skip to main |
skip to sidebar
1) Här en äkta Örnjolle från 60-talet på stranden någonstans i Stockholms skärgård i början av 2000-talet. En multibåt som fortfarande är till stor glädje för famljen.
2.) Båtnytt med sin gamla logotype.
Segelbåtar behandlades styvmodeligt på Båtnytts redaktion i slutet av 1960-talet. Det talade om "pinnar, lakan och järnsnören" och det var ett sätt att nedklassa segelbåten som funnits så där en 2000 år. Ytterst handlade denna ironi om någon slags okunnighet - att segla är inte lätt och om rorsman hajar nada så hamnar lätt båten i vindögat och står stilla.
Möjligen berodde denna attityd mot segelbåtan av att en förlegad överklasstämpel. Segling var fortfarande en repris av Gotland Runt med gubbar i vita kortbyxor och tennisskor.
Vi på Båtnytt lade ut dimmridåer i form avv jättelika tabeller med alla data i med de gav inte läsaren så mycket segelomdömen. Vi roade oss till och med att publicera segelbåtens kilopris - 17:50 kronor - vad det nu skulla vara bra för. Där noterades att två importerade segelbåtar Hurley 18 och Hurley 22 kostade under 12 kronor per kilo.
-Uträkning av kilopriset är bara en hjälp som måste hanteras med förstånd, noterade vi för säkerhets skull anonymt.
Men en dag så vände det och vi gick till sjöss en segelbåt som hette Örnjollen och var ritad av Sigurd Isacson, Lidingö. En liten skuff, lämgd 3 meter vikt 45 kg. Vi seglade på Kanholmsfjärden den 11 maj och det bet lite i kinderna. Det blev en helsida med bild på Örnjolle 183 och båten som kostade under 2 000 kronor fick hyfsade omdömen.
Vi hade tagit steget ut från redaktionella sarkasmer till Sjöhavet och testa av segelbåtar blev sinom tid ett av Båtnytts tyngre inslag i det redaktionella materialet.
Överst: Båtnytt - Nordens största båttidning när det begav sig. Min första arbetsplats i mediavärlden - hade närmast en monopolposition under 1960-talet. Motorbåtar dominerade men en och annan segelbåt fick smyga med det redaktionella innehållet. En spännande rolig tid - men ibland satt hjärtat i halskroken.
1)Vinterbild från Sandhamn som var slutstation för våra provkörningar.
2)Fyrkasunen Revengegrundet somvar rundningsmärke i goväder.
3)Karta med fyrens position - ofta start och målgång för havskappseglingen Gotland Runt.
5) Stormbild från havskappseglingen Fastnet Race i England.. Fullt så busigt var det inte för oss - då stannade vi iland. Men bilden visar vad en nöjesbåt kan råka ut för till sjöss. Då gäller det att grejorna håller.
6) Vad har hänt lilla båt?
-----------------------------------------------------------------------
Att testa båtar på 60-talet var lite av en dans på slak lina. Det berodde på att de flesta båtmodeller inte var riktigt färdiga inför varje båtmässa Allt för Sjön som brukade öppna första veckan i mars. Eftersom vi båtmurvlar vill ha med så många båtnyheter som möjligt så kastade vi oss med dödsförakt ute i skärgården för att "båtåka"nya prototyper som salig chefredaktören på Båtnytt Bengt Olof Allskog uttryckte det.
Han hade också seglat på de stora haven och visste vad det handlade om.
Jämfört med dagens båttyper så var 60-talets båtar små och inte alltid så sjösäkra. Båtbyggarna visste inte riktigt vad som krävdes på sjön. De mest energiska byggarna plastade båtarna i någon lada och slängde sedan ut dem i snön för att ge plats åt nästa båt i glasfiberarmerad polyesterplast. Då avstannade härdningen för att sedan sätta fart när båtskrället kom in t stugvärmen.
Många av 60-talets prototyper luktade fränt av lösningsmedlet styren och vi trodde ibland - åtminstone jag - att de plastbåtar som inte luktade var det något fel på. Det var precis tvärtom. De hände ibland att dessa "styrenbullar" sprack i en linje som följde någon steglist och båten sprack i någon svallvåg.
Vi hade en särskild testbana för dessa prototyper ungefär 50 sjömil lång som sträckte sig från någon brygga inne i Stockholm ut till Sandhamn en lotsplats i ytterskärgården. Om inte vädret var för blåsigt så körde vi ett par sjömil ut i havet och rundade fyrkasunen Revengegrundet för att sedan återvända in till Sandhamn för att äta lunch hos krögare Zaar, utvärdera provkörningen och tankade för det mesta innan vi satte kurs mot huvudstaden.
Båtfärden gick via Kanholmsfjärden ner mot Gällnö port vidare Lindahlssundet och skärgårdsstaden Waxholm in mot Stockholm. För det mesta var vi två båtar - inte i några schabrak - utan i mindre och medelstora motorbåtar. En sådan provkörniung kunde ta en dag och vi var ganska blåfrusna när vi kom hem.
Ibland hade vi så kallade "stortester" då vi sanlade ihop en eskader av båtar som hårdkörde i havsjön. Ibland sprack någon båt så det gällde ett hålla kolla på varandra så att ingen dränkte sig.
Ibland var båtarna riktigt usla - jag minns särskilt en kabinbåt som vi körde genom ett svall då det plötsligt sade "klirr" och allt vad vindrutor och sidorutor plötsligt låg nere på durken. De visade sig att glas var vanligt fönsterglas som inte riktigt höll måttet.
Vi rapporterade naturligtvis defekterna till båtbyggarna som ibland försökte tubba oss att inte skriva om vad vi kommit fram till. Men vi stod på oss för det mesta och ibland var röstläget ganska högt.
-Du är verkligen båtbranschens dödgrävare, sade en frusterad båtbyggare - och i sådana läge så var konsumenten - båtköparen långt borta från den bistra verkligheten. Det handlade bara om pengar.
Ibland försvann båtarna från båtmässan -ibland var felen tillrättalagda. De flesta båtbyggare tjänade på att vara öppna - inta minst Båtnytt vars upplaga bara steg och steg.
60-talet gnetande i skärgårdshavet banade väg för 70-talets båtexplosion - men det hade vi ingen aning om när vi slog vår åkarbrasor efter en lyckad provtur.
Intresset för båtmässor tycks aldrig sina. För 48 år sedan var det rekord i båtar när Båtnytt visade upp sitt båtmässenummer Salong 66. Aldrig mer har så många nya båtar presenterats i Sverige som detta år, hette det och- som vi trots den hårda vintern har vi hunnit "provköra". Märk ordet "provköra" för då var vi försiktiga med att använda ordet "test". ordet krävde nån slags objektivitet -hur den såg ut visste ingen riktigt.
Många av de så kallade båtnyheter som visades på mässorna hade knappt varit i sjön och styrenet i skroven luktade fränt på långt håll. Många påminde också om varandra i skroven och vi undrade hur många plagiat som skulle sjösättas i år.
Men optimisten hos båtbyggarna var det inget fel på. Glasfiberbåtarna tog ett allt fastare grepp om båtköparna och på flera håll kunde sänkta priser noteras. En plastbåt kostade ungefär lika mycket som en plastbåt. Fem år tidigare var träbåtarna billigare än plastbåtarna.
Inflytandet från USA gick inte att ta miste på och det var Jim Wynne som marknadsfördes på redaktionell plats - en båttyp som skuttade runt bland Floridas varma vågor medan vi här uppe i norr petade runt isflaken med båtshaken. Uj, Uj.
SM16, Passad, Singö, Primör 23, Solö, Neptun, Cascade, Fjord hette några av båttyperna och du kunde köpa en hygglig skuff för så dära 50 000 kronor i dåtidens penningvärde.
Den så kallade "daycruisern" beskrevs i tjusiga sprängskisser - rymlig, med ett par kojer under fördäck, längd ca 18 fot (alltid fot när det gäller båtar varför har jag aldrig förstått) priser mellan 20 000 och 40 000 kronor. På redaktionell plats visades också upp båtar som inte fanns - läsekretsen kunda acceptera några penndrag på en krogservett.
72 segelbåtar var med i Salong 66 från 1 000 till 80 000 kronor. Det Var Koralle, Freja, Vitting, Hurley18 och allt vad de hettae. Slutligen kom en omgång båttillbehör med tex kemoalett för 200 kronor - inte särskilt miljövänligt med dagens mått.
Salong 66 avslutades med turbotjut från gasturbin - rapport från havslopp eller offshorelopp som lät lite finare med 31 startande, 2 i mål, 29 bröt - vilket vittnar om att "Sjöbergs" salta vågor inte alltid var att leka med .
