2.) Båtnytt med sin gamla logotype.
Segelbåtar behandlades styvmodeligt på Båtnytts redaktion i slutet av 1960-talet. Det talade om "pinnar, lakan och järnsnören" och det var ett sätt att nedklassa segelbåten som funnits så där en 2000 år. Ytterst handlade denna ironi om någon slags okunnighet - att segla är inte lätt och om rorsman hajar nada så hamnar lätt båten i vindögat och står stilla.
Möjligen berodde denna attityd mot segelbåtan av att en förlegad överklasstämpel. Segling var fortfarande en repris av Gotland Runt med gubbar i vita kortbyxor och tennisskor.
Vi på Båtnytt lade ut dimmridåer i form avv jättelika tabeller med alla data i med de gav inte läsaren så mycket segelomdömen. Vi roade oss till och med att publicera segelbåtens kilopris - 17:50 kronor - vad det nu skulla vara bra för. Där noterades att två importerade segelbåtar Hurley 18 och Hurley 22 kostade under 12 kronor per kilo.
-Uträkning av kilopriset är bara en hjälp som måste hanteras med förstånd, noterade vi för säkerhets skull anonymt.
Men en dag så vände det och vi gick till sjöss en segelbåt som hette Örnjollen och var ritad av Sigurd Isacson, Lidingö. En liten skuff, lämgd 3 meter vikt 45 kg. Vi seglade på Kanholmsfjärden den 11 maj och det bet lite i kinderna. Det blev en helsida med bild på Örnjolle 183 och båten som kostade under 2 000 kronor fick hyfsade omdömen.
Vi hade tagit steget ut från redaktionella sarkasmer till Sjöhavet och testa av segelbåtar blev sinom tid ett av Båtnytts tyngre inslag i det redaktionella materialet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar