I dagarna är det 30 år sedan den sovjetiska ubåten U137 grundstötte i Gåsefjärden och skapade den allvarligaste säkerhetspolitiska situationen för Sverige sedan andra världskriget. Ubåtsdramat slutade lyckligt tack vare ett handfast "Håll gränsen!" från dåvarande statsminister Thorbjörn Fälldin och att försvarsmakten visade tänderna.
Men vi som försökte förstå vad som hänt fick från början inte hela bilden utan viktiga bitar i läget för U 137;ans grundstötning kom senare. Här några frågor som krävde svar och som delvis kom senare:
· Varför synliggjorde inte dåvarande ÖB Lennart Ljung omedelbart det faktum att det pågick tester med marinens nya ubåtsjakttorped 42 i samma farvatten om den sovjetiska ubåten 137 befann sig?
· Visste befälet på den svenska ubåten ”Näcken” som var med i testet att U 137:an befann sig i området och verifierade den avsiktliga inträngningen?
Det är ännu två obesvarade frågor snart 30 år efter att den sovjetiska ubåten 137 på kvällen den 21 oktober 1981 grundstötte i Karlskrona skärgård. Att den sovjetiska krigsmakten ville spionera på en ny svensk målstyrd ubåtsjakttorped var inte så märkligt. Den typen av spionage i fredstid sysslar alla länder med, även Sverige.
Vad ÖB i sin rapport om U 137:an undvek att redovisa var att samma dag som grundstötningen ägde rum så befann sig bärgningsfartyget ”Heros” i farvattnen strax utanför Gåsefjärden strax om Aspö Bärgningsfartyget deltog tillsammans med två Vertol-helikoptrar och den svenska ubåten ”Näcken” i en test med marinens nya trådstyrda ubåtsjakttorped 42. Torpeden är trådstyrd och går på buller från en fientlig ubåt. ”Näcken” var med som målubåt.
FMV (Försvarets Materielverk) ansvarade för torpedtestet..
Det var först fyra år senare – den 22 november 1985 - som Dagens Nyheter kunde avslöja att det var bärgningsbåten ”Heros” som med högljudda dieselmotorer mycket väl kunde ha åstadkommit det buller som TV-filmaren Maj Wechselmann och författaren Ingemar Myhrberg i filmem ”Ubåt! En till sannolikhet gränsande visshet”- utnyttjade som indicium för att U137:an brakat in i skärgården. De hänvisade till öronvittnen på land som inte hade sett ubåten – men ändå var säkra på att det var den som åstadkommit ljudet.
Bertil Erkhammar, tidigare ubåtschef på den svenska ubåten ”Neptun” av Sjölejon-klass och informationschef på FMV sade till DN den 22 november 1985:
- Det kan mycket väl ha varit bullret från torpedbärgningsfartyget som öronvittnen hörde från havet. Jag tror att våra tester var målet för hans operation – inte Gåsefjärden. Jag skulle aldrig gå in där med en ubåt. Befälhavaren på U 137 hade en viss tid kontroll på sin position via pejling på Utklippan genom sitt periskop. Senare kom den in i ett
- område med dålig sikt och sökte sig in mot kusten. Så kom den in i Gåsefjärden och gick på grund.
Bärgningsfartyget ”Heros” låg rakt syd om Aspö på kurs mot en position där två torpeder skulle plockas upp. Klockan var strax efter klockan 20:00 på kvällen och de två Noab-dieslerna bullrade så högt att en sjöman på akterdäck svär till ”fan också, vilket liv vid för”.
Fartygschef var kapten Hans Melin och han såg Utklippans fyr lysa klart på avstånd. Fyrskenet syntes klart hela kvällen från det att övningen startade vid 17-tiden tills den avslutades vid 22-tiden.
Vid hemfärden mot Karlskrona vid 22-tiden gjorde ”Heros” sällskap med tankfartyget ”Eldaren”. De två fartygen lade en högljudd bullermatta av dieselmotorljud över skärgårdslandskapet på väg in mot basen.
U 137 grundstöter samma kväll vid 21- tiden i den militära farleden inom svenskt skyddsområde i Gåsefjärden vid Torumnskär. Ubåtsgrundet ligger inom den enslinje av två farledsmärken, som består av två vitmålade kuber av betong. Grundet ligger inom ett minbälte av bottenminor, vars uppgift är att skydda farleden från intrång av fientliga fartyg i en krigssituation.
Inom Gåsefjärden finns flera militära anläggningar bland annat krigsförtöjningsplatser för marinens fartyg.
- Äntligen!, sade Bengt Schuback, försvarsstabschef då det stod klart att den rysk ubåt stod på grund. Beviset var klockrent – men hur kom ubåten dit och vilket motiv låg bakom?
Knappt två månader efter ubåtens grundstötning offentliggjorde Försvarsstabens informationsavdelning den 18 december 1981 sin rapport om ”Ubåt 137 på svenskt vatten.” ÖB sade att i den rapport som lämnats till regeringen i sin helhet är vissa uppgifter hemliga.
Av rapporten framgick att ”några egna fartyg hade inte varit i området under tisdagskvällen och natten till onsdag förutom en ubåt och en helikopter”.
ÖB skrev att vid kontakt med ubåten 137, under befäl av örlogskapten Anatolij Gusjtjin, sades att båten gått på grund kvällen innan – tisdagen den 27 oktober. Anledningen skulle vara felnavigering och trasig navigationsutrustning.
Sovjetisk media meddelade i en kort notis att en sovjetisk ubåt gått på grund i svenska skärgården och skulle få assistans av svenska myndigheter. Finsk media rapporterade att den påstådda radioaktiva strålningen från U137 kom från ett armbandsur. Militära källor i Sverige sade senare att U137 hade 533 mm torpeder med kärnladdade stridsspetsar.
Felnavigering, fyllegrej, var också några av de spekulationer som snabbt kom igång dagarna efter grundstötningen. En teori var att U 137:an fick hydrofonsignaler på sig från de två ubåtsjakttestande helikoptrarna. För att undgå upptäckt styrde ubåten in mot Gåsefjärden, missade ett girmärke och gick på grund.
När U 137 grundstötte i oktober 1981 befann jag mig som DN:s utsände båtreporter i Varberg på västkusten för att testa småbåtar. Vädret var blåsigt med hög sjö i Kattegatt och ett perfekt testväder för småbåtar. Det var först fyra år senare när jag som reporter i DN:s sommarserie som jag på plats besökte Gåsefjärden. Orsaken till grundstötningen var för allmänheten fortfarande höjd i dunkel. En ubåt går bara inte på grund.
En blåsig sommardag år 1985 står jag på däcket till galeasen ”Amalia” i Karlskrona skärgård. Mina tankar går till den ryske ubåtskapten Michajlovitj Gusjtjin som fyra år tidigare styrde in i Gåsefjärden och gick på grund under stort rabalder och skapade en världssituation.
En gång i Stilla Havet på väg från Honolulu till San Fransisco blev jag oense med ”gubben” på min vakt om när vi skulle ta lots. Han envisades så pass att han slog av autopiloten och beordrade mig till rors. Där stod jag och styrde ungefär en timme innan han gav upp.
Jag var 2:e styrman junior med behörighet och skrev i skeppsdagboken ”varierande kurser enligt befälhavarens anvisningar”, vilket senare föranledde en del kommentarer. Min lojalitet låg vid detta tillfälle inte hos befälhavaren utan hos min egen förmåga att föra ett korrekt bestick i sjökortet.
Jag vet inte varför denna episod dök upp i minnet denna sommardag när vi skulle anlöpa den plats som skapade en världsnyhet fyra år tidigare då den sovjetiska ubåten gick på grund. Men jag tror kapten Gusjtjin tänkte som jag fått lära mig av erfarna sjömän.
En sjöman som inte vet var han är tar som sagt inga risker. Denna lärdom inpräntades i oss blivande sjöbefäl när jag läste till sjökapten åren 1959-62 i Stockholm Att dundra in i övervattensläge utan att ha koll på besticket saknar all trovärdighet. Ryska sjömän tänker inte annorlunda än svenska sjömän.
Det blåste en frisk kuling från sydväst när vi sätter kurs in mot fjärden. Ekolodet visade klart djup 20 meter. Ulf Busch skeppare och ägare till ”Amalia” kommenterade inseglingen,
- -Jag har fått en ny syn hur ubåten kan ha navigerat. Här finns ju lika mycket plats som i farleden upp mot Södertälje. Här går det att säkert lotsa in ett större handelsfartyg…
Bottendjupet i den militära farleden in i Gåsefjärden var mellan 20-22 meter. Detta framgick ej av det civila sjökortet som angav djup på 13-15 meter. Ofullständiga uppgifter om djup är ej ovanliga i sjökort, som kan innehålla vissa avvikelser från verkligheten.
Med utgångspunkt från farleden och inseglingen i Gåsefjärden talade djupsiffrorna för att det fanns manöverutrymme för ubåten att säkert styra in i Gåsefjärden. Under mörker kunde ensmärkena på Torumnskär ses genom en optisk bildförstärkare, ett instrument som förekommer i militära sammanhang, bland annat ombord i örlogsfartyg. Sjökort 821 i skala 1:50 000 visade att det fanns en fri inseglingssektor till Gåsefjärden på sex till sju grader som leder klart utifrån havet från pricken Flisan – som varnar för en 1,8 meters grynna.
Den mest kritiska passagen var mellan ön Danaflöt och skären Handskarna. Sjökortets tremeterskurva sträckte sig cirka 200 meter från Danaflöts land och om styrbord bröt bränningarna på undervattenskären. I nordväst om bränningarna ligger en förrädisk 2,7-meters grynna. Den säkra passagen kan bedömas vara 200 – 300 meter, det beror på vilken tilltro den en skeppare har till sjökortet.
För att få en bättre vy av Gåsefjärden i ubåten U137:s perspektiv styrde ”Amalia” ut i rum sjö och girade sedan strax före Danaflöt och kursen sattes mot Torumnskär där ubåten grundstötte. Skeppare Ulf Busch undvek skickligt att göra strandhugg innanför tremeterskurvan och girade babord medan ekolodet visar 20 meter. ”Amalias” djupgående är cirka 2 meter mot ubåtens cirka 4,6 meter.
Sommardagen var ljus med god sikt. Alla landmärken och konturer syntes tydligt.
När ubåten U137 grundstötte den 28 oktober 1981 klockan 21:57 var det kolsvart ute. Dimma och dis gjorde att sikten varierade. Terrester navigation – enbart med hjälp av land – var omöjlig. Radar, Deccanavigator, ekolod och gyrokompass var de instrument som ubåten hade ombord. Dessutom fanns sannolikt instrument för tröghetsnavigering. Det medgav kapten Gusjtjin i början av de förhör som gjordes efter grundstötningen – men sedan höll han tyst om detta.
Den farled som ”Amalia” och U137:an seglade in i var en militär farled som även kan användas i mörker av till exempel marinens robotbåtar. Systemet bygger på bland annat enslinjer på uppsatta märken. En sådan enslinje visar klart vatten inom ett område. Efter en viss sträcka så girar båten och styr in i en enslinje som visar klart.
På natten kan en sådan militär farled tillfälligt förses med belysning. I krig vid ett i förväg bestämt klockslag tänds lampor för att sedan släckas när fartyget passerat.
Gåsefjärden och farleden förbi grundstötningsplatsen vid Torumnskär var väl preparerad med dessa enslinjer. Vita socklar av cement visade enslinjernas position. Med en bildförstärkare kunde befälet på ubåten se att de låg rätt i farleden, men missade sedan av någon anledning frimärket om styrbord och brakade innanför tremeterskurvan och upp på grynnan.
Två dygn efter grundstötningen mottog U 137:an en order på radio från den sovjetiska jagaren ”Kashin 446” att uppge att orsaken till grundstötningen var fel i gyrokompassen.
Jag tänkte igen på de öronvittnen från land som påstått att de hört bullrande dieselmotorer från skärgården som de senare tolkade som bevis för att U 137:an gått i övervattensläge i hög fart rakt in i Gåsefjärden då befälet ombord trodde att de var någon annan stans ute på öppet vatten. De såg aldrig någon ubåt men var säker på sin sak.
Ljud i tjock, dimma, och mörker till sjöss är inte att lita på varifrån det kommer. Ett ljud kan snurra omkring lite hur som helst. Det vet varje sjöman.
· Varför synliggjorde inte dåvarande ÖB Lennart Ljung omedelbart det faktum att det pågick tester med marinens nya ubåtsjakttorped 42 i samma farvatten om den sovjetiska ubåten 137 befann sig?
· Visste befälet på den svenska ubåten ”Näcken” som var med i testet att U 137:an befann sig i området och verifierade den avsiktliga inträngningen?
Det är ännu två obesvarade frågor snart 30 år efter att den sovjetiska ubåten 137 på kvällen den 21 oktober 1981 grundstötte i Karlskrona skärgård. Att den sovjetiska krigsmakten ville spionera på en ny svensk målstyrd ubåtsjakttorped var inte så märkligt. Den typen av spionage i fredstid sysslar alla länder med, även Sverige.
Vad ÖB i sin rapport om U 137:an undvek att redovisa var att samma dag som grundstötningen ägde rum så befann sig bärgningsfartyget ”Heros” i farvattnen strax utanför Gåsefjärden strax om Aspö Bärgningsfartyget deltog tillsammans med två Vertol-helikoptrar och den svenska ubåten ”Näcken” i en test med marinens nya trådstyrda ubåtsjakttorped 42. Torpeden är trådstyrd och går på buller från en fientlig ubåt. ”Näcken” var med som målubåt.
FMV (Försvarets Materielverk) ansvarade för torpedtestet..
Det var först fyra år senare – den 22 november 1985 - som Dagens Nyheter kunde avslöja att det var bärgningsbåten ”Heros” som med högljudda dieselmotorer mycket väl kunde ha åstadkommit det buller som TV-filmaren Maj Wechselmann och författaren Ingemar Myhrberg i filmem ”Ubåt! En till sannolikhet gränsande visshet”- utnyttjade som indicium för att U137:an brakat in i skärgården. De hänvisade till öronvittnen på land som inte hade sett ubåten – men ändå var säkra på att det var den som åstadkommit ljudet.
Bertil Erkhammar, tidigare ubåtschef på den svenska ubåten ”Neptun” av Sjölejon-klass och informationschef på FMV sade till DN den 22 november 1985:
- Det kan mycket väl ha varit bullret från torpedbärgningsfartyget som öronvittnen hörde från havet. Jag tror att våra tester var målet för hans operation – inte Gåsefjärden. Jag skulle aldrig gå in där med en ubåt. Befälhavaren på U 137 hade en viss tid kontroll på sin position via pejling på Utklippan genom sitt periskop. Senare kom den in i ett
- område med dålig sikt och sökte sig in mot kusten. Så kom den in i Gåsefjärden och gick på grund.
Bärgningsfartyget ”Heros” låg rakt syd om Aspö på kurs mot en position där två torpeder skulle plockas upp. Klockan var strax efter klockan 20:00 på kvällen och de två Noab-dieslerna bullrade så högt att en sjöman på akterdäck svär till ”fan också, vilket liv vid för”.
Fartygschef var kapten Hans Melin och han såg Utklippans fyr lysa klart på avstånd. Fyrskenet syntes klart hela kvällen från det att övningen startade vid 17-tiden tills den avslutades vid 22-tiden.
Vid hemfärden mot Karlskrona vid 22-tiden gjorde ”Heros” sällskap med tankfartyget ”Eldaren”. De två fartygen lade en högljudd bullermatta av dieselmotorljud över skärgårdslandskapet på väg in mot basen.
U 137 grundstöter samma kväll vid 21- tiden i den militära farleden inom svenskt skyddsområde i Gåsefjärden vid Torumnskär. Ubåtsgrundet ligger inom den enslinje av två farledsmärken, som består av två vitmålade kuber av betong. Grundet ligger inom ett minbälte av bottenminor, vars uppgift är att skydda farleden från intrång av fientliga fartyg i en krigssituation.
Inom Gåsefjärden finns flera militära anläggningar bland annat krigsförtöjningsplatser för marinens fartyg.
- Äntligen!, sade Bengt Schuback, försvarsstabschef då det stod klart att den rysk ubåt stod på grund. Beviset var klockrent – men hur kom ubåten dit och vilket motiv låg bakom?
Knappt två månader efter ubåtens grundstötning offentliggjorde Försvarsstabens informationsavdelning den 18 december 1981 sin rapport om ”Ubåt 137 på svenskt vatten.” ÖB sade att i den rapport som lämnats till regeringen i sin helhet är vissa uppgifter hemliga.
Av rapporten framgick att ”några egna fartyg hade inte varit i området under tisdagskvällen och natten till onsdag förutom en ubåt och en helikopter”.
ÖB skrev att vid kontakt med ubåten 137, under befäl av örlogskapten Anatolij Gusjtjin, sades att båten gått på grund kvällen innan – tisdagen den 27 oktober. Anledningen skulle vara felnavigering och trasig navigationsutrustning.
Sovjetisk media meddelade i en kort notis att en sovjetisk ubåt gått på grund i svenska skärgården och skulle få assistans av svenska myndigheter. Finsk media rapporterade att den påstådda radioaktiva strålningen från U137 kom från ett armbandsur. Militära källor i Sverige sade senare att U137 hade 533 mm torpeder med kärnladdade stridsspetsar.
Felnavigering, fyllegrej, var också några av de spekulationer som snabbt kom igång dagarna efter grundstötningen. En teori var att U 137:an fick hydrofonsignaler på sig från de två ubåtsjakttestande helikoptrarna. För att undgå upptäckt styrde ubåten in mot Gåsefjärden, missade ett girmärke och gick på grund.
När U 137 grundstötte i oktober 1981 befann jag mig som DN:s utsände båtreporter i Varberg på västkusten för att testa småbåtar. Vädret var blåsigt med hög sjö i Kattegatt och ett perfekt testväder för småbåtar. Det var först fyra år senare när jag som reporter i DN:s sommarserie som jag på plats besökte Gåsefjärden. Orsaken till grundstötningen var för allmänheten fortfarande höjd i dunkel. En ubåt går bara inte på grund.
En blåsig sommardag år 1985 står jag på däcket till galeasen ”Amalia” i Karlskrona skärgård. Mina tankar går till den ryske ubåtskapten Michajlovitj Gusjtjin som fyra år tidigare styrde in i Gåsefjärden och gick på grund under stort rabalder och skapade en världssituation.
En gång i Stilla Havet på väg från Honolulu till San Fransisco blev jag oense med ”gubben” på min vakt om när vi skulle ta lots. Han envisades så pass att han slog av autopiloten och beordrade mig till rors. Där stod jag och styrde ungefär en timme innan han gav upp.
Jag var 2:e styrman junior med behörighet och skrev i skeppsdagboken ”varierande kurser enligt befälhavarens anvisningar”, vilket senare föranledde en del kommentarer. Min lojalitet låg vid detta tillfälle inte hos befälhavaren utan hos min egen förmåga att föra ett korrekt bestick i sjökortet.
Jag vet inte varför denna episod dök upp i minnet denna sommardag när vi skulle anlöpa den plats som skapade en världsnyhet fyra år tidigare då den sovjetiska ubåten gick på grund. Men jag tror kapten Gusjtjin tänkte som jag fått lära mig av erfarna sjömän.
En sjöman som inte vet var han är tar som sagt inga risker. Denna lärdom inpräntades i oss blivande sjöbefäl när jag läste till sjökapten åren 1959-62 i Stockholm Att dundra in i övervattensläge utan att ha koll på besticket saknar all trovärdighet. Ryska sjömän tänker inte annorlunda än svenska sjömän.
Det blåste en frisk kuling från sydväst när vi sätter kurs in mot fjärden. Ekolodet visade klart djup 20 meter. Ulf Busch skeppare och ägare till ”Amalia” kommenterade inseglingen,
- -Jag har fått en ny syn hur ubåten kan ha navigerat. Här finns ju lika mycket plats som i farleden upp mot Södertälje. Här går det att säkert lotsa in ett större handelsfartyg…
Bottendjupet i den militära farleden in i Gåsefjärden var mellan 20-22 meter. Detta framgick ej av det civila sjökortet som angav djup på 13-15 meter. Ofullständiga uppgifter om djup är ej ovanliga i sjökort, som kan innehålla vissa avvikelser från verkligheten.
