Största båten på Stor-Båtsmässan

Nu är det snart Storbåts-Mässa i Stockholm 10 - 14 november. Idag dök en flaskpost upp om det kommande evenmanget.

"Mässan för de exklusiva båtarnaVärldspremiärer och rekordstor båt
Årets Scandinavian Boat Show samlar de riktigt stora och exklusiva båtarna. I år slås också rekord med Delta 54 som blir den största motorbåten som visats på mässan. Även antalet nyheter blir mycket stort. Var femte båt har aldrig visats på mässan tidigare och flera båtar har världspremiär.
Efter några svåra år hyser branschen gott hopp igen. Det syns klart på Scandinavian Boat Show där de stora och exklusiva båtarna är tillbaka. Även antalet båtar ökar från föregående år.
– Intresset för stora båtar har visserligen varit stabilt hela tiden. Det nya nu är att båtarna är tillbaka på marknaden. Det ser vi på antalet riktigt stora båtar som bokats på mässan. Även antalet båtar totalt på mässan ökar. Redan i dag, en dryg månad innan mässan öppnar är fler båtar anmälda än som visades förra året, och fler droppar in hela tiden, säger Thomas Sandberg, projektledare för Scandinavian Boat Show.
Största båten Delta 54 heter rekordbåten. Den är över 18 meter lång och har världspremiär på mässan. Även bland segelbåtarna sprängs 50-fotsgränsen. Det är med Dufour 52 som har Sverigeprimär på mässan. Totalt visas ett trettiotal nyheter.
Charter ökarAllt fler väljer att ta en veckas seglingssemester utomlands. Det märks även på mässan där antalet charterutställare som visar upp sina resmål och båtflotta blivit fler. Besökaren kan välja segling på i stort sett i alla hav - från Östersjön till Söderhavet.
TillbehörSom vanligt finns det ett stort antal tillbehörsföretag inom elektronik, segelmakeri, rigg och mast representerade. Närheten till båtbryggorna gör det enkelt för besökarna att titta på inredning och andra detaljer inför det stundande båtköpet"..

K0mmentar: Hur är det att anlöpa en vackraste men mest grundfyllda fladen i ytterskärgården med en 54-fotare? Inte helt lätt med tanke på okända grynnor. Möjligen är det sant att de allt större båtarna hellre väljer trygga gästhamnar före snåriga naturhamnar.

Kitty säkrade svenskt OS-guld 1912

Seglingsbilder från Nynäshamn under Os-seglingarna 1912

Om två år 2012 är det 100 år sedan olympiaden i Stockholm 1912. Då genomfördes OS-seglingarna i Nynäshamn och galanta damer i långa klänningar beskådade spektaklet på smala spänger som byggts på Strandvägen.

NSS Nynäshamns Segelsällskap planerar att fira 100 årsdagarna med ett evenemang. Då lär det komma mycket folk inte minst då motorvägen 73 till Nynäshamn öppnar för snabbare och säkrare bilfärder.

