30 år sedan U137: UBÅTSJAKTEN I STOCKHOLM

När ryssen kom sade Fälldin: "Håll gränsen"var rubriken i DN söndagen den 30 oktober 2011 i en krönika av Peter Wolodarski, politisk redaktör. Budskapet var att i den nationella kris som U 137:s grundstötning utlöste i oktober 1981 så spelade statsministerns ledarskap en avgörande roll. Thorbjörn Fälldin lyckades skickligt undvika en konfrontation med Sovjet för 30 år sedan. I krönikan finns också ett faksimil av en DN-löpsedel från den 10 september 1983 som handlade om "Ubåtsjakt mitt i Stockholm. Grodmän fanns spår på botten".
Denna ubåtshändelse två år efter U137:ans grundstötning var jag i högsta grad inblandad i och här följer min version om vad som hände den dagen. Texten finns med som ett avsnitt i ett manus "Djupa lögner" där jag försöker berätta om hur vi i media försökte rapportera om 1980-talets ubåtsjakter som ibland var helt osannolika.
_________________________________________

Ubåtslarmet 83
I Danvikskanalen

Under 80-talets ubåtskris rapporterades uppskattningsvis 6 000 misstänkta ubåtar innanför den svenska territorialgränsen och på inre vatten till exempel i Stockholms skärgård. Hur många av dessa larm som var sanna eller falska tvistar fortfarande makthavarna om 30 år efter när ubåtslarmen stod som tätast,
Vi som i media försökte rapportera om vad som var sant och relevant i denna ström av misstänkta främmande ubåtar hamnade ibland i konflikt med oss själva. Ibland blev röstläget lite väl högt. Här följer ett sådant exempel från hösten 1983 då ett ubåtslarm utlöste en hemlig operation i Stockholms innerstad..
En septemberdag stävade det ryska handelsfartygen ”Baltiyskiy 110” (bilden ovan) in genom Stockholms skärgård mot den svenska huvudstaden. Fartyget ”gick på lätten” det vill tom på last hade tidigare lämnat Helsingfors i Finland och satt kursen över Finska Viken och vidare över norra Östersjön för att angöra svenska kusten. Målet för resan var hamnstaden Köping i Mälaren.
Att sovjetiska handelsfartyg regelbundet trafikerade svenska hamnar var rutin under det kalla kriget. Men helt utan kontroll var inte de ryska båtarna. Den svenska militära underrättelsetjänsten följde sedan många år de ryska fartygens rörelser i ”Fredens hav” som Östersjön kallades lite på skämt. Båtarna registrerades och bokfördes systematiskt och i tveksamma fall spanade den svenska underrättelsetjänsten på vad båtar och besättning hade för sig. I hotbilden fanns sedan många år misstanken att de civila fartygen användes som flytande plattformar för att inhämta känslig information om det svenska försvaret.
Flera allvarliga ubåtsincidenter under 80-talets första år hade skärpt beredskapen. Ubåtsjakten i Huvudskär 1980 resulterade till exempel i skarp vapeninsats från jagaren ”Halland” mot en misstänkt främmande ubåt. Året efter den 27 oktober 1981 grundstötte den sovjetiska ubåten U 137 vid en minstation inom militärt skyddsområde utanför Karlskrona och blev en världsnyhet. Året därefter senhösten 1982 inträffade ubåtsjakten i Horsfjärden i Stockholms skärgård där marinen genomförde sin största vapeninsats med sjunkbomber och bottenminor sedan andra världskriget. Ingen ubåt tvingades upp till ytan. Mycket talade för att de fanns ett mönster i ubåtsintrången.
Under ubåtsjakten i Horsfjärden uppträdde för första gången miniubåtar ibland de indikationer som marinens ubåtsjägare registrerade. De små bemannande ubåtarna antogs ha lämnat en moderubåt utanför kusten och sedan smugit sig in genom de smala och tämligen grunda sund som finns i skärgårdsområdet runt Horsfjärden och den militära örlogsbasen Muskö med sina atombombssäkra dockor insprängda i berget.
De främmande miniubåtarna kunde också smita in under kölen på ett civilt fartyg för att på så sätt undgår upptäckt. En annan variant var att de civila fartygen hade en miniubåt gömd i lastrummet som sedan sjösattes med en däckskran nära något intressant försvarsobjekt till exempel en minstation.
”Baltiyskiy 110” hade på denna resa från Helsingfors som slutmål den lilla staden Köping i nordvästra Mälaren mellan städerna Västerås och Köping. För att nå sin slutdestination måste fartyget gå in i Stockholms hamn och strax söder om Djurgården gira babord in i Danvikskanalen och passera slussen i Hammarby och sedan i ”Grodhavet”, det vill säga Mälaren.
Vilket intressant försvarsobjekt fanns då i ett innanhav av sötvatten som för det mesta befors av glada nöjesseglare och enstaka handelsfartyg på väg till Västerås eller Köping från Stockholms eller Södertälje?
Ett möjligt mål för riktat spionage var möjligen den station för signalspaning mot främmande makt som FRA(Försvarets Radioanstalt) hade ansvar på och som var en viktig länk i det förvarningssystem i ett skymningsläge skulle varna Sverige att ett krig stod för dörren.
Någonting hade hänt denna septemberdag 1983 som fick ett 60-tal man ur marinen, polis, kustbevakning och den militära säkerhetstjänsten att inleda en operation i Stockholms innerstad. Det började med uppgifter om observationer i norra skärgården och vid Lidingö samt vid infarten till Hammarbyleden nära Danviksbron. Vittnen talade om ”tydliga luftuppkok”. Ett föremål ovanför vattenytan hade under natten observerats med bildförstärkare.
Andra uppgifter från militära källor talade om att bottenspår hade hittats och filmats med videokamera och att spåren liknade de som hittades i Horsfjärden och som senare användes som ett av bevisen i 1983 års ubåtskommission.
Danvikskanalen byggdes på 20-talet och är en cirka 700 meter lång och 35 meter bred kanal som förbinder Hammarby sjö med Saltsjön.
Uppgiften för de 60 i ubåtsstyrkan gick ut på att när ”Baltisky 110” kom in i Danvikskanalen försöka undersöka om en miniubåt hade gömt sig under kölen på fartyget. Hela operationen genomfördes dolt det vill säga militär personal uppträdde i civila kläder.
För att lyckas med denna operation krävdes exakt tajming det vill säga all personal måste vara på plats när fartyget kom in mot slussen. Men någonting gick snett i sambandet. ”Baltiyskiy 110” passerade slussen flera timmar innan ubåtsjaktstyrkan plats.
På DN:s redaktion fick vi tidigt ett tips om att någonting var i görningen. Det lät för otroligt för att vara sant. Främmande ubåtar inne i Stockholms innerstad? Nej, inte det. Men sådana uppgifter hade funnit tidigare. Jag blev en gång uppringd av en kollega på ett stort etermedia som berättade att redaktionen vid en fest på Djurgården sett ett periskop nära Kastellholmen. Varför sände ni inte denna observation? ”Ja vi hade ju druckit en del”, svarade kollegan ursäktande. Jag hänvisade till försvarsstaben och kollegan berättade senare att en allvarlig civilklädd man dykt upp i gryningen och sagt att festdeltagarna sett en vindsurfingbräda och han överlämnade en av försvarets pennor som en gåva.
Vi i DN nyhetsgrupp hamnade omedelbart i ett dilemma. Vi visste att något stort var på gång med möjliga ubåtar i Stockholms innerstad men hade ingen aning om vad resultat skulle bli.
Lördagens tidning den 10 september 1983 gjordes ut på det vi visste just då nämligen ”Ubåtslarm i innerstaden” och ingressen ”I största hemlighet har militär och säkerhetspolis spanat efter främmande undervattensfarkost mitt inne i Stockholm. Inne i Danvikskanalen med videokameror hade spår säkrats som nu granskas av försvarets experter”
I en inramad text med dåvarande ÖB Lennart Ljung stod rubriken ”ÖB förtegen” där han berättade att videofilmen på de misstänkta bottenspåren vid slussen analyserades. Hans budskap var att det var för tidigt att säga något och det ryska handelsfartyget ”Baltisky 110:s” roll i sammanhanget ville han inte går in på”.
I huvudtexten som – märk väl – skrevs med operationen pågick – hade vi kommentarer från olika militärer. Försvarsstaben bekräftade att rapporter kommit in och att vissa spaningar genomförts i skärgården men i övrigt fanns inge kommentarer till operativa uppgifter.
– Jag känner inte till detta med fartyget. Eller att vi skulle ha säkrat några bevis, inte heller att vi fått rapport om spår i Mälaren.”, Sade överstelöjtnant Jan-Åke Berg vid försvarsstaben.
En militär som hade lite mer att säga var ”Sven-Calle” det vill säga kommendörkapten Sven Carlsson som var mediavan från U 137:ans grundstötning och från presscentret vid Horsfjärden året innan. Så här sade han till DN:
”Det finns stunder då jag inte tror på detta. Men det finns ju bevis som inte går att bortse ifrån. Vad som gör detta så obegripligt är dessa okända farkosters irrationella uppträdande. Om det nu finns tecken på att de som uppträder i Stockholm så måste den som ligger bakom detta ha obegränsade resurser.”
Utöver huvudtext och bilder från Danvikskanalen bland annat på en av militärens dykare fanns i DN en karta över Hammarbyleden och farleden i Mälaren till Köping. I en intervju berättade en dykare Lasse Larsson i firman Dykeri Plus och hur botten såg ut i kanalen och hur begränsad sikten var. Om en miniubåt skulle ha smitit in under botten på ett annat större fartyg så fanns det inte mycket spelrum mellan kölen och botten med en sikt på cirka 1,5 meter.
Natten till lördagen den 10 september 1983 satt jag i en stol på DN:s redaktion och väntade på ett telefonsamtal. Ju mer timmarna led förstod jag att någonting gått snett. Första upplagan kom med krigsrubriker om ubåtslarm i Stockholm innerstad. En svidande känsla av att vi dragit på för stort infann sig. Då ringde telefonen och en källa som var på plats meddelade att operationen misslyckats. Även ÖB Lennart Ljung ringde upp och sade att det inte var något. Det var ytterst sällsynt,
Det var bara att bita i det sura äpplet. Huvudansvaret var dessutom mitt.
Dagen efter detta påslag med krigsrubriker hade tidningen en liten tvåspaltare att luftuppkoket från en misstänkt ubåt i Hammarbyslussen kom från ett trasigt avloppsrör.
När jag lämnade DN efter 31 år i sanningens tjänst så var avtackningen grandios från vänliga kamrater. Redaktionschefen Pia Skagermark höll ett vänligt tacktal och visade bland annat upp löpsedeln från 1983 med ubåtslarmet i Hammarbyslussen. Det var bara att bita ihop. Journalistik innebär också att offentliggöra sina misstag.
Hösten 2009 ringde jag till Börje Bennbom som var ansvarig nyhetschef den natten i september 1983 då ett 60-tal men jagade misstänkt miniubåt i Danvikskanalen. Han minns det väl.
– Det finns väl inte så mycket att säga om sakinnehållet. Men vi hade ett lite för högt röstläge!, sade ”Bennis”. Hans kommentar kändes tröstande.
Ett år senare kommer boken ”Sanningen om ubåtsfrågan – ett försök till analys”. Boken är skriven av general Bengt Gustafsson som år 1986, tre år efter incidenten i Hammarbyslussen, efterträdde Lennart Ljung som Överbefälhavare. I boken där han tydligt utpekar Sovjetunionen som den kränkande makten redovisar han nya uppgifter om sovjetiska miniubåtar. En bild av ”Alekjes Krylov” som var moderskepp för miniubåtar som kunde dockas in i ett dolt lastrum i skrovet. Likaså fanns bilder på ryska undervattensfordon med larvfötter…..

30 år sedan U137: LURIGT BULLER FRÅN HERO!

I dagarna är det 30 år sedan den sovjetiska ubåten U137 grundstötte i Gåsefjärden och skapade den allvarligaste säkerhetspolitiska situationen för Sverige sedan andra världskriget. Ubåtsdramat slutade lyckligt tack vare ett handfast "Håll gränsen!" från dåvarande statsminister Thorbjörn Fälldin och att försvarsmakten visade tänderna.

Men vi som försökte förstå vad som hänt fick från början inte hela bilden utan viktiga bitar i läget för U 137;ans grundstötning kom senare. Här några frågor som krävde svar och som delvis kom senare:
· Varför synliggjorde inte dåvarande ÖB Lennart Ljung omedelbart det faktum att det pågick tester med marinens nya ubåtsjakttorped 42 i samma farvatten om den sovjetiska ubåten 137 befann sig?
· Visste befälet på den svenska ubåten ”Näcken” som var med i testet att U 137:an befann sig i området och verifierade den avsiktliga inträngningen?
Det är ännu två obesvarade frågor snart 30 år efter att den sovjetiska ubåten 137 på kvällen den 21 oktober 1981 grundstötte i Karlskrona skärgård. Att den sovjetiska krigsmakten ville spionera på en ny svensk målstyrd ubåtsjakttorped var inte så märkligt. Den typen av spionage i fredstid sysslar alla länder med, även Sverige.
Vad ÖB i sin rapport om U 137:an undvek att redovisa var att samma dag som grundstötningen ägde rum så befann sig bärgningsfartyget ”Heros” i farvattnen strax utanför Gåsefjärden strax om Aspö Bärgningsfartyget deltog tillsammans med två Vertol-helikoptrar och den svenska ubåten ”Näcken” i en test med marinens nya trådstyrda ubåtsjakttorped 42. Torpeden är trådstyrd och går på buller från en fientlig ubåt. ”Näcken” var med som målubåt.
FMV (Försvarets Materielverk) ansvarade för torpedtestet..
Det var först fyra år senare – den 22 november 1985 - som Dagens Nyheter kunde avslöja att det var bärgningsbåten ”Heros” som med högljudda dieselmotorer mycket väl kunde ha åstadkommit det buller som TV-filmaren Maj Wechselmann och författaren Ingemar Myhrberg i filmem ”Ubåt! En till sannolikhet gränsande visshet”- utnyttjade som indicium för att U137:an brakat in i skärgården. De hänvisade till öronvittnen på land som inte hade sett ubåten – men ändå var säkra på att det var den som åstadkommit ljudet.
Bertil Erkhammar, tidigare ubåtschef på den svenska ubåten ”Neptun” av Sjölejon-klass och informationschef på FMV sade till DN den 22 november 1985:
- Det kan mycket väl ha varit bullret från torpedbärgningsfartyget som öronvittnen hörde från havet. Jag tror att våra tester var målet för hans operation – inte Gåsefjärden. Jag skulle aldrig gå in där med en ubåt. Befälhavaren på U 137 hade en viss tid kontroll på sin position via pejling på Utklippan genom sitt periskop. Senare kom den in i ett
- område med dålig sikt och sökte sig in mot kusten. Så kom den in i Gåsefjärden och gick på grund.
Bärgningsfartyget ”Heros” låg rakt syd om Aspö på kurs mot en position där två torpeder skulle plockas upp. Klockan var strax efter klockan 20:00 på kvällen och de två Noab-dieslerna bullrade så högt att en sjöman på akterdäck svär till ”fan också, vilket liv vid för”.
Fartygschef var kapten Hans Melin och han såg Utklippans fyr lysa klart på avstånd. Fyrskenet syntes klart hela kvällen från det att övningen startade vid 17-tiden tills den avslutades vid 22-tiden.
Vid hemfärden mot Karlskrona vid 22-tiden gjorde ”Heros” sällskap med tankfartyget ”Eldaren”. De två fartygen lade en högljudd bullermatta av dieselmotorljud över skärgårdslandskapet på väg in mot basen.
U 137 grundstöter samma kväll vid 21- tiden i den militära farleden inom svenskt skyddsområde i Gåsefjärden vid Torumnskär. Ubåtsgrundet ligger inom den enslinje av två farledsmärken, som består av två vitmålade kuber av betong. Grundet ligger inom ett minbälte av bottenminor, vars uppgift är att skydda farleden från intrång av fientliga fartyg i en krigssituation.
Inom Gåsefjärden finns flera militära anläggningar bland annat krigsförtöjningsplatser för marinens fartyg.
- Äntligen!, sade Bengt Schuback, försvarsstabschef då det stod klart att den rysk ubåt stod på grund. Beviset var klockrent – men hur kom ubåten dit och vilket motiv låg bakom?
Knappt två månader efter ubåtens grundstötning offentliggjorde Försvarsstabens informationsavdelning den 18 december 1981 sin rapport om ”Ubåt 137 på svenskt vatten.” ÖB sade att i den rapport som lämnats till regeringen i sin helhet är vissa uppgifter hemliga.
Av rapporten framgick att ”några egna fartyg hade inte varit i området under tisdagskvällen och natten till onsdag förutom en ubåt och en helikopter”.
ÖB skrev att vid kontakt med ubåten 137, under befäl av örlogskapten Anatolij Gusjtjin, sades att båten gått på grund kvällen innan – tisdagen den 27 oktober. Anledningen skulle vara felnavigering och trasig navigationsutrustning.
Sovjetisk media meddelade i en kort notis att en sovjetisk ubåt gått på grund i svenska skärgården och skulle få assistans av svenska myndigheter. Finsk media rapporterade att den påstådda radioaktiva strålningen från U137 kom från ett armbandsur. Militära källor i Sverige sade senare att U137 hade 533 mm torpeder med kärnladdade stridsspetsar.
Felnavigering, fyllegrej, var också några av de spekulationer som snabbt kom igång dagarna efter grundstötningen. En teori var att U 137:an fick hydrofonsignaler på sig från de två ubåtsjakttestande helikoptrarna. För att undgå upptäckt styrde ubåten in mot Gåsefjärden, missade ett girmärke och gick på grund.
När U 137 grundstötte i oktober 1981 befann jag mig som DN:s utsände båtreporter i Varberg på västkusten för att testa småbåtar. Vädret var blåsigt med hög sjö i Kattegatt och ett perfekt testväder för småbåtar. Det var först fyra år senare när jag som reporter i DN:s sommarserie som jag på plats besökte Gåsefjärden. Orsaken till grundstötningen var för allmänheten fortfarande höjd i dunkel. En ubåt går bara inte på grund.
En blåsig sommardag år 1985 står jag på däcket till galeasen ”Amalia” i Karlskrona skärgård. Mina tankar går till den ryske ubåtskapten Michajlovitj Gusjtjin som fyra år tidigare styrde in i Gåsefjärden och gick på grund under stort rabalder och skapade en världssituation.
En gång i Stilla Havet på väg från Honolulu till San Fransisco blev jag oense med ”gubben” på min vakt om när vi skulle ta lots. Han envisades så pass att han slog av autopiloten och beordrade mig till rors. Där stod jag och styrde ungefär en timme innan han gav upp.
Jag var 2:e styrman junior med behörighet och skrev i skeppsdagboken ”varierande kurser enligt befälhavarens anvisningar”, vilket senare föranledde en del kommentarer. Min lojalitet låg vid detta tillfälle inte hos befälhavaren utan hos min egen förmåga att föra ett korrekt bestick i sjökortet.
Jag vet inte varför denna episod dök upp i minnet denna sommardag när vi skulle anlöpa den plats som skapade en världsnyhet fyra år tidigare då den sovjetiska ubåten gick på grund. Men jag tror kapten Gusjtjin tänkte som jag fått lära mig av erfarna sjömän.
En sjöman som inte vet var han är tar som sagt inga risker. Denna lärdom inpräntades i oss blivande sjöbefäl när jag läste till sjökapten åren 1959-62 i Stockholm Att dundra in i övervattensläge utan att ha koll på besticket saknar all trovärdighet. Ryska sjömän tänker inte annorlunda än svenska sjömän.
Det blåste en frisk kuling från sydväst när vi sätter kurs in mot fjärden. Ekolodet visade klart djup 20 meter. Ulf Busch skeppare och ägare till ”Amalia” kommenterade inseglingen,
- -Jag har fått en ny syn hur ubåten kan ha navigerat. Här finns ju lika mycket plats som i farleden upp mot Södertälje. Här går det att säkert lotsa in ett större handelsfartyg…
Bottendjupet i den militära farleden in i Gåsefjärden var mellan 20-22 meter. Detta framgick ej av det civila sjökortet som angav djup på 13-15 meter. Ofullständiga uppgifter om djup är ej ovanliga i sjökort, som kan innehålla vissa avvikelser från verkligheten.
Med utgångspunkt från farleden och inseglingen i Gåsefjärden talade djupsiffrorna för att det fanns manöverutrymme för ubåten att säkert styra in i Gåsefjärden. Under mörker kunde ensmärkena på Torumnskär ses genom en optisk bildförstärkare, ett instrument som förekommer i militära sammanhang, bland annat ombord i örlogsfartyg. Sjökort 821 i skala 1:50 000 visade att det fanns en fri inseglingssektor till Gåsefjärden på sex till sju grader som leder klart utifrån havet från pricken Flisan – som varnar för en 1,8 meters grynna.
Den mest kritiska passagen var mellan ön Danaflöt och skären Handskarna. Sjökortets tremeterskurva sträckte sig cirka 200 meter från Danaflöts land och om styrbord bröt bränningarna på undervattenskären. I nordväst om bränningarna ligger en förrädisk 2,7-meters grynna. Den säkra passagen kan bedömas vara 200 – 300 meter, det beror på vilken tilltro den en skeppare har till sjökortet.
För att få en bättre vy av Gåsefjärden i ubåten U137:s perspektiv styrde ”Amalia” ut i rum sjö och girade sedan strax före Danaflöt och kursen sattes mot Torumnskär där ubåten grundstötte. Skeppare Ulf Busch undvek skickligt att göra strandhugg innanför tremeterskurvan och girade babord medan ekolodet visar 20 meter. ”Amalias” djupgående är cirka 2 meter mot ubåtens cirka 4,6 meter.
Sommardagen var ljus med god sikt. Alla landmärken och konturer syntes tydligt.
När ubåten U137 grundstötte den 28 oktober 1981 klockan 21:57 var det kolsvart ute. Dimma och dis gjorde att sikten varierade. Terrester navigation – enbart med hjälp av land – var omöjlig. Radar, Deccanavigator, ekolod och gyrokompass var de instrument som ubåten hade ombord. Dessutom fanns sannolikt instrument för tröghetsnavigering. Det medgav kapten Gusjtjin i början av de förhör som gjordes efter grundstötningen – men sedan höll han tyst om detta.
Den farled som ”Amalia” och U137:an seglade in i var en militär farled som även kan användas i mörker av till exempel marinens robotbåtar. Systemet bygger på bland annat enslinjer på uppsatta märken. En sådan enslinje visar klart vatten inom ett område. Efter en viss sträcka så girar båten och styr in i en enslinje som visar klart.
På natten kan en sådan militär farled tillfälligt förses med belysning. I krig vid ett i förväg bestämt klockslag tänds lampor för att sedan släckas när fartyget passerat.
Gåsefjärden och farleden förbi grundstötningsplatsen vid Torumnskär var väl preparerad med dessa enslinjer. Vita socklar av cement visade enslinjernas position. Med en bildförstärkare kunde befälet på ubåten se att de låg rätt i farleden, men missade sedan av någon anledning frimärket om styrbord och brakade innanför tremeterskurvan och upp på grynnan.
Två dygn efter grundstötningen mottog U 137:an en order på radio från den sovjetiska jagaren ”Kashin 446” att uppge att orsaken till grundstötningen var fel i gyrokompassen.
Jag tänkte igen på de öronvittnen från land som påstått att de hört bullrande dieselmotorer från skärgården som de senare tolkade som bevis för att U 137:an gått i övervattensläge i hög fart rakt in i Gåsefjärden då befälet ombord trodde att de var någon annan stans ute på öppet vatten. De såg aldrig någon ubåt men var säker på sin sak.
Ljud i tjock, dimma, och mörker till sjöss är inte att lita på varifrån det kommer. Ett ljud kan snurra omkring lite hur som helst. Det vet varje sjöman.

