fredag 30 december 2011

Bra skola och ny hamnpir funkar!









NP Insänt 2011-12-30
Svar till ”Johan” NP 30 december 2011

Bra skola och hamnpir
Går att kombinera

Självklart går det att kombinera en utbyggd gästhamn med ny vågbrytare med en ökad satsning på skolan. Det ena utesluter inte det andra. En vågbrytare i gästhamnen skulle öka hamnens lugna vattenyta och göra det möjligt att omgruppera och utöka antalet båtplatser. 50 nya gästplatser skulle till exempel ge ett dagligt nytillskott minst 12 000 kronor till den kommunala kassan. En utökad fritidsbåt- och skärgårdstrafik drar dessutom hit flera turister som skall äta, sova, shoppa med mera. En utbyggd gästhamn – Nynäshamns pärla – skapar förutsättning för kreativa lösningar som i slutänden ger ökade intäkter till kommunen och då kommer skolan tillgodo.
I ett normalt ekonomiskt perspektiv för avskrivning av en pir – låt oss säga 50 år – är 15 miljoner kronor en spottstyver.




tisdag 27 december 2011

Omtvistad seglingspoäng vid OS 1912!





Det var inte självklart att seglingen i Nynäshamn skulle inräknas som idrottsgren vid OS i Stockholm 1912. Kritiker ansåg att när nationsstriden skulle avgöras med USA i ledningen med 129 nationspoäng före Sveriges 125 nationspoäng så skulle inte seglingen räknas då USA inte deltog med några båtar.
Att seglingen var omtvistad framgår av den debatt som föregick startskottet i Nynäshamn. Morgontidningen Dagens Nyheter ansåg att seglingen borde räknas bort då USA inte var med.
”Poängställningen mellan nationerna kan nu anses avgjord”, skrev DN underförstått USA var den segrande nationen om segling inte räknades med.
DN;s inställning fick mothugg av en text till en nyhetsbyrå som publicerades i flera tidningar. Med hänvisning till OS-sekreteriatet skulle kappseglingens poäng räknas in i nationstriden med hänvisning till senaste OS i London 1908 då så skedde.
Varje nation hade haft god tid att skaffa båtar till seglingen och USA hade dessutom vana att kappsegla i Europa ibland annat om Americas cup i ett tidigare skede.
Vid OS i London 1908 gick seglingarna i Ryde (Isle og Wight) mellan London och Portsmouth. Intresset var litet. Skulden till ointresset ansågs vara att den nya R-regeln från 1907 hade inte slagit igenom i seglavärlden. ”Glas-Kalle” Carlsson rorsman på svenskbåten 6:an ”Vinga” vann Sveriges första seglingsmedalj i OS genom ett gynnsamt vägval på sista kryssen i den friska vinden. Nu blev det som det blev – seglingen räknades med i nationsstriden vid OS 1912. När ”Kitty” (bilden)i sluttampen vinner 10-meters klassen får Sverige totalt 130 poäng och vann därmed nationsstriden med 23 guld, 24 silver.

lördag 24 december 2011

God Jul - gädda!



Kokt gädda med vitsås med mycket malen pepparot stod alltid på julbordet i min barndoms jular. Pepparotsgäddan ersatte lutfisken. Det var en sed i skärgården sedan urminnes tider så länge det var gott om gäddor. På den tid fisket begav sig kunde farsan dra upp ett tiotal gäddor på kast.

Under kriget bodde familjen på en liten ö i Stockholms mellanskärgård och där var det fisk på matbordet nästan varje dag. Gäddan hade en hedersplats.

Senare kom vi till en ö i ytterskärgården där vi fiskade gädda som vi sedan hade i en sump vid bryggan. I Stockholm på Söder bodde vi vintertid i ett kvarter som hade fiskaffär där det rann vatten på fönstret. Ibland låg en gädda i fönstret och stirrade på oss ungar med gapande käft från sin islåda.Vi ryste av skräck.
Numera hyser tyvärr julgäddan med sin frånvaro.

