måndag 13 september 2010

Om konsten att ösa en båt.


Att ösa en båt tillhör båtlivets glädjeämnen. När dagarna blir kortare och mörkare och det ena höstregnet avlöser det andra så är det roligt att gå ner till bryggan och ta sig ombord utan att trilla i sjön och sedan börja ösa ur regnvattnet. Jag använder ett orangefärgat öskar(bilden)av plast som hängt med genom åren.
Det var min far skeppsgossen Ivar som lärde mig ösa en båt. Vi hade på 40-talet en klinkbyggd roddbåt i Långsundaviken som måste ösas för att inte hamna i marvatten. Durken var täckt med så kallade ”skottlappar” (durkbrädor) som ibland låg och flöt när vi inte öst på ett tag. Öskaret var handsnickrat i trä och påminde om en båt i formen med en mjuk rundad kant som gjorde ösningen lättare.
Farsan hade en särskild teknik när han öste. Först fyllde han skopan med någon liter vatten och lät sedan öskaret följa insidan av bordläggningens klink och då uppstod ett rytmiskt skrapande ljud när öskarets kant passerade träborden. Klunsen med vatten från öskaret landade sedan på vattenytan med ett ljudligt plask.
Sjöman Ivar mönstrade av för gott är 1966 men jag tänker fortfarande på honom varje gång jag sätter mig på aktertoften och greppar öskaret. Att ösa båten har med åren blivit en kärleksfull utförd ritual.
När sönerna seglade optimistjolle på 80-talet så var öskaret och svampen viktiga detaljer i utrustningen. Öskaret satt fast med en tamp i jollen för att inte försvinna om jollen tippade. I den friska vinden på Gårdsfjärdens OS-bana från 1912 så hände det ganska ofta att jollen gick överstyr på hårda slörar eller om skotet hängt upp sig i en kastby. Våra flytvästklädda rorsmän hamnade i det kalla vattnet och liggande över aktern så öste de vattnet ut jollen så pass att de kunde klättra upp i båten och svampa ur resten och segla vidare.
En före detta jolleseglare träffade jag för en tid sedan i ytterskärgården. Han paddlade havskajak ensam mellan kobbar och skär. Om kajaken mot förmodan råkade välta så hade han en fast monterad länspump som länsade ur vattnet. Sedan kopplade han en uppblåsbar flottör av plast till ena paddelbladet för att skapa den stadga som behövdes för att ta sig ombord. Ett litet öskar och en svamp kompletterade utrustningen.
Att ösa sin båt är ett sätt för båtfarare att få nödvändig kontroll på läget som ger den känsla av trygghet som är en förutsättning för ett bra båtliv. Inströmmande vatten finns med i några traumatiska båtminnen som lyckligtvis inte är så många. En gång i nioårsåldern paddlade jag till exempel ut ensam utan flytväst i en badbåt av masonit som var vanliga på den tiden. Masonitbåten såg ut som ett baktråg med platt botten och ganska raka sidor och platta stävar. När båten vattenfylldes blev masonitbåten instabil orsakad av den fria vätskeytan som skvalpade fram och tillbaka och risk för kapsejsning var mycket stor.
När jag paddlade ensam med denna båt kom plötsligt en våldsam åskby med hårda kastbyar farande och hotade att välta båten och mig. Tur var att vindriktningen förde oss rakt in i viken och med någon slags nioårig självbevarelsedrift lyckades jag hålla aktern på vinden medan brytande sjö fyllde båten som blev allt rankare. Strax innan katastrofen var ett faktum nådde vi vasskanten och jag kastade mig i den meterdjupa vattnen och vadade iland för att springa hem och grina.
De flesta båtmänniskor jag mött genom åren tänker sällan eller aldrig på att deras båt kan sjunka om den vattenfylls. Flytbarhet var ett närmast okänt begrepp fram till 1960-talet då plastbåten slog igenom med dunder och brak. Båtindustrin seriebyggde båtar och konsumenterna båtfolket köpte av glatta livet.
När vi båtjournalister började flytprova småbåtar som växte en annan bild av båtarna fram. De som inte flöt låg ibland med stäven ovanför vattenytan och aktern ner mot botten med en frusen båtreporter som iklädd våtdräkt försökte hålla i båten.
Halvsjunkna båtar som visade upp i text och bild manade fram en bistrare bild av båtlivet och somliga båttillverkare tog kritiken på allvar. I reklamen dök det upp bilder på vattenfyllda båtar som flöt med ett okänt antal personer ombord som stod och trängdes huttrande.
Vid ett tillfälle när vi testade småbåtar sjönk en testbåt som såldes av en av Sveriges största varuhuskedjor. Rubriken på ”knäcket” blev klockrent ” Varuhuset XX säljer båtar som inte flyter!”. Succén för konsumenten var ett faktum med direktören för denna varuhuskedja fick en bråd dag att försöka reda ut varför hans butiker sålde båtar som inte flöt när de vattenfylldes.
Denna höstdag på Ön när jag skall ösa båten efter några dagars regnade upptäcker jag att hon är tom på vatten. Det är båtgrannen Lasse som varit där och öst båten. Tack för det!
Att ösa någon annans båt är ett sätt att visa omtanke
.
Fotnot: Att ösa en båt heter på engelska ”bale a boat” och öskar heter ”bailer”. En synonym till ”ösa” är att ”länsa” det vill säga pumpa vatten ur en farkost. En farkost som helt vattenfylls utan att sjunka sägs ligga ”i marvatten” (eng. waterlogged). En båt som är tom på vatten sägs vara ”läns”. Verbet ”länsa” kan också ersättas med uttrycket ”pumpa läns” (eng. to free a vessel from water)

1 kommentar:

  1. med vågdriven pannkakspump i aktern har det inte blivit så mycket ös

    SvaraRadera