Pelle P: "Svårt att konkurrera med 70-talets båtar!"

En av Sveriges meste seglare Pelle Petterson har blivit invald i Hall of Fame som den förste seglaren. "Pelle P" framträdde i en TV-soffa häromdagen och fick berätta om sitt händelsrika seglarliv. Medaljen i Starbåts-VM 1969 satte han främst liksom när han seglade Americas Cup med rorkult när det begav sig.

Maxi-båtarna har kommit från hans ritbord och han berättade öppenhjärligt hur han sålde Maxi-båtar med upplägget att konsumenten kunde dra av räntan på skatten och låta inflationen gröpa ur kapitalskulden och följden blev också en värdestegring så att köpa båt på 70-talet var rena investeringen. Maxi-båtarna bidrog till att vanligt folk hade råd att köpa en beboelig båt till ett rimligt pris.
Pelle P talade också öppenhjärtligt om hur svårt det var att konkurrera med de begagnade 70-talsbåtarna som finns i tiotusentals på marknaden men att rita, bygga och sälja nya båtar.

Kommentar:Inte undra på att båtbranschen har det skakigt idag med nedläggningar och friställningar här och där. Vanligt folk har inte längre råd att köpa nya båtar som kostar miljoner.

Bakgrund: (Källa Wikipedia)

Pelle Helmer Petterson ("Pelle P"), född den 31 juli 1932 i Stockholm, svensk formgivare och seglare. Son till Helmer Petterson.
Petterson är mest känd för att ha konstruerat segelbåtar och ses ibland som skaparen bakom stora delar av den svenska fritidsbåtsflottan. Att han kom in på detta var egentligen ett sätt att finansiera sin egen segling. Båtar som Pelle Petterson har ritat är t.ex Maxi 68, Maxi 77, Maxi_Fenix, 909, 999, 606, Maxi Racer samt ett antal Monark segelbåtar såsom 540, 606, 806 och Giggen (Monark 44). Han har även designat motorbåtar (bl.a. Alfa 24, Exotic 28 och 32 samt delar av Maxi, Nimbus och Crescents båtprogram, senast Nimbus 42 Nova som han designat). Totalt har mer än 85.000 båtar tillverkats efter Pettersons ritningar[1]. Han designade även Volvo P1800. För detta blev han 2004 utnämnd till hedersmedlem i Svenska Volvo P1800-klubben[2].
Samma år fick han också KTH:s stora pris för sin livslånga designgärning. Förutom P1800 och båtarna har han en lång rad verk i sin portfölj, såsom gräsklippare, utombordsmotor, takboxar, mopeder, en klocka, med mera.
Petterson har tre barn.
Det finns även en serie seglingskläder som bär namnet Pelle Petterson, men dessa formges av dottern Cecilia. Den andra dottern bor idag i USA och är gift med seglaren Paul Cayard.
Han har också varit en framgångsrik kappseglare. Han började sin seglingskarriär vid familjens sommarställe i Kullavik, där han idag bor. 1964 erövrade han ett OS-brons i starbåt tillsammans med Holger Sundström och 1972 ett OS-silver med Stellan Westerdahl. 1969 erövrade han ett VM-guld. Petterson var också en av de drivande i två av Sveriges America's Cup-satsningar[1].

Lyckligt båtspråk

Bild 1: Ur filmen "Att angöra en brygga" från 1965. Rätt eller fel?

Bild 2: Öskar av plast. Oersättligt.

Bild 3 : Fullriggaren Af Chapman under segel när det begav sig. Minst tre master med rår på samtliga master.

______________________________________
Båtspråket har följt mig genom åren och sällan orsakat missförstånd och irritation hos läsekretsen Men inte alltid. När jag i en krönika t utnämnde uttrycket ”att angöra en brygga”, som den värsta floskeln så ringde en högljudd läsare på mobilen och påpekade att jag borde ha tänkt ett varv till. I den klassiska filmen ”Att angöra en brygga” så kommer besättningen på folkbåten aldrig fram till bryggan vilket skulle ha varit ett skäl att rättfärdiga ”angöra” i stället för ”anlöpa”. Han avslutade samtalet med ”och hör sen unge gosse!”
Författaren Hasse Alfredson berörde självkritiskt ordet ”angöra” i en intervju för några år sedan och menade att det var felaktigt ur en strikt sjöpråksvinkel. En båt angör en kust däremot inte en brygga.
Språkvetaren Catharina Grünbaum menade vid ett samtal att ”angöra” visst kan användas därför att allmänheten förstår vad ordet innebär och risken för missförstånd är liten.
Det sjöord som genom åren vållat mest oro hos läsekretsen är annars ordet ”sjömil” det numera vedertagna internationella benämningen för en nautisk mil det vill säga 1 852 meter. När det begav sig så användes ordet som benämning för ”kvartmil”som motsvarade ungefär 4 nautiska mil. Numera har brevskörden och telefonsamtalen minskat möjligen för att de sjöbjörnar som ringde eller skrev mönstrat av för gott, det vill säga lämnat jordelivet. Nu är det i alla fall ”sjömil” som gäller för ”nautisk mil” eller ”distansminut”. Frid över kvartmilens minne!
Ett annat sjöord som väckt känslor hos läsekretsen genom åren är det engelska ordet ”Windjammer” som använd ibland som ett samlingsnamn för segelfartyg. Jag översatte ordet vid ett tillfälle som ”fullriggare” (eng. full-rigged ship) och texten illustrerades med en bild av en tremastad ”bark” och det blev ett herrans liv. Jag lärde mig förhoppningsvis för livet att en tremastad bark är ett tremastat segelfartyg med fockmasten och stormasten försedda med rår och aktermasten (mesanmasten) är en undermast och gaffeltoppsegelstång försedd med snedsegel och gaffeltoppsegel.
Det finns också exempel på grumliga sjöord som betyder olika saker och därför vållat diskussion. Ett sådant är till exempel ordet ”back” som kan betyda tre saker
1) Mindre halvdäck längst för ut på ett fartyg över huvuddäcket.
2) En bunke med mat till besättningen.
3) Kommandoord att slå om maskin till drift akteröver.
Trots intensiv forskning har jag inte lyckats härleda varför ett utrymme förut kallas för ”back”.
Ett av de sjöuttryck som det syndas mest är hopblandningen av ”akterut” och ”akteröver”. Meningen ”sjömannen står akterut och håller utkik akteröver” beskriver väl vad det handlar om. Samma gäller orden ”förut” och ”föröver”.
Ett herrans liv utbröt en tidig morgon då jag skrivit ”rået” i bestämd form. En före detta skeppsgosse purrade mig i gryningen och påpekade ”att rået är en vacker kärring utan rygg som lurar i skogen för att locka unga män i fördärvet”. Jag skulle skrivit ”rån”.
Ibland har mitt frosseri i marina uttryck fått oanade konsekvenser. I samband med ett reportage från det danska fyrskeppet Anholt i Kattegatt träffade jag en sjöbjörn som berättade om hårda stormar, påseglingar, draggning med bogankare och andra spännande händelser.
När reportaget skulle göras ut i tidningen skrev en nitisk kollega ut en ordlista på alla konstiga ord jag använt för att underlätta läsningen för läsekretsen. Problemet var att ordlistan kom att innehålla flera oklarheter och direkta felaktigheter och det får inte en ordlista innehålla. Då är det bättre att utelämna den helt. Reaktionen lät inte vänta på sig och det tog ett halvår innan de kritiska rösterna ebbade ut. Det gällde det att gilla läget inför hot om kölhalning och hängning från rånock.
Av denna händelse lärde jag mig att sjöspråket inte är på utdöende. De marina fundamentalisterna står alltid på pass beredda med en åthutning vare sig det är befogat eller inte.
Två sjöord som följt mig genom livet på ett kärleksfullt sätt är orden ”toft” och ”skottlapp”. De präntades in av min far skeppsgossen Ivar på 1940-talet när vi rodde drag i Långsundaviken i Stockholms skärgård. ”Toften” var sittbänken i roddbåten och ”skottlappen” var de figursydda brädbitar som täckte durken. De plockades bort när den klinkbyggda roddbåten skulle ösas. Då satte sig farsan på aktertoftens sida så att vattnen samlades i slaget och sedan öste han med ett öskar i trä som rasslade mot klinken på bordläggningens insida.
Ösvattnet lämnade öskaret i en sammanhållen stråle som likt än välriktad spottloska slog i vattnet några meter bort. Denna ösritual minns jag med glädje och upprepar den varje båtsäsong.

30 år sedan "Whiskey On The Rocks!"

Snart är det 30 år sedan den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U137 grundstötte i Gåsefjärden utanför Karlskrona och Sverige blev plötsligt medelpunkten i dåtidens mediabrus. Uttrycket "budgetubåt" liksom den svenska drömmen om en kärnvapenfri zon i Norden gick upp i rök.
En tid efter U137:s grundstötning den 27 oktober 1981 besökte jag ubåtsgrynnan vid Torumskär som låg mitt i en militär enslinje vid en minstation. I krigstid skulle marinens robotbåtar efter avslutat uppdrag söka skydd i fjärden och navigera in på enslinjen som nattetid kunde förses med lyktor. Att gå in nattetid med bildförstärkare var också möjligt.
Allt talade för att U137 missat frimärket på Flaggskär om styrbord som gav signal om babordssgir och i stället brakat upp på grynnan.
Under de tio dagar hösten 1981 som skakade Sverige hotade ryssarna med att frita ubåten men tvekade sedan den svenska försvarsmaktem visat tänderna. Den svenska Överheten fick en diplomatisk uppgörelse med förhör av besättningen innan ubåten drog loss och bogserades ut på havet.

Visste då den ryska besättningen var den befann sig? Var det felnavigering eller uppsåtligt inträngande? Christiansö den lilla fiskdoftande klippön utanför danska ön Bornholm nämndes som tänkbar grundstötningsplats. Det ryska befälet prasslade med en detaljerat svenskt skärgårdskort som sedan gåtfullt försvann. Någon sjöförklaring med förhör under ed typ den som görs med civila fartyg gjordes aldrig så bevisfrågan blev aldrig prövad.

I den efterföljande debatten så avlöste den ena fantasifulla teorin den andra om U137:an. Fyllegrej, instrumentfel vad några.
Ubåtslarmen fortsatte att gäcka marinen under resten av 1980-talet. Ett år efter grundstötningen så kom nästa ubåtslarm i Horsfjärden (oktober 1982) då marinen genomförde sin största vapeninsats sedan andra världskriget nära Musköbasen i Stockholms södra skärgård. Ingen ubåt tvingades upp men Sovjetunionen utpekades i 1983 års ubåtskommission som den kränkande makten. Miniubåtar kom första gången upp i rapporteringen om tänkbara undervattensfarkoster.

Det kalla kriget är slut. Sovjetunionen är upplöst och det svenska invasionsförsvaret skrotat och ersatt med ett insatsförsvar. "Lumpen" liktydigt med den allmänna värnplikten likaså. Ubåtsfrågan lever dock vidare hos de troende och betvivlas av de icke troende. Var det illrar? kom en fråga härom dagen.

Nu 30 år senare så ploppar ubåtsfrågan upp då och då. Senast i år 2011 som ett av inslagen i SvD-journalisten Mikael Holmströms läsvärda bok "Den dolda alliansen - Sveriges hemliga NATO-förbindelser."

Värda böcker att läsa om 1980-talets ubåtskris:

• I KAMP MOT ÖVERHETEN Hans Von Hofsten med förord av Jan Guillou Förlag T. Fischer & Co 1993.
  


• UNDER DEN FRIDULLA YTAN . Emil Svensson MLF 2005



• SANNINGEN OM UBÅTSFRÅGAN Ett försök till analys Bengt Gustafsson Santérus Förlag 2010



• DEN DOLDA ALLIANSEN SVERIGES HEMLIGA NATO-FÖRBINDELSER Mikael Holmström. Antlantis 2011.
  


• SOVIET SUBMARINE OPERATIONS IN SWEDISH WATERS 1980-1986 Milton Leitenberg. The Washington Papers.

Varsågod - TA ETT GRATIS ÄPPLE!

Att så här års tugga i sig ett friskt svenskt äpple är en njutning. Ett nyplockat äpple har en djup frisk smak som ligger långt i från de smaklösa gröna blanka tingestar som saluförs i vinterns fruktdiskar.

Nynäshamns trädgårdar dignar just nu av olika äppelsorter som hänger kvar i träden eller har trillat till marken som fallfrukt. Många villägare ställer ut en äppelkorg som förnad till de förbipasserande och det känns som en solidarisk handling som stärker bygemenskapen.

Vi har en äppelgivare som ställer en påse utanför vår dörr då och då. Pröva gärna din egen förmåga att känna lust genom att smaska på ett äpple. En sådan frukt om dagen lär vara bra för magen, enligt folktron.

4.461 besökare på Gotska Sandön

En skrift om Gotska Sandön damp ner i brevlådan idag. Väcker glada minnen eftersom vi varit där tre gånger och längtar dit igen. Senast besöket var 2008 med äldsta barnbarnet Johanna och här kommer en repris av detta besök. 4 461 besökare har varit där i sommar och ett 40tal fritidsbåtar varav en strandade och drogs loss.
Gör ett strandhugg på Östersjön pärla och upplev vackra solnedgångar, långa ensamma promenader på stranden och hör havsbrisen susa genom tallskogen och känna hur stressen sköljs bort. Men var också beredd på sjösjuka under överresan, ömma fötter och rådbråkade leder efter att ha gått för långt efter de vackra sandstränderna.
Med äldsta barnbarnet Johanna besökte vi under fem dygn Östersjöns mest isolerade ö – Gotska Sandön. Vi åkte dit med turbåten från Nynäshamn och det blev en sjöresa att minnas.

