"Måste vägen till Curacao gunga så". heter det i Povel Ramels visa om en sjöresa med bananjagaren San Blas när det begav sig. Mycket genever och tummelduns typ.
En rorstörn som dyker upp i drömmarna från min sjötid för ca 50 år sedan är också Curacao - denna torra ö som ligger ca 70 km norr om Venezuela. Huvustaden heter Willemstad med 170 000 invånare och påminner om en liten pittoresk småstad i Holland eller Belgien. Ön är också ett självstyre inom Nederländeras intressefär och har i modern tid också haft ett strategiskt intresse då Shell 1930 byggde ett oljeraff där. För Johnsarna (Se bild!) som jag seglade mest i var hamnen en bunkringshamn för det fortsatta resan mot Panama och Stilla Havet - Nordpacific eller Sydpacific som vi sa ombord.
Inseglingen till Curacao går genom staden Wilhemstad i en smal kanal med färgglada hus på sidorna. Det var lite som att glida igenom en sagovärld till andra sidan där bunkringskajen väntade.
Att styra in i denna smala kanal efter ett antal dygn till sjöss från Europa var lite nervöst. Jag hade inte styrt på ett par veckor då autopiloten skötte jobbet över Atlantens vidder.
Efter att lotsen bordat i öppen sjö närmade vi oss långsamt öppningen till kanal Willhemstad. Det gällde att hitta ett bra styrmärke att hålla på med gösstaken längst förut som riktmärke. När lotsen sa "steady so! gällde det att gösstaken inte fick röra sig i synfältet. Inte kolla åt sidan för att se folket och de färgglada husen som gled förbi. Adrenalinet pumpade i ådrorna och det var verkligen läge och inga misstag.
Efter att lyckosamt ha passerat kanalen mötte oss en varm oljedoft och när vi anlöpt kaj och sänkte fallrepet så kom de första oljegubbarna ombord i gula hjälmar och kopplade slangar för bunkeroljan som skulle räcka till Hawaii minst. Värmen var tryckande.
Utseglingen genom samma kanal var odramatisk, säger minnet. Möjligen hade jag kopplat på "hamnroderjacket" för den stora prövningen till rors - Panamakanalen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar