Milo har klarat Atlanten! Anlöpt Tobago

Långseglaren Milo Dahlmann, skeppare på "Artemisia II" har nu efter 21 dagar korsat Atlanten med sin besättning Anna och David utan några större problem. Milo avseglade från Sverige strax efter midsommar 2009 på en tvåårssegling med målet att nå Antarktis. Hon seglar etappvis ensam eller med besättning. och har tidigare anlöpt England, Madeira, Porto Santo, La Palma på Kanarieöarna och Kap Verde-öarna som var sista hamnen före överfarten.

Så här rapporterar hon direkt på sin blogg efter ankomsten till Tobago i Karibien efter tre veckor till sjöss i "Det stora blå", som hon kallar Atlanten. (http://artemisia2.blogspot.com/

"Först, ett stort tack för alla hälsningar! Jag blir lika glad varje gång.
Efter 21 dagar till sjöss kom vi fram till Tobago. Första tiden hade vi ganska dålig vind, men sen har det blåst ganska stadigt hela vägen. Inga katastrofer, inga olyckor! Vi har sett en del delfiner och valar på avstånd, men återigen tycker jag att det är en skillnad på djurlivet i jämförelse med förra gången jag var ute. De verkar vara färre. Några som dock inte är färre är flygfiskarna. De har nog inget mörkerseende, för de kraschlandar på båten om nätterna. En natt, när jag var nyvaken och stod och gjorde mig en kopp kaffe dunsade det till bakom mig i mörkret... Det var en flygfisk som, utan att mellanlanda, flög rakt in i båten!!
Efter ungefär halva tiden kom den tropiska hettan. När det blåser går det bra, men när det är lite vind blir det hett. En dag, när det blåste väldigt lite, tog vi ner seglet och Anna och jag hoppade i havet för att svalka oss. Temperaturen i vattnet var 29 grader! Självklart satt vi fast med livlina och rep i båten. När man tittar ner under vattnet är det bara oändligt blått. Man ser kölen på båten, och sen är det fyra till fem kilometer ner till botten...
På nätterna kan man nästan förlora sig själv i den fantastiska stjärnhimmel som finns. Stjärnorna täcker hela himlavalvet ända nere från horisonten. Man ser bland annat Karlavagnen, men den ligger så att den tappar allt i vagnen!
Här på Tobago är det varmt! Till skillnad från hur det är hemma i Sverige har jag fått veta.

Vi ligger för ankare i en vik i Scarsborough. Att komma iland är inte helt okomplicerat. Jag blir ofta på lite dåligt humör. Mycket ljud, många rörelser överallt. Sen har man blivit så van av att ha allt man behöver inom räckhåll, så man har vant sig av med att tänka flera steg framåt. Ett tydligt exempel: Anna och jag skulle ro in till land för att hämta vatten, köpa is och fråga var vi kunde lämna våra sopor. Vi tar jollen och ror. När vi kommer iland upptäcker vi att vi har inte tagit några vattendunkar med oss, inga pengar att betala isen med och soporna ligger kvar på båten!
Vi har ägnat de första dagarna åt att göra rent båten och få bort allt salt. Saltvattnet är besvärligt, eftersom saltet binder fukt, och får man det på kläder eller lakan, blir det aldrig torrt. Men nu börjar Artemisia bli riktigt fin igen! På däck hänger massor på tork i solen. När allt är iordning ska jag sätta upp min hängmatta på fördäck och ta mig en god bok...
Anna och David lämnar båten imorgon. Om en vecka kommer min nästa besättning; Maria och Sofia. Vi kommer nog att stanna ett tag på Tobago innan vi seglar vidare till Trinidad. Tills dess ska jag njuta av tillvaron och planera för de kommande seglatserna."

Sjövet Bakgrund:

Vid förra Atlantseglingen för 12 år sedan år 1997 seglade Milo över Atlanten mera sydvart mot hamnstaden Mar del Plata i Argentina. Då seglade hon ensam tre av 15 delsträckor i sin dåvarande segelbåt en Bianca 27 ”Artemisia”.
Nu är målsättningen att efter Tobago fortsätta till ABC-öarna, Sanblasöarna, Panamakanalen, Stilla Havet till Costa Rica och till fadderbarnet i Nicaragua. Sedan sätts kursen mot Galapagosöarna och vidare sydvart mot Chile, Antarktis och åter till Argentina, Uruguay, Brasilien, Azorerna och hem till Sverige. Drygt två år räknar hon med att långsegla på vissa etapper ensam och på några etapper med besättning
Milo blev en historisk svensk långseglare när hon åren 1997-1998 i det närmaste rundade Sydamerika i sin Bianca 27:a ”Artemisia”. Hon seglade sedan ensam från Kuba till England via Azorerna men hade besättning på de övriga etapperna, en total seglad distans på cirka 30 000 sjömil. Ett trasigt vindroder stoppade hennes försök att nå målet – Antarktis.
Om denna segling berättar hon livfullt – mellan skratt och gråt – boken ”Min dröm om havet” 30 000 sjömil i liten båt (B. Wahlströms år 2000)

Milo bestämde sig tidigt för att bygga en ny båt och sikta mot Antarktis där hon tidigare i sitt liv arbetade som matros på ett av miljöorganisationen Greenpeace i försök att stoppa japanska valfångare. Nya båten ”Artemisia II” är konstruerad av Rolf Modig. Långedrag Marin och byggd i stål i Lettland av företaget Stars. Inredningen är byggd i Estland. Alla kontakter har skötts av företaget Lomac i Göteborg som har skrivit kontrakt med de baltiska företagen.
Båtens mått är längd 9,95 meter, bredd 3,33 meter. Segelyta storsegel 26,0 kvadratmeter, genua 34,2 kvadratmeter och fock 11,0 kvadratmeter. Pris cirka 1,3 miljoner kronor.
Båten är ett exempel på att det går att förena radikalt miljötänkande med komfort och hög finish. Inredningen är gjord i körbärsträ, däcket av kork, dynorna är Svanenmärkta, bomullen i dynorna kravodlad, jollen drivs med elmotor, PVC-fria elkablar, såpa att göra rent med alternativt citronsyra.
En mulltoa har väckt mest uppmärksamhet i ett läge när båttoaletter med direktutsläpp skall förbjudas. ”Min toalett luktar inte. Det är bara elakt förtal”, säger Milo.
Milos båtprojekt har också kantats av mödor och bedrövelser. Båten blev mycket dyrare än vad som utlovats, installationer har gjorts fel och viss utrustning inte fungerat.
Genom ett idogt sparande har hon lyckats klara ekonomin samtidigt som hon envist och med gods kontakter löst de svåraste problemen.
Långseglare Milo har något gemensamt med retorikens mästare den engelska premiärministern Winston Churchill. Han sade något som passar in på Milos båtprojekt.
”Det omöjliga tar bara lite längre tid.”