Kappseglingarna gick av stapeln 20-22 juli 1912. 24 båtar var anmälda men endast 20 kom till start, 7 svenska, 5 finska, 3 ryska, 3 norska, 1 dansk och 1 fransk båt. Man tävlade i 4 klasser, 6, 8, 10 och 12 meter.
I 12 metersklassen segrade den norska båten Magda IX med Alfred Larsen vid rodret, i 10 metersklassen den svenska båten Kitty med Carl Hellström jr, i 8 metersklassen norska Taifun med Thoralf Glad och i 6 metersklassen fransmannen G. Thubé med båten Mac Miche.
Kitty Sveriges första guldbåt i OS från 1912 seglar vidare i Finland. Det berättar hennes nuvarande ägare snickare John Fagerholm, Ekenäs.
”Det är roligt att någon bryr sig om Kitty. Hon har i alla fall varit nästan i hela sitt liv i Sverige. Vi har seglat en del i Sverige och kommit i kontakt med en del intressanta personer. För två år sedan 2007 var jag ner till Göteborg och kom upp genom Göta kanal. Året efter seglade vi till Höga Kusten.”, säger John Fagerholm.
Han köpte Kitty år 1991 och har restaurerat för- och akterstäv. Den forna gaffelriggen är utbytt mot en mastheadrigg som har för- och akterstag som går i topp. Riggen har två förstag båda försedda med rullfockar – den förliga genua och på det inre staget fock. Skrovet är tillverkat i Honduras-mahogny.
Kitty ritades av Alf Mylne från Skottland på beställning av en finskt konsortium ledd av konstruktören Gustaf Estlander. Och har måtten: längd 16,2 meter, bredd 2,89 meter, djupgående 2,1 meter och deplacement 13 ton. Båten ägdes åren 1920 till år 1966 av en fabrikör Hellman i Norrköping. I klubbhuset hos NSS(Norrköpings Segelsällskap) lär det finnas en tavla av Kitty. I Stockholm finns en halvmodell av båten så välgjord att John Fagerholm kunde omräkna måtten och använda dem vid restaureringen. Ursprungsritningar saknas.
Kitty var en av de tre båtarna i 10-metersklassen som var anmälda till OS-seglingarna 1912 som ägde rum i farvattnen utanför Nynäshamn. Tre båtar hade anmälts sig till denna klass förutom Kitty var det Circe och Magda.
OS-seglingarna inleddes lördagen den 20 juli år 1912. Vädret var klart och varmt och vinden laber ostlig till nordostlig.
Kitty var lite av en förhandsfavorit. Båten ägdes av bankiren N. Asp och rorsman var grosshandlaren Carl Hellström j:r som fyra år tidigare hade bärgat ett OS-silver med båten Winga i England.
Starten var urusel för Kitty som kom 25 sekunder efter. Flera båtar ”hade problem med ballongerna” (spinnakrarna) och Kitty ”var för starkt garnad” – så det tog flera minuter innan ballongen blåste ut och det sinkade båten. Men Kitty kommer igen, tar täten på kryssen, och vinner racet före Nina. En rysk 10:a kommer sist.
Kittys seger innebar att den svenska nationspoängen kom upp i 130 och guldmedaljen blev Sveriges första i OS-segling och segern bidrog till att Sverige blev segrande nation vid OS i Stockholm år 1912.

En sorglig seglats

Minns ni Donald Crowhurst(bilden) seglaren som lurade världen att han var på väg att vinna världens längsta kappsegling?
Jag kom osökt att tänka på honom när jag kollade läget i den senaste kappseglingen jorden runt . Dessa havets gladiatorer som kämpar i optimerade segelbåtar hårdbevakade av satelliter. De är övervakade dygnet runt och deras position redovisas på Internet.
Det var svårare att hålla koll på kappseglarna år 1969 i kappseglingen nonstop jorden runt arrangerad av den engelska tidningen Sunday Times.
Donald Crowhurst lyckades länge att bluffa seglarvärlden om sin nonstopsegling runt jorden medan han i själva verket hela tiden befann sig i Atlanten.
Seglarhistoriens kanske största svindel uppdagades den 10 juli då befälhavaren på fartyget ”Picardy” siktade en övergiven segelbåt i Atlanten. Båten var en trimaran som hette ”Teignmouth Electron”. Ingen fanns ombord.
Den fortsatte undersökningen avslöjade att trimaranen tillhörde Donald Crowhurst som hade lämnat England den 31 oktober 1968 för att delta i enmanskappseglingen nonstop jorden runt. Av positionsuppgifter att döma hade båten rundat Kap Horn och var på väg mot Teignmouth i England.
Ingen förstod ännu vad som verkligen hänt. Det var vid granskning av den försvunne seglarens loggbok som bluffen uppdagades och att Donald Crowhurst i ett sinnesförvirrat tillstånd sannolikt tagit sitt liv genom att hoppa i sjön.
Det var efter femton dagars segling som hans anteckningar i loggboken upphörde att vara trovärdiga. Första etappen av kappseglingen hade gått dåligt. Han hade bara hunnit till Portugals kust och låg sist i tävlingen. Båten hade dessutom flera allvarliga fel till exempel en läcka i ena pontonen.
Det var samma vecka som de övriga deltagarna rapporterade om haverier. Bill Kings ”Galway Blazer” hade till exempel kapsejsat och brutit masten och bogserades in till Kapstaden. Knox-Johnston som startat två månader tidigare kämpade vidare efter en kapsejsning utanför Nya Zeeland. Crowhurst rapporterade – ingenting.
Den 10 december rapporterade Crowhurst per radio ”Gjorde 172 distansminuter, fredag 109, 109 lördag, 243 söndag – nytt rekord – 174 måndag, 145 tisdag.”
I England häpnade tävlingsledningen. Bara fyra båtar kvar i kappseglingen och Crowhurst hade kommit igång på allvar. Sanningen var att han seglat 697 sjömil och inte 846 sjömil som han uppgivit.
Crowhurst började skriva två loggböcker, en sann och en falsk. Den 17 december meddelar han passage av ekvatorn – sanningen var att han var 180 sjömil från ”Linjen”. Tre dagar senare rapporterade han en falsk position utanför Brasiliens kust.
Inte bara Crowhurst ljög. En av hans kontakter iland fantiserade ihop en notis att båten skadats av en våg i Indiska Oceanen och att Crowhurst var upptagen att laga båten. I själva verket kryssade han i hyggligt väder utanför Brasiliens kust.
I sin falska loggbok skrev han att försöket att filma rundningen av Kap Horn misslyckades därför att filmkameran gick sönder.
I verkligheten befann han sig norr om Falklandsöarna och sände efter elva veckors radiotystnad ett telegram med lydelsen: ”Styr mot Diego Ramirez, loggen ur funktion. Vad nytt om de andra i tävlingen?”
Tidningarna fick veta att han ”passerat” Kap Horn och att seglingen varit så snabb att han kandiderade för att vinna priset för snabbaste segling.
Två medtävlare var kvar i tävlingen. Knox-Johnson närmade sig Englands kust och Tetley låg utanför Sydamerikas kust. Nu kunde Crowhurst beräkna sitt återinträde i tävlingen. Knox-Johnson som startat före Tetley och Crowhurst skulle sannolikt vinna priset Golden Globe medan Tetley var favorit om penningpriset .
Möjligen drabbade samvetet Crowhurst för han dämpade sina rapporter för att inte vinna över Tetley som kämpat ärligt. Den senare förliste med sin trimaran ”Victresse” utanför Azorerna och Tetley räddade livet i sin livflotte. Crowhurst chockades sannolikt av sin kollegas öde.
Den 23 juni 1969 mätte han solhöjden för sista gången och lät ”Tegnmouth Electron” driva vind för våg. Två dagar senare siktades han av ett fartyg som rapporterade att Crowhurst vinkat att allt var väl ombord. Den 1 juli skrev han : ”Nu är tiden inne för avfärden. Mitt spel är slut, men nu skall det upphöra”.
Donald Crowhurst tragiska öde blev i mediacirkusen cyniska värld en framgång för den engelska badorten Teignmouth som lånat sitt namn åt båten. Den publicitet som bluffseglingen orsakat värderades till 13 miljoner kronor.