Ur led är tiden - och tills vidare - gäddfisket.

tisdag 20 december 2011

Nya svenska superubåten A 26






















Nya svenska ubåten A 26 börjar nu ta form. Senast var det tidningen Ny Teknik (nr 45) som presenterat projektet. Den nya ubåten skall kunna vara i undervattensläge längre än någon annan svensk ubåt. Den svenska regeringen har tidigare beslutat om att inleda arbetet med en ny generation ubåtar för det svenska försvaret.
Den nya generationen, med Kockums projektbenämning A26, skall utformas för att klara både kustoperationer och ha kapacitet för att vara oceangående. Den skall drivas med konventionellt diesel-elek-triskt maskineri, och dessutom vara utrustad med det luftoberoende framdrivningssystemet typ Stirling, vilket gör den svår att upptäcka.

Den nya ubåt ska ha dykarförband ombord och vara ”osårbar” genom ett mycket starkt skydd mot stötar och under-vattensexplosioner. Den ska också ha en kapacitet för att bära olika modulära nytto-laster, med ett tubsystem som är mer flexibelt jämfört med dagens torpedtuber.
A26 skall vidare kunna an-slutas till olika former av nätverk. Genom hela ubåtens livslängd ska den kunna uppgraderas och anpassas genom en höggradigt modulär konstruktion. (Källa: Kockums). I dagsläget ingår fem ubåtar i den svenska marinen. Tre av dessa ubåtar tillhör den moderna Gotland-klassen.

Kommentar: En svensk ubåt igen - vad har vi för nytta av den? Javisst, det kan vi undra nu när julljusen brinner och barnens ögon tindrar. Ubåtar är sedan länge en av de viktigaste delarna av svensk säkerhetspolitik. Om någon främmande makt funderar på att hoppa på oss så möter denna makt några av världens mest avancerade ubåtar som är osynliga och kan ställa till stor oreda.

Men vi har ju inget försvar? Är det då inte meningslöst med ubåtar?

Sanningen är att vi har skrotat invasionsförsvaret och ersatt det med ett insatsförsvar med kontraktsanställda. Det nya försvaret skall ha hög teknisk nivå. Idag går det inte att kriga med förluster på 70 procent som det var förr då vi soldater bokstavligen var "kanonmat". Idag är det hög rörlighet och skydd som gäller - och inte minst bra underrättelser. Försvarsbudgeten ligger i dagsläget på cirka 40 miljarder och en ny ubåt lär gissningsvis kosta 1 miljard. Mycket pengar.

Ubåtar från alla länder spelar en viktig roll i den marina säkerhetspolitiska kartan. Men det talas inte så mycket om dessa farkoster då de är osynliga. Deras signaturer blir allt mindre och svårare att upptäcka. Det gäller tydligen också en av A 26:ans egenskaper.

För en tid sedan frågade jag en fd försvarsminister (s) på besök i Nynäshamn om den eviga freden kommit till världen? Nej, tyvärr svarade han - underförstått vi måste ha ett försvar. Ytterst handlar det om Sverige blir utsatt för ett väpnat angrepp - skall vi försvara oss då?

Lästips: För den som vill skaffa mer kunskap om det svenska ubåtsvapnet så står det mesta i boken "Från Hajen till Södermanland - Svenska ubåtar under 100 år" av Fredrik Granholm, Marinlitteraturföreningen nr 89.

fredag 16 december 2011

Nynäs-Nytt; Spottstyver för vågbrytare!





