Långseglaren Milo Dahlmann skeppare ombord i stålslupen Artemisia II kastar nu loss från Brasilien för att ensamsegla cirka 45 dygn över Atlanten med målet att nå ögruppen Azorerna. Hon har varit på väg från Sverige sedan sommare 2009 med målet att nå Antarktis vilket hon lyckats med. Milo anlöpte Azorerna 1998 med sin förra båt Artemisia då efter att ha ensamseglat över Atlanten från Kuba där hon reparade ett trasigt förstag.
I sin bok "Min dröm om havet" som utkom år 2000 skrev Milo bland annat:
"Målet - Antarktis - nådde jag aldrig. Man jag lära mig hur viktigt det är att våga sätta mål och hålla fast vid dem. Lika viktigt är det att våga ändra sin planer när verkligheten kräver det".
Då tvingades hon avbryta sin Antarktis-segling på grund av ett trasigt vindroder.
Här följer Milos senaste flaskpost i hennes blogg http://artemisia2.blogspot.com där du kan läsa om hennes snart tvååriga segling.
lördagen den 14:e maj 2011
"Mot Europa...
Hej alla!
Så var det då dags. Att segla mot Europa. Maten är inhandlad, vattentankarna fulla, dieseltankarna likaså. På söndag ger jag mig av. Det kommer troligen att ta minst 45 dagar tills jag åter ser land. Fast det känns bra. Jag vet att efter ett par dagar kommer tiden inte att vara så viktig. Och jag kommer att ha kontakt med det Skandinaviska nätverket på kortvågsradion, så de kommer att veta var jag är och hur det går. Jag ser fram emot att komma tillbaka till Azorerna, jag har fina minnen därifrån sen förra långseglingen. Och Torbjörn, min sambo, kommer dit. Det är ju ett tag sen vi sågs! Men tack vare både mejl och Skype har han inte känts långt borta. Vi ska åter ta oss an både Engelska kanalen och Nordsjön… Vi kom inte så bra överens med dessa vatten för två år sen, får se om det går bättre denna gång!
Brasilien då. Ja, ska man säga att man har varit i Brasilien ska man ha minst ett par månader på sig. Det lilla jag sett här är ingenting, egentligen. Men en sak är säker, man kommer inte långt utan att prata portugisiska. En del förstår spanska, men svaret jag får är på portugisiska, och de som säger att de båda språken är lika har fel! Min räddare har varit Ricardo, som bor i Vitória, och pratar engelska. Han har själv byggt sin lilla segelbåt och visste precis var jag skulle kunna hitta det jag behövde till båten.
Klasskillnaderna är väldigt tydliga i Brasilien. Jag har aldrig sett så många låsta höga grindar, så många vakter och passerkort. För att komma in till de flesta myndigheter måste man visa legitimation. Jag kände mig bara olustig inför denna rigida säkerhet. Även om jag mer eller mindre visste svaret, var jag ändå tvungen att fråga Ricardo varför det fanns så många vakter och låsta grindar. Han svarade: ”Jo, det finns inte tillräckligt många fängelser att låsa in alla fattiga, så de rika låser in sig i sina egna frivilliga fängelser istället.” Mitt i prick. Men att bygga murar mot det som skrämmer har aldrig varit en bra lösning.
De två första dagarna till havs kommer jag att vara ganska nära både fartygsleder och fiskebankar. Risk för en del trafik. Men sen blir det ganska tomt på andra båtar. Och risken för att jag ska råka ut för riktigt starka vindar i väldigt liten. Däremot kommer jag nog att periodvis ha för lite vind. Jag hoppas få se lite fler valar på denna sträcka. Och, mentalt försöka förstå och smälta allt jag varit med om de senaste två åren. Det är ju som ett helt liv. Minst."
"Mot Europa...
Hej alla!
Så var det då dags. Att segla mot Europa. Maten är inhandlad, vattentankarna fulla, dieseltankarna likaså. På söndag ger jag mig av. Det kommer troligen att ta minst 45 dagar tills jag åter ser land. Fast det känns bra. Jag vet att efter ett par dagar kommer tiden inte att vara så viktig. Och jag kommer att ha kontakt med det Skandinaviska nätverket på kortvågsradion, så de kommer att veta var jag är och hur det går. Jag ser fram emot att komma tillbaka till Azorerna, jag har fina minnen därifrån sen förra långseglingen. Och Torbjörn, min sambo, kommer dit. Det är ju ett tag sen vi sågs! Men tack vare både mejl och Skype har han inte känts långt borta. Vi ska åter ta oss an både Engelska kanalen och Nordsjön… Vi kom inte så bra överens med dessa vatten för två år sen, får se om det går bättre denna gång!
Brasilien då. Ja, ska man säga att man har varit i Brasilien ska man ha minst ett par månader på sig. Det lilla jag sett här är ingenting, egentligen. Men en sak är säker, man kommer inte långt utan att prata portugisiska. En del förstår spanska, men svaret jag får är på portugisiska, och de som säger att de båda språken är lika har fel! Min räddare har varit Ricardo, som bor i Vitória, och pratar engelska. Han har själv byggt sin lilla segelbåt och visste precis var jag skulle kunna hitta det jag behövde till båten.
Klasskillnaderna är väldigt tydliga i Brasilien. Jag har aldrig sett så många låsta höga grindar, så många vakter och passerkort. För att komma in till de flesta myndigheter måste man visa legitimation. Jag kände mig bara olustig inför denna rigida säkerhet. Även om jag mer eller mindre visste svaret, var jag ändå tvungen att fråga Ricardo varför det fanns så många vakter och låsta grindar. Han svarade: ”Jo, det finns inte tillräckligt många fängelser att låsa in alla fattiga, så de rika låser in sig i sina egna frivilliga fängelser istället.” Mitt i prick. Men att bygga murar mot det som skrämmer har aldrig varit en bra lösning.
De två första dagarna till havs kommer jag att vara ganska nära både fartygsleder och fiskebankar. Risk för en del trafik. Men sen blir det ganska tomt på andra båtar. Och risken för att jag ska råka ut för riktigt starka vindar i väldigt liten. Däremot kommer jag nog att periodvis ha för lite vind. Jag hoppas få se lite fler valar på denna sträcka. Och, mentalt försöka förstå och smälta allt jag varit med om de senaste två åren. Det är ju som ett helt liv. Minst."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar