land som påstått att de hört bullrande dieselmotorer från skärgården som de senare tolkade som bevis för att U 137:an gått i övervattensläge i hög fart rakt in i Gåsefjärden då befälet ombord trodde att de var någon annan stans ute på öppet vatten. De såg aldrig någon ubåt men var säker på sin sak.
Ljud i tjock, dimma, och mörker till sjöss är inte att lita på varifrån det kommer. Ett ljud kan snurra omkring lite hur som helst. Det vet varje sjöman.

torsdag 27 oktober 2011

Pelle P: "Svårt att konkurrera med 70-talets båtar!"






























En av Sveriges meste seglare Pelle Petterson har blivit invald i Hall of Fame som den förste seglaren. "Pelle P" framträdde i en TV-soffa häromdagen och fick berätta om sitt händelsrika seglarliv. Medaljen i Starbåts-VM 1969 satte han främst liksom när han seglade Americas Cup med rorkult när det begav sig.

Maxi-båtarna har kommit från hans ritbord och han berättade öppenhjärligt hur han sålde Maxi-båtar med upplägget att konsumenten kunde dra av räntan på skatten och låta inflationen gröpa ur kapitalskulden och följden blev också en värdestegring så att köpa båt på 70-talet var rena investeringen. Maxi-båtarna bidrog till att vanligt folk hade råd att köpa en beboelig båt till ett rimligt pris.
Pelle P talade också öppenhjärtligt om hur svårt det var att konkurrera med de begagnade 70-talsbåtarna som finns i tiotusentals på marknaden men att rita, bygga och sälja nya båtar.

Kommentar:Inte undra på att båtbranschen har det skakigt idag med nedläggningar och friställningar här och där. Vanligt folk har inte längre råd att köpa nya båtar som kostar miljoner.

Bakgrund: (Källa Wikipedia)

Pelle Helmer Petterson ("Pelle P"), född den 31 juli 1932 i Stockholm, svensk formgivare och seglare. Son till Helmer Petterson.
Petterson är mest känd för att ha konstruerat
segelbåtar och ses ibland som skaparen bakom stora delar av den svenska fritidsbåtsflottan. Att han kom in på detta var egentligen ett sätt att finansiera sin egen segling. Båtar som Pelle Petterson har ritat är t.ex Maxi 68, Maxi 77, Maxi_Fenix, 909, 999, 606, Maxi Racer samt ett antal Monark segelbåtar såsom 540, 606, 806 och Giggen (Monark 44). Han har även designat motorbåtar (bl.a. Alfa 24, Exotic 28 och 32 samt delar av Maxi, Nimbus och Crescents båtprogram, senast Nimbus 42 Nova som han designat). Totalt har mer än 85.000 båtar tillverkats efter Pettersons ritningar[1]. Han designade även Volvo P1800. För detta blev han 2004 utnämnd till hedersmedlem i Svenska Volvo P1800-klubben[2].
Samma år fick han också
KTH:s stora pris för sin livslånga designgärning. Förutom P1800 och båtarna har han en lång rad verk i sin portfölj, såsom gräsklippare, utombordsmotor, takboxar, mopeder, en klocka, med mera.
Petterson har tre barn.
Det finns även en serie seglingskläder som bär namnet Pelle Petterson, men dessa formges av dottern Cecilia. Den andra dottern bor idag i USA och är gift med seglaren
Paul Cayard.
Han har också varit en framgångsrik kappseglare. Han började sin seglingskarriär vid familjens sommarställe i
Kullavik, där han idag bor. 1964 erövrade han ett OS-brons i starbåt tillsammans med Holger Sundström och 1972 ett OS-silver med Stellan Westerdahl. 1969 erövrade han ett VM-guld. Petterson var också en av de drivande i två av Sveriges America's Cup-satsningar[1].

torsdag 20 oktober 2011

Lyckligt båtspråk







Bild 1: Ur filmen "Att angöra en brygga" från 1965. Rätt eller fel?

Bild 2: Öskar av plast. Oersättligt.

Bild 3 : Fullriggaren Af Chapman under segel när det begav sig. Minst tre master med rår på samtliga master.

______________________________________
Båtspråket har följt mig genom åren och sällan orsakat missförstånd och irritation hos läsekretsen Men inte alltid. När jag i en krönika t utnämnde uttrycket ”att angöra en brygga”, som den värsta floskeln så ringde en högljudd läsare på mobilen och påpekade att jag borde ha tänkt ett varv till. I den klassiska filmen ”Att angöra en brygga” så kommer besättningen på folkbåten aldrig fram till bryggan vilket skulle ha varit ett skäl att rättfärdiga ”angöra” i stället för ”anlöpa”. Han avslutade samtalet med ”och hör sen unge gosse!”
Författaren Hasse Alfredson berörde självkritiskt ordet ”angöra” i en intervju för några år sedan och menade att det var felaktigt ur en strikt sjöpråksvinkel. En båt angör en kust däremot inte en brygga.
Språkvetaren Catharina Grünbaum menade vid ett samtal att ”angöra” visst kan användas därför att allmänheten förstår vad ordet innebär och risken för missförstånd är liten.
Det sjöord som genom åren vållat mest oro hos läsekretsen är annars ordet ”sjömil” det numera vedertagna internationella benämningen för en nautisk mil det vill säga 1 852 meter. När det begav sig så användes ordet som benämning för ”kvartmil”som motsvarade ungefär 4 nautiska mil. Numera har brevskörden och telefonsamtalen minskat möjligen för att de sjöbjörnar som ringde eller skrev mönstrat av för gott, det vill säga lämnat jordelivet. Nu är det i alla fall ”sjömil” som gäller för ”nautisk mil” eller ”distansminut”. Frid över kvartmilens minne!
Ett annat sjöord som väckt känslor hos läsekretsen genom åren är det engelska ordet ”Windjammer” som använd ibland som ett samlingsnamn för segelfartyg. Jag översatte ordet vid ett tillfälle som ”fullriggare” (eng. full-rigged ship) och texten illustrerades med en bild av en tremastad ”bark” och det blev ett herrans liv. Jag lärde mig förhoppningsvis för livet att en tremastad bark är ett tremastat segelfartyg med fockmasten och stormasten försedda med rår och aktermasten (mesanmasten) är en undermast och gaffeltoppsegelstång försedd med snedsegel och gaffeltoppsegel.
Det finns också exempel på grumliga sjöord som betyder olika saker och därför vållat diskussion. Ett sådant är till exempel ordet ”back” som kan betyda tre saker
1) Mindre halvdäck längst för ut på ett fartyg över huvuddäcket.
2) En bunke med mat till besättningen.
3) Kommandoord att slå om maskin till drift akteröver.
Trots intensiv forskning har jag inte lyckats härleda varför ett utrymme förut kallas för ”back”.
Ett av de sjöuttryck som det syndas mest är hopblandningen av ”akterut” och ”akteröver”. Meningen ”sjömannen står akterut och håller utkik akteröver” beskriver väl vad det handlar om. Samma gäller orden ”förut” och ”föröver”.
Ett herrans liv utbröt en tidig morgon då jag skrivit ”rået” i bestämd form. En före detta skeppsgosse purrade mig i gryningen och påpekade ”att rået är en vacker kärring utan rygg som lurar i skogen för att locka unga män i fördärvet”. Jag skulle skrivit ”rån”.
Ibland har mitt frosseri i marina uttryck fått oanade konsekvenser. I samband med ett reportage från det danska fyrskeppet Anholt i Kattegatt träffade jag en sjöbjörn som berättade om hårda stormar, påseglingar, draggning med bogankare och andra spännande händelser.
När reportaget skulle göras ut i tidningen skrev en nitisk kollega ut en ordlista på alla konstiga ord jag använt för att underlätta läsningen för läsekretsen. Problemet var att ordlistan kom att innehålla flera oklarheter och direkta felaktigheter och det får inte en ordlista innehålla. Då är det bättre att utelämna den helt. Reaktionen lät inte vänta på sig och det tog ett halvår innan de kritiska rösterna ebbade ut. Det gällde det att gilla läget inför hot om kölhalning och hängning från rånock.
Av denna händelse lärde jag mig att sjöspråket inte är på utdöende. De marina fundamentalisterna står alltid på pass beredda med en åthutning vare sig det är befogat eller inte.
Två sjöord som följt mig genom livet på ett kärleksfullt sätt är orden ”toft” och ”skottlapp”. De präntades in av min far skeppsgossen Ivar på 1940-talet när vi rodde drag i Långsundaviken i Stockholms skärgård. ”Toften” var sittbänken i roddbåten och ”skottlappen” var de figursydda brädbitar som täckte durken. De plockades bort när den klinkbyggda roddbåten skulle ösas. Då satte sig farsan på aktertoftens sida så att vattnen samlades i slaget och sedan öste han med ett öskar i trä som rasslade mot klinken på bordläggningens insida.
Ösvattnet lämnade öskaret i en sammanhållen stråle som likt än välriktad spottloska slog i vattnet några meter bort. Denna ösritual minns jag med glädje och upprepar den varje båtsäsong.