-Om ni blir blöta om bakarna så bjuder jag på det….
Daag Pedersén, platschef på Gotska Sandön, har just dragit på gasen på utbordaren när han ropar över våra huvuden. Vi sitter i två rader på gummibåtens pontoner iklädda flytvästar med kurs mot sandstranden föröver. Det brusar under våra rumpor och en och annan ryksjö letar sig upp. Så kommer nästa order:
”Vi kör upp på en gigg därframme så var beredda på en stöt. Håll in fingrarna så ni inte klämmer dom…”.
Mitt framför stäven står en traktor med släp ute i vattnet. Vi dunsar in och den hastiga inbromsningen får oss att gunga till. Traktorn kör upp oss på den vita sandstranden och vattnet droppar från gummibåtens pontoner när vi lite skakiga sätter fötterna i sanden på Östersjöns mest isolerade ö – Gotska Sandön.
Vi hade just läktrat in från passagerarbåten ”Gotska Sandön” efter en småguppig tretimmarsresa från Nynäshamn. Innan vi dunsade i strandskvalpet så kördes bagaget in till stranden. Med återvändande gummibåt kom besökare på väg hem till fastlandet. De fick våra utlånade flytvästar innan de klättrade ombord på gummibåten.
På stranden väntade lägervärdarna Fredrika och Tove som informerade oss om läget och vilka regler som gäller på ön.
Vår landningsplats Franska bukten, är döpt efter den franska briggen ”Louise Lorient”, som förliste här år 1854. Platsen ligger på öns sydöstra del.
För besökare som ogärna traskar en mil med sand mellan tårna så hade denna besöksgrupp vi tillhörde på grund av väder och vind hamnat på öns sämsta strand. Gotska Sandön saknar hamn och blåser det så går det inte att gå iland var som helst. Sträckan du måste vandra efter landstigning kan variera mellan en och nio kilometer.
För att komma till lägerplatsen på öns norra del var vi tvingade att traska den långa sträckan, första delen i lös sand ner till Tärnudden och sedan till höger på en något fastare väg genom tallskogen. Bagaget kördes med traktor upp till lägerplatsen. Det blev en svettig promenad. Småbarnsfamiljerna hade det extra jobbigt. Två cyklister hade uppenbara svårigheter att ta sig fram. De skulle vidare till Fårösund och Fårö.
Efter en niotimmars resa från Nynäshamn kom äntligen vi fram till lägerplatsen och kunde inkvartera oss i ett trebäddsrum i huset Maria. Den färdiga sjömansbiffen lagat i köket av Elisabeth hemma i Nynäshamn smakade superbt. Vi hade mat för fem dagar med oss. På ön finns ingen butik men det finns en låda med nödproviant om maten skulle ta slut. Hårt väder kan innebära att du måste stanna längre än planerat.
Gotska Sandön är Österjöns mest isolerade ö och är belägen 85 km öster om Nynäshamn och 38 km norr om Fårö. Ön är 36 kvadratkilometer stor, 9 km lång och 6 km bred och har en 30 km lång strand. Det äldsta dokument som omnämner ön är Olaus Magnus kartverk över norden Carta Marina tryckt i Venedig 1539. Här finns öns läge utsatt på kartan och namnet anges ”Gotscasande”. Staten förvärvade ön omkring 1860 och har successivt utvidgats till nationalpark. Idag är inga familjer fast bosatta på ön.
Reguljära båtförbindelser finns sommartid med Fårösund och Nynäshamn. Besökarna landstiger för det mesta 1 – 4 km från lägerplatsen utom vid olämplig vind som i vårt fall. Besökare får stanna högst sju dagar.
Ön ligger på krönet av en stor undervattensås som består av sand och grus. Nästan hela la ön består av sand, med inslag av sten och grus och landskapet täcks av vindpinad tallskog.
Det var tolv år sedan vi år 1996 senast besökte ön. Samma känsla jag fick då infann sig nu år 2008. En stilla frid där all stress långsamt sköljs ur kroppen. Då bodde vi i tält min hustru Elisabeth och jag. Nu hade vi med oss äldsta barnbarnet Johanna 11 år och hade bokat ett trebäddsrum med delat kök, kylskåp och rinnande vatten. Rena lyxen tyckte farmor och farfar även om en hård madrass fick bytas ut med hjälp av en förstående lägervärd. Johanna anpassade sig snällt i överslafen med sin kameramobil och ett dataspel.
Alla besökare måste bo i lägerplatsen och kan välja mellan eget tält, hydda med sovalkover, hus med rum och delat kök eller eget hus. I ett kokhus med elplattor och rinnande vatten kan de som valt det enklare boendet laga sin mat och diska. Två tvättrum och skåp för torrskaffning finns också. På den stora sandplanen mellan husen finns fasta bord. Här och där står hinkar med sand. Det är i princip rökförbud på ön utom vid dessa sandfyllda plåthinkar. Grillplatser kan anvisas av lägervärden. Oftast blir det vid stranden nedanför båthuset på norra sidan.
Det finns inga krogar eller kiosker på ön. Besökare måste ta med sig all proviant för sin vistelse utom kokkärl, tallrikar och bestick. Dricksvatten finns vid lägerplatsen. Där finns också en telefon. Mobiltelefonens GSM-nät har täckning på de flesta platserna.
Öns enda butik ligger i gamla skolans naturrum som har öppet en halvtimme varje morgon och säljer souvenirer och vykort. Inte ens godis finns att köpa.
De tuffa brandskyddskraven styrs av att brand är ett av de stora hoten mot Gotska Sandön. Eld kan lätt få fäste i den torra barrskogen. Tre svåra bränder har drabbat ön. En mindre brand inträffade innanför Säludden i mitten av juni 2006 sannolikt orsakad av blixtnedslag. Långa gula brandslangar på husen vittnar om den höga beredskapen.
Att gå på toaletten är också ett sjöhistoriskt besök. På varje mulltoa finns på dassdörren en beskrivning av någon av de dramatiska förlisningar som inträffat på ön. Min favorit är förlisningen av den ryska ångkorvetten Vsadnik år 1864. På stranden vid Franska bukten finns två ryska kanoner och en kanon står också uppställd i fyrbyn. Ett 20-tal ryska sjömän drunknade i försök att ta sig iland och de ligger begravda på en kyrkogård i närheten.
Småfåglarna och speciellt bofinkar finns det gott om på lägerplatsen liksom en och annan mås som nästan är tama.
Öns imposanta sandstrand var första målet vid vårt besök. Vi valde att runda Bredsand vid nordvästra udden som består av en platt sandburg som mot havet inramas av sandrör, strandråg och strandvial. Fågelskådare besöker gärna udden under maj och juni för att beskåda de flyttfåglar som i tusental passerar ön. Ilskna tärnor skyddade sina ungar med att göra störtdykningar mot oss. Trutar, måsar, tärnor, enstaka strandskator och ejdrar dominerar sjöfågellivet. Längre in på ön finns grönsiska, grå flugsnappare och större korsnäbb. Djurlivet är annars fattigt. Enstaka skogsharar kan dyka upp.
Ön är också känd för sina originella skalbaggar till exempel smedbocken (Ergates faber) som kan bli hela sju centimeter lång.
Det är en obeskrivlig känsla att vandra barfota på öns storslagna sandstränder i vattenbrynet medan havsvinden fläktar svalt och horisonten långt där borta är obruten. Johanna hade svårt att slita sig från denna upplevelse och älskade påtagligt att stå upp till knäna i havet medan vågorna skummade in mot stranden. Hennes blonda kalufs blåste ut i vinden.
