Ur Sjöfartsboken: M/S SEGERÖ som 2:e styrman Jr på resa från Oskarshamn till USA:s ostkusthamnar och slutligen till Stockholm från den 22 oktober 1962 till den 8 maj 1963. Befälhavare: Björling/Poppelmark.
En rak vänster på Nordatlanten. Med päronboll i solåsen tränade vi boxning på båtdäcket, medan ”M/S Segerö” rullade i den grova sjön på kurs från Pentland Firth mellan Skottland och Orkneyöarna i storcirkeln mot Nantucket Island utanför New York på den nordamerikanska ostkusten.
Svettiga och flåsande skuttade vi runt med boxhandskar och försökte slå varandra på käften med Nordatlantens fräsande gråa vågberg i bakgrunden.
Andre styrman senior Bertil Bjertsjö, gladlynt skåning från Tåstorp, och lovande mellanviktare i sin ungdom hejade på träningen. Vi joggade i hamnarna och sparrade till sjöss. De slag som övades var rak vänster, vänsterkrok, rak höger och ronden avslutades med armhävningar i någon av båtdäckets solåsar.
I lasten på ”M/S Segerö” fanns svenska Saab-bilar till USA och den lätta lasten fick fartyget att slänga och kasta i sjön. Året var 1962 och jag mönstrade på i Oskarhamns samtidigt som USA:s president berättade i TV att Sovjetunionen placerat kärnvapenmissiler på Kuba. Världsfreden var hotad.
En stor sorg drabbade oss filmtokiga sailors när filmskådespelerskan Marilyn Monroe tog livet av sig. Hon prydde mitt hyttskott tillsammans med fransyskan Brigitte Bardot.
22 år gammal seglade jag andrestyrman junior i Rex-bolagets nybygge ”M/S Segerö” byggd i Oskarshamn. I sju månader seglade vi mellan Europa och USA:s ostkusthamnar med bilar och styckegods. Hon var en bakladdare med moderna patentluckor och elektriska lastkranar. En kranvajer kopplades via ett block till lastluckorna som drog av som ett dragspel.
Manskap och befäl bodde akterut. Jag hade egen hytt om styrbord med väggfast koj, skrivbord, bord och fyllesoffa och åt i befälsmässen. Bryggan var ljus och öppen med snedställda fönster på förkant och två mindre bryggvingar med pejlkompasser. Gyrokompassen var liten och stod inne på bryggan. Navigationshytten låg bakom en skjutbar vägg.
Jag var yngste styrman och gick hundvakten mellan tolv och fyra på natten, och hade ansvar för sjökorten. I lampans sken plitade jag med svart och röd tusch i in bojar som seglats ned eller fyrar som släckts.
Nordatlanten dominerades av två vädertyper – dimma eller storm. Bilarna i lastrummen surrades med tampar, för att stå stadigt. Första resan lossade vi i Port Newark på andra sidan Hudson River i New York och gick sedan till Newport News i Virginia. Där fyllde vi underrummen med svart stenkol som skulle till Malmö. Hon förvandlades från ett nymålat renvaskat fartyg till en sotig koltramp. Befälhavaren sjökapten Gunnar Björling såg inte glad ut och kommenterade eländet:
”Vi har fått order från rederiet att testa dödvikten!”
I Malmö var det sträng vinter, och där koldammet efter lossning spolades bort frös spoldammet och det krävdes specialgäng från land för att få rent.
Det var mycket köra båt på ”M/S Segerö”. Ut och in i hamnarna med korta liggetider. Astronomisk navigation hjälpte oss över Nordatlanten. Solhöjden togs på bryggvingen med tidtagarur i hamnen och så snabbt in i karthytten och läsa av kronometern. Höjden räknades ut med det amerikanska tabellverket HO 214 som var en förenklad metod utan logaritmer och sfärisk trigonometri. Det stämde för det mesta.
I gryningen plockade vi stjärnor, ofta Polstjärnan, för en enkel latitudbestämning. Det var en ovanlig känsla att vara beroende av universum för att ta reda på positionen. Skeppare Björling förlitade sig på oss nyutexaminerade ungtuppars briljerande med formler och tabeller. Han var en vänlig kapten, som seglat länge i Nordsjöfart för Rex-bolaget.
En resa hamnade vi i en orkan med vindstyrkor upp emot 50 meter per sekund och våghöjder på ca 15 meter, enligt de amerikanska väderskeppen. Hon rullade så våldsamt att min hyttfåtölj lade sig på ryggen och reste sig igen vid en överhalning. Skepparn var på bryggan ett par dygn i sträck och vi stävade sjön med full maskinstyrka, och låg nästan stilla.
Kapten var orolig för lasten av tyska lyxbilar Mercedes och Porsche som ägdes av amerikanska soldater som rest hem från Europa. När vi kom till kaj besannades skepparens oro. Ett däck hade gett vika och lagt sig ovanpå bilarna. De påminde om skrotpaket från en bilpress när de hivades upp ur lastrummet. Det var mycket spring av försäkringsagenter och inspektörer, och skeppsdagboken kollades.
Senare blev det strejk i Newarks hamn, och vi slog ihjäl fritiden på Manhattan. En kväll råkade jag i slagsmål med två sjömän på kajen och fick käken avslagen. De närmaste dagarna låg jag i en sjuksäng med igenspikad käke och matades med sugrör av snälla nunnor. Andren försökte muntra upp mig.