Omläsningen: Det gällde att överleva

Bilden: Familjen Robertson överlevde 38 dygn som skeppsbrutna i en flotte på Stilla Havet.
________________________________________________________
Vad kan hända om en båt sjunker? frågar en läsare efter förra bloggen om konsten att ösa en båt. Ett tips - läs boken Det gällde att överleva 38 dygn som skeppsbrutna i Stilla Havet av Dougal Robertson (Forum 1973.)
Boken handlar om sex skeppsbrutna 1 000 mil från närmaste kust på en flotte som ständigt måste ösas och blåsas upp. Törst stormar och hajar - det gällde att inte ge upp.
Familjen Robertson avseglade med skonaren "Lucette" femtio år gammal 15 meter i skrovlängd från Galapagosöarna i juni 1972 för att segla över Stilla Havet till Marquesasöarna. Klockan 10:00 på morgonen den 15 juni blir båten anfallen av sex späckhuggare och sjunker på en minut!!
De sex lyckades rädda sig över i en gummiflotte och har nödransoner för några dagar, inga kartor, ingen kompass inga andra instrument.
De räddades av en japansk fiskebåt efter en dryg månads kamp mot döden. En spännande skildring om uppfinnesrikedom och sammanhållning. Jag minns speciellt hur Lyn som var sjuksköterska gav lavemang med saltvatten för att försöka hindra uttorkning.

Om konsten att ösa en båt.