I Salong 66 började min bana som båtjournalist med en test av kikare. Försökte få till det att kikaren är lika viktig som kompassen. Den underlättar betydligt identifieringen av landkonturer, prickar, båtar och flickor (korkat skrivet)
Jag var sannolikt livrädd med sjöben från de stora havet till småbåtar som inte alltid höll måttet. Men det var roligt.
Du måste lyssna bättre, sa mina mer erfarna kollegor - vilket inte alltid var enkelt med en Pentamotor i häcken. Roligt klädda var vi också knappast sjöriktigt jämfört med dagens reflexvästar och annat sjögodis. Jag hittade mig själv på en bild iklädd överrock och hatt av alla klädesplagg - möjligen beroende på att vi mörkade sanningen med våra korta provkörningar som knappast var några hårdtester. Gira kunde vi alla fall det sprutade både här och där - och hoppa i svall.
Kör ni alltid båt på detta vis, frågade en kille på båtmässan och hans fråga fick mig att blir svarslös den gången i alla fall.
Men vart tog ni vägen alla dessa tjusiga båtar? Det undrar jag snart 50 år sedan första båtmässan mötte mig med sin längtan efter båtsommaren.
Vem kan svara på det?
Bildtexter: Överst: Nya Båtfolket. Ovan mitten: Dubbelruffad Albin 25 när det begav sig på 70-talet. Nedan mitten Båtförsäljningens uppgång och nedgång. Nedan: IF-båt (Internationella Folkbåten) Välseglande veteranbåt numera
_____________________________________________
Så var det dax igen - årets båtmässa Allt för Sjön. Den öppnar i mässhallarna Stockholm 1-9 mars 10-18 lördag-söndag 10-18 och vardagar 12-20. Tydligt miljövinkel i budskapet. Östersjön håller på att gå åt helvete om inget görs. Slut med båtåka?
Båtmässor började för mig 1966 i Storängsbottenvägen ut mot Lidingö. Då fanns det träbåtar på riktigt som luktade tjära. Nu är det på sin höjd en och annan repstumpsom doftar på riktigt.
Årets mässa lär bli glesare jämfört med tex rekordåret 1976 då det såldes ca 50 000 flytetyg. Får se om jag orkar ta mig dit. Jag gillar båtmässor trots att båtfacket i plånboken numera är tomt. Familjens båtköp på mässor har genom åren som gått varit varit tre stycken plus diverse nödiga och onödiga tillbehör.
En båtmässa är en stormarknad för nöjesbåtar en slags drömfabrik. Intresset hos nya grupper finns kvar. Fick nyss ett vykort från en båtkille i Petra, Jordanien som var där och sportdök. Han ville ha ett möte på mässan. och få några råd och tips och lite båtsnack. Det Nya Båtfolket tycks ha många intressen synbart efter råd och läge.
Vi får se. Jag brukar numera köpa en färgburk och en fleecetröja och snacka och gå hem och läsa Sven Barthels bok Strandhugg.
Det kunde vara värre.
Så kallade "drönare" det vill säga obemannade luftfarkoster har sedan länge använts i lufthavets stridsmiljö och orsakat stor skada och vållat en hård debatt om folkrätten.
Nu är det dax för sjögående drönare. Thyssen Krupp (Kockums) utveklar två självgående drönare Piraya och Sam3 som i en version exporterats till flera länder och använts i skarpt läge.
En taktik är att kunna köra flera drönare samtidigt och styra dessa från samma plats. Grupper av drönare kan spana och säkra hamnar och anläggningar men också användas i civila miljöprojekt som att till exempel bogsera oljelänsor vid oljeutsläpp.
(Se www.thyssenkruppmarinesystema.com)
Välkommen ombord på skutan som legat på varv och "klassat" en tid. Med "klassa" menar sjömän att kolla upp detaljer ombord som har med säkerheten att göra. Det kan exempelvis vara att byta ut en plåt som rostat sönder eller byta delar i maskin.
Under min sjötid åren 1957-65 låg vi och klassade i tyska Kiel eller på något danskt varv när det begav sig. För att få segla gällde det att stå upp till klassens regelverk till exempel Lloyds Register of Shipping ett av de mer kända klassningssällskapen i världen.
Mina påtagliga minnen är olja, smuts, rostflagor efter knattrande rosthammare och allmänt stök. Vi låg oftast i torrdocka och då var det bottenmåla som gällde.
Ibland fick vi åka hem på och vara lediga och det var ett välkommet avbrott i det ibland enformiga sjömanlivet.
Välkomen ombord som sagt - dags att göra sjöklart inför nästa resa mot varmare breddgrader.
Heave to!