måndag 17 oktober 2011

30 år sedan "Whiskey On The Rocks!"


























Snart är det 30 år sedan den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U137 grundstötte i Gåsefjärden utanför Karlskrona och Sverige blev plötsligt medelpunkten i dåtidens mediabrus. Uttrycket "budgetubåt" liksom den svenska drömmen om en kärnvapenfri zon i Norden gick upp i rök.
En tid efter U137:s grundstötning den 27 oktober 1981 besökte jag ubåtsgrynnan vid Torumskär som låg mitt i en militär enslinje vid en minstation. I krigstid skulle marinens robotbåtar efter avslutat uppdrag söka skydd i fjärden och navigera in på enslinjen som nattetid kunde förses med lyktor. Att gå in nattetid med bildförstärkare var också möjligt.
Allt talade för att U137 missat frimärket på Flaggskär om styrbord som gav signal om babordssgir och i stället brakat upp på grynnan.
Under de tio dagar hösten 1981 som skakade Sverige hotade ryssarna med att frita ubåten men tvekade sedan den svenska försvarsmaktem visat tänderna. Den svenska Överheten fick en diplomatisk uppgörelse med förhör av besättningen innan ubåten drog loss och bogserades ut på havet.



Visste då den ryska besättningen var den befann sig? Var det felnavigering eller uppsåtligt inträngande? Christiansö den lilla fiskdoftande klippön utanför danska ön Bornholm nämndes som tänkbar grundstötningsplats. Det ryska befälet prasslade med en detaljerat svenskt skärgårdskort som sedan gåtfullt försvann. Någon sjöförklaring med förhör under ed typ den som görs med civila fartyg gjordes aldrig så bevisfrågan blev aldrig prövad.



I den efterföljande debatten så avlöste den ena fantasifulla teorin den andra om U137:an. Fyllegrej, instrumentfel vad några.
Ubåtslarmen fortsatte att gäcka marinen under resten av 1980-talet. Ett år efter grundstötningen så kom nästa ubåtslarm i Horsfjärden (oktober 1982) då marinen genomförde sin största vapeninsats sedan andra världskriget nära Musköbasen i Stockholms södra skärgård. Ingen ubåt tvingades upp men Sovjetunionen utpekades i 1983 års ubåtskommission som den kränkande makten. Miniubåtar kom första gången upp i rapporteringen om tänkbara undervattensfarkoster.



Det kalla kriget är slut. Sovjetunionen är upplöst och det svenska invasionsförsvaret skrotat och ersatt med ett insatsförsvar. "Lumpen" liktydigt med den allmänna värnplikten likaså. Ubåtsfrågan lever dock vidare hos de troende och betvivlas av de icke troende. Var det illrar? kom en fråga härom dagen.



Nu 30 år senare så ploppar ubåtsfrågan upp då och då. Senast i år 2011 som ett av inslagen i SvD-journalisten Mikael Holmströms läsvärda bok "Den dolda alliansen - Sveriges hemliga NATO-förbindelser."




Värda böcker att läsa om 1980-talets ubåtskris:


  • I KAMP MOT ÖVERHETEN Hans Von Hofsten med förord av Jan Guillou Förlag T. Fischer & Co 1993.

  • UNDER DEN FRIDULLA YTAN . Emil Svensson MLF 2005


  • SANNINGEN OM UBÅTSFRÅGAN Ett försök till analys Bengt Gustafsson Santérus Förlag 2010


  • DEN DOLDA ALLIANSEN SVERIGES HEMLIGA NATO-FÖRBINDELSER Mikael Holmström. Antlantis 2011.

  • SOVIET SUBMARINE OPERATIONS IN SWEDISH WATERS 1980-1986 Milton Leitenberg. The Washington Papers.