” Fan, sjöman Öhman ,du som har en bra vänster”!
Svettiga och flåsande skuttade vi runt med boxhandskar och försökte slå varandra på käften med Nordatlantens fräsande gråa vågberg i bakgrunden.
Andre styrman senior Bertil Bjertsjö, gladlynt skåning från Tåstorp, och lovande mellanviktare i sin ungdom hejade på träningen. Vi joggade i hamnarna och sparrade till sjöss. De slag som övades var rak vänster, vänsterkrok, rak höger och ronden avslutades med armhävningar i någon av båtdäckets solåsar.
I lasten på ”M/S Segerö” fanns svenska Saab-bilar till USA och den lätta lasten fick fartyget att slänga och kasta i sjön. Året var 1962 och jag mönstrade på i Oskarhamns samtidigt som USA:s president berättade i TV att Sovjetunionen placerat kärnvapenmissiler på Kuba. Världsfreden var hotad.
En stor sorg drabbade oss filmtokiga sailors när filmskådespelerskan Marilyn Monroe tog livet av sig. Hon prydde mitt hyttskott tillsammans med fransyskan Brigitte Bardot.
22 år gammal seglade jag andrestyrman junior i Rex-bolagets nybygge ”M/S Segerö” byggd i Oskarshamn. I sju månader seglade vi mellan Europa och USA:s ostkusthamnar med bilar och styckegods. Hon var en bakladdare med moderna patentluckor och elektriska lastkranar. En kranvajer kopplades via ett block till lastluckorna som drog av som ett dragspel.
Manskap och befäl bodde akterut. Jag hade egen hytt om styrbord med väggfast koj, skrivbord, bord och fyllesoffa och åt i befälsmässen. Bryggan var ljus och öppen med snedställda fönster på förkant och två mindre bryggvingar med pejlkompasser. Gyrokompassen var liten och stod inne på bryggan. Navigationshytten låg bakom en skjutbar vägg.
Jag var yngste styrman och gick hundvakten mellan tolv och fyra på natten, och hade ansvar för sjökorten. I lampans sken plitade jag med svart och röd tusch i in bojar som seglats ned eller fyrar som släckts.
Nordatlanten dominerades av två vädertyper – dimma eller storm. Bilarna i lastrummen surrades med tampar, för att stå stadigt. Första resan lossade vi i Port Newark på andra sidan Hudson River i New York och gick sedan till Newport News i Virginia. Där fyllde vi underrummen med svart stenkol som skulle till Malmö. Hon förvandlades från ett nymålat renvaskat fartyg till en sotig koltramp. Befälhavaren sjökapten Gunnar Björling såg inte glad ut och kommenterade eländet:
”Vi har fått order från rederiet att testa dödvikten!”
I Malmö var det sträng vinter, och där koldammet efter lossning spolades bort frös spoldammet och det krävdes specialgäng från land för att få rent.
Det var mycket köra båt på ”M/S Segerö”. Ut och in i hamnarna med korta liggetider. Astronomisk navigation hjälpte oss över Nordatlanten. Solhöjden togs på bryggvingen med tidtagarur i hamnen och så snabbt in i karthytten och läsa av kronometern. Höjden räknades ut med det amerikanska tabellverket HO 214 som var en förenklad metod utan logaritmer och sfärisk trigonometri. Det stämde för det mesta.
I gryningen plockade vi stjärnor, ofta Polstjärnan, för en enkel latitudbestämning. Det var en ovanlig känsla att vara beroende av universum för att ta reda på positionen. Skeppare Björling förlitade sig på oss nyutexaminerade ungtuppars briljerande med formler och tabeller. Han var en vänlig kapten, som seglat länge i Nordsjöfart för Rex-bolaget.
En resa hamnade vi i en orkan med vindstyrkor upp emot 50 meter per sekund och våghöjder på ca 15 meter, enligt de amerikanska väderskeppen. Hon rullade så våldsamt att min hyttfåtölj lade sig på ryggen och reste sig igen vid en överhalning. Skepparn var på bryggan ett par dygn i sträck och vi stävade sjön med full maskinstyrka, och låg nästan stilla.
Kapten var orolig för lasten av tyska lyxbilar Mercedes och Porsche som ägdes av amerikanska soldater som rest hem från Europa. När vi kom till kaj besannades skepparens oro. Ett däck hade gett vika och lagt sig ovanpå bilarna. De påminde om skrotpaket från en bilpress när de hivades upp ur lastrummet. Det var mycket spring av försäkringsagenter och inspektörer, och skeppsdagboken kollades.
Senare blev det strejk i Newarks hamn, och vi slog ihjäl fritiden på Manhattan. En kväll råkade jag i slagsmål med två sjömän på kajen och fick käken avslagen. De närmaste dagarna låg jag i en sjuksäng med igenspikad käke och matades med sugrör av snälla nunnor. Andren försökte muntra upp mig.
” Fan, sjöman Öhman ,du som har en bra vänster”!
Bilder: Rex-bolaget M/S SEGERÖ - en modern bakladdare för sin tid med patetluckor. Ingemar Johansson blv världsmästare i tungviktsboxning 1959 henom att vinna över Floyd Pattersson. Han var vår inspiratör i boxningsträningen på båtdäck.
Min far Sven Karlsson (född1943)var på m/s Segerö vid den tiden. Någon du minns?
SvaraRadera