Att bygga en vågbrytare i norra delen av hamnen för 15 miljoner kronor är en spottstyver jämfört med den kommunala budgeten på över en miljard (ett tusen miljoner) kronor. Vågbrytaren kommer i första hand skydda mot hårda nordostliga vindar och därigenom skapa en sjölugn hamnbassäng och förstora den befintliga hamnytan och därigenom ge plats för flera fritidsbåtar och en utökad sjötrafik.
En vågbrytare kan också kallas pir. Ordet kommer från grekiskans ”petra” som betyder ”klippa” och sådana har i urminnes tider byggts i hamnar för att skydda sjöfarten i skärgårdar och i kuststäder. ( Min favoritpir finns i Varbergs hamn på den halländska kusten som skyddar fint när den sydvästliga kulingen ryter in från Kattegatt.)
Hamnen i Nynäshamn är stadens pärla och den gäller för kommunen att utveckla dess marina möjligheter som en av ostkusten prisbelönta hamnar. De 15 miljoner kronor vågbrytaren kan kosta är lätt att räkna hem senare i intäkter från hamnavgifter, skärgårdstrafik med mera

torsdag 8 december 2011

Apropå OS-seglingarna 1912: SÅ LEVDE SKEPPSGOSSARNA!

Kusttullmästare Nisse Lindén var en av Nynäshamns kända fd skeppsgossar. Han berättar om sin tid i skeppsgossekåren i boken "Från Nikkala till Hoburgs rev" (Förlag Åke Olsson 1999). Nisse seglade med fullriggaren "Jarramas" som var med vid OS-seglingarna i Nynäshamn somaren 1912.









