Över trädtopparna skymtade fyren som varnar för det lömska grundet Kopparstenarna som är välkänd för de båtfarare som seglat Gotland Runt. Åren 1883 – 1915 låg ett fyrskepp vid grundet och besättningen enda kontakt med yttervärlden var en postresa till Sandön varje månad. Det måste ha varit enformigt.
Fyren vi nu ser är konstruerad av den legendariske fyrbyggaren Gustaf von Heidenstam som ritade en fyr med skruvpålar av järn som skruvades ner i sanden. Tanken var att snabbt kunna flytta fyren på grund av sandflykten.
Fyrplatsen anlades 1858 till 1859 och fyren automatiserades och platsen avbemannades åren 1969-1970. För den besökare som vill veta mer om denna ovanliga fyr så ordnar lägervakterna en guidad tur i fyren. Utsikten från fyrtornet är magnifik.
Efter att ha rundat Bredsand nådde vi båthuset vid norra stranden och traskade mot lägerplatsen på de stigar av cement som gör det lättare att ta sig fram. Vi passerade fyrbyn där det en gång bodde fem familjer bland annat fyrmästaren med familj. I ett av huset, inrymdes skolan som var verksam under åren 1939 – 1963. Där finns nu ett naturrum och ett spännande hembygdmuseum. Strax innan lägerplatsen finns matkällare med en behagligt sval temperatur för färskvaror.
Att vistas på Gotska Sandön är att för en stund leva i en andlig dimension. Bara att vara utan TV i fem dagar är en ovanlig upplevelse inte minst för en 11-åring. Möjligen det vara en orsak till att kapellet på Gotska Sandön är så välbesökt. Varje kväll vi var där ringde prästen Martina Åkeson Wollbo till kvällsbön klockan 21:00.
Kapellet som ligger att par hundra meter från lägerplatsen byggdes 1950. Det första kapellet brann ner år 1934. Efter branden startades en insamling som gick trögt men sedan fru Karin Ekenberg läst en insändare av sjökapten Hans Hansson i Svenska Dagbladet donerade hon de pengar som återstod. Donatorn hade aldrig satt sin fot på Gotska Sandön.
Invigningen av kapellet i augusti 1950 blev dramatisk och ett åttiotal gäster varav flera journalister blev inblåsta och kvar på ön. Fyrpersonalen som var van att ta hand om skeppsbrutna tog väl hand om de nödställda celebriteterna. Mer eller mindre fantasifulla rapporter ringdes in till rikets redaktioner och gjorde Gotska Sandön till en känd plats.
Denna vackra sommarkväll steg vi in i kapellets dunkel och möttes av levande ljus och en sjungande präst som spelade gitarr och bad oss önska någon psalm. Efter den korta kvällsbönen med åtföljande välsignelse samlades vi utanför och sjöng psalmen”Härlig är jorden”. Därefter traskade hela skaran med prästen i täten för att ta en titt på ”Elefanten” i skogen. Det visade sig vara en monolit, det vill säga en gråaktig stor sten som med lite fantasi till formen hade snarlika drag av en sovande elefant. Barnen som var med förstod precis vad det handlade om och satte sig grensle på den sovande elefantens rygg.
Inte långt från kapellet ligger Gottbergs lada som påminner oss om Gotska Sandöns mest omtalade person – Petter Gottberg som bodde på ön åren 1801 till 1828 med ett avbrott 1816-1818.
Gottbergs beskrivs i skrönor som öns mördare och sjörövare som lurade fartyg på grund för att sedan mörda besättningarna och ta hand om vrakgodset. Det är oklart om Gottberg var någon dråpare däremot anses det bevisat att han plundrade vrak och han dömdes också till 28 dagars vatten och bröd och en söndags uppenbar kyrkoplikt (skamstraff) vid Fårö kyrka 1817.
Gottbergs lada som är ett lambgift (fårlada) renoverades 1977 sägs ha använts för att utspisa besättningarna från de strandade fartygen som sköts till döds genom hål i stockväggarna efter att dörrarna låsts. Vad som är sant eller ej i denna sjörövarhistoria är svårt att svara på men som de flesta skrönor har den ett högt underhållningsvärde.
En annan av öns historiska kändisar var ”Madam Söderlund” som bodde i ett hus vid Gamla gården. Johanna Albertina Söderlund (1815-1906). Hon blev tidigt änka med lyckades hanka sig fram på ön med sina två söner till år 1877 då sonen Hjalmar fick tjänst vid fyrplatsen. Då flyttade hon med. ”Madam Söderlunds” stuga har restaurerats och är en av öns mest besökta sevärdheter.
Gotska Sandöns ensliga läge har fått många betraktares fantasi att löpa iväg. Ett exempel ärt friherre Ludvig Boye som i mitten av 1800-talet förslog att ön skulle bli deportationsort för ett tusentals straffångar som skulle inrymmas i blockhus. Sverige skulle få sin egen djävulsö som var rymningssäker. Förslaget avslogs och några riksdagsmän påpekade att det vore billigare att överlåta fångarna till Storbritannien eller något annat land som redan hade deportationsorter i sina kolonier.
Gotska Sandön har i modern tid också blivit fristad för flyktingar. Så sent som i början av 1990-talet kom en grupp irakier som tagit sig med båt från andra sidan av Östersjön.
Under andra världskriget som över ettusen flyktingar österifrån sedan Sovjetunionen ockuperat de baltiska staterna. Kulmen inträffade i september och oktober 1944 då 863 flyktingar anlände för det mesta i usla och mindre sjövärdiga båtar. Flera båtar var så dåliga att stäven lossnade när de drogs upp på stranden. En fyraårig flicka omkom då båten kantrade. I fyrbyn bakom den gamla skolan finns en renoverad ”estbåt” som visar vilka osannolika flytetyg människorna valde att söka friheten med över havet.
Den moderna tidens fritidsbåtar har också ibland fått problem vid Gotska Sandön. I museet visas en bild och en utförlig redovisning av segelbåten Raia som förliste den 15 augusti 1975 nära Kyrkudden.
I dagsläget är det årligen flera fritidsbåtar som besöker ön. De ankrar upp några hundra meter från stranden och jollar sig iland. Ökar vinden så blåser den runt hela ön och det är lätts att båten börjar dragga då sandbotten inte håller ankaret.
När vi anlöpte Franska Bukten med båten från Nynäshamn låg en motorbåt ganska nära stranden. När vi efter fem dagar lämna ön så låg tre större segelbåtar till ankars utanför Båthuset vid nordöstra sidan. De fritidsbåtar som anlöper ön uppmanas att anmäla sig. Hälsningar i gästboken i naturrummet vittnar om att också kajakpaddlare har besökt ön.
En av lägerplatsens dagliga ”hajlajts” var när lägervärden varje morgon satte upp dagens båttransport på anslagstavlan som tydligt redovisade vilken landningsplats som var aktuell. När vi på femte dagen kollade in uppgiften kunde vis pusta ut – landningsplatsen var utsatt till stranden nära Båthuset på norra stranden bara någon kilometers promenad.
Klockan halv fem på eftermiddagen samlades skaror av hemvändande öbesökare nedanför en rullbar trappa som påminde om de som finns på flygplatser. Ett brummande vid horisonten norr om ön visade att båten ”Gotska Sandön” var under anlöp och strax därefter satte hon stäven mot sandstranden med ett tydligt skrapande och trappan rullades på plats. Bagage och passagerare klev iland och vi klättrade ombord och båten backade ut.
Överresan till Nynäshamn blev lugn denna gång. Vi hamnade mitt i fältet av stora segelbåtar i den pågående havskappseglingen Gotland Runt.