Att ösa en båt tillhör båtlivets glädjeämnen. När dagarna blir kortare och mörkare och det ena höstregnet avlöser det andra så är det roligt att gå ner till bryggan och ta sig ombord utan att trilla i sjön och sedan börja ösa ur regnvattnet. Jag använder ett orangefärgat öskar(bilden)av plast som hängt med genom åren.
Det var min far skeppsgossen Ivar som lärde mig ösa en båt. Vi hade på 40-talet en klinkbyggd roddbåt i Långsundaviken som måste ösas för att inte hamna i marvatten. Durken var täckt med så kallade ”skottlappar” (durkbrädor) som ibland låg och flöt när vi inte öst på ett tag. Öskaret var handsnickrat i trä och påminde om en båt i formen med en mjuk rundad kant som gjorde ösningen lättare.
Farsan hade en särskild teknik när han öste. Först fyllde han skopan med någon liter vatten och lät sedan öskaret följa insidan av bordläggningens klink och då uppstod ett rytmiskt skrapande ljud när öskarets kant passerade träborden. Klunsen med vatten från öskaret landade sedan på vattenytan med ett ljudligt plask.
Sjöman Ivar mönstrade av för gott är 1966 men jag tänker fortfarande på honom varje gång jag sätter mig på aktertoften och greppar öskaret. Att ösa båten har med åren blivit en kärleksfull utförd ritual.
När sönerna seglade optimistjolle på 80-talet så var öskaret och svampen viktiga detaljer i utrustningen. Öskaret satt fast med en tamp i jollen för att inte försvinna om jollen tippade. I den friska vinden på Gårdsfjärdens OS-bana från 1912 så hände det ganska ofta att jollen gick överstyr på hårda slörar eller om skotet hängt upp sig i en kastby. Våra flytvästklädda rorsmän hamnade i det kalla vattnet och liggande över aktern så öste de vattnet ut jollen så pass att de kunde klättra upp i båten och svampa ur resten och segla vidare.
En före detta jolleseglare träffade jag för en tid sedan i ytterskärgården. Han paddlade havskajak ensam mellan kobbar och skär. Om kajaken mot förmodan råkade välta så hade han en fast monterad länspump som länsade ur vattnet. Sedan kopplade han en uppblåsbar flottör av plast till ena paddelbladet för att skapa den stadga som behövdes för att ta sig ombord. Ett litet öskar och en svamp kompletterade utrustningen.
Att ösa sin båt är ett sätt för båtfarare att få nödvändig kontroll på läget som ger den känsla av trygghet som är en förutsättning för ett bra båtliv. Inströmmande vatten finns med i några traumatiska båtminnen som lyckligtvis inte är så många. En gång i nioårsåldern paddlade jag till exempel ut ensam utan flytväst i en badbåt av masonit som var vanliga på den tiden. Masonitbåten såg ut som ett baktråg med platt botten och ganska raka sidor och platta stävar. När båten vattenfylldes blev masonitbåten instabil orsakad av den fria vätskeytan som skvalpade fram och tillbaka och risk för kapsejsning var mycket stor.
När jag paddlade ensam med denna båt kom plötsligt en våldsam åskby med hårda kastbyar farande och hotade att välta båten och mig. Tur var att vindriktningen förde oss rakt in i viken och med någon slags nioårig självbevarelsedrift lyckades jag hålla aktern på vinden medan brytande sjö fyllde båten som blev allt rankare. Strax innan katastrofen var ett faktum nådde vi vasskanten och jag kastade mig i den meterdjupa vattnen och vadade iland för att springa hem och grina.
De flesta båtmänniskor jag mött genom åren tänker sällan eller aldrig på att deras båt kan sjunka om den vattenfylls. Flytbarhet var ett närmast okänt begrepp fram till 1960-talet då plastbåten slog igenom med dunder och brak. Båtindustrin seriebyggde båtar och konsumenterna båtfolket köpte av glatta livet.
När vi båtjournalister började flytprova småbåtar som växte en annan bild av båtarna fram. De som inte flöt låg ibland med stäven ovanför vattenytan och aktern ner mot botten med en frusen båtreporter som iklädd våtdräkt försökte hålla i båten.
Halvsjunkna båtar som visade upp i text och bild manade fram en bistrare bild av båtlivet och somliga båttillverkare tog kritiken på allvar. I reklamen dök det upp bilder på vattenfyllda båtar som flöt med ett okänt antal personer ombord som stod och trängdes huttrande.
Vid ett tillfälle när vi testade småbåtar sjönk en testbåt som såldes av en av Sveriges största varuhuskedjor. Rubriken på ”knäcket” blev klockrent ” Varuhuset XX säljer båtar som inte flyter!”. Succén för konsumenten var ett faktum med direktören för denna varuhuskedja fick en bråd dag att försöka reda ut varför hans butiker sålde båtar som inte flöt när de vattenfylldes.
Denna höstdag på Ön när jag skall ösa båten efter några dagars regnade upptäcker jag att hon är tom på vatten. Det är båtgrannen Lasse som varit där och öst båten. Tack för det!
Att ösa någon annans båt är ett sätt att visa omtanke.
Fotnot: Att ösa en båt heter på engelska ”bale a boat” och öskar heter ”bailer”. En synonym till ”ösa” är att ”länsa” det vill säga pumpa vatten ur en farkost. En farkost som helt vattenfylls utan att sjunka sägs ligga ”i marvatten” (eng. waterlogged). En båt som är tom på vatten sägs vara ”läns”. Verbet ”länsa” kan också ersättas med uttrycket ”pumpa läns” (eng. to free a vessel from water)