Med utgångspunkt från farleden och inseglingen i Gåsefjärden talade djupsiffrorna för att det fanns manöverutrymme för ubåten att säkert styra in i Gåsefjärden. Under mörker kunde ensmärkena på Torumnskär ses genom en optisk bildförstärkare, ett instrument som förekommer i militära sammanhang, bland annat ombord i örlogsfartyg. Sjökort 821 i skala 1:50 000 visade att det fanns en fri inseglingssektor till Gåsefjärden på sex till sju grader som leder klart utifrån havet från pricken Flisan – som varnar för en 1,8 meters grynna.
Den mest kritiska passagen var mellan ön Danaflöt och skären Handskarna. Sjökortets tremeterskurva sträckte sig cirka 200 meter från Danaflöts land och om styrbord bröt bränningarna på undervattenskären. I nordväst om bränningarna ligger en förrädisk 2,7-meters grynna. Den säkra passagen kan bedömas vara 200 – 300 meter, det beror på vilken tilltro den en skeppare har till sjökortet.
För att få en bättre vy av Gåsefjärden i ubåten U137:s perspektiv styrde ”Amalia” ut i rum sjö och girade sedan strax före Danaflöt och kursen sattes mot Torumnskär där ubåten grundstötte. Skeppare Ulf Busch undvek skickligt att göra strandhugg innanför tremeterskurvan och girade babord medan ekolodet visar 20 meter. ”Amalias” djupgående är cirka 2 meter mot ubåtens cirka 4,6 meter.
Sommardagen var ljus med god sikt. Alla landmärken och konturer syntes tydligt.
När ubåten U137 grundstötte den 28 oktober 1981 klockan 21:57 var det kolsvart ute. Dimma och dis gjorde att sikten varierade. Terrester navigation – enbart med hjälp av land – var omöjlig. Radar, Deccanavigator, ekolod och gyrokompass var de instrument som ubåten hade ombord. Dessutom fanns sannolikt instrument för tröghetsnavigering. Det medgav kapten Gusjtjin i början av de förhör som gjordes efter grundstötningen – men sedan höll han tyst om detta.
Den farled som ”Amalia” och U137:an seglade in i var en militär farled som även kan användas i mörker av till exempel marinens robotbåtar. Systemet bygger på bland annat enslinjer på uppsatta märken. En sådan enslinje visar klart vatten inom ett område. Efter en viss sträcka så girar båten och styr in i en enslinje som visar klart.
På natten kan en sådan militär farled tillfälligt förses med belysning. I krig vid ett i förväg bestämt klockslag tänds lampor för att sedan släckas när fartyget passerat.
Gåsefjärden och farleden förbi grundstötningsplatsen vid Torumnskär var väl preparerad med dessa enslinjer. Vita socklar av cement visade enslinjernas position. Med en bildförstärkare kunde befälet på ubåten se att de låg rätt i farleden, men missade sedan av någon anledning frimärket om styrbord och brakade innanför tremeterskurvan och upp på grynnan.
Två dygn efter grundstötningen mottog U 137:an en order på radio från den sovjetiska jagaren ”Kashin 446” att uppge att orsaken till grundstötningen var fel i gyrokompassen.
Jag tänkte igen på de öronvittnen från land som påstått att de hört bullrande dieselmotorer från skärgården som de senare tolkade som bevis för att U 137:an gått i övervattensläge i hög fart rakt in i Gåsefjärden då befälet ombord trodde att de var någon annan stans ute på öppet vatten. De såg aldrig någon ubåt men var säker på sin sak.
Ljud i tjock, dimma, och mörker till sjöss är inte att lita på varifrån det kommer. Ett ljud kan snurra omkring lite hur som helst. Det vet varje sjöman.
Mycket intressant inlägg! Tack!
SvaraRadera