Monstersvall

På en av denna båtsäsongs nästa plågsamt vackra sommardagar låg vi för sydostlig kurs strax norr om Dalarö på gång sydvart. ”Galopperande Öskaret” vår Uttern 560 modell 76 tuffade på en cirka 17 knop med en välmodulerad kölstrimma efter den tiltade fyrtaktaren.
Då hördes ett stigande muller akteröver. Det dova motorbullret fick mig att minnas barndomens somrar på ön Marbäling strax norr om Utö i Stockholms södra skärgård. Mellan grannön Långbäling och Kullbäling och södra Ornö finns en passage ut från Mysingen som vi kallade ”Strömmarna” därför att vattenflödet ibland kunde sätta med ett par knop. Genom detta strategiska sund hördes ibland ett liknande motorbuller som stegrades gradvis tills det dominerade hela farvattnet omkring.
Det var flottans legendariska eskader av motortorpedbåtar som var på väg ut eller.
I den trånga passagen saktade de något på farten och svallen blev brytande höga och toppiga. Vattnet liksom sögs ur vikarna och spolades sedan tillbaks med en våldsam kraft.
Ibland lyckades vi sommarbarn övertala någon vuxen att gå ut och ”hissa” det vill säga möta svallen med en öppen snurrebåt. Känslan i maggropen påminde om den som Gröna Lunds berg-och-dalbana kan ge.
Det hände att vi körde för fort in i svallen så att vågtoppen slickade förstäven och klättrade över stäven så vi blev blöta om byxbakarna.
Dessa glada minnesbilder for genom mitt skepparhuvud denna plågsamt vackra sommarmorgon norr om Dalarö när en hiskeligt stor vit motorbåt med brummande motorer långsamt närmade sig akterifrån. Farkosten var ingen av flottans torpedbåtar som för länge sedan hänvisats tills den marina krigshistorien.
Den brummande vita jättebåt var en nöjesbåt. På båtens flybridge satt två allvarliga män i grisskära överkroppar och stirrade föröver.
Långsamt på behörigt avstånd passerade jättebåten som bokstavligen flyttade en stor vattenmassa framför sig. Svallen i kölvattnet var så pass höga att vågtopparna bröt omedelbart.
Stor stark slår liten och svag heter det ju. Läget för oss var bekymmersamt om inte vi minskade farten och mötte dessa monstersvall som raskt närmade sig från sidan. Den svalldrivande båten i sig var upphinnande och enligt sjövägsreglerna skulle hålla undan.
Jag drog av på gasen till deplacementfart och girade babord för att möta de höga svallen på babords bog. Första vågen gick hyfsat men vid andra vågen dansade vi ner i vågdalen men en skräll och hustru Elisabeth grinade illa av smärtan i lederna efter stöten. Ingen barndomens glädjefnitter över denna ovälkomna hissning.
Sämre gick det för en Albin 25:a men familj ombord som råkade hamna strax framför stäven på jättebåten. Båten rullade som en balja och jag hoppades besättningen var beredda på denna våldsamma överraskande attack från monstersvallen. Jättebåtens skeppare visade prov på riktigt dåligt sjömanskap.
Jag drog på gasen och lade mig akter om denna farkost som likt en marin Terminator trakasserade oss med sina monstersvall. Att köra om skulle tvinga oss att passera genom monstersvallen för att kunna nå fritt vatten.
Kölvattnet efter jättebåten var helt utplattat och vattnet brusade som i ett glas vichyvatten.
Plötsligt stannade båten. Männen på bryggan såg ut att vara inbegripna i en palaver. Möjligen var de oense om positionen. Vi befann oss i en punkt där farleden delade på sig.
En fridsam tystnad lade sig över farvattnet. Fiskmåsarna skrik kunde höras. Jag kände mig villrådig. Skulle vi ta tillfället och köra förbi för att senare bli omkörda igen med åtföljande svallproblem?
Vi tog chansen och drog på och hade tur. Jättebåten försvann stillaliggande akteröver. När vi senare anlöpte bensinbryggan i Dalarö såg vi den komma långsamt tuffande genom den fartbegränsade farleden.
Av någon anledning kände jag mig mossig. Under de senaste tre åren har jag mest kört båt i södra skärgården i oprickade farvattnen. Där är det sällsynt med svalldrivande jättebåtar.
Nu fick jag på nära håll konfronteras med ett exemplar av en båttyp som dominerat vissa båtmässor de senaste åren. Storleken på dessa ”muskelbåtar” har stadigt växt samtidigt som miljödebatten kring båtlivets skärpts.
Är det rimligt att dessa jättebåtar skall kunna färdas fritt hur som helst i skärgården och dränka omgivningen i svall och buller?
Är det dags att trafikseparera vissa farleder alternativt införa generell fartbegränsning i trånga skärgårdsområden?
Ja, varför inte. Dessa jättebåtar får inte föras fram på ett sådant sätt de förstör det övriga båtlivet med sitt buller och sina monstersvall.
Dåligt sjömansskap och miljöstörande buller kan aldrig rättfärdigas.