Gotska Sandön:
· Transporter: Turbåt ”Gotska Sandön” från Nynäshamn eller Fårösund. Direkt landstigning kan endast ske med speciellt anpassade och grundgående fartyg. Turbåten har servering ombord och tar emot förbeställning av vissa maträtter.
· Egen båt: Ankring nödvändig endast i goväder. Vid friskare vind så blåser det runt hela ön och sjöhävningen kan bli besvärande. Ankarbotten ger begränsat fäste.
· Övernattning: Besökare bor i lägerbyn i ön norra del i hydda, hus eller tält. Max sju dagars vistelse. Bagage transporteras med traktor medan besökare kan få fotvandra från 1 till 9 kilometer beroende på landningsplats.
· Service: Ingen restaurang eller försäljning finns på ön. All proviant måste tas med. Kokkärl och matservis med bestick finns på lägerplatsen plus drickvatten. Två lägervärdar och platschef svarar för information och övrig hjälp till besökare.
· Att tänka på: Överresan med turbåt kan bli guppig. Ombord finns piller mot sjösjuka. Övrig info finns på Internet webbsida www.gotskasandon.com
· Priser: Fem dygn på ön för två vuxna och en 11-åring kostade 5 262 kronor. I priset ingick resa tur och retur Nynäshamn och inkvartering i 3-bäddsrum i stuga med delat kök. Uppdelat så kostade båtresan 2 362 kronor, boenden 2.600 kronor och avbeställningsskyddet 200 kronor. Dessutom kostnad för proviant. Totalt kostade resan cirka 7 000 kronor.
· Bokning: En resa till Gotska Sandön kan endast bokas via Resestugan Visby resebyrå AB. Mulde Fröjel, 623 55 Klintehamn telefon 0498-24 04 50 Internet www.resestugan.se
· Övrigt: Gotska Sandön är nationalpark och ansvaret över ön har Länstyrelsen Gotlands Län, 621 85 Visby, tel 0498-29 21 00.
· Lästips: Albert Engström ”Gotska Sandön” 1926 Bonniers förlag. Klas-Rune Johansson ”Gotska Sandön-nationalpark i Östersjön” 1999, Naturvårdsverkets förlag, Erik Elvers(red) med flera. ”Gotska Sandön – en tvärfacklig beskrivning” 3:e reviderade upplagan, 1997.
Gotska Sandöns Hembygdsförening har plusgirokonto 83 70 60 - 3 och det kostar 200 kronor per år och då får vi denna spännande skrift om Ön i Östersjön som är ett paradis.

Flaggan i topp för BÅTVAGNEN!

Nu är båten uppe och täckt med en vit presenning. Snurran är vinterkonserverad det vill säga min gode granne Lasse har kört igenom kylvattenkanalerna med hjälp av en spolmuff och färskvatten. Motorn knattrade medan vi dränkte förgasarna med konserveringsolja.

Vi kör en tvåtaktare på 20 hk. Den har denna säsong gått kanske 5 timmar. För min del blev det bara en kort tur från sjösättningsrampen till hemmabryggan. När hon åkte upp på båtvagnen hade hon grönt skägg i aktern som lossnade med hjälp av högtryck.

Tvåtaktaren är lättservad jämfört med fyrtaktare. Hörde om båtägaren som lämnade in sin fyrtaktssnurra på service och fick en del utbytt. Fakuran löd på 8 000 spänn. En tröst för oss miljömarodörer som kör - eller inte kör - en tvåtakts gubbsnurra.

Det är väl så att det är plånboken som styr även miljöfrågorna. Money talks
Båtvagnen är i alla fall lyckan härute på Ön. Lasse sjösätter och torrsätter med båtvagnen som sedan står uppställd under vintern med båten på. Denna säsong blev det lite båtåka. Nästa år blir det flera sjötimmar.

Nynäs-Nytt "Sjösnack i Stinsen!"

Skepp ohoj alla sjömän som trampat däck på de sju haven. Nu är ”Sjösnack” på gång i Nynäshamn. Det är Kjell Olsson, fd ”Gnist” i handelflottan och delägare i café ”Stinsen”som kallar till en första träff ”Sjösnack” lördagen den 22 oktober klockan 10:00 i caféet, som ligger i gamla gula stationshuset vid Nynäshamns station. Tidigare ”Sjösnack” försvann sedan Sjömansskyrkan i Nynäshamn försvann – nu är det dags för nya tag.
Så här skriver han i ett signalmeddelande:
” Lotsar, båtmän, ”Gnistar” och andra ”sjöbusar” som kan tänka sig lite ”Sjösnack” på Sjömanskyrkan i Nynäshamn … Med denna kallelse lyckades de 2002-2003 få ihop 26 deltagare (varav 22 boende i Nynäshamn) till denna trevliga aktivitet , som tyvärr upphörde våren 2003 då Sjömanskyrkan lades ned. Radiotelegrafisten/globetrottern Kjell Olsson som flyttat till Nynäshamn i dec. 2001 var en av deltagarna och uppskattade mycket den umgängesformen med likasinnade och kallar nu ovannämnda kategorier till en fortsättning av ”Sjösnack”, men nu på Stinsens Café & Galleri, Järmvägsgatam 1 A (gamla stationshuset) lördag 22 oktober kl. 10:00 Hjärtligt välkomna! Begränsat utrymme så principen ”Först till kvarn” … gäller. Kjell inleder den träffen på temat ”Nära förlisning”, som han verkligen varit vid några tillfällen under de c:a14 år han varit påmönstrad som ”gnist” i 14 handelsfartyg och två fartyg under värnplikten (skonerten GLADAN och statsisbrytaren ODEN ).
1964 t o m 1975 jobbade han 12 år iland som rederitjänsteman på ett rederi i Stockholm och bildade då en familj. De sista 19 åren, 1976 till i juli 1994 seglade han för N&T i fem olika fartyg i ”world wide trade” och då i 4 månaders ” törnar” alltid följda av lika långa ledigheter som ofta utnyttjades för andra långresor eller segling på egen köl med ”frugan” och med eller utan barnen. Det passade honom perfekt eftersom resor har varit hans största intresse ända sedan barnåren.
Vid lördagsträffarna EFTER 22 okt hoppas Kjell att andra deltagare turas om att bidraga med teman som ligger dem varmast om hjärtat. Men ta det inte så allvarligt, ibland kanske vi bara väljer att ljuga lite i goda vänners lag. Eller andra mera spontana inlägg”
Jag tänker gå dit och lyssna och möjligen berätta något från min egen sjötid. Åren 1957 – 1965 seglade jag fartygsbefälselev och styrman i transocean fart mest i Johnson Line men också ett år i Rex-bolaget på Nordatlanten. Det var en tid då sjöfartens dominerade av linjefart och vi var 52 mans besättning i de vackra Johnsonbåtarna ur Seattle-serien och gick på Nordpacific och Hawaii…. Under min 15 månaders värnplikt tjänstgjorde jag åtta månader på ”gamla” isbrytaren Oden och senare på Märsgarn i de farvatten den stora ubåtsjakten i Horsfjärden utspelades 1982 …
År 1966 lade jag om livskursen och började som journalist. När sönerna John och Gustaf var små var de inte speciellt intresserade av murveljobbet. Vid dåtidens fredagsmys sa de ofta:
”Farsan, - Berätta hur det var till sjöss………”

Nynäs-Nytt: "Hotellfrossa i gästhamnen!"

"Hellre räkfrossa än hotellfrossa!"

Har kommunen fått ”hotellfrossa” i sin nya detaljplan för stationsområdet gäst- och småbåtshamnen? Sedan planen blivit offentlig för diskussion har ”hotellfrossan” blivit den stora snackisen hos oss bryggseglare på den populära Havstrappan utanför Rökeriet.
På den nya detaljplanen står skrivet på området där gamla kvarnen låg ”verksamheter/hotell” och i huslängan med utefter kanten finns också denna formulering ”verksamheter/hotell” som vållat debatt. Detaljplanen kryddas också med fantasifulla arkitektdrömmar som med hjälp av den nya digitala tekniken lätt kan övertyga den okritiske läsaren att det kommer att bli så.
-Vi ser hotell och bostäder som en möjlighet i diskussionen – men det betyder inte att det i slutänden blir som det nu står på papperet, säger Stefan Andersson, stadsmiljöchef vid det öppna mötet som hölls i Folkets hus nyligen.
När nordostlig snöstorm och mörker ylar över vår kära gästhamn – vem vill betala dyrt för att njuta av vinterns raseri i Nynäshamn?
Synd annars att ”hotellfrossan” skymmer ett på flera punkter spännande detaljplan. Det känns som att politikerna försökt se verkligheten i en hamn som utsätts för ett allt större tryck med olika intressen. Bäst är förslaget om en vågbrytare som skall stoppa hård sjöhävning från nordostliga stormar. En sådan vågbrytare skapar lä i hamnbassängen och öppnat för ett stadigt kajläge för skärgårdstrafiken som kan stävförtöja vid en kaj som har plats för gods och passagerare. Sjöräddningen får vara kvar ungefär på samma plats – ett mycket bra beslut eftersom denna verksamhet är profilskapande för Nynäshamn som en av ostkusten bästa båthamnar. Hamnen sätts på prov nästa sommar 2012 mellan 20 juli och 5 augusti då NSS och kommunen skall genomföra Jubileumsregattan för att fira 100-årsminner av OS 1912 i Stockholm så seglingarna genomfördes utanför Nynäshamn.
I detaljplanen skall ”Matvraket” (folkmun) ”Freja” flyttas till norra delen av hamnen. Hoppas nu den gamla skorven håller i plåtarna som senaste åren under vintern övervakats när isskruvningen satts in. Bubblor i vattnet har hjälpt till. Sannolikt måste skorven in för översyn om hon skall livstidsförlängas för nya matgäster. Glada husbåtar är påtänkta där vattnet är lugnt.
En bad på Frejas holme känns inte fel – med eller utan tak. Det finns flera sommarplatser i Sverige som har inhägnad swimmingpool med bad för barn- och ungdomar där det alltid är liv och rörelse från morgon till kväll.
Obesvarade frågor: Hur blir det med båtservicen och Norberg & Nilsson i en båtbransch som just nu har stora svårigheter? Hur skall parkeringarna lösas – nästa stora snackis blir sannolikt p-eländet i Nynäshamn.
Viktigt: Det står ingenstans i detaljplanen att Rökeriet skall rivas. I den okänsliga byråkratiska rapporten ryms denna populära affär med sjökrog i ordet ”verksamheter”. Samma gäller ”Kroken” och ”Flötet”.