Hur levde skeppgossarna? En fråga som ställdes med anledning av att tre av de seglande skeppsgossefartygen "Gladan", "Jarramas" och "Najaden" som var med i ett specialarrangemang vid OS-seglingarna i Nynäshamn år 1912. De sista skeppsgossarna mönstrade av sin förening för drygt sju år sedan vid en cermoni ombord i fullriggaren af Chapman. (Se bilden ovan!) Då gick en 319-årig sjömanstradition i graven. En skeppsgosse och nynäsprofil var kusttullmästare Nils Lindén som avled för några år sedan efter en lång tjänst till sjöss i rikets tjänst. Han var den ende tullare som under det kalla kriget tvingande in ryska fiskebåtar till Nynäshamn då de fiskade på svenskt inre farvatten strax norr om Utö. "Nisse" som han kallades fixade till bland annt riggen som står utanför NSS klubbhus i Fagerviken. Han berättade också gärna om sin ungdomstid i flottans skeppgossekår. Sista årsklassen skeppsgossar utbildades år 1932 och institutionen avvecklades år 1939. Karlskrona och Marstrand var utbildningsorter. Skeppsgosseinstitutionen föddes år 1685 och skeppsgossar blev i första hand barn till flottans män. Ingen fick kvarstanna efter fyllda 18 år. Då ”karlskrevs” de och placerades som volontär, kofferdikarl eller hantverkare. De bästa skeppsgossarna blev underofficerare. Karlskrivna skeppsgossar skulle stanna i flottans tjänst i minst 4 år och fick enligt reglementet den 20 mars år 1823 endast skiljas från flottan på grund av vanart, liderlighet och brott., Av ett kungligt brev daterat den 21 januari 1799 utrustades skeppsgossen med 1 jacka av blått kläde en gul ståndkrage, 1 skärp av gul flaggduk, 1 hatt med ljusblå band kring kullen, 1 halsduk av röd etamin och 1 av svart crepon, 1 par blå klädesbyxor, 1 tröja och ett par byxor av bramsegelduk, 1 bussarong och 1 par byxor av helsingebuldan, 2 par halvsulor, 2 skjortor, 2 par ullstrumpor och 2 par skor., Skeppsgossekåren blev med tiden en plantskola för örlogsflottans underofficerskår. År 1900 hade inte örlogsflottan några seglande stridsfartyg men utbildningen av skeppsgossar fortsatte till 1932 då sista årsklassen utbildades. Utbildning i sjömanskap ansågs överlägsen ombord i segelfartyg., Skeppsgosselivet var stundom hårt och det förekom kroppsliga bestraffningar. Ett exempel var den kollektiva bestraffning som utdelades varje söndag efter korum. När skeppsgossarna stod uppställda på däck så kom den så kallade ”driftarsäcken” fram. I den fanns klädesplagg som var ”på driven” det vill säga förlorats under veckan. Varje plagg var märkt med ägarens namn. Namnen på ägarna till de förkomna plaggen lästes upp och de försumliga fick stiga fram och ta emot ett rapp med ”jocken” en repstump som straff., Denna kollektiva bestraffningsform hade oftast önskvärd effekt, Antalet förkomna plagg i säcken minskade i takt med utbildningen gång, säger de som var med., Nyp i näsan och slag med en repstump ”jocken” i baken från de större grabbarna tillhörde skeppsgossens vardag., ”Så snart vi fått uniformskläderna hårdnade det till. Vi var då ”kaniner” – de ”gamla grabbarna” ansåg sig ha rätt över oss, Han (kaninen) skulle alltid stå i giv-akt när han tilltalades av en gammal grabb. Det kunde hända, att en kanin beordrades att med en blyknapp som betalningsmedel springa och köpa en ask Broadway och därefter återlämna 50 öre i växelpengar. Vägrade kaninen blev det stryk.”, berättar Nils Olsson i sin berättelse ” Att dana skeppsgossar”, Att bli uppassare åt en bestämd ”gammal grabb” var ett sätt för den yngre årskursaren att undgå allt för många förnedrande uppdrag av de övriga äldre., De äldre skeppsgossarnas kunde be de yngre ”kaninerna” att rabbla följande ramsa:, ” Jag är allvarets blomma från enslig terräng., Du är min förman jag är din dräng., Slött är mitt sinne och lat min kropp., Anhåller vördsamt om en redig ”sitt opp””, När ramsan avslutats svarade den äldre skeppsgossen: Bifalles!, Och så gav han sin yngre kamrat ett slag mot huvudet., Skeppsgossarna utbildades i flottans segelfartyg, ”Jarramas” och ”Najaden” och under den sista tiden också ombord i ”af Chapman”., Några av de skeppsgossar som var med ombord i ”af Chapman” på resan till USA år 1934 är fortfarande i livet. Fullriggaren seglade drygt 13 000 sjömil med början i Karlskrona och sedan via England, Afrika över Atlanten till Västindien till Boston på USA:s ostkust., Fullriggaren ”af Chapman” byggdes som seglande lastfartyg 1888 i Whitehaven, Storbritannien. Hon sjösattes under namnet Dunboyne. Jungfruresan tog 130 dygn från Europa till USA:s Stilla Havskust. Då rundades Kap Horn ”the hard way” mot de fruktade västvindarna., 1915 inköptes hon av Rederi AB Transatlantic i Göteborg och fick svensk flagg. Hon gick där som lastförande skolfartyg. År 1923 inköptes hon av svenska staten och blev Kungliga Flottans skolfartyg med namnet HMS af Chapman för utbildning av skeppsgossar. År 1934 gjordes en resa för segel över Atlanten till USA., Några av de skeppsgossar som var med ombord i ”af Chapman” på resan till USA år 1934 är fortfarande i livet och minns den tuffa resan med fullriggaren. ”Af Chapman” seglade drygt 13 000 sjömil med början i Karlskrona och sedan via England, Afrika över Atlanten till Västindien till Boston på USA:s ostkust., En av skeppsgossarnas viktigaste uppgifter genom åren har varit att hålla liv i den sjömanskultur som förekom ombord i ett segelfartyg. Dit hör benämningen på alla de hundratals tampar som krävs för att kunna manövrera seglen. Under en period arbetade de med sjömansarbeten ombord i regalskeppet ”Vasa”., De kan betydelsen av namn som gårdingar, brassar, revgölingar, mellanstängsfall, märsefall, märsrånedhalare, slabbgårdingar liksom namnen på alla segel ifrån ”flying jib till röjel och mesan” som Evert Taube skaldar om i visan ”Möte i monsunen”. Skeppsgossarna har också hållit liv det konsthantverk som sjömansarbeten räknas till.., De har splitsat fallrepsknopar, valknopar, klockstroppar och andra tjärdoftande saker som de sålt till de tusentals turister som varje år besöker ”af Chapman”, som sedan 1947 är Svenska Turistföreningens vandrarhem med plats för 130 gäster.