Linder Sportsman 445 har dubbla hajfenor som är bra att greppa i för oss knäsvaga båtgubbar och båtgummor med dålig balans.
En av de vackraste sommardagarna för ett par år sedan då vattnet var lågt vid bryggan ute på Ön slutade jag hoppa i båten. När jag stod vid bryggkanten som vanligt och samlade mod för att ta skuttet ned på det lilla fördäcket och så vidare ner mot förtoften vågade jag plötsligt inte hoppa. Modet svek mig.
I minnet passerade de senaste skutten hur jag flåsade tog två skutt och sedan stod och gungande på toften med knastrande knän. Just det – knastrande – artrosen det vill säga förslitningarna i knäskålarna har skapat ett mellanrum i knälederna och knastrar när de utsätts för belastning.
Båten är förtöjd för och akter med fjädrar mot bryggan som gnisslar och när jag tidigare hoppade ombord åkte båten fram och åter som en jojo innan den stannade upp. Denna rörelse var påfrestande då den ställde extra krav på balansen.
Denna sommarmorgon när modet svek mig så böjde jag knä på bryggan och sträckte händerna mot båtens förstäv och grep tag om relingskanten. Sedan hävde jag mig ut med kroppen i en båge och böjde försiktigt höger knä tills det tog stöd mot det lilla däcket. Sedan följde jag efter med andra knäet och vred sedan kroppen så att jag kunde sätta ner högra benet på toften och få balans.
Efter 60 års båtliv inräknat barndomens skuttande i olika flytetyg insåg jag att åldern har börjat ta ut sin rätt. Men var fanns pulpiten? Ordet ”pulpit” lär betyda ”predikstol” och kallad också för ”stävräcke”. Det är en konstruktion av stålrör som ska hindra besättningen att trilla över bord. På öppna snurrebåtar brukar pulpiten bestå av en enkelböjt stålrör som i båda ändar bultas i i fördäcket på ena sidan så att den person som stiger ombord kan ta ett grepp och få stöd. Detta föriga stålrör kallas också ”hajfena”. En sådan måste jag omedelbart införskaffa.
Mitt beslut att bli ”ombordkrypare” och likt en jättespindel kravla i båten råkade bli en början till en serie incidenter som kunde ha slutat illa. På vår andra båt en ”hardtoppare” från 70-talet löper ett skarndäck och för att komma iland kliver jag upp från sittbrunnen om styrbord med foten på förarsätet och viker höger ben över kanten som jag klättrar över ett staket. Normalt sätter jag foten på skarndäcket och häver mig upp hållande i grabbräcket på ruffdäcket. Denna olycksdag med fukt i luften halkade foten och jag föll gränsle över relingskanten och fick en rejäl smäll i grenen och fick bokstavligen känna på hur det känns att få en spark på tasken. Tårar sprutade ur ögonen av smärta och jag tänkte på farsan som i sådana lägen brukade muttra om lagen om alltings djävlighet.
En tröst i bedrövelsen är att denna motorbåt har en ”hajfena” förut att greppa tag i vid land- eller ombordstigning.
Hemma i skrivarkajutan med värkande testiklar slog jag upp Nordisk Båtstandard för fritidsbåtar under 15 meter utgåva 1990 under rubriken ”halkskydd” och där står mycket riktigt att däck och skarndäck där personer kan antas förflytta sig skall ge tillräckligt fotfäste, till exempel genom ingkutna räfflor eller särskilt halkskydd. På skarndäck på motorbåtar godtas alternativt en 25 mm hög fotlist längst ut mot sidan. Sådana fotlist skall alltid finnas på slutna segelbåtar.
I öppna båtar med Löa mindre än 5,5 meter skall durken vara försedd med halkskydd.Inför denna båtsäsong sitter pulpiten fast i fördäck som en hajfena - vilket också är namnet.
Under segelfartygens tid spikade sjömännen fast en hajfena på bogspröt för att skydda sig mot onda demoner i havsdjupet.
I minnet passerade de senaste skutten hur jag flåsade tog två skutt och sedan stod och gungande på toften med knastrande knän. Just det – knastrande – artrosen det vill säga förslitningarna i knäskålarna har skapat ett mellanrum i knälederna och knastrar när de utsätts för belastning.
Båten är förtöjd för och akter med fjädrar mot bryggan som gnisslar och när jag tidigare hoppade ombord åkte båten fram och åter som en jojo innan den stannade upp. Denna rörelse var påfrestande då den ställde extra krav på balansen.
Denna sommarmorgon när modet svek mig så böjde jag knä på bryggan och sträckte händerna mot båtens förstäv och grep tag om relingskanten. Sedan hävde jag mig ut med kroppen i en båge och böjde försiktigt höger knä tills det tog stöd mot det lilla däcket. Sedan följde jag efter med andra knäet och vred sedan kroppen så att jag kunde sätta ner högra benet på toften och få balans.
Efter 60 års båtliv inräknat barndomens skuttande i olika flytetyg insåg jag att åldern har börjat ta ut sin rätt. Men var fanns pulpiten? Ordet ”pulpit” lär betyda ”predikstol” och kallad också för ”stävräcke”. Det är en konstruktion av stålrör som ska hindra besättningen att trilla över bord. På öppna snurrebåtar brukar pulpiten bestå av en enkelböjt stålrör som i båda ändar bultas i i fördäcket på ena sidan så att den person som stiger ombord kan ta ett grepp och få stöd. Detta föriga stålrör kallas också ”hajfena”. En sådan måste jag omedelbart införskaffa.
Mitt beslut att bli ”ombordkrypare” och likt en jättespindel kravla i båten råkade bli en början till en serie incidenter som kunde ha slutat illa. På vår andra båt en ”hardtoppare” från 70-talet löper ett skarndäck och för att komma iland kliver jag upp från sittbrunnen om styrbord med foten på förarsätet och viker höger ben över kanten som jag klättrar över ett staket. Normalt sätter jag foten på skarndäcket och häver mig upp hållande i grabbräcket på ruffdäcket. Denna olycksdag med fukt i luften halkade foten och jag föll gränsle över relingskanten och fick en rejäl smäll i grenen och fick bokstavligen känna på hur det känns att få en spark på tasken. Tårar sprutade ur ögonen av smärta och jag tänkte på farsan som i sådana lägen brukade muttra om lagen om alltings djävlighet.
En tröst i bedrövelsen är att denna motorbåt har en ”hajfena” förut att greppa tag i vid land- eller ombordstigning.
Hemma i skrivarkajutan med värkande testiklar slog jag upp Nordisk Båtstandard för fritidsbåtar under 15 meter utgåva 1990 under rubriken ”halkskydd” och där står mycket riktigt att däck och skarndäck där personer kan antas förflytta sig skall ge tillräckligt fotfäste, till exempel genom ingkutna räfflor eller särskilt halkskydd. På skarndäck på motorbåtar godtas alternativt en 25 mm hög fotlist längst ut mot sidan. Sådana fotlist skall alltid finnas på slutna segelbåtar.
I öppna båtar med Löa mindre än 5,5 meter skall durken vara försedd med halkskydd.Inför denna båtsäsong sitter pulpiten fast i fördäck som en hajfena - vilket också är namnet.
Under segelfartygens tid spikade sjömännen fast en hajfena på bogspröt för att skydda sig mot onda demoner i havsdjupet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar